en droppe i havet

Vinden vandrar smekande sånger i nattlig famn

Strör stjärnglittrande kaskader -
De sångerna är själssånger, förmedlande sånger, kännande och igenkännande.

Stiger in i trädens stammar –
Träden står i vinterns famn, av lövade, de är silhuetter eller skuggor av sitt forna jag, ändå är de träden.
I nattens famn kläs de med dimfrost eller rimfrost eller stjärnor.
Blommande girlanger med stjärnljus. Ett täcke av stjärnljus: Stjärna fall ned över mig.
Var natt faller stjärnorna ned över.
De blommande girlangerna bär klanger, dessa strömmar eller stiger in i stammarnas liv.
Det är sant dotter det du ser.
Träden är stammar, det Vi talar om är stammarnas liv. De mänskliga och de gudomliga stammarnas liv, då är det icke att bortse från alla väsens liv. I detta delar vi upp alla väsens liv, för att det skall vara fattbart.
Stam invid stam står de,
Stam invid stam stod de,
Eldarna brann i nattligt ljus
Stammarna höll rådslag

sånger höres ur jordhjärtats famn –
Eldarna brann i nattligt ljus,
Röken skimrande regnbågsklädnad
Skrudade luftens väsens vingar
Trummorna
Skallrorna ljöd
Orden talades tysta
Stegen leddes av högre hand
Sångerna föll ned över
Blommande girlanger tindrade klart ljus
Kronan glimmar runt deras välvda pannor
Sångerna strömmar in i hjärtat
Stammarna bär jordens hjärta i sina händer
Att värna om att lyssna till att kännande svara till
Sångerna höres ur jordhjärtats famn – ur hennes öppnade bröst sjunger jordhjärtat.

Vaggar rotbarnens stilla sömn –
I himlarnas höjder sjunger ljusminnenas sånger
Var natt höres stjärnornas sånger
Bärs av aftonens guld och månsilvrets ljus
Faller ned över stammarnas lyftade händer
Strömmar in i hjärtat och ned i rötterna.
Träden sträcker på sina tår, känner förbundenheten
Samhörigheten
Den enade viljan.
De stängda kanalerna är öppnade,
Mottagliga.
Ur de öppnade tårna strömmar sångerna
Vaggar rotbarnen till stilla sömn,
De ystra barnen fyllda med egenvilja och lekfullhetens trots,
Allvarets lek styrker deras sunda vilja
Lekfullhetens trots ger barnen kraft och mod att se sitt själv,
Tjurarna stångas,
Kalvarna stångas,
Stångas panna emot panna,
Lägger pannan i djupa veck.
Den stilla sömnen är mottaglighetens sömn, där förmår stjärnorna att tala,
Där förmedlas och sammantvinnas livstrådens vägar,
Himmelsdröm blir jordedröm,
Jordedröm blir himmelsdröm.

Drömmer blommande sommaräng i vinterns äng –
Genom att ljusminnet nu lever inom rötterna,
Rotbarnen,
Vandrar det blomstrande livet in,
Själen blir sommarängen i vinterängen.
Stegen vandras klara och utan tvekan därigenom blommar stegen,
Snöblommor lyfts in i vindens famn-
De stängda andningsvägarna är öppnade,
Luftströmmen kan flöda fritt
Inre flödessånger väcks,
Varje andetag blir blommande ljus
Varje snöstjärna är unik,
Det vita täcket är klarhetens stilla sömn och ljus.

Du reagerade på orden: Sångerna strömmar in i hjärtat
Stammarna bär jordens hjärta i sina händer
Att värna om att lyssna till att kännande svara till
Sångerna höres ur jordhjärtats famn – ur hennes öppnade bröst sjunger jordhjärtat.
Specifikt: ur hennes öppnade bröst.
Det är en bild,
Då allt liv är förenat, då stammarna åter är enade,
Lyfts jordflikarna, manteln flikar,
Se hennes godhets hjärta,
Hjärtvingarna omfamnar varats strömmande liv i kärlek till kärlek.

Människan söker gärna att känna igen de egna tankarna hos någon annan eller genom någon annans liv.
Vill gärna vara med dem de känner igen.
Det är gott så och fullt förståeligt.
Det finns en fara;
Genom att söka igenkännande termer eller väsen och ständigt omge sig med dessa, leder ofta till självbortfall.
Det är också en mycket god läroväg,
Då väsendet endast och allenast omger sig med de trygga igenkännandena måste det skola sig till att inte somna in och till att inte ta över, bli herre på täppan.
Det är oerhört viktigt att våga känna sitt själv och se det för vad det är: en droppe i havet.
De orden innebär inte att förminska självet, snarare tvärtom.
Människan söker känna igen sig i det andra väsendets tankar – liv.
Det kan hon aldrig göra då hon förvägrar sig rätten – ja, rätten – att känna sitt själv.
Det är det enda lilla som behövs,
Gör du det med tanken?
Nej, det gör du inte.
Genom böcker?
Nej det är inte heller vägen.
Hur gör du det?
Genom mänskliga möten?
Det blir inga möten då du inte vågar känna ditt själv.
Det blir, låt oss säga luftbubblor i något där bubblor inte skall vara.
Det blir syrebrist och det leder till infarkt av det egna självet.
Hur känner du ditt själv?
Genom sanna möten.
Det lilla barnet vandrar in i livet, nosar och doftar, är öppnad hud och känner därför av, varje rörelse ger avtryck.
Hur känns de – hur verkar de? Barnet ligger inte i vaggan och funderar över det. Barnet möter genom att vara närvarande utan tankekontroll eller rädsla.
Barnet kan läras att bli rädd, genom det känner inte barnet sitt själv. Genom att göra rädsla inom barnet har den första avgränsningen till liv skett.
Låter detta som att Vi säger emot oss själva.
Vi sade att inga möten sker då du inte känner ditt själv och så säger Vi att mötena gör att du känner ditt själv.
Det Vi säger är att då ett möte sker med ett vinstsyfte eller ett flyktsyfte sker inga möten.
Då varje levande väsen söker vägen in till sitt öppnade bröst ser hon och känner sitt själv. I den stunden sker de sanna mötena.
Då upphör behovet av att söka känna igen – ord termer eller platser eller namn, ja vad helst du söker känna igen.
I den stunden sker något stort; varje levande väsen inser med full klarhet att de är en droppe i havet, havet är livets hav.
Låt öknarna blomma.
Var barn i livet,
Se barnen och stig in i verklighetens dröm.
Barnet är det, det möter innebär inte att bortse eller förringa sitt själv.
För att kunna bli det du möter måste du känna ditt själv.
Andesjälvet i dig.
I andens ljus strålar själen strömmar kärlek i helhet.

Se orden du skrev igår:

den dag människan inser att alla är droppar vilka gör havet,Har ingen begär till att skada endast behov till att älska.De illagörande händerna kommer att fyllas med doftande rosenblad, ty de har lärt sig att älska sitt själv, då behöver de inte slå ned andras liv.


Jag ser bara det goda i varje väsen och det är min uppgift att lyfta fram ”urjaget”.
Egentligen är detta alla väsens uppgift: att möta varandra oförbehållslöst och i allomfattande kärlek.
Vara den vita snön och veta att inom är värmen.
Relationer,
Vävandet,
Himmelsspinnerskorna och vävarna väver ständigt,
Himmelsskräddaren syr våra skrudar/kroppar.
Vi blickar ”ned” och ser, där vill jag vara,
Vi berättar för Fader Sol han berättar för Moder Måne.
De gör vi blir man och kvinna alltefter vår vandrings behov..
De gudomliga skänker himmelsdrömmen in i Moder Jords famn till jordmodern(den fysiska modern) Himmelsdrömmen förverkligas i jordad meningsfylld närvaro – den totala närvaron. Där talar himmelsdrömmen vårt ljusminne.
Ungefär så, mycket förenklat, med andra ord har vi tillsammans vävt livsdrömmen och vi förs alla till bildvävens landskap i enlighet med vårt ljusminne.
Vem väver straffdomar?
Vem väver…?
Nej, Vi väljer inte själva i den bemärkelsen, vilket ofta sägs: du är allt vad du tänker. Mera då: du är allt det du skapar i kärlek.
Det jag verkligen vet är att alla liv är förenade och det är bara en illusion att vi är en och en.
Människan vill hela tiden vara elit – en- herre på täppan – så blir de det och längtar till det vilket är livets stora mening; Kärlek… men de vill inte ingå… då kanske de förlorar den falska makten. Hela gurus filosofin faller.

den dag människan inser att alla är droppar vilka gör havet,Har ingen begär till att skada endast behov till att älska.De illagörande händerna kommer att fyllas med doftande rosenblad, ty de har lärt sig att älska sitt själv, då behöver de inte slå ned andras liv.

snöblommors stjärnljus

Snöblommors stjärnljus föll över

Solvindar
lyfte dagen ren

Väcker vindbarnens glädje

Krusar snöhavets gnistrande yta

Sånger stiger in i storvindarnas händer

de sjunger

Lyssna.

– Se hudens hudar för vad de är, de är foderblad eller kronblad, de är inte fängelsets murar, gå närmare och se porerna, lufthål, låt dem inte täppas igen av osedvänliga händer.
Osedvänlig, vad menar Vi med det ordet – du hakade upp dig inför ordet – det är ett negativt ord, det är innebörden av dem vilka söker lägga främmande seder inom ditt hjärta.
Dessa seder är inte vänliga, de bryter emot hjärtats lag och den lagen är gudomens lag, den är fri – alltid fri- den är den vita duvan med olivkvisten i näbben, byt ut denna olivkvist till en fjäder, en fjäderpenna och skriv hjärtats lagar.
Denna fjäder kommer att andas in och ut och förändras, evinnerligen förändras.
Den är olivens kvist då den smörjer den torkade huden den är fjäderpennan då den skriver.
De ord den skriver är lenande, helande olja på hennes uttorkade hud, Flodfåran skall åter fyllas med livgivande vatten, dalarna skall åter blomma i bördig mylla.
Då skall dalens ögon le och sjunga o sed vänja – vänja sig vid sedens ljuvlighet- rosens elixir.
Det innebär att seden har blivit ett med ursprungets levande skapande vilja.

Ur huden stiger svettpärlor, ur porerna andas pärlor av salt,
Rörelsen för pärlor upp till ytan, genom pärlorna synliggörs rörelsen.Kanske någon nu genast säger: ja, det är väl klart, arbete ger svett

Se det då från en annan ”vinkel” .
Då molnens vingar är fyllda faller regn, pärlors regn,
Då själen är fylld faller tårar.
Anderörelsen för pärlorna upp till ytan.
Marken är nu täckt med jordens salt, med vattendroppspärlor.
Det räcker med att se en av dessa droppar.
Lyft nu blicken till himlen och se hur stjärnan faller ned över droppen.
Stjärnkupolen hämtar upp droppen och snöstjärnan faller.
Så kan det vara,
Se nu ytterligare en bild, Stjärnan faller ned,
Vattendroppen öppnas och omfamnar stjärnan.
Vattendroppen och stjärnan blir stjärnblommande händer.
Du har nu natt efter natt sett mörk yta och vattendroppar,
De springer,
Liknar kvicksilverpärlor,
De är månljuspärlor,
Stjärnan faller ned i.
Du ser dropparna öppnas och stjärnan kryper in i,
Du ser knoppen öppnas och stjärnan dansa eller cirkla.
Huden vecklas upp eller ut och själen lever i skapande varm ljusrörelse till kärlek.
Du läste; ”då en snöflinga/snöstjärna smälter återfår den samma formnär den fryses igen”.
Du svarade; ”ser inom mig att så är det. Se stjärnorna och se dropparna på marken, stjärnan faller ned droppen tar emot, stiger upp och faller ned.
snö stjärna, snöblommande vindar, snöblommande marker.
Inte ens det oseende ögat kan förta ljusets klarhet.”
– Dotter så är det, det finns inget mer att tillägga.

Hennes blåfrusna hud låg utbredd på marken
Ådrornas röda linjer skymtade mörka

Ögonens ljus
Stängda för stegen

Håret gnistrande stjärnbestrött
Vita stannade vågor

Munnen rosenröd
Andades drömmar

De såg andedräkten

Snöblommande vindar
Lade sina ögon runt henne

Lyfte iskylans täcke
In över elden

Värme strömmade

Snöblommornas marker
Slöt sina händer runt henne.

Hon drömde det spirande hoppet.

Hudens hudar
Sprickor
i uttorkade hudars famnar

Längtan
har vissnat i händernas amorbågar
De log i svunna tider

Okyssta läppars
Strömmande längtan
Kröktes
Nedöver
Hjärtkjolarna
Snördes om

Sprickorna
djupnade till svarta sorgdrömmar
I det inre gömda
Hoppets
Krusning
Andas ännu liv

Stjärnan föll ned över
Knackade
Milt
Stilla

Hörde tyngdens andning
Lade sig runt
Tinade sorgens drömmar
Väckte
blodets strömmar
Öppnade
Händernas
Ljus
Strömmar
Linjer
Sammanbinder
Till
Kärlek

Du har ett antal gånger hört att dina målningar liknar William Blakes eller att beskådarens tanke flyr dit.
Vi skall inte stanna vid detta,
Se den bild han har varit redskap till,
Han sitter med en svart skiva – solskivan - silverskivan – kopparskivan,
Han håller en passare i handen.
Se henne – Henne nu,
Din älskade Venus,
Se henne lyfta den högra armen in i dagen och den vänstra in i natten.
Se hennes kopparskimrande hjärta vandra i dagen och i natten.
Hon smeker Fader Sol med kärlek,
Hon smeker Moder Måne med kärlek,
Hon smeker Moder Jord med kärlek.
Passarens spets riktas uppåt och nedåt,
Det är raka linjer,
Rörelsen är cirkelns gyllene krets.
Hon står på den östra stranden
Händerna smeker dagen
Till liv
Hon står på den västra stranden
Händerna smeker natten
Till liv
Stjärnornas regnbågsdans
Skapar gestaltande skönhet
Genom solvindarnas
Månljus.

stjärnornas snöblommande marker

Aftonstillhet lägger sig runt, är en vinge fylld med inre ljus
Aftonstjärnan vandrar
Böljande är hennes slöjor
Skimrande
Hon lyfter dem
Sakta
Varsamt
Aftonstillhet lägger sig runt,
är en vinge fylld med inre ljus
Hennes fingrar
Strålande bloss
Tänder
Stjärnors liv
Stjärnorna stiger
Upp ur snötäckets händer
Dansande pärlrader
Finner vägar
Lägger sig runt hjärtans liv
Gryningen öppnar kronbladens händer
Snövindarna
Andas
Aftonstillhet

– Denna natt har du åter sett havets yta,
Detta hav är inte ”endast” havet, det är alla livshaven i ett hav.
Deras slöjor höljer varandra och skiftar in och ut i varandra utan att överta eller förringa,
Du vet att då Vi säger ut och in är detta endast ett förtydliggörande begrepp.
Det är densamma upplevelsen vilken är då de älskande omfamnar varandra, det är kärlek, strömmande och varm, två kroppar eller liv blir ett.
Nu studsar kanske många då Vi säger så, det är dock ofrånkomligt, det enda lilla människan behöver inse är att detta inte förtar henne eller gör henne mindre, det är att bli upplyst i kärlek, det är att vara strålande auravärme.
Vi skall inte stanna vid detta nu.
Det du denna natt såg var att inte tusentals utan miljoner med glittrande pärlor dansade in i havet.
Pärlor, droppar, regndroppar, liv.
Lufthavets händer andades och lyfte detta hav, en enorm böljande vågrörelse, suset av himlens vingar.
Ljusdropparnas liv dansade ringlade in i detta hav, pärlbanden fann vägen till havet och var däri,
Vingarnas mantel lyfter och vad sker nu?
Du ser snöstjärnor falla,
Ja – falla – du ser inte att det är falla, du ser falla som negativt, det är inte det, falla in i tillit, falla ned i tillit, hoppa över klippans kant, falla ned i tillit.
Falla in i mörkret och känna vår famn runt.
Fri Ande Ler Ljus Andning = Falla.
Vingarnas mantel lyfter och vad sker nu?
Du ser snöstjärnor falla,
Marken bäddas in av droppar, knoppar,
Knopparna öppnas sakta,
Snöstjärnor
Stjärnorna snöblommor skrudar marken,
Så skrev du:
Mjuka lätta dun faller ned,Himmelssvanen putsar sina fjädrar,Varje fjäder är ett nyskrivet ord,VittorörtFyllt med skönhetVarje fjäder är en vingeVingarna är händerHänderna skapar rörelseljusrörelse

Ser du dina ord?
Varje fjäder är en vinge, varje dun är en vinge,
Varje dun minns vingens rörelse, varje dun är en vinge ty det är i helheten, i vingen.
Detta är kanske obegripligt, o – fattbart.
Det är inte svårt, det är mycket enkelt.
Se åter snöblommorna,
Se dropparna, dropparna faller ned, regnet faller ned, ångan strömmar upp och faller ned,
Det är en vävande rörelse, Regn ger liv, ådror, källan, bäckar, hav, rötter,
Förenande liv – för en ande liv.
Livsrörelsen stiger upp och möter stjärnljusen faller så ned renade och bär ljuset inom sig.
Det är en vävande rörelse och det spinns trådar mellan uppe och nere, klangerna ljuder överjordiskt sköna och vackra.
I universum böljar…
Låt oss nu öppna ytterligare bilder;

När mörkret är tätast, slut då ögonen
Känn det ögonlocken gör.
När mörkret är tätast, lyft händerna,
för dem sakta samman,
Känn att det svävar en ljusboll framför dig.
För händerna sakta samman,
Kupa händerna runt ljusbollen.
När mörkret är tätast,
Bli ljusbollen,
Låt mörkret vara dina händer,
Låt mörkret vara dina ögonlock,
Känn att mörker inte är mörker,
Det är ett skyddande värn- eller detta ord du tycker så mycket om: hägn.
Låt mörkret vara en älskads famn.
Tillåt dig att vara i den famnen.
Låt värmen strömma till dig,
Känn hjärtans rytm,
Finna varandra,
Känn ljuset stråla
Runt
Känn kärlekens tröst,
Känn kärlekens tillit.
Ett hägn av rosor faller ned över
Ett rosenhägn väver liljans rena ljus
Din uppgift är att upplysa – belysa genom kärlek i den värme du alltid är.
När mörkret är tätast,
Känn stjärnornas sångljus fylla själen,
Känn hjärtans rytm finna varandra,
Hjärtan,
Öppnade fjärilsvingar fyller luften,
Luften andas ljus,
Själen dansar i älskad rörelse i andens ljusfamn.
Vet att du är älskad
med jagets hand smeker den kroppens band Banden upplöses ett efter ett.
Den är där, kroppen – ett skönhetens tempel inte längre ett fängsel.
Du är icke mer fängslad av människans liv.

Ibland kniper ni samman ögonen för hårt.
Du sade:”jag klev lite för långt in i mörkret”
Det är en bra bild.
Nu är det så att i egentlig mening kan du aldrig kliva för långt in,
Du ser en svart malström nu, formen är ett svart ymnighetshorn, du ser insidan och åter ser du dropparna virvla mot eller till mynningen.
Ja – de virvlar igenom,
Ut i mynningen,
Andningsluft,
Hör lyckans skri:
Jag är fri.
Dina ord är en bra bild för de ihopknipna ögonen.
Känn skillnaden på att av att lugnt och stilla stänga/sluta ögonen och knipa ihop.
Att sluta ögonen är molnupplevelse, värme, ängelns smekning inifrån.
Ängelns hand sträcks upp från hjärtat och omsveper ögat,
Vingen sluts varsamt runt; sov i ro älskliga barn.

Då ögonen knips ihop följer hela ansiktet med. Delar av eller hela beroende av vilka muskler du använder.
Ansiktet blir en stelnad mask, upplevelsen i ögonen är svarta hålor.
Hålor – tomma.
Se det lilla barnet, det nyfödda barnet med persikokinder och doftande hy, vishetens ögon och kännande händer.
Saktmodiga rörelser, planetrörelsen lever i allra högsta grad kvar i den nyfödda kroppen.

Se de älskande med persikokinder och doftande hy, vishetens ögon och kännande händer,
Saktmodiga rörelser, planetrörelsen lever i allra högsta grad åter i den nyfödda kroppen.
Varför säger Vi nyfödda kroppen?
De älskande är en nyfödd kropp, en kärlekskropp.
De kan inte vara utan varandra.
Den kärlekskroppen förenar dem all – tid.
Evinnerligen.
Evig Innerlig Enhet.
De kan aldrig fly bort,
Vindarnas kärleks andning,
För dem alltid åter till ursprungets kärleks vilja.
Mjuka lätta dun faller ned,Himmelssvanen putsar sina fjädrar,Varje fjäder är ett nyskrivet ord,VittorörtFyllt med skönhetVarje fjäder är en vingeVingarna är händerHänderna skapar rörelseljusrörelse

Ser du dina ord?
Varje fjäder är en vinge, varje dun är en vinge,
Varje dun minns vingens rörelse, varje dun är en vinge ty det är i helheten, i vingen.
Detta är kanske obegripligt, o – fattbart.
Det är inte svårt, det är mycket enkelt.
Se åter snöblommorna,
Se dropparna, dropparna faller ned, regnet faller ned, ångan strömmar upp och faller ned,
Det är en vävande rörelse, Regn ger liv, ådror, källan, bäckar, hav, rötter,
Förenande liv – för en ande liv.
Livsrörelsen stiger upp och möter stjärnljusen faller så ned renade och bär ljuset inom sig.
Det är en vävande rörelse och det spinns trådar mellan uppe och nere, klangerna ljuder överjordiskt sköna och vackra.
I universum böljar…

Stjärnors snöblommande marker

Aftonstillhet lägger sig runt, är en vinge fylld med inre ljus
Aftonstjärnan vandrar
Böljande är hennes slöjor
Skimrande
Hon lyfter dem
Sakta
Varsamt
Aftonstillhet lägger sig runt,
är en vinge fylld med inre ljus
Hennes fingrar
Strålande bloss
Tänder
Stjärnors liv
Stjärnorna stiger
Upp ur snötäckets händer
Dansande pärlrader
Finner vägar
Lägger sig runt hjärtans liv
Gryningen öppnar kronbladens händer
Snövindarna
Andas
Aftonstillhet

– Denna natt har du åter sett havets yta,
Detta hav är inte ”endast” havet, det är alla livshaven i ett hav.
Deras slöjor höljer varandra och skiftar in och ut i varandra utan att överta eller förringa,
Du vet att då Vi säger ut och in är detta endast ett förtydliggörande begrepp.
Det är densamma upplevelsen vilken är då de älskande omfamnar varandra, det är kärlek, strömmande och varm, två kroppar eller liv blir ett.
Nu studsar kanske många då Vi säger så, det är dock ofrånkomligt, det enda lilla människan behöver inse är att detta inte förtar henne eller gör henne mindre, det är att bli upplyst i kärlek, det är att vara strålande auravärme.
Vi skall inte stanna vid detta nu.
Det du denna natt såg var att inte tusentals utan miljoner med glittrande pärlor dansade in i havet.
Pärlor, droppar, regndroppar, liv.
Lufthavets händer andades och lyfte detta hav, en enorm böljande vågrörelse, suset av himlens vingar.
Ljusdropparnas liv dansade ringlade in i detta hav, pärlbanden fann vägen till havet och var däri,
Vingarnas mantel lyfter och vad sker nu?
Du ser snöstjärnor falla,
Ja – falla – du ser inte att det är falla, du ser falla som negativt, det är inte det, falla in i tillit, falla ned i tillit, hoppa över klippans kant, falla ned i tillit.
Falla in i mörkret och känna vår famn runt.
Fri Ande Ler Ljus Andning = Falla.
Vingarnas mantel lyfter och vad sker nu?
Du ser snöstjärnor falla,
Marken bäddas in av droppar, knoppar,
Knopparna öppnas sakta,
Snöstjärnor
Stjärnorna snöblommor skrudar marken,
Så skrev du:
Mjuka lätta dun faller ned,Himmelssvanen putsar sina fjädrar,Varje fjäder är ett nyskrivet ord,VittorörtFyllt med skönhetVarje fjäder är en vingeVingarna är händerHänderna skapar rörelseljusrörelse

Ser du dina ord?
Varje fjäder är en vinge, varje dun är en vinge,
Varje dun minns vingens rörelse, varje dun är en vinge ty det är i helheten, i vingen.
Detta är kanske obegripligt, o – fattbart.
Det är inte svårt, det är mycket enkelt.
Se åter snöblommorna,
Se dropparna, dropparna faller ned, regnet faller ned, ångan strömmar upp och faller ned,
Det är en vävande rörelse, Regn ger liv, ådror, källan, bäckar, hav, rötter,
Förenande liv – för en ande liv.
Livsrörelsen stiger upp och möter stjärnljusen faller så ned renade och bär ljuset inom sig.
Det är en vävande rörelse och det spinns trådar mellan uppe och nere, klangerna ljuder överjordiskt sköna och vackra.
I universum böljar…
Låt oss nu öppna ytterligare bilder;

När mörkret är tätast, slut då ögonen
Känn det ögonlocken gör.
När mörkret är tätast, lyft händerna,
för dem sakta samman,
Känn att det svävar en ljusboll framför dig.
För händerna sakta samman,
Kupa händerna runt ljusbollen.
När mörkret är tätast,
Bli ljusbollen,
Låt mörkret vara dina händer,
Låt mörkret vara dina ögonlock,
Känn att mörker inte är mörker,
Det är ett skyddande värn- eller detta ord du tycker så mycket om: hägn.
Låt mörkret vara en älskads famn.
Tillåt dig att vara i den famnen.
Låt värmen strömma till dig,
Känn hjärtans rytm,
Finna varandra,
Känn ljuset stråla
Runt
Känn kärlekens tröst,
Känn kärlekens tillit.
Ett hägn av rosor faller ned över
Ett rosenhägn väver liljans rena ljus
Din uppgift är att upplysa – belysa genom kärlek i den värme du alltid är.
När mörkret är tätast,
Känn stjärnornas sångljus fylla själen,
Känn hjärtans rytm finna varandra,
Hjärtan,
Öppnade fjärilsvingar fyller luften,
Luften andas ljus,
Själen dansar i älskad rörelse i andens ljusfamn.
Vet att du är älskad
med jagets hand smeker den kroppens band Banden upplöses ett efter ett.
Den är där, kroppen – ett skönhetens tempel inte längre ett fängsel.
Du är icke mer fängslad av människans liv.

Ibland kniper ni samman ögonen för hårt.
Du sade:”jag klev lite för långt in i mörkret”
Det är en bra bild.
Nu är det så att i egentlig mening kan du aldrig kliva för långt in,
Du ser en svart malström nu, formen är ett svart ymnighetshorn, du ser insidan och åter ser du dropparna virvla mot eller till mynningen.
Ja – de virvlar igenom,
Ut i mynningen,
Andningsluft,
Hör lyckans skri:
Jag är fri.
Dina ord är en bra bild för de ihopknipna ögonen.
Känn skillnaden på att av att lugnt och stilla stänga/sluta ögonen och knipa ihop.
Att sluta ögonen är molnupplevelse, värme, ängelns smekning inifrån.
Ängelns hand sträcks upp från hjärtat och omsveper ögat,
Vingen sluts varsamt runt; sov i ro älskliga barn.

Då ögonen knips ihop följer hela ansiktet med. Delar av eller hela beroende av vilka muskler du använder.
Ansiktet blir en stelnad mask, upplevelsen i ögonen är svarta hålor.
Hålor – tomma.
Se det lilla barnet, det nyfödda barnet med persikokinder och doftande hy, vishetens ögon och kännande händer.
Saktmodiga rörelser, planetrörelsen lever i allra högsta grad kvar i den nyfödda kroppen.

Se de älskande med persikokinder och doftande hy, vishetens ögon och kännande händer,
Saktmodiga rörelser, planetrörelsen lever i allra högsta grad åter i den nyfödda kroppen.
Varför säger Vi nyfödda kroppen?
De älskande är en nyfödd kropp, en kärlekskropp.
De kan inte vara utan varandra.
Den kärlekskroppen förenar dem all – tid.
Evinnerligen.
Evig Innerlig Enhet.
De kan aldrig fly bort,
Vindarnas kärleks andning,
För dem alltid åter till ursprungets kärleks vilja.
Mjuka lätta dun faller ned,Himmelssvanen putsar sina fjädrar,Varje fjäder är ett nyskrivet ord,VittorörtFyllt med skönhetVarje fjäder är en vingeVingarna är händerHänderna skapar rörelseljusrörelse

Ser du dina ord?
Varje fjäder är en vinge, varje dun är en vinge,
Varje dun minns vingens rörelse, varje dun är en vinge ty det är i helheten, i vingen.
Detta är kanske obegripligt, o – fattbart.
Det är inte svårt, det är mycket enkelt.
Se åter snöblommorna,
Se dropparna, dropparna faller ned, regnet faller ned, ångan strömmar upp och faller ned,
Det är en vävande rörelse, Regn ger liv, ådror, källan, bäckar, hav, rötter,
Förenande liv – för en ande liv.
Livsrörelsen stiger upp och möter stjärnljusen faller så ned renade och bär ljuset inom sig.
Det är en vävande rörelse och det spinns trådar mellan uppe och nere, klangerna ljuder överjordiskt sköna och vackra.
I universum böljar…

en natt i nätternas dag

En natt i nätternas dagar lämnade hon bonadens boning,
Hon trädde ut ur bilden, in i de vita sinnenas riken.
Ställde sig i ängsgräsets gnistrande vita ljus,
Stjärnan föll ned över henne,
skrudade henne i stjärnljusklädnad,
Hon vände blicken till Moderns öga,
såg hennes halva jag skimra,
såg natten i dagen,
Sträckte armarna upp,
Tårljusen tindrade i hjärtats ödmjuka skimmer,
Vandra dotter
*
Vandra

Hon lämnade stegen
Ängsgräsets purpur lyfte henne
Ljustrådar strömmade ur hennes ögon
Hon steg uppför
Hon hälsade stegens ljus med värme.

Hon far över himlen med tömmarna i sin hand,
Stjärnspannet bär henne
Tolv stjärnors ring
Hon lyfter dig upp däri
Pekar på månskäran
Se ljuset
Se dagen – se natten
Se ljuset – se mörkret
De är ett.
Vinden viner
Snön yr
Allt suddas ut
Den halve söker sin helhet
Vinden viner
Snön yr
Vindmantel
Hon sluter handen runtom
Öppnar handen
Det sammanförda är helt
Strålar i ljus

Blicka ut i mörkret genom fönstret,
Väggarna är ljudisolerade,
Fönstret är yta,
Mörkret genom fönstret är en tyst yta.
Ögat i natten är en tyst yta,
Ögat är spegeln.
Själens spegel.
Pupillen utan ljus är en tyst yta.
Inte inuti, där är liv.
Vad är natten?
Natten är en tyst yta, en reflekterande yta,
Reflekterande yta tar emot stjärnljus.
I natten talar den befriade tankens ord, den dansar från stjärna till stjärna, klingande klanger ljuder i harmoni.
Där är de vilsna tillsammans i svarande liv.
Kärlekens hjärta strålar i nattens famn, fyllt av den fyllda tystnadens sannhets svar.
Det yttre ögat styr inte stegen,
Den yttre gärningen styr inte känslan,
Allt är tom tystnad – Befriat i ljus.
Där är det åter; Indigomanteln sveper om, den vita ytan är nu närmast kroppen,
Själen kan äntligen röra sig i harmonisk dans i andens ljus, tanken sover in i den vävs ljustrådar vardande ljus i dagen. Kroppen väntar i bädden åter fylld med hopp om den randande gryningens ljus.
Randande,
Vackert ord då du befriar det - rand – ett gyllene streck böjer sig över, Andens vinge böjer sig över minner själen om rörelsens skönhet, nu läggs gåvorna i kroppens famn.
Den blå färgen bär en längtan att omsluta, att värna om, den bär i sig stjärnornas dagsskimmer,
Den bär drömmarna, hoppet och önskan i sina händer.
Mest av allt, störst av allt är kärlekens vävande dröm,
Blåskimrande mantel,
Blåskimrande händer, blåskimrande kupol av kristall, minns så att den kupolen även finns under,
Under är undrens tid,
Genom undren lyfts själens ljus,
Hennes hud skimrar i tusende prismors liv.
Ängerns blommor fylls med doftande ljusstrålar
Strömmar genom hjärtat
Hjärtvingarna bär
Händernas hjärtas gärning.

Hon far över himlen med tömmarna i sin hand,
Stjärnspannet bär henne
Tolv stjärnors ring
Hon lyfter dig upp däri

Tolv rosors ring
Fyller hjärtats
Rika äng.

Blåskimrande händer

Blåskimrande Kupol av Kristall

Snöblommor
Singlar

Över ängen
Ängen hälsar

Doftande ljusstrålar

Gnistrar
Tindrar

Kärlek

Till
Ängsfamnen

Blåskimrande händerBär
snöblommor i
Doftande ljusstrålar
GnistrarTindrar
Kärlek
Till
Kupol
av Kristall
Snöblommor gavs in i ängsfamnen
sjunger ljusstrålande Ögons
ljus
…

Frös inne, steg ut genom fönstrets stängda yta
Mötte skymningslandets värme
De kände.

De öppnade zinnobermanteln för mig
Jag steg in och kände värmen omsluta.
De lyfte ögonen.

Åter såg jag den blå skimrande kupolen
Smidd av renaste kristallers ljus
Hörde klangerna fylla mig.

Klanghänderna öppnade vägarna till kristalljusen
Klangerna, nu blomljusstjärnor

S
V
Ä
V
A
D
E

S
I
N
G
L
A
D
E

In i ängsfamnen
Turkosa slöjor föll ned över
Lyfte hjärtats värme
In i aftonlandets
Drömmar
Till ljus.

Länge sökte jag mig själv för att finna mitt själv
Fann att det inte fanns något mig själv
Det finns mitt själv
I helheten

snöblommande marker

Snöblommande marker

Den "högsta" värmen i livet.
då ögonen möts ljusmötande,
Då skuggan är ljuset och ljuset är skuggan
då omsluter de varandra i kärlekens värmande ljus

Dagen är snöandningens blomning,Snökristaller rodnar,Gyllene,RegnbågsgnistrorPilarKlangvägarLeder Ögonens Själar
Pilar, Kristallvägar - Musiken skapades så.

Snöblommande marker, har under dagen varit ditt återkommande mantra, du har sökt de nattliga orden, du väcktes innan du hann lägga dem i din hjärthand,
Innan vingarna slöts runt orden.
Ser du snön yra,
Hör du de höga furorna vinande sjunga,
Dånande är sångerna,
Vindpinade gräsfamnar böjer sig ned, skyddande händer, marken täcks, spåren efter dig suddas ut lika fort som de blivit,
Vägen åter är borta, du vacklar då du inser att du inte ser stegen bakom dig, du vacklar då du inser att du inte kan hitta hem om du går vilse.
Så inser du att du inte går vilse, du inser att du bär bakom med dig, bakom visar vägen för dig,
Barnet bär flera namn; Bakom – Framom - Nu
Bakom är en ovärderlig skatt,
En karta, den sjunger modets sånger, den stillar jordkroppens väsen, den ger andningssånger, Aum, Aum frid till harmoni.
Ser du snön yra,
Hör du de höga furorna vinande sjunga,
Dånande är sångerna,
Vindpinade gräsfamnar böjer sig ned, skyddande händer, marken täcks, spåren efter dig suddas ut lika fort som de blivit,
Du vacklar inte längre, kroppen böjer sig är en vidja, är en båge, ditt hjärta strålar vägens ljus.
Du famlar inte, kindernas händer är blommande rosor, ögonen är smala kisande springor, snögnistor dansar i dem.
De höga furorna sjunger dånande sånger,
Du ser flocken de springer med vinden, vita vargar du springer vid dem, vakar över deras vindsjungande steg.
Du hör ylande klanger bäras av vinden.
Snön yr,
Du ser vinden bära dem,
Pilar är snön,
Ljusstrålar
Gyllene,RegnbågsgnistrorPilarKlangvägarLeder Ögonens Själar
Pilar, Kristallvägar - Musiken skapades så.
Kärlekens lovsånger,
Du ser honom på klippans topp,
Du ser honom lägga huvudet bakåt,
Du hör hans vinande sånger
Ylande sånger bärs till dig.
Snön yr, glittrande iskristaller,
Ljuset öppnas,
Du ser honom står stadigt,
Över hans axlar faller den vita skimrande manteln, djurhuden ned
Mjuk är des famn
Omslutande
Månstjärnor
Tindrar i pälsen.
Han lägger huvudet bakåt
Hans lyckoskri lyfts ur hans stängda strupe
Vinden lyfter dig ur din hamn
Bär dig in i hans famn
Vinden bär er in i snöblommande ängens händer.

Låt oss stanna vid denna bild,
Du såg denna natt snön yra i drömmen,
Snön yrde, tät ogenomtränglig.
Du såg de vita banden, du hörde vinterns djupa sånger,
Du skymtade gestalter,
Det är ju så då snön faller så att stegen suddas ut, ändå bär de framåt, då rädslan släpps, då insikten av vägen är där.
Då vacklar inte stegen och det finns ingen återvändo.
Du mumlade idag: För den som kysst månskäran finns ingen återvändo.
Vad innebär de orden,
De innebär att den vilken har kysst månskärans ljus vandrar i livets ljus,
Vandrar med livet inte mot det.
Trädsångerna viner, dånar,
Vindarna dånar i klippans rum, trädens sånger berättar om stammarnas liv om rötternas vägar, stammarnas vägar till liv.
Folkströmmarna är bäckarnas vatten, varifrån kommer bäckarna?
Dessa kommer ur källan till liv.
När är vattnets droppar klarast?
I Månskärans ljus.
Nåväl, varför söka finna stegen bakom, de är där, renade vita, följ dem framåt.
Skulle barnet alltid söka vägen bakom, skulle det få svårt att åter stiga in i livets moder.
Hennes famn är alltid runt barnet, likaså är den stora famnen runt er.
Det finns ingen återvändo då den långa resan har anträtts. Denna resa är ofta inte skuttande glädjefylld, den är fylld med kännande smärta, meningsfylld smärta – inte negativ gjord smärta.
Vi säger dock: sök inte smärtan – minns dock: en del av oss är tvingade att ge dig smärta för att skärpa dina redskap.
Bakom – Framom - Nu
Nu ser vi åter snön,
Den viner, det ordet visar vad detta är – det blir strängar/strålar.
Minns så:
Du vacklar inte längre, kroppen böjer sig är en vidja, är en båge, ditt hjärta strålar vägens ljus.
Sön yr,
Pilar
Gnistrande strålar,
Amors pilar,
Kärlekens pilar
Du letade fram en skriven dikt av dig:

Malik
Tjur i människokropp
Oden Merkurius Lukas vandrar med läkarstaven
Helar sårens smärta
Hjärtats fängsel öppnas
Morgonrodnaden färgar barnets hud
Så är det – Vad säger Vargen; gör dig inte mindre än du är.
Människa,
Människobarn gör dig inte mindre än du är,
Musiken skapades, skapas av de renaste kristallers ljus,
De uppfyller ögats lins,
De följer snäckans virvlande, cirklande spiral in i livets hav,
Sjunger
Sjunger
Kärlekens
Hjärtats Vägars Lov.

varje steg skapar spegelrörelsen under …
skapar spegelrörelsens under
Mirakel,

Dimmorna
är så oändligt vackra,
Följsamma svepande
Solen finner dem,
Regnbågsljus
Våga
Vara i deras tystnad
Tömd
Lyssnande
Sinnessjälens ande
vaknar förnimmande
Andas inom huden
våga vara i tomheten
Vandra
tystna
känna svaren

Skimrande

Upp eller ned

Ned


Eller


Upp


Skimrande

Snöblommande handljus

Purpurerad

Kärlek

Blåskimrande
Dröm

Svävar

Vit

Inom



Skimrande

Dotter

Res dig upp

Se

Hennes mörka yta

Svarta tårar

Blodets
stenar

Sväva med Hennes värmande ljus

Flyg

Genom ramen

Hindren är

Illusorisk

Implosion

Hon ser

havets

hårdyta

Lyfter upp

Ytans underströmmar

Överallt

Viskar

Viskar

Blixtrande

Ler

Viskningen

Tandraderna

Spelar

Kastanjetter

Svarta

Fladdrande formler

Viskar

Viskar


Knivleendens

Fladderleenden

Skygga ögon ser bort

Bländande blixtar

Skär sönder

Egenhjärtats kärleks ljus


Den handen

Lyfter ljusets klarhet

Hjärtljuset strömmar värme

Hon bär livet
Inom

Kronhänderna

Öppnar knoppen

Stillhet

Talar

Tom

Tystljus

Väntar

Visar

Ser

Älskade

Låt oss vara tysta

Tillsammans

Se

Stjärnblommande

Klangsångers ögon

Vad gråter du för

Sade min vackra andekvinna

Se själskvinnans dans till min sång

Den som går

Går

Den som kommer

Kommer

Det är sannhet

Min vackra andekvinna

Vet det jordkvinnan inte ser.

så dansade de in i vinterns sommaräng

Så dansade de in i vinterns sommaräng
…
Låt oss se på detta med ögat,
Ögonlocken,

Tungstegen
Förde dem in i grotthänderna

De valde att söka skydd
Mörkret visade sig
Vara

Ögonlocksvingarna
Sveper
Över glasskimrande jord

Penslar målar stjärnblommande salar

Sviken.

Inslängd i ett hörn under veden den knotiga,
låg den en gång vackra spisen,
Gjuten av himlens järn.

Suckade sotsvärta
Hostade rostande
Ande
Tag

Vinden
Slog
upp
de sönderfallande dörrarna

Ögon
Såg
Svärtan

Lyfte spisen upp

In i kokkammarens vackraste vita famn,

Putsade rena linjer

Lade varsamt in
Späntor


Stillheten fyllde
Bönen for med ödmjuka vingar
Eldens andar
Gnistrade ljus

Flammorna dansade värme

Vedspisen log
ljusströmmande värme
Till kärlek

Sviken,
Alla väsen har stunder, ibland eviga stunder då de lever i upplevelsen av att vara svikna.
Drömmarna de vävde fullföljdes inte i enlighet med deras önskan eller i enlighet med deras egna penseldrag.
De målade en väv en bild och glömde att se vägarna,
Lyssna och se.
Allt liv är för att kärleken skall bestå i ljuset och värmen,
Denna är det enda vilket belivar Livet.

Vedspisen är en god bild av detta,
Då väsendet ser alla delars vägar ser de meningen eller hellre överlåter meningen och är i tillit,
Svikenheten är upplevelsen av den egna drömmens brustna trådar,
Glömskan av att lyssna,
Varje väsen har en egen dröm innan de anträder denna jordvandring,
Det är inte den drömmen vi här talar om,
Den dröm vi här avser är tankedrömmen inte hjärtdrömmen.
Så lyft fram svikenhetens sotsvärta,
Putsa linjerna rena
Och se vedspisen,
Gjutjärnets hela vandring,
Från himlen till jorden till smältan till vedspisen.

Nu återvänder vi till inledningen - Vi började med att säga:
Låt oss se på detta med ögat,
Ögonlocken,
Ögats linjer, ögats form bär låt oss säga formen av en mandel: ”som ett blommande mandelträd brukar du ofta ”mumla” – inom dig ser du ett vackert träd, skirt, grenarna är ljusa och det är skimrande vitt, skimrande fjärilar är blommorna, det är en trädfjäril badande i ljus, vårvisshet, kärleksvisshet. Mandel trädet är omgivet av skimrande lila purpurslöjor

Vi lämnar denna din älskade bild, låter den leva med oss i det inre.
Vad finns innanför ögats linjer?
Det finns en glob, en ögonglob.
I cirkeln i den gyllenen cirkeln är alltet.
Ögonen är välvda bågar, halvor utan varandra, den ena halvan sluter över, den andra tar emot.
Dörrar,
Portar sluter om och öppnar vägen.
Båda är de tillsammans ögats välvda bågar
Det finns en glaskropp djupt inne i ögat,
I berget höres de,
Kristallernas sånger,
Porlande strömmar,
Ådror, blodets ådror, bäckarna s porlande källor sjunger runt stenarnas trygghets linjer,
Det finns hinnor,
Hornhinnor, regnbågshinnor,
Berget bär en krona, smyckad med regnbågspärlornas strålande guldljus,
Irisens strålar, strålande ring,
Pupillen andas in och ut är havets våg, är att var innanför och utanför är i fokuserande närvarande andeljus.
Följsamhet.
Tårkanaler finns det, kanaler, med dammluckor, hon vattnar jorden med tårarnas innebörd, börden är själablommande mandelträd, mandelträdets olja smeker huden helande ren.
Tårarnas pärlor skapar klingande silverne klanger Fågelns vingar lyfter det in,
Fransarna, själens penslar svepande vingars drag, penseldrag.

Nu säger du med ens att ögats linjer inte är en rund form, men det är en rund form.
Till det yttre är inte heller Regnbågen en cirkelrund form, även regnbågen är rund, den gyllenen cirkelns ljus är dess formspråk.
Detta språk är kärlekens förenande språk,
Det språket målar skönhet, ordlös skönhet.
Hos ögat är det mera tydligt; se åter bilden av ögonlocken:
Ögonen är välvda bågar, halvor utan varandra, den ena halvan sluter över, den andra tar emot.
Dörrar,
Portar sluter om och öppnar vägen.
Båda är de tillsammans ögats välvda bågar
Det undre ögonlocket är månsjön,
Ögat tvagas rent.
Det övre ögonlocket är solkupolens solhänder.
Jag knäpper mina händer och lyfter mitt hjärta upp till Gud.
Ögonlocken; omfamnar kärlekens hjärta.
De är bundna vid varandra och ändå fria.

Så skall vi för en stund se på detta med ängeln.
Ängeln inom er.
Hjärtat är ängeln, genom hjärtat talar änglarörelsen,
Strömmar genom era händer och är därigenom med er, i er, genom er till – för – runt er;
Allomfattande är kärlekens vingar.

Vi har talat runt fiskaren och nätet,
Känn havets befriande vindar,
Morgonens gryningsljus,
Lyfter ljusmantelns slöjor
Vågorna
Kluckar
Sjunger möter skrovets linjer,
Varje linje blir en tonrad,
Andas djupt in,
Drick solljus älskade barn,
Se henne krypa in i hans famn
Solfadern möter dagen
I hjärtat bär han henne.
Kasta ditt nät människobarns,
Se livets väv.

Vi har talat runt ögat och nu skall Vi tala runt döden,
Visst är runt ett vackert ord, en vacker bild frammanas; runt.
Runt dig är gudomens ljus
Omfamnar värmens strömmar
Vi är i kärlek.
Se nu kulan/klotet i cirkeln,
Den gyllenen cirkeln omfamnar i helande ljus strör silverklockor i håret,
Klotet är omslutet av/med ögonlock.
Ögonen lockar ringlar ned över ryggen,
Strömmar mellan runt skålarnas
Livgivande vatten
Inför dina ögon sker förvandlingen; klotet är ett hus, huset har rum, rummen har dörrar.
Dörrarna har gångjärn, knirrande eller smorda, väloljade,
Dörrhandtag – handen omfamnar handen ger styrka och ledning.
Dörrhandtaget är ett vrede, vreden är en kran, kranen är själens kran fylld med lyckoströmmar och vredesströmmar, ni själva väljer att vrida på och av kranen när annat inte behövs.
Vad har dörren mer? Dörren har ett nyckelhål, det talar för sig självt.

Varje liv är i ett av rummen, då livet är ”färdigt” med ett rum går det in i nästa rum, in i nästa drömrum.
Drömrum är detta.
Det finns en vindsvåning, vindarna viner renande och befriande,
Och en källarvåning; källans vatten porlar befriande sånger.
Det finns en vindsvåning och en källarvåning;
Nu ser ni med en gång framför er helvetet och himmelriket, ser du – omedvetet undrar du varför Vi säger helvetet först – det är det inlärda negativa tänkandet som för dig till de tankarna.
Vindsvåningen och källarvåningen är vare sig himmel eller helvete – vindsvåningen är antingen för vindarna eller ett förvaringsutrymme – ett förrådsrum för att inhämta kunskap, barnet bakom lever där.
Källarvåningen är även det ett förrådsrum, barnet Framom bor där.

Det ena rummet – vindsvåningen - är den sovande drömmen, flumdrömmen – Vad är flum/ en tripp för att slippa minnas.
Flum är upplösning, men se det förunderliga… den vilken i ruset tror sig kunna flyga faller hårt ned i asfalten, bryter ben och armar för att finna vägen till sitt själv. Många kanske morrar över denna enkla beskrivning, men den är inte enkel, den är mycket tydlig.
Upplösningen ger förhårdnandet/sclerotiseringen i jordsfären – dunsen i marken – Detta innebär att den Gudomliga tanken upplöses in i materialism.
Det fluktuerade ljuset i det yttre blir motsatsen till det inres förinnerligande, tendenserna vilka syns i det yttre/motsatsens tendenser.
Källaren är inget mindre än jordtyngden, den svarta sjukan – Vad är detta – jordtyngden – det är materialismkärlek, lustans, begärets lakejer dansar i extas.
Kärleken blir ett ligg, samtidigt en osedlighetsgärning.
Det tungande, materiella blir ett upplösande i det inre av moraliteten. Med andra ord blir tendenserna i det inre en tripp.
Det yttres verkningar påverkar det inre, kapslar in det inre i ett pseudoliv.
Fasiliv – livet befinner sig i en fasad/mejslad version.

Nu återvänder vi till ögat.
Ögat har olika hinnor sade Vi.
En av dessa hinnor är näthinnan.
En hinna av rutor, rum, av nät.
En hinna, en slöja vävd med tunna trådar,
Spindelväven är vävd med tunna trådar.
Spindelmor väver nätet, spindelmor väver drömfångaren… radarskärmen.
Spindelmor väver drömfångaren gör dagen ljus.
Ögat består av glaskroppen, den vilken har sett Goetheglas vet och känner dess utseende och ljusets verkan däri,
Marmorerat glas.
Dimman skingras Hon stiger upp ur haven med en skimrande pärla i sina händer.
Pärla,
Boll med ljus,
En strålande pärla,
Kristallsångerna strålar, färgar, skimrar i regnbågens ljus,
Ljusringar,
Strålkransar,
Hon lindar av olvon en midsommarkrans,
Det yttre ljuset förinnerligas i höstens tid,
Då järnet regnar ned i hans hår.
Han håller svärdet i sin hand,
Försvara deras kärleks
Jungfruliga väg
I Ljusets värme till kärlek.
Kronan skrudar hennes hår,
Hon stiger fram bär ett diadem över sin panna, en strålande pärla lyser däri.
Hon bär en Iris i sin hand,
Den renar huden från sorgens smärta av svek.
Pupillen vidgas och stängs,
Glädje – Lycka,
Smärta – Sorg,
Ljus – Mörker.

Jorden är rund, ögat är runt, pärlan är rund,
Jorden har lager på lager, ögat har lager på lager, pärlan har lager på lager,
Hinnor eller hudar.
Regnbågens färger skimrar,
Stjärnskott,
Av ljus är ni komna till jorden,
Chackrahjulen snurrar,
Klangerna vandrar inom er, ljus och värme strömmar inom er. Ni öppnar hjärtfamnen och är i kärlek.
Man och kvinna – Kvinna och man är ni,
Kärlekens penslar målar skönhet.

Se dessa vackra bilder, lev med dem, se speglingen:
Hornhinna, regnbågshinna, bindhinna,
Strålkropp, strålkrans.
Kristallins,
Senhinna, åderhinna,
Näthinna,
Runt,
Bakom
Framom
Glaskroppen

Vi stannar nu en tid vid näthinnan, varje ruta är ett liv/ett livs ruta,
Varje ruta är en fas, ett skede, en boplats.
Det är inga tjocka väggar emellan, membranväggar kan vi benämna dem för.
Då någon sörjer, kan någon vilken den sörjande var och är viktig för åter träda in i rummet, för att vara nära i sorgens stund, detta för att vara sorgens vinge och trösta sorgen. Det vill säga: någon vilken har vandrat in genom nästa drömport återvänder för att vara nära och trösta den vilken sörjer.
Den sörjande måste vara medveten om att detta kan ske och vara medveten om vikten av att släppa.
Det Vi visar genom detta är att närheten alltid är.
Det är också så att sorgens vinge/tröstaren måst släppa,
Båda måste låta varandra fullfölja livsvandringen utan att fästa vid, utan att ta över den andre.

De gamla folken visste detta, filosoferna visste detta,
Den gamla filosofin var skapande, de såg framtiden genom dåtiden.
Genom framtiden såg de dåtiden.
De tillät barnen Bakom och Framom och Nu att samtala med varandra, de tre samtalade vid elden, hjärtelden och uppenbarade vägen i klart seende.
I medvetet ljus.
De dissekerade inte och pusslade ihop,
De lyssnade till strömmen och följde med, de kände rörelsen inom sig och såg bilderna stiga upp ur livshaven.
Ser ni, de lyfter fram, tar upp barnet Framom i knäet och lyssnar.
Kvar blev inte det ni idag kallar historia, de stannade inte kvar i den negativa historien.
Hur skulle barnet Bakom överleva då och kunna berätta för barnet Framom om deras tredje syskon Nu.
Framom skulle inte lämna Moderns famn om allt var negativ historia, den vilken står i alla böcker och även visas i alla nyhetsprogram för att negativt fånga era själsljus så att ni inte orkar resa er.
Filosofin var och är samtalande berättarkonst,
Livsvisdom,
De kastade stenen i vattnet,
Såg verkningen,
Ringarna,
Cirklarna,
Rör inte mina cirklar –
Rör inte livets mening
Följ meningen i ljus och värme
Till Kärlek.
Filologi- kärlek till ord
Filosofi – vän till visdom.
Filo – vän/Kärlek
Sophia- Visdomens Moder.
Filosofen levandegör, de gjorde levande, visionen om livet hölls levande, de skapade, de levde skapande.
De hade ett barn,
Mannen och Hustrun älskade varandra djupt och innerligt,
De älskade med varandra, hade samlag,
De förenades i den heliga akten,
Kvinnan blev havande och bar barnet fram
Framom.
Hela livet är en helig akt, är samlag, älskog, frösådd.
Genom hjärtats händer, Barnet Nu,
Nui – Nu i.
Alltså;
Filosofin levandegör, är hälsobringande,
Är ett skuttande lekande barn i vattenpölen,
Mäktig och klok.
Den går från framtiden till verkligheten, den berättar om Gudomens skapande glädje till skönhet.
Den förklarar i ljus det förgångna med hjälp av framtiden.
Filosofin blir då den positiva historien, berättandet med ljus och värme.
Historien, den ”moderna” negativa, berättar det omvända.

kärlekens lovsånger

De tomma ögonens hålor
blickar ut i den värld, det liv de icke önskar se.
Vindarna sveper varsamt gång efter gång,
Ljuset sprider sig
I sprickbågarnas djup
Sakta
Skimrar
Värme
Tomma hålor
Lyfts
In i
Seende

Vindarna smeker deras svarta smärta
Mirakler är då de tomma blickarna åter ser.

Mirakler,
Mysterier,
Ögonen är välvda bågar, halvor utan varandra, den ena halvan sluter över, den andra tar emot.
Dörrar,
Portar sluter om och öppnar vägen.
Hon skrider i tiden in hon bär en strålande pärla i pannans diadem skrev du;
De gamla folken visste Hennes väg, de visste de moderliga hjärtat kärlek, vet att inget kan blomma utan hennes kärleks hjärta,
Ömheten, sannheten.
Hon vandrar in i tiden med en strålande pärla i diademet,
Hun lyfter den kupade handen och visar källans klara vatten.
Hon vattnar himlarna och jordarna med sina tårar,
Kärlekens tårar,
Ur dem växer tolv rosor upp,
Hon lyfter dem varsamt och ger dem till de tolv konungarnas gemål,
De ler kärlek till sina konungar och väcker deras tankes varma ljus, deras iskalla blickar ser i sannhetens kärlek.
Kvinnan är ett mysterium i människans värld,
Hennes kärleks oändlighet är rosens kärleksbud, given av Hennes händers kärlek att föras i den nya tiden in.
Kvinnans mysterium ur vars rötter himmelen och jorden framsprungit,
Naturligtvis finns en spegel, vilken visar porten till mannens mysterium,
Båda är de tillsammans ögats välvda bågar.
Vårens tid är livets yttre blomstring, vi har talat runt detta,
Det skimrande starka violetta ljuset,
Vilket är vitt,
Indigomanteln vänder sig och är vit.

Dotter du fann ordet/färgen cerize tilltalar dig och det ledde dig till namnet Ceres, se hennes skönhet och minns att detta är den inre vårens tid.
Hon är nu inom och bäddar för själens andens sommartid i det inre.
Varje natt möter du henne, Månmodern.
Hon ser dig och hon smeker ditt trötta hjärta,
Hon kammar ditt hår med kärlek,
Hon ler,
Bär dig in i sin famn,
Sjunger de sånger du aldrig fick höra.
Hon vattnar dina gråtande ögon med månsjöns vatten vill inte se dem torka ut.
Hon samlar alla dina tårar i sina händer,
Skrudar dina älskade träd med deras kärleks inre ljus.
Hon håller ditt hjärta i dina händer,
Hon ser dig leende dansa i stjärnornas salar,
Lyfter dig varsamt in i drömmarnas ljus,
Hon visar dig,
Hon leder dig,
Fram till vägens ljus.
Du är Moderns dotter förneka det icke,
Hon ser dig,
Hon glömmer dig ej
Hon bär ditt vackra hjärta i sina händers kupade värn.
Mysterier
Mirakler
Är
Då:
De tomma ögonens hålor
blickar ut i den värld, det liv de icke önskar se.
Vindarna sveper varsamt gång efter gång,
Ljuset sprider sig
I sprickbågarnas djup
Sakta
Skimrar
Värme
Tomma hålor
Lyfts
In i
Seende
Det är kärlekens lovsånger.

Vad gör den ensamma kvinnan i natten?
För en stund glömmer jag att jag inte är inne i människornas värld
Glömmer jag djupet av mitt inne.

Skrudade mig i mina vackraste vingar
flög in i himlars salar
Dansade hela natten i stjärnornas ring.
Skrattringarna blev fler och fler lade sig runt Moder Måne
Pärlande glädje strömmade i natten
Pärlorna föll ned i ängens händer
lockade träden till skrattljus
Nu dansade de med vindarna
Öppnade stjärngrinden
Vingarna bar mig in i gryningens hamn.

Vad gör den ensamma kvinnan i natten?
Hon släcker alla lampor, tänder tusen ljus, möter flammornas skönhet,
Hon väljer en skiva, vrider upp volymen, ställer sig vänd mot söder, ser Moder Måne, underskönt vacker, känner hennes värmande ljus, hur hon smeker hennes liv, hon ler, de ler värme.
Hon står helt stilla, väntar på klicket, hör högtalarna dåna, hör fönstren skallra, står helt stilla med armarna runt sig, hör musikens klanger, öppnar sakta armarna, lyfter dem, följer klangerna, finner dem.
Följer musikens slingor, fötterna bär rytmen, armarna bär de högre klangerna, kroppen är slingorna vilka förenar, livet, världen försvinner, hon är.

Vad ser hon.
Hon ser oändliga orörda marker, hon ser höga träd, inte träd furor med djup andning, konungar, med djupa mantlar, klippor skimrande bruna violetta, pulserande inre, hon hör vindarna fara vinande genom dem, hon är vinden.
Hon ser skogarna öppna sig och hör gräsets sånger, blommor vecklar ut sina kronor, solögon möter henne, ler stiger upp ur kronorna är runt henne leder henne, till bäckens porlande vatten, hon uppfylls av vattensånger, är vatten, hon lyfts upp till klippans högsta topp, kastar sig in i vinden, är i vattenfallets dånande strömmar, är i sjön.
Hon strömmar följer med,
Hon ser åter klippan,
Lyfts upp av vindarna bär vingar susar över ängarna över skogarna smeker allt hon ser och möter.
Så ser hon träden sakta röra sig, svävande böljande trädsånger,
Ser eldarna dansa i deras ring,
Fylls av stillhet.
Örnen svävar
Kvinnan tas emot
Lägger sig ned
Känner den skimrande vita pälsen runt sig.

Allt blir
Stilla.

Hon sätter sig ned, ser det vita arket, färgerna, lyfter penseln och målar.
Andas
Liv.