det vandrar så myckna åsiktsfolk i världarna
dessa sår märkligfrön
helanderegn
sköljer
jordmunnars
röda
bloddroppar
mer och mer kan jag se det verkliga samtalet
det samtal vilket väver i allt
kan jag se med hela mitt väsen de samtal människor för
oftast är dessa samtal
övertygelsesamtal
där oftast de vidöppna
”hamnar” in i situationer där de ”sjunker samman med nedslagen blick”
det är i de stunderna dessa vidöppna stiger in i en upplevelse av kluven
kluvenhet
det är bilden av yxan
yxan vilken klyver trädet
i det inre upphör trädets andning ej
trädet vet urmeningen och följer det i glädje
utan missömkan
utan besvärjelser
utan besvärjande
livet är så
vi är
allt
detta är ävenså bilden av stormarna av molnen vilka seglar lugn
människa i din enskilda ”roll” varandes del har du vandrat och vandrar din väg
du är spindelnät
du är spindel
vissa skeenden fäster vid
vissa skeenden flyger vidare
humlor bin getingar pollinerare
penslar
mjuka
vingprydda belivar
jag har alltid sagt att barnens upplevelse har ej någon rätt- ja, rätt - att sätta sig till doms över
inte ens om det står hundra enskilda personer runtom för att säga till barnet; så är det inte – barnet har behov av att själv växa in i eller mer givas möjlighet till växande, däri leder upplevandet barnet
inte ens om det står hundraden runt barnet sägandes att så är det inte, så är det ej barnets upplevelse. detta så är det inte- så var det inte för barnet, barnet har framsagt sin upplevelse och den upplevelsen är barnets.
alltså; för barnet vilken framsagt sin upplevelse är upplevelsen ofrånkomlig
den stora – helhetens – upplevelse eller sannhet är samtliga korns sammantagna upplevelse – så tag icke upplevelsen från barnen
vi lärs
människan lärs i späd ålder att det är fult att ej vilja ta lärdom av andra
men
varför söker alla övertyga alla
och varför tillåter alla
alla till dessa hemskheter
och jag frågar mig alltmer
människa
varför söker du ande då du är ande
ja- din kropp längtar till ande
anden längtar till kropp
i det vilket nu sker i människovärlden söker människan så mycket ande att hon kommer alltmer bort från andeljus i sitt eget bekräftelsebehov, vilket ej är ego utan personbekräftelse, hur många applikationer har människan lyckats sy fast; jag hör människan säga detta; hur många applikationer har jag lyckats sy fast, är inte mitt lapptäcke vackrare än ditt än de flestas, se så långt jag kommit en neonskylt upplyst
tidigare hette det självuppblåst
numer kanske självupplyst
ja – det talas om ande samt om kärlek
i sökandet efter ande glömmer de, människan urkällans allvishetens urgrund
kärleken
se blommorna träden
fjärilsljusen
och varför
varför
är det finare vara ande än jord
det liknar numer indelningen adel och bönder
ja till och med högadel adel och bönder patrask
allt är
ande
kärlek
*
(som att)
och
oändlig ceremoniell helgelse
och vinden smekte mig
som att
och solen kysste mig
som att
jag ser karavanen
vaggande skepp
bär påsar med vattensånger
och vinden smeker mig
som att
damm virvlar
skuggar ögon
som
att
jag bär en kristallflaska med drömljus
var gång stegen är orkeslösa
droppar jag
en
droppe i min pannas damm
jag driver
upp
essensen av
ur marker med intorkade spår
dammvirvlar lägga sig
vision stiger
lyftande
jag lever
så är det att leva
säger träden
förnöjsamhet är andning vacker
förnöjsamma ansikten
är vackerljusa
jag bär en flaska med drömljus
stjärna nedsteg
insteg
lade samman strålar
väver
korg
var det en kärlekstår
från
min stjärnkvinna
hon sade
och vinden smekte henne
som att
och solen kysste henne
som att
löv virvlade i vindlätta
var de
det hände sig så
kvinna fann sig en nedfallen gren var det stör
var det mer kvist
det hände sig så
kvinna fann en nedfallen fingerklyka
sju nio tolv fingrar tjugofyra
trettioåtta månvarv
i trenne
det hände sig så
kvinna flätade fjolårsgräs
gjorde sig en räfsa
som att
hon mjukkammade markens nedslagna blick
blad till blad’till löv
hon synes ej mer
kvinna såg högen och
visste
denna afton steg gnista ur händer
sökte tända eld
bålet
ville
ej
brinna
ni måste förstå detta
var för trött
var förfylld med fuktig av gångna floder
vind smeker
kind
kvinna vänder sig i lövbädd
från sida till sida
ni måste
förstå
larv mätte avstånd
kittlande
upptäckarliv
kvinna satte sig upp
bladen virvlarprasslar
hon lyfter ett blad
bladet säger
träd över mig
kvinna lyfter ännu ett blad
bladet säger
träd över mig
detta upprepades tills högen var all
fågelkrona glittrade
då hörde hon
trädet
vad är ditt val
den yttre borgens mur
eller den inre borggården
kedjor av järnådror rasslar
vindbrygga faller på plats
träd över mig
jag träder in
mitt val är mitt hjärtas borg
där möter jag dig i hasselskrud
jag har ej behov av yttre murar
växer i tempellundens fagra andning
och
oändlig ceremoniell helgelse
och vinden smekte mig
som att
och solen kysste mig
som att
jag ser karavanen
vaggande skepp
bär påsar med vattensånger
och vinden smeker mig
som att
damm virvlar
skuggar ögon
som
att
jag bär en kristallflaska med drömljus
var gång stegen är orkeslösa
droppar jag
en
droppe i min pannas damm
jag driver
upp
essensen av
ur marker med intorkade spår
dammvirvlar lägga sig
vision stiger
lyftande
jag lever
så är det att leva
säger träden
förnöjsamhet är andning vacker
förnöjsamma ansikten
är vackerljusa
jag bär en flaska med drömljus
stjärna nedsteg
insteg
lade samman strålar
väver
korg
var det en kärlekstår
från
min stjärnkvinna
hon säger
det sker
(tackåse)
det sitter en regnbågsfågel
under takåsen
ej större än
ett korn
den lyfter tak
å
se
sen
den pickar
lägger körsbärsblom i mina ögon
tänder nattens
serenader
eldar i
mitt bröst
borstat mitt hår har jag var natt i silver
fågel sjunger
dina marker äro
helade
lördag 30 april 2011
fredag 29 april 2011
den 29 april 2011
jag frågar
varför sker allt detta
det sker därför att du skall lära dig andas
andas med det vilket sker
utan att hålla
andan
andan
är en
ström
jag säger genom de svar jag får
människa varför sker allt detta
det sker
därför att du skall lära dig andas
följande
så vackert spindelnätet är
så vackert glittrar spindelnätet
ser du kristalljuset
dropparna i gryningen
ser du hur nätet vajar
medföljande
se
så vackert spindelnätet är
glöm allt tal om det spindeln gör med det vilket fastnar i nätet
ofta ses spindelnätet tomt
se nu att spindelmor är i mitten
silverne
i mitten är ett öga
ditt öga
hjärtats öga
detta öga är spindelmor
kanske är det så att det vilket landar bär vilja till det
kanske dras detta till ty det hör till denna väv
dras till för att fästa vid
för att verkliggöras
detta spindelnät är så konstfullt vävt
så är kristaller och ser du närmre är det verkligen kristallrena linjer
är det verkligen en stjärnform
dock icke stelnad form
spindelmor väver
oförtrutet vidare
och hon är drömväverska
och även då människan säger att hon fångar i nätet, gör icke fiskaren detta i sina nät
i mitten är öga
och hjärtat är i mitten
ja, jag skriver många och
och undrar varför det ordet är så viktigt i detta; och: oändlig ceremoniell helgelse
i natten såg jag hjärtat
såg jag armar, händer
armar och händer är elektroder kopplade till hjärtat
hjärtat sänder signaler
dina armar händer svarar
den ena handen är positiv den andra negativ
det är det vilket gör att motorn energin fungerar
minns i detta att ja ibland är nej
att nej ibland är ja
det går att sägas vara strömöverföringar
se framför dig att du jonglerar med två bollar
från den ena handen till den andra
dessa bildar energibroar
skulle du se detta i mörker är det ett flimrande blixtrande ljus
energiöverföring
och
det sker på grund av att livet ej skall stanna i en pol
båda händerna har behov av kärleksutverkan
ser du hjärnans halvor är den ena låt oss säga stel den andra rörlig
den ena huvudtanke den andra hjärttanke
båda sidor har en vilja
en önskan
önskan blir vilja då insikten infinner sig
denna önskan är den önskan vilken skuggan och det upplysta har
förening
ingå i
varandra
varande
samt detta;
allt eftersträvar kärlek vilket är ljus och – och – värme
båda sidor har en vilja
en önskan
önskan blir vilja då insikten infinner sig
och
du behöver ej amputera endera för att enhetsvilja skall uppstå
om du
då du rör vid det uppenbara
öppnas
om
du
rör vid
det uppenbara
öppnas det bara upp
det uppenbara är stenen där i ängen
där
emellan träd
du lägger handen till och känner antingen värme eller kyla beroende av solens vinklar
solens insyn
detta är
det
du
rör
vid
det du
känner
sluter du ögonen och stannar; är i det uppenbara med din hand nära, är du ett samt upplever det du rör vid
förflyttar du dig till träden är du ett med träden
så öppnar du ögonen samt ser åter det uppenbara
samt; skeende andas markers tillit
så öppnar du ögonen samt ser åter det uppenbara – kanske påtagligt
och detta uppenbara är inom citationstecken slutna rum
i det att jag lever med detta förs jag in i smakessenser; sött – salt – surt – beskt
bitter är det jag stannar vid, jag hänför bitter till besk
vad är att bli bitter
vad är bitter
är bitter en oförmåga
en oförmåga att stiga ur det förgångna
är bitter djup melankoli
vad är bitter
är det att snärja in sig själv eller bli insnärjd
ser malört
malört stiger fram inför mig
smaken
skeendet
mandel, sötmandel stiger fram inför mig
sötmandel blir bittermandel
bittermandel – blåmandel
blåmandel skriver jag och vet ej varför
ser den blå färgen, det den blå färgen kan göra då du ej är medveten i den blå färgens verkan. den blå färgens verkan är att du kvävs omedvetet. melankoli kväver(kan kväva)
bittermandel förgiftar då du ej är vaken
malört förgiftar, tar du malört i för höga doser påverkar malörten nervsinnessystemet negativt, in i orostillstånd
malörten, bittermandeln i avvägd dos är kärleksgärningar
se bittermandelns läkande effekt, se dess smakförhöjande egenskaper i bakverk
bitterhet kanske är en mask att befinna sig i för att smaken, smaksinnet skall tilltalas
malörten är kärleksgärning, lenande i avvägd dos för bland annat magen
så är det ju
allt negativt kan bli, stiga över in i
allt negativt kan bli överstigande till den mjukaste hudsmekning
beröring av kinden
*
(tåblomning)
de hade ej sökt stigarna där under det böljande gräshavets ängder
de hade sett axen silvrande gyllene
de hade ej sökt
de fann varandra
i det att de fann varandra
upptäckte de vad är verkligen är
kanske var det fågeln
där
högt uppe
helt nära
vilken såg
kanske var det bäckarna under valven
fotvalven vilka kittlade
vilka lyfte hälarna in i tåblomning
solhänder vände ansikte till vind öppnade blicken
vackra duvhök svävar
svävar
följer
moln seglar havsström
klippor glänser
blanka
månstrimmade
bärnstenars
tigrars
glimmande
ögon
deras händer läggs i varandra
i mandelträdsdalen
stannar de i
blomningens
utslagna
doft
deras ögon är berörandeblads
vingljus
deras händer är i varandra
deras ögon är i varandra
de hör nu
huru
havet sjunger
bär stegen
där
vid klipporna
avkläder de orden
stiger in
i vågens cirkelvinds ljusregn
de hade aldrig sökt
vetandefolk
är de
(urkåsa)
i mitten är ett öga
silverne
rent
andas
guld
din hud
skimrar koppar
i aftonstjärnas morgonstjärnas händer
kupar handskåls
kristallklara
bjuder
dig
dagg
ur bladkåsa
*
(räckvidd)
är jag i
slätter färgas glödande
solöga
är en fågel
ögonvingar är kärlek
fjärranomnära
räcker
hand
vidd
snuddar nuddar gnistregn
se det uppenbara
vinden bar molnen
doftande av
silade sanden solvarm genom
stegslingan är en girlang
enstigad
är detta allt
är det verkligen så
sjö andas
verkade
ljusstimma stannar vid
bugande
lätt
lägger sig i handens mjuka rörelse
virkar vatten med silverne nål
mantel bär mig
viskar
hon
in i min dröm
jag hör dig
inom
varför sker allt detta
det sker därför att du skall lära dig andas
andas med det vilket sker
utan att hålla
andan
andan
är en
ström
jag säger genom de svar jag får
människa varför sker allt detta
det sker
därför att du skall lära dig andas
följande
så vackert spindelnätet är
så vackert glittrar spindelnätet
ser du kristalljuset
dropparna i gryningen
ser du hur nätet vajar
medföljande
se
så vackert spindelnätet är
glöm allt tal om det spindeln gör med det vilket fastnar i nätet
ofta ses spindelnätet tomt
se nu att spindelmor är i mitten
silverne
i mitten är ett öga
ditt öga
hjärtats öga
detta öga är spindelmor
kanske är det så att det vilket landar bär vilja till det
kanske dras detta till ty det hör till denna väv
dras till för att fästa vid
för att verkliggöras
detta spindelnät är så konstfullt vävt
så är kristaller och ser du närmre är det verkligen kristallrena linjer
är det verkligen en stjärnform
dock icke stelnad form
spindelmor väver
oförtrutet vidare
och hon är drömväverska
och även då människan säger att hon fångar i nätet, gör icke fiskaren detta i sina nät
i mitten är öga
och hjärtat är i mitten
ja, jag skriver många och
och undrar varför det ordet är så viktigt i detta; och: oändlig ceremoniell helgelse
i natten såg jag hjärtat
såg jag armar, händer
armar och händer är elektroder kopplade till hjärtat
hjärtat sänder signaler
dina armar händer svarar
den ena handen är positiv den andra negativ
det är det vilket gör att motorn energin fungerar
minns i detta att ja ibland är nej
att nej ibland är ja
det går att sägas vara strömöverföringar
se framför dig att du jonglerar med två bollar
från den ena handen till den andra
dessa bildar energibroar
skulle du se detta i mörker är det ett flimrande blixtrande ljus
energiöverföring
och
det sker på grund av att livet ej skall stanna i en pol
båda händerna har behov av kärleksutverkan
ser du hjärnans halvor är den ena låt oss säga stel den andra rörlig
den ena huvudtanke den andra hjärttanke
båda sidor har en vilja
en önskan
önskan blir vilja då insikten infinner sig
denna önskan är den önskan vilken skuggan och det upplysta har
förening
ingå i
varandra
varande
samt detta;
allt eftersträvar kärlek vilket är ljus och – och – värme
båda sidor har en vilja
en önskan
önskan blir vilja då insikten infinner sig
och
du behöver ej amputera endera för att enhetsvilja skall uppstå
om du
då du rör vid det uppenbara
öppnas
om
du
rör vid
det uppenbara
öppnas det bara upp
det uppenbara är stenen där i ängen
där
emellan träd
du lägger handen till och känner antingen värme eller kyla beroende av solens vinklar
solens insyn
detta är
det
du
rör
vid
det du
känner
sluter du ögonen och stannar; är i det uppenbara med din hand nära, är du ett samt upplever det du rör vid
förflyttar du dig till träden är du ett med träden
så öppnar du ögonen samt ser åter det uppenbara
samt; skeende andas markers tillit
så öppnar du ögonen samt ser åter det uppenbara – kanske påtagligt
och detta uppenbara är inom citationstecken slutna rum
i det att jag lever med detta förs jag in i smakessenser; sött – salt – surt – beskt
bitter är det jag stannar vid, jag hänför bitter till besk
vad är att bli bitter
vad är bitter
är bitter en oförmåga
en oförmåga att stiga ur det förgångna
är bitter djup melankoli
vad är bitter
är det att snärja in sig själv eller bli insnärjd
ser malört
malört stiger fram inför mig
smaken
skeendet
mandel, sötmandel stiger fram inför mig
sötmandel blir bittermandel
bittermandel – blåmandel
blåmandel skriver jag och vet ej varför
ser den blå färgen, det den blå färgen kan göra då du ej är medveten i den blå färgens verkan. den blå färgens verkan är att du kvävs omedvetet. melankoli kväver(kan kväva)
bittermandel förgiftar då du ej är vaken
malört förgiftar, tar du malört i för höga doser påverkar malörten nervsinnessystemet negativt, in i orostillstånd
malörten, bittermandeln i avvägd dos är kärleksgärningar
se bittermandelns läkande effekt, se dess smakförhöjande egenskaper i bakverk
bitterhet kanske är en mask att befinna sig i för att smaken, smaksinnet skall tilltalas
malörten är kärleksgärning, lenande i avvägd dos för bland annat magen
så är det ju
allt negativt kan bli, stiga över in i
allt negativt kan bli överstigande till den mjukaste hudsmekning
beröring av kinden
*
(tåblomning)
de hade ej sökt stigarna där under det böljande gräshavets ängder
de hade sett axen silvrande gyllene
de hade ej sökt
de fann varandra
i det att de fann varandra
upptäckte de vad är verkligen är
kanske var det fågeln
där
högt uppe
helt nära
vilken såg
kanske var det bäckarna under valven
fotvalven vilka kittlade
vilka lyfte hälarna in i tåblomning
solhänder vände ansikte till vind öppnade blicken
vackra duvhök svävar
svävar
följer
moln seglar havsström
klippor glänser
blanka
månstrimmade
bärnstenars
tigrars
glimmande
ögon
deras händer läggs i varandra
i mandelträdsdalen
stannar de i
blomningens
utslagna
doft
deras ögon är berörandeblads
vingljus
deras händer är i varandra
deras ögon är i varandra
de hör nu
huru
havet sjunger
bär stegen
där
vid klipporna
avkläder de orden
stiger in
i vågens cirkelvinds ljusregn
de hade aldrig sökt
vetandefolk
är de
(urkåsa)
i mitten är ett öga
silverne
rent
andas
guld
din hud
skimrar koppar
i aftonstjärnas morgonstjärnas händer
kupar handskåls
kristallklara
bjuder
dig
dagg
ur bladkåsa
*
(räckvidd)
är jag i
slätter färgas glödande
solöga
är en fågel
ögonvingar är kärlek
fjärranomnära
räcker
hand
vidd
snuddar nuddar gnistregn
se det uppenbara
vinden bar molnen
doftande av
silade sanden solvarm genom
stegslingan är en girlang
enstigad
är detta allt
är det verkligen så
sjö andas
verkade
ljusstimma stannar vid
bugande
lätt
lägger sig i handens mjuka rörelse
virkar vatten med silverne nål
mantel bär mig
viskar
hon
in i min dröm
jag hör dig
inom
torsdag 28 april 2011
den 28 april 2011
vi har lärt oss
se alla de ryggar vilka vänds till oss
vi har lärt oss se alla de vilka vänder oss ryggen vara fiender
fiendeläger
lärt oss att de vilka lämnade oss är fiender
dessa är icke fiender
de är lämnare
detta ser jag i klart varmt ljus och detta säger jag;
se deras ansikten med ditt kärleksljus
sänd ditt tack
ditt tack till att de passerade, vad än deras doft efterlämnat
sänd ditt tack till doften
den är en del av dig
minns att delen är helheten till
dessa är ej dina fiender de är lämnare
sänd ditt tack
tack att de passerade
de lämnade och är lämnande
pass er ande
se deras ansikten i ljus
de är vingar vilka rörde vid
tillförde
till för de
de för till
dessa var
tillförande
till för ande
varje pedagogiskt sammanhang borde vara en oas för till samverkan
denna oas namnar jag med orden innebördsorden
objektiv kärlekskraft
lev med vad en pedagogisk oas är, ett pedagogiskt sammanhang
är inte det livet
snålt beskuret är det skolvärlden
i den värld barn sätts till att lära sig tänka
eller fungera efter den plan ett verk ett skolverk stipulerat
nej
jag är ej sarkastiskt
dömer ej
jag ser den skönhet ett sådant sammanhang kan vara, den pedagogiska oasen och det vilket sker då liv skall söka levas efter mallar.
det vilket lätt åsidosätts är frågan om i vilket avseende det är läraren vilken är pedagog eller barnet. kan det möjligtvis vara så att barnet ser läraren, lärargärningen samt säger; minns du – du är världen, jag är världen, vi är världen så låt oss hela varandra.
det märkliga är att ofta, mycket ofta i pedagogiska sammanhang – gör de vuxna varandra illa, det uppstår en slags konflikt – mätkonflikt, vem är bäst – vem är mest omtyckt av barnen av föräldrarna, en slags rivalitet, vilket överhuvudtaget icke borde existera i dessa sammanhang, ty de stormarna är så starka att det blir de vilka präglar barnen mer än den huvudkunskap de matas med. huvudkunskapen mattas de så mycket av eller med att de mer eller mindre spyr upp den osmält.
rivaliteten benämner jag med;
subjektiv påhopparkraft vilken är nedbrytande
anseenderöster
hoppar ofta på
är i detta dessa nedbrytande påhopparkrafter
egot är i begynnelsen ursprungets pärla
i det vilket var urkällans tid
urkällans flödandeljusvarma sånger
i de vandringarna vilka egentligen ej upphört
vandrade de oskodda
utan harnesk
bröstplåtar
eller andra skyddsnät
skal
eller fångstnät
skulle vilja benämna detta tillstånd hudlöst
det fanns de vilka såg solen
de vaggade ej rytmiskt med solen likt den rörelse barnet i sitt glädjeljus gör
de stod stela mer likt det de såg ansåg vara strålar
de eftertraktade att bli lika lysande
självlysande som
som solen
de glömde eller insåg ej såg ej in bakom skivans hölje
därmed förvred de
egot i sina hand
skulle du vilja se en bild
känn då fågel i din hand samt känn fågelns kvedosånger över ditt oförstånd
fågeln är du
dig själv
du människa steg ur ditt själv
genom alla de skal du människa lade om dig förvred pressade du samman egot
till ett hårt lidande
detta ego är påhopparkraft
är
anseenderöster
att se an
att vara an seende är vackert
att vara anseende om medvarande är inte alltid vackert då det är personangrepp, det vill säga angrepp inom det egots ursprung är
visst kan jag ständigt fråga mig vartill allt leder
det jag just nu frågar mig är varför vi frågar oss detta, varför måste vi ha svar;
då vi blickar bakåt vilket icke är negation
nej, det är ej en negation att blicka bakåt då du gör detta med den ljusglädje du faktiskt kan uppleva i det du är – vad detta än är. det bakomvarandes stormar kan stiga kan slunga dig miltals iväg, det förhindrar dig ej från att uppleva glädje, hålla kvar glädjestråt i din hand. det sker då du slungas eller följer med det bakomvarande likt en upptäcktsresande, likt en landutforskare, du befinner dig på en främmande planet och vill bär vilja till lärande, du kan ej lära dig av eller i det bakomvarande om du är i det med ditt subjektiva dömandesköljande, du kan lära dig samt se genom ja just det; du övergår till att stiga in i din objektiva kärlekskraft.
det är alltså ej en negation att blicka bakåt, det är ej en tidsresa du gör för att stanna där, du blickar bakåt av en orsak, gör det gärna ofta, dagvis, veckovis så behöver du inte blicka så långt bak, då du gör detta med den ljusglädje du faktiskt kan uppleva i det du står i – i det du är - vad än detta är;
står du i ett bombregn, i skyfall, inför stormande horder, så existerar dessa guldkorn
och
fråga dig varför det heter guldkorn
varför det heter just guldkorn
guld är helande
silver är renande
ser du detta i mötet med de strömmande horderna, då kan du glädjas i en sak
vilken sak är det
jo du kan se bakåt, se horderna och glädjas i att du lever
du lever fortfarande
du är
du kan se genom din bakåtblick att dessa möten har funnits och du har överlevt
levt över dessa möten
du har ej dragits in i dem och virvlat, så har det känts, skulle det vara så ja, då skulle du ej säga jag är; du har levt över dem
du har genomlevt dem
levt genom dem
och du har; ja – just det: kommit ut
och det slånbären förtäljer mig är detta
därigenom kan jag släppa vitfjärilarna fria
jag har värnat om mitt ursprung, om min urkälla
detta ser jag nu
jag behöver ej planera endast leva i vissheten att molnblommorna är det stenar egentligen är
vårens lätta bris
sommarens lätta bris är horderna
kan jag glädja mig i det vilket är;
materiellt – materieförverkligad gestalt
materieförverkad gestalt
eller
ickemateria
så är denna glädje
min glädje
allts glädje
därmed är jag silvret, min själ silvret
min ande är det uppstigna guldet
och
jag badar i guld
allt badar i guld
allt badar i solens guld
jag lever starkt med slånbären
jag ser ut eller in i natten
mörker
lever ofta med nattens ord
mörker
stjärnorna
vilka viskar
se vi är natten
lyssna
just nu då jag skriver ser jag en vacker bild
ser finger lyftas
hör stjärnor
peka och det är dig givet
fingret närmar sig en stjärna
rör vid den
jag hör en klang så underbart vacker
fingret rör vid nästa
och nästa
stjärnors
stjärn
kristallsånger rena ljudar
*
slånbärsfolken har vackra händer
så vida berättarljus
vandrade
ser deras pärlögon
fylls av
stiger in
det är vackert vara slånbär
*
(dina handblad)
älskade
dina handblad är guldets varmande
mina grenar
andas
andas silverbladstoner
vi stiger in i
sjöögas
smyckeljusgivan
se alla de ryggar vilka vänds till oss
vi har lärt oss se alla de vilka vänder oss ryggen vara fiender
fiendeläger
lärt oss att de vilka lämnade oss är fiender
dessa är icke fiender
de är lämnare
detta ser jag i klart varmt ljus och detta säger jag;
se deras ansikten med ditt kärleksljus
sänd ditt tack
ditt tack till att de passerade, vad än deras doft efterlämnat
sänd ditt tack till doften
den är en del av dig
minns att delen är helheten till
dessa är ej dina fiender de är lämnare
sänd ditt tack
tack att de passerade
de lämnade och är lämnande
pass er ande
se deras ansikten i ljus
de är vingar vilka rörde vid
tillförde
till för de
de för till
dessa var
tillförande
till för ande
varje pedagogiskt sammanhang borde vara en oas för till samverkan
denna oas namnar jag med orden innebördsorden
objektiv kärlekskraft
lev med vad en pedagogisk oas är, ett pedagogiskt sammanhang
är inte det livet
snålt beskuret är det skolvärlden
i den värld barn sätts till att lära sig tänka
eller fungera efter den plan ett verk ett skolverk stipulerat
nej
jag är ej sarkastiskt
dömer ej
jag ser den skönhet ett sådant sammanhang kan vara, den pedagogiska oasen och det vilket sker då liv skall söka levas efter mallar.
det vilket lätt åsidosätts är frågan om i vilket avseende det är läraren vilken är pedagog eller barnet. kan det möjligtvis vara så att barnet ser läraren, lärargärningen samt säger; minns du – du är världen, jag är världen, vi är världen så låt oss hela varandra.
det märkliga är att ofta, mycket ofta i pedagogiska sammanhang – gör de vuxna varandra illa, det uppstår en slags konflikt – mätkonflikt, vem är bäst – vem är mest omtyckt av barnen av föräldrarna, en slags rivalitet, vilket överhuvudtaget icke borde existera i dessa sammanhang, ty de stormarna är så starka att det blir de vilka präglar barnen mer än den huvudkunskap de matas med. huvudkunskapen mattas de så mycket av eller med att de mer eller mindre spyr upp den osmält.
rivaliteten benämner jag med;
subjektiv påhopparkraft vilken är nedbrytande
anseenderöster
hoppar ofta på
är i detta dessa nedbrytande påhopparkrafter
egot är i begynnelsen ursprungets pärla
i det vilket var urkällans tid
urkällans flödandeljusvarma sånger
i de vandringarna vilka egentligen ej upphört
vandrade de oskodda
utan harnesk
bröstplåtar
eller andra skyddsnät
skal
eller fångstnät
skulle vilja benämna detta tillstånd hudlöst
det fanns de vilka såg solen
de vaggade ej rytmiskt med solen likt den rörelse barnet i sitt glädjeljus gör
de stod stela mer likt det de såg ansåg vara strålar
de eftertraktade att bli lika lysande
självlysande som
som solen
de glömde eller insåg ej såg ej in bakom skivans hölje
därmed förvred de
egot i sina hand
skulle du vilja se en bild
känn då fågel i din hand samt känn fågelns kvedosånger över ditt oförstånd
fågeln är du
dig själv
du människa steg ur ditt själv
genom alla de skal du människa lade om dig förvred pressade du samman egot
till ett hårt lidande
detta ego är påhopparkraft
är
anseenderöster
att se an
att vara an seende är vackert
att vara anseende om medvarande är inte alltid vackert då det är personangrepp, det vill säga angrepp inom det egots ursprung är
visst kan jag ständigt fråga mig vartill allt leder
det jag just nu frågar mig är varför vi frågar oss detta, varför måste vi ha svar;
då vi blickar bakåt vilket icke är negation
nej, det är ej en negation att blicka bakåt då du gör detta med den ljusglädje du faktiskt kan uppleva i det du är – vad detta än är. det bakomvarandes stormar kan stiga kan slunga dig miltals iväg, det förhindrar dig ej från att uppleva glädje, hålla kvar glädjestråt i din hand. det sker då du slungas eller följer med det bakomvarande likt en upptäcktsresande, likt en landutforskare, du befinner dig på en främmande planet och vill bär vilja till lärande, du kan ej lära dig av eller i det bakomvarande om du är i det med ditt subjektiva dömandesköljande, du kan lära dig samt se genom ja just det; du övergår till att stiga in i din objektiva kärlekskraft.
det är alltså ej en negation att blicka bakåt, det är ej en tidsresa du gör för att stanna där, du blickar bakåt av en orsak, gör det gärna ofta, dagvis, veckovis så behöver du inte blicka så långt bak, då du gör detta med den ljusglädje du faktiskt kan uppleva i det du står i – i det du är - vad än detta är;
står du i ett bombregn, i skyfall, inför stormande horder, så existerar dessa guldkorn
och
fråga dig varför det heter guldkorn
varför det heter just guldkorn
guld är helande
silver är renande
ser du detta i mötet med de strömmande horderna, då kan du glädjas i en sak
vilken sak är det
jo du kan se bakåt, se horderna och glädjas i att du lever
du lever fortfarande
du är
du kan se genom din bakåtblick att dessa möten har funnits och du har överlevt
levt över dessa möten
du har ej dragits in i dem och virvlat, så har det känts, skulle det vara så ja, då skulle du ej säga jag är; du har levt över dem
du har genomlevt dem
levt genom dem
och du har; ja – just det: kommit ut
och det slånbären förtäljer mig är detta
därigenom kan jag släppa vitfjärilarna fria
jag har värnat om mitt ursprung, om min urkälla
detta ser jag nu
jag behöver ej planera endast leva i vissheten att molnblommorna är det stenar egentligen är
vårens lätta bris
sommarens lätta bris är horderna
kan jag glädja mig i det vilket är;
materiellt – materieförverkligad gestalt
materieförverkad gestalt
eller
ickemateria
så är denna glädje
min glädje
allts glädje
därmed är jag silvret, min själ silvret
min ande är det uppstigna guldet
och
jag badar i guld
allt badar i guld
allt badar i solens guld
jag lever starkt med slånbären
jag ser ut eller in i natten
mörker
lever ofta med nattens ord
mörker
stjärnorna
vilka viskar
se vi är natten
lyssna
just nu då jag skriver ser jag en vacker bild
ser finger lyftas
hör stjärnor
peka och det är dig givet
fingret närmar sig en stjärna
rör vid den
jag hör en klang så underbart vacker
fingret rör vid nästa
och nästa
stjärnors
stjärn
kristallsånger rena ljudar
*
slånbärsfolken har vackra händer
så vida berättarljus
vandrade
ser deras pärlögon
fylls av
stiger in
det är vackert vara slånbär
*
(dina handblad)
älskade
dina handblad är guldets varmande
mina grenar
andas
andas silverbladstoner
vi stiger in i
sjöögas
smyckeljusgivan
onsdag 27 april 2011
den 27 april 2011
vad är rädsla
det är vår sårbarhet
inser vi det
då vågar vi sträcka fram våra händer
se mina sårbara händer
andas kärlek i dem
träden släpper ut sitt långa hår
träden släpper ut sitt långa ljushår
hur svår är ej denna upplevelse att skriva
ty den är en rörelse
så underskönt vacker
den är att befinna sig i ett töcken
ett töcken
av
ogenomtränglig pyrrök
vilken ej är ogenomtränglig
ty med ens
i den stund jag spänner min båge
min ljusblick
löses denna rökridå
jag spänner mina sinnen
fokuserar stegen
i den stunden är denna rök
detta töcken dimma
skir böljande dimma
vilken skimrar i allfärger
ännu ser jag ej
tydligt
ser konturer ty allt är icke framträtt
varför är det så
det är så ty natten andas ännu kylig
ronna imma dansar ännu
du måste öppna dina hjärtportar till ljus och värmes möte
du måste omfamna ljuset med din värme
så är gryningens bud till morgonstjärnan
du ser töcknet
dimman
slöjorna
svepa mjuka
kanske tvagar de stammarna i denna gryning
inom vilken du så intensivt vandrar
kanske borstar ronnan imman
dimman av mossan lavarna från stammarna
för att det skall uppenbaras att det hemliga icke är hemligt
kanske är det i den insikten träden släpper ut sitt långa ljushår
ty det är detta vackra ljus du ser silas genom trädens kronor
pelare
strålar
och jag vandrar i denna sal
jag rör mig
böljande dansande
upplever hur dessa strålar
pelare sköljer
böljar in genom över mig
detta är
ett ljusbad
så oändligt vackert
och det enda jag kan viska är
outsägligt vackert
här är min vilja att vara
här andas jag
liv
häri andas jag liv
det måste vara den högsta kärleken
förenande
ljusbad
kärleksregn
träden släpper ut sitt långa ljushår
haven släpper ut sitt långa ljushår
skräddaren kan gå på vatten
därav att skräddaren ej tvivlar på sin till sin förmåga
ej tvekar inför sin förmåga
du kan gå på vatten då isen lagt sig säger du
och varför tror du isen är mer bärkraftig än det så kallade vattnet
än det så kallade fria vattnet
isen är i vattnet, även i det öppna vattnet
så
så i princip skall du kunna gå på vatten
frågan är bara varför du skall gå på och ej med
kanske för att lindra vattnets spänningsvärk genom ditt icketvivel
så människa i princip kan du gå på vatten eller snarare med vatten, utan att snara dig själv
med en massa falska förespeglingar av allt du inte kan
så människa i princip kan du gå på vatten eller snarare med vatten
det har ju att göra med en gemensam nämnare, bärhalt där kroppsvolymens täthet överensstämmer
en kongruens lever
vilket ljushår är det jag avser
åter ser jag älskade ljuspelare vilka är solens strålar
dessa strålar vilka barn ritar målar
dessa strålar vilka jag så starkt tilltalas av
vad är rädsla
det är vår sårbarhet
inser vi det
då vågar vi sträcka fram våra händer
se mina sårbara händer
andas kärlek i dem
*
björkar
ängder
ekar
ek
vackra ek
inväntar
släpper
slånbärs vackra vita
snart
andas vitskira hav
fåglar
vingprydda rör vid
allt
tonande
*
ljuspelarna
solens strålar ur moln
jag ser dessa moln, himmelsmolnblommor och vet att
dessa är stenarnas verkliga gestalt
(regnen hade upphört)
ängder
ekar
ek
vackra ek
inväntar
släpper
hon hade sett kvinnoregnens tårar vattna stenbröst
sett slagregnen i mansbröst
tagit dem till sig
tröstat i
hoppingivan
därigenom visst hon vikten av mötet med den rättes händer
visste innebördsvandringen
ofta sjönk hon in i det mörker
vilket hon nu visste var vägen ut vägen in
vägen till liv
hon höll andeljus i sina händer
vandrade själsmässas sång
du har uppväckt mörkret inom dig
för att detta skall upplysas av stjärnordens fyllda färgskala
en skala är tonande
ljudande
höga
i mitten står
andas soltonen
aldrig övergivande
hon såg åter kvinnoregnens tårar
såg regn upphöra
såg hur ljus silades genom träds fingrar
såg samma ljus silas genom havs ytnät
såg samma ljus silas genom molnblommors kronblad
hon visste
hon vet
hon ser regnbågsbron
endast i förlåtelseregnen kan det ske vilket förlöser
hon ser regnbågscirkel
hon ser bergen vackra
ser stigar vilka leder uppför
ser sjön
vilken utan deras vetskap
i deras vetskap
rör vid deras hudar
sammanför
länkar
vid
rörande
jag har vandrat denna stig uppför berget i månvars silverregn
sländan har spunnit min klädnad
förlåtelseregn har sköljt över inom mig
jag är nu redo vika undan mantelvävs förhängen
den vilken gavs till helande
jag är ett hänge en pärla i hennes halsgrop
mina rötter är i hennes bröst
du har vandrat din stig uppför berget i solvarvs gyllenregn
de regn vilka sköljt över inom dig
kan jag ej se
du är den vilken bär pärlan
vi är
kedjan
länken
infattningens
tima
i tystnaden skriver solen solblad
lägger blad i vinden
löser blad från det fastslagna
vattnar blad med solregn
med månskära skördar sol sollin
dukar ditt bröst med solvingar
du har vandrat din stig uppför berget i solvarvs gyllenregn
de regn vilka sköljt över inom dig
kan jag ej se
du är den vilken bär pärlan
hon har sett kvinnoregnens tårar vattna stenbröst
regnen har upphört
ser samma ljus silas genom molnblommors kronblad
hon ser regnbågsbron
låt oss
låt det
ske
hon visste
hon vet
vissheten är den ros vilken målades i urtavlan
andas i stenblad
klocka vackra klocka
blå
gryningsstämma andas
deras visshet är vaknad
milen skiljer dem ännu, är dimridån
förhänge för hängivelse andas
så stark är deras längtan
de vakar nattljus på bergs utblick
berg rister stelnade vyer
sjö
i mitten rodnar
så stark är deras längtan
deras svar
de sträcker händer i riktning
fingertoppsnära rör de vid varandra
de är en kärleksbro
cirkel av kärlek
regnen har upphört
ser samma ljus silas genom molnblommors kronblad
hon ser regnbågsbron
låt oss
låt det
ske
hon visste
hon vet
vissheten är den ros vilken målades i urtavlan
andas i stenblad
klocka vackra klocka
blå
gryningsstämma andas
huon vaggar lugn i gungstol
nynnar mina danssteg
mina rörelser lever i vinden
älskade vinden rör vid dig
frågan till mig är; när stiger du in
jag har svarat då upprepar vinden sig
den frågar mig när skall jag stiga in
jag gungar nog än ett tag
inväntar dina händers stigar
regnen har upphört
jag har sett kvinnoregnens tårar vattna stenbröst
sett slagregnen i
mansbröst
därigenom vet jag vikten av mötet med
den rättes händer
vet innebördsvandringen
vissheten är den ros vilken målades i urtavlan
andas i stenblad
klocka vackra klocka
blå
gryningsstämma andas
min älskade kommer från ljusskogarna
han bär ljus i sina händer
i det ljuset
skimrar
min hud
liv
skimrar
jag
pärlord
vi tänder mörkret
vissheten är den ros vilken målades i urtavlan
*
öppnar tiden
jag ser en klocka
pendeln
urtavla
detta är ej en urtavla detta är en klocktavla
en tidtavla
tavlan med vilken vi tror oss kunna styra skeenden
se det vackra i ordet
urtavla
visare
timme, timmar – tima
sekunder, sekund, sekond
minut, minuter
minutiös, mini, minimalistisk
jag ser helheten
urtavla
var en second sekundant medvarande i helhetens alldelar
vilket är – detta är minutens ord in i sekunden till helhets tima
öppnar tiden
jag ser en klocka
pendeln
urtavla
huvudet
vackra snöflingor
hur kristallsångerna sjunker in
själsmässa är ett innebördsord vilket stiger fram
du stiger in i livets färger
du har insett att det existerar en avstängningsknapp
däri
stiger livet
*
(snart släpper slånbären sina vitfjärilar fria)
slånen talar
jag har talat med dig
du har stannat i mig
många gånger
ser du pilarna
spjutspetsar
silhuetter
svarta
stinger jag dig
jag har dem till värnande av jungfrublommen
snart släpper jag mina vitfjärilar fria
skirbladsvingar
andas
*
i andens vind
strålar själens skönhet
andens vind andas evig
föränderlig utan att svika urkällan
den vackra rosens blad
*
(från ljusskogarna)
min älskade kommer från ljusskogarna
han bär ljus i sina händer
i det ljuset
skimrar
min hud
liv
skimrar
jag
pärlord
vi tänder mörkret
*
(smaragdbladen)
ser jag andas ur stenars rörelse
rosensånger stiger ljusbördade
(i purpurvindens )
förlåtelseregn andas jag
smaragdblad
det är vår sårbarhet
inser vi det
då vågar vi sträcka fram våra händer
se mina sårbara händer
andas kärlek i dem
träden släpper ut sitt långa hår
träden släpper ut sitt långa ljushår
hur svår är ej denna upplevelse att skriva
ty den är en rörelse
så underskönt vacker
den är att befinna sig i ett töcken
ett töcken
av
ogenomtränglig pyrrök
vilken ej är ogenomtränglig
ty med ens
i den stund jag spänner min båge
min ljusblick
löses denna rökridå
jag spänner mina sinnen
fokuserar stegen
i den stunden är denna rök
detta töcken dimma
skir böljande dimma
vilken skimrar i allfärger
ännu ser jag ej
tydligt
ser konturer ty allt är icke framträtt
varför är det så
det är så ty natten andas ännu kylig
ronna imma dansar ännu
du måste öppna dina hjärtportar till ljus och värmes möte
du måste omfamna ljuset med din värme
så är gryningens bud till morgonstjärnan
du ser töcknet
dimman
slöjorna
svepa mjuka
kanske tvagar de stammarna i denna gryning
inom vilken du så intensivt vandrar
kanske borstar ronnan imman
dimman av mossan lavarna från stammarna
för att det skall uppenbaras att det hemliga icke är hemligt
kanske är det i den insikten träden släpper ut sitt långa ljushår
ty det är detta vackra ljus du ser silas genom trädens kronor
pelare
strålar
och jag vandrar i denna sal
jag rör mig
böljande dansande
upplever hur dessa strålar
pelare sköljer
böljar in genom över mig
detta är
ett ljusbad
så oändligt vackert
och det enda jag kan viska är
outsägligt vackert
här är min vilja att vara
här andas jag
liv
häri andas jag liv
det måste vara den högsta kärleken
förenande
ljusbad
kärleksregn
träden släpper ut sitt långa ljushår
haven släpper ut sitt långa ljushår
skräddaren kan gå på vatten
därav att skräddaren ej tvivlar på sin till sin förmåga
ej tvekar inför sin förmåga
du kan gå på vatten då isen lagt sig säger du
och varför tror du isen är mer bärkraftig än det så kallade vattnet
än det så kallade fria vattnet
isen är i vattnet, även i det öppna vattnet
så
så i princip skall du kunna gå på vatten
frågan är bara varför du skall gå på och ej med
kanske för att lindra vattnets spänningsvärk genom ditt icketvivel
så människa i princip kan du gå på vatten eller snarare med vatten, utan att snara dig själv
med en massa falska förespeglingar av allt du inte kan
så människa i princip kan du gå på vatten eller snarare med vatten
det har ju att göra med en gemensam nämnare, bärhalt där kroppsvolymens täthet överensstämmer
en kongruens lever
vilket ljushår är det jag avser
åter ser jag älskade ljuspelare vilka är solens strålar
dessa strålar vilka barn ritar målar
dessa strålar vilka jag så starkt tilltalas av
vad är rädsla
det är vår sårbarhet
inser vi det
då vågar vi sträcka fram våra händer
se mina sårbara händer
andas kärlek i dem
*
björkar
ängder
ekar
ek
vackra ek
inväntar
släpper
slånbärs vackra vita
snart
andas vitskira hav
fåglar
vingprydda rör vid
allt
tonande
*
ljuspelarna
solens strålar ur moln
jag ser dessa moln, himmelsmolnblommor och vet att
dessa är stenarnas verkliga gestalt
(regnen hade upphört)
ängder
ekar
ek
vackra ek
inväntar
släpper
hon hade sett kvinnoregnens tårar vattna stenbröst
sett slagregnen i mansbröst
tagit dem till sig
tröstat i
hoppingivan
därigenom visst hon vikten av mötet med den rättes händer
visste innebördsvandringen
ofta sjönk hon in i det mörker
vilket hon nu visste var vägen ut vägen in
vägen till liv
hon höll andeljus i sina händer
vandrade själsmässas sång
du har uppväckt mörkret inom dig
för att detta skall upplysas av stjärnordens fyllda färgskala
en skala är tonande
ljudande
höga
i mitten står
andas soltonen
aldrig övergivande
hon såg åter kvinnoregnens tårar
såg regn upphöra
såg hur ljus silades genom träds fingrar
såg samma ljus silas genom havs ytnät
såg samma ljus silas genom molnblommors kronblad
hon visste
hon vet
hon ser regnbågsbron
endast i förlåtelseregnen kan det ske vilket förlöser
hon ser regnbågscirkel
hon ser bergen vackra
ser stigar vilka leder uppför
ser sjön
vilken utan deras vetskap
i deras vetskap
rör vid deras hudar
sammanför
länkar
vid
rörande
jag har vandrat denna stig uppför berget i månvars silverregn
sländan har spunnit min klädnad
förlåtelseregn har sköljt över inom mig
jag är nu redo vika undan mantelvävs förhängen
den vilken gavs till helande
jag är ett hänge en pärla i hennes halsgrop
mina rötter är i hennes bröst
du har vandrat din stig uppför berget i solvarvs gyllenregn
de regn vilka sköljt över inom dig
kan jag ej se
du är den vilken bär pärlan
vi är
kedjan
länken
infattningens
tima
i tystnaden skriver solen solblad
lägger blad i vinden
löser blad från det fastslagna
vattnar blad med solregn
med månskära skördar sol sollin
dukar ditt bröst med solvingar
du har vandrat din stig uppför berget i solvarvs gyllenregn
de regn vilka sköljt över inom dig
kan jag ej se
du är den vilken bär pärlan
hon har sett kvinnoregnens tårar vattna stenbröst
regnen har upphört
ser samma ljus silas genom molnblommors kronblad
hon ser regnbågsbron
låt oss
låt det
ske
hon visste
hon vet
vissheten är den ros vilken målades i urtavlan
andas i stenblad
klocka vackra klocka
blå
gryningsstämma andas
deras visshet är vaknad
milen skiljer dem ännu, är dimridån
förhänge för hängivelse andas
så stark är deras längtan
de vakar nattljus på bergs utblick
berg rister stelnade vyer
sjö
i mitten rodnar
så stark är deras längtan
deras svar
de sträcker händer i riktning
fingertoppsnära rör de vid varandra
de är en kärleksbro
cirkel av kärlek
regnen har upphört
ser samma ljus silas genom molnblommors kronblad
hon ser regnbågsbron
låt oss
låt det
ske
hon visste
hon vet
vissheten är den ros vilken målades i urtavlan
andas i stenblad
klocka vackra klocka
blå
gryningsstämma andas
huon vaggar lugn i gungstol
nynnar mina danssteg
mina rörelser lever i vinden
älskade vinden rör vid dig
frågan till mig är; när stiger du in
jag har svarat då upprepar vinden sig
den frågar mig när skall jag stiga in
jag gungar nog än ett tag
inväntar dina händers stigar
regnen har upphört
jag har sett kvinnoregnens tårar vattna stenbröst
sett slagregnen i
mansbröst
därigenom vet jag vikten av mötet med
den rättes händer
vet innebördsvandringen
vissheten är den ros vilken målades i urtavlan
andas i stenblad
klocka vackra klocka
blå
gryningsstämma andas
min älskade kommer från ljusskogarna
han bär ljus i sina händer
i det ljuset
skimrar
min hud
liv
skimrar
jag
pärlord
vi tänder mörkret
vissheten är den ros vilken målades i urtavlan
*
öppnar tiden
jag ser en klocka
pendeln
urtavla
detta är ej en urtavla detta är en klocktavla
en tidtavla
tavlan med vilken vi tror oss kunna styra skeenden
se det vackra i ordet
urtavla
visare
timme, timmar – tima
sekunder, sekund, sekond
minut, minuter
minutiös, mini, minimalistisk
jag ser helheten
urtavla
var en second sekundant medvarande i helhetens alldelar
vilket är – detta är minutens ord in i sekunden till helhets tima
öppnar tiden
jag ser en klocka
pendeln
urtavla
huvudet
vackra snöflingor
hur kristallsångerna sjunker in
själsmässa är ett innebördsord vilket stiger fram
du stiger in i livets färger
du har insett att det existerar en avstängningsknapp
däri
stiger livet
*
(snart släpper slånbären sina vitfjärilar fria)
slånen talar
jag har talat med dig
du har stannat i mig
många gånger
ser du pilarna
spjutspetsar
silhuetter
svarta
stinger jag dig
jag har dem till värnande av jungfrublommen
snart släpper jag mina vitfjärilar fria
skirbladsvingar
andas
*
i andens vind
strålar själens skönhet
andens vind andas evig
föränderlig utan att svika urkällan
den vackra rosens blad
*
(från ljusskogarna)
min älskade kommer från ljusskogarna
han bär ljus i sina händer
i det ljuset
skimrar
min hud
liv
skimrar
jag
pärlord
vi tänder mörkret
*
(smaragdbladen)
ser jag andas ur stenars rörelse
rosensånger stiger ljusbördade
(i purpurvindens )
förlåtelseregn andas jag
smaragdblad
tisdag 26 april 2011
den 26 april 2011
du släppte in oron
därigenom kan du ej frigöra klangen
klangen ligger hoprullad
förlamad
du kan frigöra den
genom att du befriar den från din oro
har du
en gång i livet
en gång i livet vandrat en väg i frid
helt ovetandes om
plötsligt hoppar någonting på dig bakifrån
stenbumlingar rasar ned från slätten
slänten
som om
som om någon antänt dynamit
dammet lägger sig
någon ser dig ej
någon ser dig ej ty du är en dammhög
en stenhög
ett stenröse
du kippar efter luft
det värker
värker över allt
du vet ej huruvida du sitter samman
eller är du stenarna
bumlingarna
mörbultad är du
någon ser dig ej
du är helt enkelt levande begravd
det enda du vet är att du måste ta dig igenom eller ut
måste du det
vill du det
är det verkligen din vilja
vem säger att du måste
försiktigt rör du dig
det är ej mycket utrymme
exakt så mycket
att
i det ögonblicket inser du
att anringen ligger du kvar
kanske
någon
ser
dig
eller
du ansamlar
samlar an
din full din fyllda kapacitet
sparkar undan stenar eller snarare trycker dig ut
eller
du lystrar till markens vibrationer
stegvibrationer och ropar svagt
svagt men ändå tillräckligt högt för att synashöras
ja
stenarna kan plockas inifrån
då sker det vilket sker med knoppen
det är sant, det är samtidigt en rörelse utifrån
ja stenar kan plockas utifrån
då sker det vilket sker då skalen skalas av
ja, det är sant det är en samtidig rörelse inifrån
antingen sker detta av dig själv eller genom ditt medgivande
med giv ande
se dessa ord;
med giv ande
med gör ande
med var ande
med hav ande
med vet ande
andas in dessa ord
andas ut dessa ord
med
i
är
*
(ljushår)
nattvingar andas
lenande
ömhet
i gryning sveper dimma hennes bara ben
fåglar fyller träd
kronljusögon vaknar
sträcker fingrar
träden släpper ut sitt långa ljushår
fåglar öppnar
väg
*
(glasfärd)
sanden brinner
elddans
han lyfter det långa röret
med
eldroppe
blåser
följer rörelse
doppar skål i vatten
fräsande
bubblande
blivelse
åter ber han elddroppe till
snurrar
följer
stängel
skaft
sammanfogar
doppar i vatten
fräsande
bubblande
blivelse
åter ber han elddroppe till
snurrar
följer
fot
sammanfogar
doppar i vatten
fräsande
bubblande
blivelse
är
glaset färdas
karavanvägar
vackra glas i en hand
glasets rubinröda
en porlande
rännil
bäck
så jag avskydde se det detta gjorde
slukade
solstråle rör vid
rubinröda
stjärna
andas i en sekund
hon ser denna stjärna
inser nu
jag kunde aldrig bli den stjärna
vilken lyser upp din himmel
vilken löste dig
från
hon lyfter glaset
kastar det
in i eld
elddroppar
dansa
följer karavanvägen
sandvåg smeker hennes fötter
i hennes ökenvandring
*
(tankeklot)
med dina tankar rör du vid allt
huvudets tankar
huvudet är ett bowlingklot vilket oftast slår ned dina käglor
dina ljus
dina fötter
med dina tankar påverkar du allt
tanken är en oroad fågel
en skygg hind
hör du hur bakre klövar klapprar klipprar
klipper då hon flyr över ängen
stannar i lä och beskådar dig
vem är du
orosil
med din tanke påverkar du allt
se hur havet oroas
se havet resa sig
en oroad gestalt
en våg
hög
se hur du smeker denna våg
hur din smekning lugnar vattnet
hur vattenmantel
höljer denna stegrande varelse
detta
är icke havet
med din tanke påverkar du allt
skapar kristallsånger
eller förvrider
vrider ur
se droppar förenas med havet viskandes
tänk
igen
nu med ditt hjärta
se huru hjärtats tanke
viker ut vingar av guld av silver
se venus stiga upp
aftonstjärna morgonstjärna
människa
förverkliga
din
dröm
*
låt oss återvända
till tanken
den är spännande
ett skenande ånglok
då du inser detta
ser du kolhögen
spaden
du ser
eldhålet
vet
du reglerar
du drar i snodden och
ångvisslan tjuter
åter instiger rytmen
sjunger
låt oss återvända till
tanken
egentligen till rädslan
denna tanke
förmedlar
denna rädsla kan yttra sig på eller
genom mångahanda vägar eller sätt
den är en sättpotatis
och i den så kallade slutändan blir den stärkelse
kan den bli många goda och välsmakande anrättningar
ser du potatisen
du lägger en i
åkermark
fåra
fåror
foror
så förgrenar sig denna
sättpotatisen
blir flertal under ett stånd, bladblasten
men
men, följer du ej dess väg
kupar om jorden
då och
då
i är
blir den grön
giftig
tanken
huvudets tanke kan förgifta liv
rädslan
hör du luften skria
marker vibrera
hör du
upplever du
ser du molnen
dammolnen
allt närmre kommer det du upplever
elefanthjorden
springer uppretade
i panik
flyr
flyende
så med ens blir allt lugnt
molnen lägger sig
de står vid vattenhålet
åter är
allt
lugnt
hästen betar lugn
i gräset
stannar lyssnar
bäckens porlande
så med ens
reser hästen sig på bakhovarna
ögonen är vitt uppspärrade
hästen slår med framhovarna
gnäggar
skriar
hela väsendet andas rädsla
du lyfter handen
smeker den lugn
lugn
åter är
allt
lugn
du vandrar i lugn och ro
det gör noshörningen
vinden vänder
doften når noshörningen
av något
något
okänt
den rusar
rusar skenar
vinden vänder
åter är
allt
lugnt
dessa djur och många andra djur visar
rädslans verkningar eller mer kraft
visst kan jag skriva
vindar vatten eld hav
här förtäljer dessa rädslan
potatisen likaså
den är en sättpotatis
och i den så kallade slutändan blir den stärkelse
kan den bli många goda och välsmakande anrättningar
hur kan dessa scenarion vara verksamma
positiva
de kan det
kanske ej då du ser det enstaka
den så kallade smärre kretsen
vidgar du skeendet
är det mångskiktad visdom
markerna luckras upp
till grönska
hudens hårdnade luckras upp
dina skal brister
du öppnar upp
du är mer eller mindra blottad
sårbar
rädslan söker springa bort ifrån sig själv
ty du är rädd för din rädsla vilken är din sårbarhet
du är helt enkelt rädd för att visa det du tror är fel
enkelt uttryckt; ju räddare du blir desto mer accelererar rädslan
kanske säger du;
genom detta rusande blöder jordarna
det gör ditt bröst i förstone då du öppnar upp
ser du scenariot i ljuset av det
detta är
då är det blomstrande
varje sår är
en frögrop
vilken innehar möjligheter till grönskande
det sker då du inser att du är helhet
att gudomens ljus är i dig
och du är i gudomens ljus
i denna insikt
vattnet du dessa möjlighetsfrön
med vad
med ditt andeljus
fröet
möjlighetsfröna
är allt det din själ vet är
vet
är
du
ditt sanna väsen
kroppen förverkligar dina steg
din dröm
vilken är i ditt hjärta
hjärtat vägleder huvudets tanke
vad säger dig rädslan
rädslan
se scenariot i ljuset av det
detta är
då är det blomstrande
du släppte in oron
därigenom kan du ej frigöra klangen
klangen ligger hoprullad
förlamad
du kan frigöra den
genom att du befriar den från din oro
därigenom kan du ej frigöra klangen
klangen ligger hoprullad
förlamad
du kan frigöra den
genom att du befriar den från din oro
har du
en gång i livet
en gång i livet vandrat en väg i frid
helt ovetandes om
plötsligt hoppar någonting på dig bakifrån
stenbumlingar rasar ned från slätten
slänten
som om
som om någon antänt dynamit
dammet lägger sig
någon ser dig ej
någon ser dig ej ty du är en dammhög
en stenhög
ett stenröse
du kippar efter luft
det värker
värker över allt
du vet ej huruvida du sitter samman
eller är du stenarna
bumlingarna
mörbultad är du
någon ser dig ej
du är helt enkelt levande begravd
det enda du vet är att du måste ta dig igenom eller ut
måste du det
vill du det
är det verkligen din vilja
vem säger att du måste
försiktigt rör du dig
det är ej mycket utrymme
exakt så mycket
att
i det ögonblicket inser du
att anringen ligger du kvar
kanske
någon
ser
dig
eller
du ansamlar
samlar an
din full din fyllda kapacitet
sparkar undan stenar eller snarare trycker dig ut
eller
du lystrar till markens vibrationer
stegvibrationer och ropar svagt
svagt men ändå tillräckligt högt för att synashöras
ja
stenarna kan plockas inifrån
då sker det vilket sker med knoppen
det är sant, det är samtidigt en rörelse utifrån
ja stenar kan plockas utifrån
då sker det vilket sker då skalen skalas av
ja, det är sant det är en samtidig rörelse inifrån
antingen sker detta av dig själv eller genom ditt medgivande
med giv ande
se dessa ord;
med giv ande
med gör ande
med var ande
med hav ande
med vet ande
andas in dessa ord
andas ut dessa ord
med
i
är
*
(ljushår)
nattvingar andas
lenande
ömhet
i gryning sveper dimma hennes bara ben
fåglar fyller träd
kronljusögon vaknar
sträcker fingrar
träden släpper ut sitt långa ljushår
fåglar öppnar
väg
*
(glasfärd)
sanden brinner
elddans
han lyfter det långa röret
med
eldroppe
blåser
följer rörelse
doppar skål i vatten
fräsande
bubblande
blivelse
åter ber han elddroppe till
snurrar
följer
stängel
skaft
sammanfogar
doppar i vatten
fräsande
bubblande
blivelse
åter ber han elddroppe till
snurrar
följer
fot
sammanfogar
doppar i vatten
fräsande
bubblande
blivelse
är
glaset färdas
karavanvägar
vackra glas i en hand
glasets rubinröda
en porlande
rännil
bäck
så jag avskydde se det detta gjorde
slukade
solstråle rör vid
rubinröda
stjärna
andas i en sekund
hon ser denna stjärna
inser nu
jag kunde aldrig bli den stjärna
vilken lyser upp din himmel
vilken löste dig
från
hon lyfter glaset
kastar det
in i eld
elddroppar
dansa
följer karavanvägen
sandvåg smeker hennes fötter
i hennes ökenvandring
*
(tankeklot)
med dina tankar rör du vid allt
huvudets tankar
huvudet är ett bowlingklot vilket oftast slår ned dina käglor
dina ljus
dina fötter
med dina tankar påverkar du allt
tanken är en oroad fågel
en skygg hind
hör du hur bakre klövar klapprar klipprar
klipper då hon flyr över ängen
stannar i lä och beskådar dig
vem är du
orosil
med din tanke påverkar du allt
se hur havet oroas
se havet resa sig
en oroad gestalt
en våg
hög
se hur du smeker denna våg
hur din smekning lugnar vattnet
hur vattenmantel
höljer denna stegrande varelse
detta
är icke havet
med din tanke påverkar du allt
skapar kristallsånger
eller förvrider
vrider ur
se droppar förenas med havet viskandes
tänk
igen
nu med ditt hjärta
se huru hjärtats tanke
viker ut vingar av guld av silver
se venus stiga upp
aftonstjärna morgonstjärna
människa
förverkliga
din
dröm
*
låt oss återvända
till tanken
den är spännande
ett skenande ånglok
då du inser detta
ser du kolhögen
spaden
du ser
eldhålet
vet
du reglerar
du drar i snodden och
ångvisslan tjuter
åter instiger rytmen
sjunger
låt oss återvända till
tanken
egentligen till rädslan
denna tanke
förmedlar
denna rädsla kan yttra sig på eller
genom mångahanda vägar eller sätt
den är en sättpotatis
och i den så kallade slutändan blir den stärkelse
kan den bli många goda och välsmakande anrättningar
ser du potatisen
du lägger en i
åkermark
fåra
fåror
foror
så förgrenar sig denna
sättpotatisen
blir flertal under ett stånd, bladblasten
men
men, följer du ej dess väg
kupar om jorden
då och
då
i är
blir den grön
giftig
tanken
huvudets tanke kan förgifta liv
rädslan
hör du luften skria
marker vibrera
hör du
upplever du
ser du molnen
dammolnen
allt närmre kommer det du upplever
elefanthjorden
springer uppretade
i panik
flyr
flyende
så med ens blir allt lugnt
molnen lägger sig
de står vid vattenhålet
åter är
allt
lugnt
hästen betar lugn
i gräset
stannar lyssnar
bäckens porlande
så med ens
reser hästen sig på bakhovarna
ögonen är vitt uppspärrade
hästen slår med framhovarna
gnäggar
skriar
hela väsendet andas rädsla
du lyfter handen
smeker den lugn
lugn
åter är
allt
lugn
du vandrar i lugn och ro
det gör noshörningen
vinden vänder
doften når noshörningen
av något
något
okänt
den rusar
rusar skenar
vinden vänder
åter är
allt
lugnt
dessa djur och många andra djur visar
rädslans verkningar eller mer kraft
visst kan jag skriva
vindar vatten eld hav
här förtäljer dessa rädslan
potatisen likaså
den är en sättpotatis
och i den så kallade slutändan blir den stärkelse
kan den bli många goda och välsmakande anrättningar
hur kan dessa scenarion vara verksamma
positiva
de kan det
kanske ej då du ser det enstaka
den så kallade smärre kretsen
vidgar du skeendet
är det mångskiktad visdom
markerna luckras upp
till grönska
hudens hårdnade luckras upp
dina skal brister
du öppnar upp
du är mer eller mindra blottad
sårbar
rädslan söker springa bort ifrån sig själv
ty du är rädd för din rädsla vilken är din sårbarhet
du är helt enkelt rädd för att visa det du tror är fel
enkelt uttryckt; ju räddare du blir desto mer accelererar rädslan
kanske säger du;
genom detta rusande blöder jordarna
det gör ditt bröst i förstone då du öppnar upp
ser du scenariot i ljuset av det
detta är
då är det blomstrande
varje sår är
en frögrop
vilken innehar möjligheter till grönskande
det sker då du inser att du är helhet
att gudomens ljus är i dig
och du är i gudomens ljus
i denna insikt
vattnet du dessa möjlighetsfrön
med vad
med ditt andeljus
fröet
möjlighetsfröna
är allt det din själ vet är
vet
är
du
ditt sanna väsen
kroppen förverkligar dina steg
din dröm
vilken är i ditt hjärta
hjärtat vägleder huvudets tanke
vad säger dig rädslan
rädslan
se scenariot i ljuset av det
detta är
då är det blomstrande
du släppte in oron
därigenom kan du ej frigöra klangen
klangen ligger hoprullad
förlamad
du kan frigöra den
genom att du befriar den från din oro
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)