Jag springer barfota i öknarnas skogar
du ser dem ej
känner gräset smeka fötterna
du känner brännhet sand
vattenbäckar rinner genom fotvalv
din strupe törstar
varför är det så
varför är det
så
var gång vinden andas öppnas min hand
vind finner den
vi flyger friskapande
var gång snön faller smälter den in i min hud
var gång regnet andas
vänds mitt ansikte till
ögon blir broar i sjufaldigat färgskap
var gång havet andas
öppnas min skrud
följer strömmar över under i livet
sköljer genom i lyssnarskap
var gång eld dansar
öppnas mitt bröst i ömhet
vi dansar tillsammans i kärleks brus
var gång träd susar
stiger jag in i dess mantel
känner rötter omfamna
omfamnas av hennes händer
känner krona begjutas av solpärlors guld
varsamt skakar jag dem ur mitt hår
ser ängens alla blommor le
jag stiger in i den leende marken
vi förenas sjunger kärlekens lov
in i vinden
hav skogar berg sjöar
in i allt det vilket är
livets helgade äktenskap
Det finns icke mycket att tillägga;
Det är från bokskap till livsskap
Livets helgade äktenskap
Droppe faller i skål nummer sex
vidgas djupt Jupiter in
helas du ser i oceanens öga i nytt ljus
det du aldrig sett alltid sett
du lägger handen breder ut handen händerna din hud över marken
känner jordens jordars liv
denna klar Ptah förtär tankens makt vilken försöker dra stunden bakåt
vattenfallet klangfallet smeker ryggraden in i sjön stiger en aning ana faller dina steg fötter ser kronan är nu vidhäftad berör marken du ser det du aldrig alltid sett
*
Mörker
skogen mörknar
blind
vidrör jag stammar
rötter kronor susar
min stjärna
omfamnar
tjärnen hälsar
stiger ned i
in i
källan
ser tusenfaldigade regnbågsprismor
hoppet
där framträder
ditt ansikte
omsluter mig
möter dina varma ögon
stiger in i
värmen
Kundalini
Ur sten stiger kundalini
stjälken bär hjärtblad
hjärtblommor
cirklar
rot förenas i krona
till stam
*
Aldrigalltid
guld stiger in i koppar
silver stiger in i koppar
droppe faller
i skål
vidgas djupt
jupiter in
helas
ser i oceanens öga i nytt ljus
det jag aldrig sett
alltid sett
lägger handen breder ut handen
händerna
min hud över marken
känner jordens jordars liv
klar ptah förtär tankens makt
vilken försöker
dra
stunden
bakåt
vattenfallet klangfallet
smeker följer ryggraden
in i sjön
stiger
en aning
ana faller
mina steg fötter
ser
krona är nu vidhäftad
berör marken
ser det jag aldrig
alltid sett
brister
Oh denna sten över bröstet
Jag mäktar icke lyfta den
oh vindar
kom
kom från öster från väster från norr
lyft den
min hud blöder
mitt bröst är vidöppet
mitt hjärta brister
brister i tusende pärlor
så må pärljusen
skänka ljus
skänka värme
till de händer vari de faller
må det ske
*
Andas tungt
stiger
in i dagen
träden är nakna
så jag önskar
att
vägen snart är naken
avlövad
jag vet att där
någonstans
finns
hopp
jag andas tungt
söndag 25 oktober 2009
lördag 24 oktober 2009
24 oktober
Ansats
Anslag
Impuls
Är den direkta impulsen inre klang.
den direkta impulsen kan liknas vid att ställa sig vid klippans kant, yttersta kant och
hoppa.
det är att ta sig uppför berget utan ett andetag
hoppa.
är detta dumdristighet eller tillit
allt detta är frågor.
vinden virvlar luften andas, inför varje rörelse andas vinden in, varje livsvåg har behov av andas in
still
efter still
hoppa.
Se så det tonande, den tonande impulsen.
vad ser du,
du ser en fågelvinge, du ser den i luften du vet att vingen har en kropp, kroppen är icke det betonande i detta.
vingen andas gör anslag ”mot” luften.
luft består av kristaller av vatten samt andra beståndsdelar
vingen vidrör luften
är det så att hjärtat är vingar
kan det vara så eller är den direktledande impulsen inredjup.
varför ser du endast en vinge, du vet att det finns en kropp, kroppen har behov av båda vingarna för att flyga.
så är det så kallat verkligt eller imaginärt
vingen tar in
seglar in
är inseglet
för till andens ljus
Hjärtvingen förmedlar ljuset till hjärtvinge nummer två.
dessa är själs samt andevinge – du ser fortfarande en vinge - vilka förmedlar ansatsen till armarna till händerna , den ena handen är ödeshand/drömhand den andra handen är förverkligande.
nu börjar du ana den andra vingen.
dröm säger vi.
drömmen är vision.
så du är en kropp, gärningen är i den ena handen
klangreceptionen är i den andra
den ena vingen är trumslagarens pinne/klubba är xylofonspelarens/klangspelarens klubba.
ser du den ena vingen är ledande från hjärtat den andra tar in till hjärtat, de möts de avstämmer. samtidigt flyger väsendet med två vingar genom samverkande impulser finner de balansen, från kupade händer i givande och tagande blir de böljande svävande vingar. rörelsen är upplöst.
Klang öppnar upp, stjärnor tusenfaldigas faller regnar, öknens sand vilar stilla, vind virvlar
stjärnor tusenfaldigas stiger regnar, dras samman blir kropp, ur kroppen stiger liv
livsklanger stjärnljus stjärnord.
Det finns lögn den är kulor ärtor de finner fäste,
Ärtväxter växer snabbt ger jorden kväve
För mycket kväve övergödslar jorden, rankorna blir icke bärande,
Lögnen är att stå med ärtor i fickan lyfta röret till mun sikta och skjuta
Varje levande väsen har en sanning, den gudomliga sanningen. Du föredrar att benämna människans sanning för sannhet, du vill befästa sanningen ordet sannhet är för dig ett kraftord, med all rätt har du funnit detta ord bära den totala innebörden, nämligen sedlighetens blomma, den blomman är föreningen av människans sanning samt gudomens sanning; sannhetens blomma.
Lögnen är ärtor vilka blir vattniga icke bärande.
Att vända sanningen ryggen är att svika sitt inre.
Lögnen är förstadiet till det svikna hjärtat.
Sedlighetens blomma den vita liljans kalk
vägen dit är kantad med spetsiga blad
omvägar
genvägar
skenvägar
följ stängeln den är stabil
den leder dig alltid
rätt
avsikt är du kommen
av sikt skall du vandra
avsikten leder
det var inte min mening
det var inte min avsikt
sägs det ofta,
avsikten är där
den är då liven hoppar utan andetag
den gör ont.
*
Så tystnar rosenorden
seglar in i knopp
åter till himmelsdröm
väntar
nya solens gryning
regnas in i himmelssjö
stråla i sols ansikte
uppfylles icke av människogärnings
öga inväntar andens glödeld
budet är evig sannhet
omvandling av lögners räckvidds svek
människan talar om förfall
om undergång
talar om sitt eget förfall
sönderfall
de vilka dömer
min kropp till undergång
är de vilka ger mig sår
de tala ur sömns töcken
ser icke livets födelse
ser icke ödeträdgårdens fruktträd
blomma
i öknen skall rosen blomma
ur sand skall stjärnors ord stiga
i tusende strålar av regn
regnbågsopalers riken
Smäda icke min kropp
genom att uttala din egen ömkans förfall
du människoman av jorden talar om
din moders svek
ur hennes liv steg du
hon bar dig in i livet
hon höll din hand
du diade hennes fingrar
tömde hennes hjärtas blod
du talar om druvans sötma
hennes stock möglar
bär mjöldagg
sanden brinner
är det glas du lyfter till dina läppar
det klyver din tunga
det krossas
dina läppar blöder
du dricker ditt eget blod
du talar om misströst
om skövlande av träd
inlindad i rök är du
rökridåer
du eldar bladen
de skrivna bladen
för dövande av dina egna begär
du talar om svek
om lönndom
lönnmord
hör du då icke cikadans sånger
ser du icke bladens skönhet
fylls du icke av skogarnas sånger
då du för pinnen till dina läppar
icke för att andas flöjtens toner vidare
för att suga i dig
min jord
min hud
du förgiftar din egen kropp
min kropp
känner du icke giftet sippra där under din läpp
in i min kropp
i årtusenden har jag sökt rena giftets strömmar
det sipprar lömskt
jag renar det
alltid då det finner mig
du skänker mig icke ett endaste av dina blad
jag talar icke om offer
jag talar om gåvoregn
du är ett bud om allt det du säger är jordens
min undergång
de vilka dömer mig
dömer sig själva
jag ropar in i natten i ditt mörker
vakna människoman
vilken skövlar kvinnans kropp
min kropp
du är ett djävulsyngel
gjord av det du målar de vaknande själarnas dröm i
så sjunk in i din grop där du var
alltid skall vara
till den dag du ser ditt själv
mitt hjärta
deras hjärta
icke din tankes förkrossande band
du får mitt inre att glödgas
resa sig över mina bredder
jag stiger fram i vit eld
buga dig inför min dotter
alla döttrars döttrar
moder kvinna dotter
allt det du icke ser
det du tror dig äga
köpa med din penningskramlas tomma beläte
du hånar min jungfrudans
se din lem sloka
drypa av mjöldryga i dina gifters förfall
vänd ditt ansikte bort från det du icke kan äga med dina lustars begär
hon är en av de utvalda
jag sluter vi sluter porten reglar den tolvfaldigt om
hennes utvalde bär nyckeln
vi sluter porten runt hennes själ
du nå henne icke
hon är icke din
han kommer i vrede från solens riken
fly hennes väg
vik undan
res dig genom det hon gav dig
se dina nya steg
icke vid hennes sida
hör upp med ditt ve över min kropp
kvinnans kropp
den du frustar inför i din lustas begärelse
hör upp med ditt ve över min kropp
vilken är hennes kropp
hör hans följe dundra dåna
ur trummans röst
hennes varg är det
böj så din blick
vårda det du fick att vårda
ditt liv
denna kvinna är icke din
hon söker aldrig strid
utmanar icke
strider icke
manar icke till strid
gör icke allt det du säger
du uttalar ord
tag dem åter
känn hur orden åter slår dig själv
du ömkansvärde
se hennes rustning
våra händers omljus
hon är en dotter av ljusets folk
berättarsjäl
eldsjäl
eldsjäl
rohe atashin vilken väcker stenar till liv
du gavs att möta henne
se hennes make nalkas
ur solhöljda rikens stränder stiger han upp
lyfter rosenbladen
tyder varsamt tecknen
i lovsång kupar han händer runt knopp
däri öppnas hon
i hans hjärta
ty deras hjärtan är ett
har alltid varit ett
intet människoöga
inte en människohand kan skilja det vilket är vår mening
minns dessa våra ord
det vilket är av mening kan icke skiljas åt
*
Klang öppnar upp
Stjärnor tusenfaldigas
faller
regnar
öknens sand
vilar stilla
vind virvlar
stjärnor tusenfaldigas
stiger
regnar
dras samman
blir kropp
ur kroppen stiger liv
livsklanger
stjärnljus
stjärnord
avsikt
är du kommen
av sikt skall du vandra
avsikten leder
det var inte min mening
det var inte min avsikt
sägs det ofta,
avsikten är där
den är då liven hoppar utan andetag
den gör ont.
Kvällsandning
Står under träden
med träd
i silvermantlad fägring
kronor
nakna
flätar vävar
i mellanrum
vilka icke är mellanrum
är gårdar ljusgårdar
gnisterljus
fingrars
omfamn
luften andas
vinden smeker
löven dansar guld
guld glöder
koppar skimrar
i löv höres lätta tassars sång
sånger lätta
skutt hopp dans lever
liv
virvlar
virvlar om
gyllenlöven lockas till dans
stannar
möter ögon
omfamnas av värme
tassars mjuka rörelse
vi följer stigen
under träden
med träd
luften andas
vinden öppnar
vi stiger in genom grind
där avkläder han sig
älskade minns du det andra landet
elden
floden
vårt hjärtas sång
Vila i tillitsskål
droppe faller i lövhand
tår
tas emot
vilar i tillitsskål
seglar in i gyllendalen
jag lämnar ägandets portal
stiger in i omljus
ser horisontens omcirkel upplysas
*
Hon stiger in i gryning
lyfter hjärtslöja
smeker frostnupna blad
se dem blomma
än en dag
än en natt
se blodet skölja över deras kinder
av kärleks hand
*
Hjärtstilla
stilla mitt hjärtas oro
se henne stiga upp ur källans djup
nymf med de gyllenen ögon
kupar hand bjuder dig helande nektar
stilla
stilla mitt hjärta
hör undrens sång
**
*
Hjärtstilla
stilla hjärtas oro
se henne stiga upp ur källans djup
nymf med de gyllenen ögon
kupar hand bjuder helande nektar
stilla
stilla hjärta
hör undrens sång
*
sant är det att det är kyliga tider
mörka
hårda i många avseenden
kanske är det så att solen den goda månen den vackra
vill säga
se helhetens skönhet
liv med edra kalla hjärtan sovande
liv med varma hjärtan vakna
hjärtblommor seglar
värmer
upplöser tiden
vi syns inte alltid
förs till de floder vi har behov av
*
i hela mitt liv har jag trängts in i hörn
i sömnen då jag var barn
i ungdomen
i vuxenlivet
trängts in i hörn
jag är innerligt trött på att trängas in i hörn
jagkänner mig fångad
är fångad
inträngd i ett hörn
jag vill inte vara i det hörnet
för första gången säger jag
liv
Anslag
Impuls
Är den direkta impulsen inre klang.
den direkta impulsen kan liknas vid att ställa sig vid klippans kant, yttersta kant och
hoppa.
det är att ta sig uppför berget utan ett andetag
hoppa.
är detta dumdristighet eller tillit
allt detta är frågor.
vinden virvlar luften andas, inför varje rörelse andas vinden in, varje livsvåg har behov av andas in
still
efter still
hoppa.
Se så det tonande, den tonande impulsen.
vad ser du,
du ser en fågelvinge, du ser den i luften du vet att vingen har en kropp, kroppen är icke det betonande i detta.
vingen andas gör anslag ”mot” luften.
luft består av kristaller av vatten samt andra beståndsdelar
vingen vidrör luften
är det så att hjärtat är vingar
kan det vara så eller är den direktledande impulsen inredjup.
varför ser du endast en vinge, du vet att det finns en kropp, kroppen har behov av båda vingarna för att flyga.
så är det så kallat verkligt eller imaginärt
vingen tar in
seglar in
är inseglet
för till andens ljus
Hjärtvingen förmedlar ljuset till hjärtvinge nummer två.
dessa är själs samt andevinge – du ser fortfarande en vinge - vilka förmedlar ansatsen till armarna till händerna , den ena handen är ödeshand/drömhand den andra handen är förverkligande.
nu börjar du ana den andra vingen.
dröm säger vi.
drömmen är vision.
så du är en kropp, gärningen är i den ena handen
klangreceptionen är i den andra
den ena vingen är trumslagarens pinne/klubba är xylofonspelarens/klangspelarens klubba.
ser du den ena vingen är ledande från hjärtat den andra tar in till hjärtat, de möts de avstämmer. samtidigt flyger väsendet med två vingar genom samverkande impulser finner de balansen, från kupade händer i givande och tagande blir de böljande svävande vingar. rörelsen är upplöst.
Klang öppnar upp, stjärnor tusenfaldigas faller regnar, öknens sand vilar stilla, vind virvlar
stjärnor tusenfaldigas stiger regnar, dras samman blir kropp, ur kroppen stiger liv
livsklanger stjärnljus stjärnord.
Det finns lögn den är kulor ärtor de finner fäste,
Ärtväxter växer snabbt ger jorden kväve
För mycket kväve övergödslar jorden, rankorna blir icke bärande,
Lögnen är att stå med ärtor i fickan lyfta röret till mun sikta och skjuta
Varje levande väsen har en sanning, den gudomliga sanningen. Du föredrar att benämna människans sanning för sannhet, du vill befästa sanningen ordet sannhet är för dig ett kraftord, med all rätt har du funnit detta ord bära den totala innebörden, nämligen sedlighetens blomma, den blomman är föreningen av människans sanning samt gudomens sanning; sannhetens blomma.
Lögnen är ärtor vilka blir vattniga icke bärande.
Att vända sanningen ryggen är att svika sitt inre.
Lögnen är förstadiet till det svikna hjärtat.
Sedlighetens blomma den vita liljans kalk
vägen dit är kantad med spetsiga blad
omvägar
genvägar
skenvägar
följ stängeln den är stabil
den leder dig alltid
rätt
avsikt är du kommen
av sikt skall du vandra
avsikten leder
det var inte min mening
det var inte min avsikt
sägs det ofta,
avsikten är där
den är då liven hoppar utan andetag
den gör ont.
*
Så tystnar rosenorden
seglar in i knopp
åter till himmelsdröm
väntar
nya solens gryning
regnas in i himmelssjö
stråla i sols ansikte
uppfylles icke av människogärnings
öga inväntar andens glödeld
budet är evig sannhet
omvandling av lögners räckvidds svek
människan talar om förfall
om undergång
talar om sitt eget förfall
sönderfall
de vilka dömer
min kropp till undergång
är de vilka ger mig sår
de tala ur sömns töcken
ser icke livets födelse
ser icke ödeträdgårdens fruktträd
blomma
i öknen skall rosen blomma
ur sand skall stjärnors ord stiga
i tusende strålar av regn
regnbågsopalers riken
Smäda icke min kropp
genom att uttala din egen ömkans förfall
du människoman av jorden talar om
din moders svek
ur hennes liv steg du
hon bar dig in i livet
hon höll din hand
du diade hennes fingrar
tömde hennes hjärtas blod
du talar om druvans sötma
hennes stock möglar
bär mjöldagg
sanden brinner
är det glas du lyfter till dina läppar
det klyver din tunga
det krossas
dina läppar blöder
du dricker ditt eget blod
du talar om misströst
om skövlande av träd
inlindad i rök är du
rökridåer
du eldar bladen
de skrivna bladen
för dövande av dina egna begär
du talar om svek
om lönndom
lönnmord
hör du då icke cikadans sånger
ser du icke bladens skönhet
fylls du icke av skogarnas sånger
då du för pinnen till dina läppar
icke för att andas flöjtens toner vidare
för att suga i dig
min jord
min hud
du förgiftar din egen kropp
min kropp
känner du icke giftet sippra där under din läpp
in i min kropp
i årtusenden har jag sökt rena giftets strömmar
det sipprar lömskt
jag renar det
alltid då det finner mig
du skänker mig icke ett endaste av dina blad
jag talar icke om offer
jag talar om gåvoregn
du är ett bud om allt det du säger är jordens
min undergång
de vilka dömer mig
dömer sig själva
jag ropar in i natten i ditt mörker
vakna människoman
vilken skövlar kvinnans kropp
min kropp
du är ett djävulsyngel
gjord av det du målar de vaknande själarnas dröm i
så sjunk in i din grop där du var
alltid skall vara
till den dag du ser ditt själv
mitt hjärta
deras hjärta
icke din tankes förkrossande band
du får mitt inre att glödgas
resa sig över mina bredder
jag stiger fram i vit eld
buga dig inför min dotter
alla döttrars döttrar
moder kvinna dotter
allt det du icke ser
det du tror dig äga
köpa med din penningskramlas tomma beläte
du hånar min jungfrudans
se din lem sloka
drypa av mjöldryga i dina gifters förfall
vänd ditt ansikte bort från det du icke kan äga med dina lustars begär
hon är en av de utvalda
jag sluter vi sluter porten reglar den tolvfaldigt om
hennes utvalde bär nyckeln
vi sluter porten runt hennes själ
du nå henne icke
hon är icke din
han kommer i vrede från solens riken
fly hennes väg
vik undan
res dig genom det hon gav dig
se dina nya steg
icke vid hennes sida
hör upp med ditt ve över min kropp
kvinnans kropp
den du frustar inför i din lustas begärelse
hör upp med ditt ve över min kropp
vilken är hennes kropp
hör hans följe dundra dåna
ur trummans röst
hennes varg är det
böj så din blick
vårda det du fick att vårda
ditt liv
denna kvinna är icke din
hon söker aldrig strid
utmanar icke
strider icke
manar icke till strid
gör icke allt det du säger
du uttalar ord
tag dem åter
känn hur orden åter slår dig själv
du ömkansvärde
se hennes rustning
våra händers omljus
hon är en dotter av ljusets folk
berättarsjäl
eldsjäl
eldsjäl
rohe atashin vilken väcker stenar till liv
du gavs att möta henne
se hennes make nalkas
ur solhöljda rikens stränder stiger han upp
lyfter rosenbladen
tyder varsamt tecknen
i lovsång kupar han händer runt knopp
däri öppnas hon
i hans hjärta
ty deras hjärtan är ett
har alltid varit ett
intet människoöga
inte en människohand kan skilja det vilket är vår mening
minns dessa våra ord
det vilket är av mening kan icke skiljas åt
*
Klang öppnar upp
Stjärnor tusenfaldigas
faller
regnar
öknens sand
vilar stilla
vind virvlar
stjärnor tusenfaldigas
stiger
regnar
dras samman
blir kropp
ur kroppen stiger liv
livsklanger
stjärnljus
stjärnord
avsikt
är du kommen
av sikt skall du vandra
avsikten leder
det var inte min mening
det var inte min avsikt
sägs det ofta,
avsikten är där
den är då liven hoppar utan andetag
den gör ont.
Kvällsandning
Står under träden
med träd
i silvermantlad fägring
kronor
nakna
flätar vävar
i mellanrum
vilka icke är mellanrum
är gårdar ljusgårdar
gnisterljus
fingrars
omfamn
luften andas
vinden smeker
löven dansar guld
guld glöder
koppar skimrar
i löv höres lätta tassars sång
sånger lätta
skutt hopp dans lever
liv
virvlar
virvlar om
gyllenlöven lockas till dans
stannar
möter ögon
omfamnas av värme
tassars mjuka rörelse
vi följer stigen
under träden
med träd
luften andas
vinden öppnar
vi stiger in genom grind
där avkläder han sig
älskade minns du det andra landet
elden
floden
vårt hjärtas sång
Vila i tillitsskål
droppe faller i lövhand
tår
tas emot
vilar i tillitsskål
seglar in i gyllendalen
jag lämnar ägandets portal
stiger in i omljus
ser horisontens omcirkel upplysas
*
Hon stiger in i gryning
lyfter hjärtslöja
smeker frostnupna blad
se dem blomma
än en dag
än en natt
se blodet skölja över deras kinder
av kärleks hand
*
Hjärtstilla
stilla mitt hjärtas oro
se henne stiga upp ur källans djup
nymf med de gyllenen ögon
kupar hand bjuder dig helande nektar
stilla
stilla mitt hjärta
hör undrens sång
**
*
Hjärtstilla
stilla hjärtas oro
se henne stiga upp ur källans djup
nymf med de gyllenen ögon
kupar hand bjuder helande nektar
stilla
stilla hjärta
hör undrens sång
*
sant är det att det är kyliga tider
mörka
hårda i många avseenden
kanske är det så att solen den goda månen den vackra
vill säga
se helhetens skönhet
liv med edra kalla hjärtan sovande
liv med varma hjärtan vakna
hjärtblommor seglar
värmer
upplöser tiden
vi syns inte alltid
förs till de floder vi har behov av
*
i hela mitt liv har jag trängts in i hörn
i sömnen då jag var barn
i ungdomen
i vuxenlivet
trängts in i hörn
jag är innerligt trött på att trängas in i hörn
jagkänner mig fångad
är fångad
inträngd i ett hörn
jag vill inte vara i det hörnet
för första gången säger jag
liv
fredag 23 oktober 2009
23 oktober 2009
Det hände sig anno 2009 i oktober månad
den tjugotredje den femte dagen
morgonen andades regn
en silvermantel vilade över dalen
sakta smög ljuset sig in runt boplatsen
egentligen hade jag inte lust att stiga ur bädden
det är vackert att vara i värmen i lugn och frid
sluta ögonen och se skönheten vandra
känna frid
veta att frid existerar
möta är i är
sakta famnade jag om mig själv
lämnade bädden
lindade sjalen om mig
den himmelsblå sjalen
vilken jag en gång för längesedan gavs av
min broder min älskade storebror med de vackra ögonen
så jag älskar honom
vandrade in i köket
tände ljusen inte de elektriska de sticker så hårt i ögonen
de varma ljusen vilka bäddar in ögonen själen hjärtat
lade salvia i spiseln papper späntstickor
strök stickan mot plånet ett vackert möte gnistrade
varsamt tände jag i spiseln
satt där på huk bad elden att vakna
andades varsamt liv i späntstickor
såg eld vakna såg dem dansa glädje däri
hörde de vackra orden
lade salvia i skål doften fyllde boplatsen mig mitt inre
satte mig så vid köksbordet
fönstret lockade blicken
dagen var silverskimrande
anade violett skirviolett ljus
såg tusende löven dansa bädda
bädda jorden
guldbädd i silverljus
såg de gångna dagarna det haglade
otydbara korn eller var det droppar
det haglade
haglen sved mot kinden
på bordet står en tetrapidisk form
form
juice jos
jo så
kröp in där i tetran
i ett hörn
skruvade på locket hårt
skakade om rejält skruvade av locket det vita
i ett vackert ofärgat glas
med vackra mönster
på fot givet av mormor hällde jag juicen
vackert röd purpurröd eller kardinalsröd eller zinnober
varmt röd
apelsinlunden vinbärsgården jordgubbsängen
sol vind hav eld jord stjärnor måne
liv
kom fram till att jag inte tänker –
hjärttänker
tillåta att bli kvävd
*
vad är ödmjuk
se liljekonvaljen
se alla böjda blickarkällan gav dem doften, blommorna
dessa blommor böjer sina skålar ty marken har behov av deras dofter
de böjer dem ty vi skulle berusas av dem
källan säger se in i mitt ansikte med ljuskännatt jag är i digdu är i migdärför känner vi livetså kupa dina händer runt dofterna i ditt inrelyft händerna "kasta" doften upp
se stoffet stjärnorna
du vet att du är
hemmatro vad är tro
människan väljer att tro
Förnärma,
Ännu ett av de ord du vaknat med samt beskådat i dagens famn,
Visst är det så att vissa möten kan aldrig vara för närma, andra möten föranleder en direkt tillbakaryggning.
Visst är det av godo att alltid andas in eller ta ett steg bakåt innan du släpper närma. Vi säger icke: möt icke liven i kärlek, vi säger stig ett steg åter, inte se bakåt, vi säger möt ögonkontakt, gärna med en armsbredds avstånd. Det är inte ett avståndstagande, det är ett genuint möte, det är en fråga är du redo att släppa närma.
Genom värmen blev kropparna synliga kunde jagen ”avläsas”, kropparna kom till stånd för att färgpaletten skulle inneha alla färger, genom att kroppar skapades fanns behov av ett specifikt rum, detta rum kallas revir. Du har skrivit auraandning, detta revir är just detta område. Ser du så formens andar stiga in i väsendet, då upphör väsendet, gränserna upplöses, kropparna upplöses.
Genom att inte ta steget, stiga åter sker en – hur skall vi säga. Den du möter sticker in handen i dig, det är att sticka in handen i luft, här är det så att du känner det. En del väsen är icke medvetna om att de stiger för nära, att de stiger in i. Så ser du formens andar andas ut, kroppen förtätas blir kropp. Det torde icke vara svårt egentligen att inse detta.
Vem springer in i en vägg, i ett fönster, mot berget utan att stanna till,
där är det; stanna till –
Då väsendet stannar till finns inte detta behov av att stiga åter eller bakåt.
Handen sträcks fram, tas emot eller avvisas, ögonen möts, i dessa korsande punkter känner du huruvida detta är ett tillåta släppa nära möte eller motsatsen.
Det är nämligen så att vissa väsen har en outsinlig törst; de dricker olovandes, tagare har vi kallat dem vilka tuggar i sig,
Det finns även drinkare/drickare.
De kommer obemärkta för närma, du känner inte att du töms – därför säger vi, det är inte avståndstagande, det är inte oartigt att vilja se ett väsen innan det släpps vidare in.
sätter du så samman ordet blir det åter förnärmad,
det är väl klart att ett väsen blir ilsket, irriterat då ett väsen stiger olovandes in, vi har så många gånger sagt; värna om ditt inre om ditt ljusminnesliv, hur skall det ske med en hel hoper av parasiterande växter vilka du inte har släppt in. Inbrottstjuvar är de, ytterligare ord är icke av behov.
så kan vi dela ordet igen för att närma,
det kan vara att sluta ögonen och se in i framtiden, se därigenom frösådden och vet huruvida detta är ett närma.
Så; förnärma kan vara ett skådande till närhet.
Det är aldrig eller mycket sällan det är av godo att i förväg närma sig, låt för istället vara för väsendets bästa.
Du har i många dagar nu sökt ett ord, ett gammalt ord.
Vilket innebär sorgesång. Du frågade en musiker, han sade det vi avser att säga; sök inte ordet det kommer till dig,
Sök inte ordet; det är icke ditt ord,
Du är en palett av målande ord.
Sorgesång berättar väl allt
I din värld, i din språkvärld
är sorgen icke det slaget – slag av sorg –
det är en omfamn
en famn vilken vaggar smärtan
smärtan i förlusten av
sorgen berättar att det i egentlig mening icke är en förlust
Naturligtvids gör det ont att icke beröra kinden
Beröra väsendet
Ändå är ni där
Alltid tillsammans
Då du fryser vandrar du med din älskade sjal runt dig
Du lägger dessa vida sjalar runt dig
Om dig
Framom bröstet lägger du dem i kors
I kors över brustet
Du sluter vingarna om dig
I kors över bröstet; hjärtgården.
Du skrev en vacker strof: ”våra hjärtan korsade varandra”
Detta: våra hjärtan korsade varandra är en vackermening med djup innebörd.
Se åter sjalen; denna har två flikar, du viker dessa flikar om varandra,
Dessa möts,
Tar varandra i hand eller famn,
Två subjekt möts, de suddar icke ut varandra de blir pluraliteter, pluralform.
Se så det lilla barnet,
Barnet vill spela gitarr, du gör ett instrument,
finner en låda, du gör ett hål, spänner högst två strängar över detta mörka hål.
barnet strålar förväntan du valde högst två strängar ty det är ett litet stort barn,
du vet att det är av godo att klara av.
då allt detta är gjort kan ni i allvar leka spela gitarr.
vad vill vi visa med denna bild, det mörka hålet synes vara tomt, hålet är inte tomt, det finns klanger där, ni lyfter dem upp ur, genom de ”korsade” strängarna.
Ni har lekt klart, övat detta instrument klart,
beger er ut,
ni finner sälg,
du täljer en pipa, en sälgpipa,
läppen omfamnar, fingrar rör vid – omfamnar,
du, barnet andas i,
toner strömmar,
åter har två korsat.
Så är vi i talet,
orden väver, böljar, korsar,
blir språk.
överallt ser du detta,
du gör det verkligen, du skriver alltid detta,
lyfter alltid fram detta.
*
havsdoft
vass
solskimrande
kisar med ögon
tusentals solar
fästade vid varje spets
står vid stranden
purpur andas gryning
himmelsblå slöjor faller över mig
hör vågen andas
stiger in
i dröm
soldroppe kittlar ögon
fransar målar ögons innerljus
hjärtvingar flyger
flyger
fria
vind smeker nära kind
i rodnad
molnhand bär
grind öppnas
ljus hälsar
stig in
stiger
in
möts av
havsfåglar sjunger
vi kretsar över drömhav
tusentals solar
möter dag
storm
så många stormar har virvlat
kastbyar
klipprev
känner stormarna nalkas
vänder ansiktet till
vädrar
kraftmätning
sluter ögon
ser
enkelriktad väg
väntar lyssnar
händer stiger upp ur hav
min en gång vagga
stiger i
sluter skalet med pärlan
inom
icke för att fly
icke för att stiga ur mig
jag stiger inom
sluter skalet om
det är min rustning
given av hav
det är min vita vrede
given av eld
följer strömmarna
följer virvlarna
hör det ohörbara
väntar lyssnar
söker icke strid
strider icke
utmanar icke
mäter icke
jag värnar om
mitt inre ljus
inte någon tillåter jag att
ta det från mig
ty det ljuset är icke mitt min egendom
det är att givas vidare
i värme
solstolen
jag lyfter mig ur solstolen
det är svårt
det är
varmt
skönt
här
stiger ut i kylan
sluter sjal tätt om
sol värmer inom
öppnar sjalen
låter värme strömma ut
vidare
Älskade syster
vi dansar med ängen är blomstergirlanger
vandrar i slottets trädgårdar
ser livsljusfontänen
fjärilars dans
möter blommors ögon
ser gräsets hav
träd äpple päron körsbär växa därur
fågel lyfter klanger
doft andas
där i väster synes
citrus limonum omfamna pomum aurantium
mörkt gröna är hjärtformsblad
silverdroppar följer mittlinje
stannar en stund vid spets
kupar händer
tar emot
ljusklang skimrar
älskade syster
se jag bjuder dig att dricka
i natt skall vi dansa i solens trädgård
hon dansar i månsilveräng
vid varje steg stiger knoppar ur
av varje rörelse
öppnas blommande girlanger
smeker äng i guldbädd
guldbädd håller månsilveräng i famn
älskade syster
inatt skall vi dansa i solens trädgård
känna
lyckliga fötter
beröra solgräs
fläta band av solguld
strö dem i dammens silver
inatt skall vi kasta solbollar i luften
se bollar måla bågljus i luftens famn
kasta ta emot
möta ögons solglitter
silverslöjas gryningsljus faller över
vi skyndar att finna dess flikar
vi lyfter himmelsvid slöja
ser den falla
är i böljande sidenhavs
andning
vi fylls av liv
fylls av
inatt skall vi dansa i solens trädgård
bak slutna
hon ser bak slutna ögonlock in i regnbågsljus
du finner frids ro
torsdag 22 oktober 2009
22 oktober 2009
Känner att jag sjunker djupare in i mitt själv
då ett väsen läser dessa dina ord kan de lätt säga; tänkas säga: akta så att du inte drunknar.
det är en omöjlighet att drunkna där, ty det havet är icke singularis det är helhet, den vilken sjunker in i detta hav lämnar egensfären och ser därigenom det vidare perspektivet – ser cirkelns liv.
åter spelar tanken ett spratt,
i det yttres självhävdan kan människan drunkna icke i det sant inre.
*
när en människa endast tillåts att tala annat än på kommando då tystnar hon.
*
undervisa är innerlighet
det är att visa
hänvisa
lyfta fram undran
att dogmatisera är fångenskap
är att påtvinga
tvinga på den egna bilden.
*
Månsilver begjuta näckrosdammen, cikador ljudar,
luften dallrar,
du ser en gestalt,
ett knarrande läte,
du blickar in i vemods ögon
du sänder goda tankar in
Paddan
förlöses.
Det är icke av ondo att använda denna bild vilken vi nu ger dig.
Det finns mänskliga paddor, dessa finner näckrosdammen, de sitter där i mitten,
allt är runt dem – kretsar runt dem, allt skall snurra runt dem,
Stör en liten insekt slukar de denna glupskt.
de känner sig stora och ståtliga där i mitten, där de sitter på näckrosens hjärtblad,
i sjön.
sjön är hennes väsen, kvinnoströmmar genom månmoders visdom,
kronbladen är hennes ord,
Hjärtbladet är hennes kärlek.
paddan fann sjön,
fann hennes mening;
brukar den,
var gång hon yppar sitt hjärtas mening slukar paddan den irriterat, behåller det vilket är till egen nytta
Resten spottas ut.
Det paddan inte inser är att näckrosen är i månmoders famn,
skadar paddan henne alltför illa dras hjärtbladet undan,
han faller i vattnet vilket icke längre är klart vatten
ty månsilver förutan blir sjön sumpmarkers träsk
Paddan faller i.
Paddan sitter/satt på näckrosbladet i natten
blåser upp sig; se så vacker jag är men luften går ur lika fort som den gick in
du undrar vad som skedde med näckrosen,
hon är där hon dansar i himlars sjö
Det är endast för paddan sjön döljes.
I alla tider har samtalen varit av högsta vikt,
samtal med mild stämma.
gång på gång har vi lyft fram eldsamtalen,
stenar ligger i ring
runt eld
vad tror du stenar är,
det är i dessa bilder människans yttre
eld öppnar upp
elden är hjärtat
de ser in i eld
eld lyfter eld in i sten
sten öppnas
stiger ur
dimman
dimman stiger
stenens minne
berättargärning träder fram
Ännu ett av orden har förfelats av tanken;
Ordet tystnad är: tala genom ditt hjärta med ditt hjärta.
De döva har teckenspråk för att tala; förtydliga var ”sociala” vara berättarfolk. De blinda har blindskrift, de vilka av olika anledningar icke kan utsäga orden, talar genom teckenspråk,
språk är er givna,
teckenspråk, blindskrift – vad är mer sensibla sinnen; beröringssinnen, fingrar
blindskriften är upphöjd varför tror ni den är det
teckenspråk
händer
vingar
varför tror ni det är så.
En liten saga
Det var en gång en sjö
i sjön levde en näckros skir
fylld med kärlek
näckrosen bredde ut sin skrud över sjön
hjärtblad seglar stilla
näckrosens enda önskan var givande i kärlek
något satte sig på ett av bladen
slök skirljus irriterat var gång hon blinkade
under ytan fanns hennes rötter
stammen drog undan någots hjärtblad
näckrosen visade stranden
se där är din längtans bild
så slöt näckrosen ögon in i dröm
till viljestammens hjärta
lyssnade helt stilla i väntan på nästa fråga
näckrosen andas skirljus
sjunker allt djupare in i sitt själv
ser skalen släppa gå i blom
i natt synes näckrosor dansa i himlars sjö
*
De sitta i ring
eldsamtal
stenar ligger i ring
runt eld
vad tror du stenar är
det är i dessa bilder människans yttre
eld öppnar upp
elden är
hjärtat
de ser in i eld
eld lyfter eld in i sten
sten öppnas
stiger ur
dimman
dimman stiger
stenens minne
berättargärning träder fram
skriver gryning
jag far in till mina helgade länder
till de länder vilka kallas för liv
är liv
det är så vackert att möta er där
så vackra är ni
där möter jag er alltid
säger till var och en
du skriver gryning
där skriver vi gryning
*
vasstrået
lyfter varligt
vasstrå till läppar
andas
in i natt
lyssnar till svar
hon har tvagat sig i källans vatten
hud doftar
regn
klädd är hon i aftonskruds indigo
håller låga i händer
tänder skimmerlåga i öster
niger mjukt tackar ljusets gåvoregn
tänder skimmerlåga i söder
niger mjukt tackar värmes gåvoregn
tänder skimmerlåga i väster
niger mjukt tackar sannhets gåvoregn
tänder skimmerlåga i nord
niger djupt tackar hoppets gåvoregn
ställer sig i rummets mitt
lägger stenar i ring
stiger in i cirkel
niger mjukt
ber eldar till liv
sveper händer mjukt över
myrrah stiger
hon bärs av toner till svar
vit varg
väntar
de möts
i hög skogs
livfamn
i ljus i värme
till
vidkärlek
*
regn
vidhäftat
tunga
fatshäftad
av
andres
vill
*
träd
glöder
saffransvind
andas
regnmantlar
häftar
vid
stilla
står
mitt
inre
*
klang omfamnar själ
morgonvind hälsar
lyfter
sorgstämma
in i
vila
i min värld
Vill
I många år sökte jag våga säga jag vill
Så fann jag att ordet vill ofta innebär en envilja, en envägsvilja, vilken icke är vilja. Det är mer en substantiell vilja, en subjektiv vilja vilken är subjektivt vill till egen substans vinning.
Fann nycklar
inte fann de föll in i mig; hjärtat viskade: bruka dem
de bär mening.
Att uttrycka meningen är inte att uttrycka en åsikt,
Åsikten är ofta tankeform
Mer och mer söker jag komma bort från egentanken genom att se ordet
låta varje bokstav snabbt uttrycka sitt väsen.
Tänker inte
Tänker inte
efter, betonar inte, skriver i raskt tempo.
Ser sedan ordbilden, vad visar den mig. Detta förfarande är att likna vid berättandet av sagor;
I berättandet av sagor till små barn är det av värde att icke betona ut ur den egna upplevelsen, rösten bör inte vara död; mer är att likna den vid en stilla bäck, varje droppe är
Livsbud.
Varje droppe stiger in i barnet,
Barnet kanske frågar dig varför gjorde han eller hon så;
visst är det svårt att vara vuxen och då
i barnets frågande stund släppa sin klokskap
förmå sig att säga
med kärlek
med den där genuina upplevelsen av att detta är det mest underbara vilket kommer att uppenbaras
verkligen genomsyra sig från rot till krona med att detta är en av de största skatter jag ger dig.
Till viss del kan känslan vara den du hade då du väntade på julafton eller födelsedagen,
Vackerlängtans önskebrunn.
Den vuxne vill så gärna visa sin klokskap, vara klokare,
Vill så gärna dirigera, förklara
Varför göra detta; hav tillit till barnets inre,
Barnet kastade ett mynt, en guldpeng i önskebrunnen, en oblat,
Varför spräcka drömmen med förståndsprat,
Barnet, varje levande väsen har behov av det varma väntapå
Vänta på i tålamod.
Vuxenvärlden har mängder av åsikter
Å – sikt,
Min mening är, en mening består av olika satser
Differentierade satsuppbyggnader, meningar liknande dessa kan förändras och förändras efter åsiktssägarens upplevelse.
Den mening jag avser är inte den åsiktsgivande meningen det är meningen. Naturligtvis kan jag härvid bygga om ordet åsikt.
Å är dels ett vattendrag, är dels visande på: å andra sidan – å dennes vägnar.
Sikt är en vy eller ett synfält det finns klar sikt eller undanskymd eller suddig eller lysande.
Vänder vi så åter till meningen så är det av vikt att se meningen. Hur gör du det, genom att rusa runt och få andra livs åsikter eller genom att lyssna öppen, till ditt inre, till det vinden bär till dig. Det är sant det behöver inte vara vinden, det kan vara elden, regnet i princip vad som helst. Det är så att det inte är vad som helst. De ord vilka förs till dig är änglafingrar de svara till ditt inre. De gräver sig inte in, de är där och det är så att de inte känns komma utifrån de kommer inifrån genom att meningen alltid är ur ett vidare perspektiv än envinklad. Den är inte heller vinklad, den är omfångsrik, meningen är cirkelrund.
Se ryggradens skönhet, se skelettets hela uppbyggnad, men se specifikt ryggraden, denna stam är omsluten av mjuk hud, omsluten är en rund andning. Det raka är omslutet av en mjuk hud.
Att uttrycka sin mening är inte piskrapp, det är att söka gehör i den mötande själen. Det är icke ett ifrågasättande, det är ett tankebefriat samtal, där den egna betoningen är borta.
Där kan samtalet flyta fritt.
Ofta är det en vattendroppe, ofta är det doften av regn, du känner droppen mot kinden, ord faller lätta,
Rännilar bildas, en å synes är i sikte,
Det ultimata gehöret är då ån bäcken livets ström flödar i ljus, flödesljuset belivar varat.
Sagor innehåller alltid upprepningar, hjärtat känner igen
Det kan det inte då din röststegring är befallande av upplevelse
ty det är vad den är vid betoning.
I livet har jag mött många barn; när en människan endast tillåts att tala, annat än på kommando,
Då tystnar hon.
Orden sinar inte de är där i hjärtbrunnen
De stiger fram med rätt vinge runt dem.
Ja, sedan dessa nycklar föll in har jag alltmer sökt skola mig bort från vill till vilja.
Idag ser jag att dessa nycklar alltid har varit med mig.
då ett väsen läser dessa dina ord kan de lätt säga; tänkas säga: akta så att du inte drunknar.
det är en omöjlighet att drunkna där, ty det havet är icke singularis det är helhet, den vilken sjunker in i detta hav lämnar egensfären och ser därigenom det vidare perspektivet – ser cirkelns liv.
åter spelar tanken ett spratt,
i det yttres självhävdan kan människan drunkna icke i det sant inre.
*
när en människa endast tillåts att tala annat än på kommando då tystnar hon.
*
undervisa är innerlighet
det är att visa
hänvisa
lyfta fram undran
att dogmatisera är fångenskap
är att påtvinga
tvinga på den egna bilden.
*
Månsilver begjuta näckrosdammen, cikador ljudar,
luften dallrar,
du ser en gestalt,
ett knarrande läte,
du blickar in i vemods ögon
du sänder goda tankar in
Paddan
förlöses.
Det är icke av ondo att använda denna bild vilken vi nu ger dig.
Det finns mänskliga paddor, dessa finner näckrosdammen, de sitter där i mitten,
allt är runt dem – kretsar runt dem, allt skall snurra runt dem,
Stör en liten insekt slukar de denna glupskt.
de känner sig stora och ståtliga där i mitten, där de sitter på näckrosens hjärtblad,
i sjön.
sjön är hennes väsen, kvinnoströmmar genom månmoders visdom,
kronbladen är hennes ord,
Hjärtbladet är hennes kärlek.
paddan fann sjön,
fann hennes mening;
brukar den,
var gång hon yppar sitt hjärtas mening slukar paddan den irriterat, behåller det vilket är till egen nytta
Resten spottas ut.
Det paddan inte inser är att näckrosen är i månmoders famn,
skadar paddan henne alltför illa dras hjärtbladet undan,
han faller i vattnet vilket icke längre är klart vatten
ty månsilver förutan blir sjön sumpmarkers träsk
Paddan faller i.
Paddan sitter/satt på näckrosbladet i natten
blåser upp sig; se så vacker jag är men luften går ur lika fort som den gick in
du undrar vad som skedde med näckrosen,
hon är där hon dansar i himlars sjö
Det är endast för paddan sjön döljes.
I alla tider har samtalen varit av högsta vikt,
samtal med mild stämma.
gång på gång har vi lyft fram eldsamtalen,
stenar ligger i ring
runt eld
vad tror du stenar är,
det är i dessa bilder människans yttre
eld öppnar upp
elden är hjärtat
de ser in i eld
eld lyfter eld in i sten
sten öppnas
stiger ur
dimman
dimman stiger
stenens minne
berättargärning träder fram
Ännu ett av orden har förfelats av tanken;
Ordet tystnad är: tala genom ditt hjärta med ditt hjärta.
De döva har teckenspråk för att tala; förtydliga var ”sociala” vara berättarfolk. De blinda har blindskrift, de vilka av olika anledningar icke kan utsäga orden, talar genom teckenspråk,
språk är er givna,
teckenspråk, blindskrift – vad är mer sensibla sinnen; beröringssinnen, fingrar
blindskriften är upphöjd varför tror ni den är det
teckenspråk
händer
vingar
varför tror ni det är så.
En liten saga
Det var en gång en sjö
i sjön levde en näckros skir
fylld med kärlek
näckrosen bredde ut sin skrud över sjön
hjärtblad seglar stilla
näckrosens enda önskan var givande i kärlek
något satte sig på ett av bladen
slök skirljus irriterat var gång hon blinkade
under ytan fanns hennes rötter
stammen drog undan någots hjärtblad
näckrosen visade stranden
se där är din längtans bild
så slöt näckrosen ögon in i dröm
till viljestammens hjärta
lyssnade helt stilla i väntan på nästa fråga
näckrosen andas skirljus
sjunker allt djupare in i sitt själv
ser skalen släppa gå i blom
i natt synes näckrosor dansa i himlars sjö
*
De sitta i ring
eldsamtal
stenar ligger i ring
runt eld
vad tror du stenar är
det är i dessa bilder människans yttre
eld öppnar upp
elden är
hjärtat
de ser in i eld
eld lyfter eld in i sten
sten öppnas
stiger ur
dimman
dimman stiger
stenens minne
berättargärning träder fram
skriver gryning
jag far in till mina helgade länder
till de länder vilka kallas för liv
är liv
det är så vackert att möta er där
så vackra är ni
där möter jag er alltid
säger till var och en
du skriver gryning
där skriver vi gryning
*
vasstrået
lyfter varligt
vasstrå till läppar
andas
in i natt
lyssnar till svar
hon har tvagat sig i källans vatten
hud doftar
regn
klädd är hon i aftonskruds indigo
håller låga i händer
tänder skimmerlåga i öster
niger mjukt tackar ljusets gåvoregn
tänder skimmerlåga i söder
niger mjukt tackar värmes gåvoregn
tänder skimmerlåga i väster
niger mjukt tackar sannhets gåvoregn
tänder skimmerlåga i nord
niger djupt tackar hoppets gåvoregn
ställer sig i rummets mitt
lägger stenar i ring
stiger in i cirkel
niger mjukt
ber eldar till liv
sveper händer mjukt över
myrrah stiger
hon bärs av toner till svar
vit varg
väntar
de möts
i hög skogs
livfamn
i ljus i värme
till
vidkärlek
*
regn
vidhäftat
tunga
fatshäftad
av
andres
vill
*
träd
glöder
saffransvind
andas
regnmantlar
häftar
vid
stilla
står
mitt
inre
*
klang omfamnar själ
morgonvind hälsar
lyfter
sorgstämma
in i
vila
i min värld
Vill
I många år sökte jag våga säga jag vill
Så fann jag att ordet vill ofta innebär en envilja, en envägsvilja, vilken icke är vilja. Det är mer en substantiell vilja, en subjektiv vilja vilken är subjektivt vill till egen substans vinning.
Fann nycklar
inte fann de föll in i mig; hjärtat viskade: bruka dem
de bär mening.
Att uttrycka meningen är inte att uttrycka en åsikt,
Åsikten är ofta tankeform
Mer och mer söker jag komma bort från egentanken genom att se ordet
låta varje bokstav snabbt uttrycka sitt väsen.
Tänker inte
Tänker inte
efter, betonar inte, skriver i raskt tempo.
Ser sedan ordbilden, vad visar den mig. Detta förfarande är att likna vid berättandet av sagor;
I berättandet av sagor till små barn är det av värde att icke betona ut ur den egna upplevelsen, rösten bör inte vara död; mer är att likna den vid en stilla bäck, varje droppe är
Livsbud.
Varje droppe stiger in i barnet,
Barnet kanske frågar dig varför gjorde han eller hon så;
visst är det svårt att vara vuxen och då
i barnets frågande stund släppa sin klokskap
förmå sig att säga
med kärlek
med den där genuina upplevelsen av att detta är det mest underbara vilket kommer att uppenbaras
verkligen genomsyra sig från rot till krona med att detta är en av de största skatter jag ger dig.
Till viss del kan känslan vara den du hade då du väntade på julafton eller födelsedagen,
Vackerlängtans önskebrunn.
Den vuxne vill så gärna visa sin klokskap, vara klokare,
Vill så gärna dirigera, förklara
Varför göra detta; hav tillit till barnets inre,
Barnet kastade ett mynt, en guldpeng i önskebrunnen, en oblat,
Varför spräcka drömmen med förståndsprat,
Barnet, varje levande väsen har behov av det varma väntapå
Vänta på i tålamod.
Vuxenvärlden har mängder av åsikter
Å – sikt,
Min mening är, en mening består av olika satser
Differentierade satsuppbyggnader, meningar liknande dessa kan förändras och förändras efter åsiktssägarens upplevelse.
Den mening jag avser är inte den åsiktsgivande meningen det är meningen. Naturligtvis kan jag härvid bygga om ordet åsikt.
Å är dels ett vattendrag, är dels visande på: å andra sidan – å dennes vägnar.
Sikt är en vy eller ett synfält det finns klar sikt eller undanskymd eller suddig eller lysande.
Vänder vi så åter till meningen så är det av vikt att se meningen. Hur gör du det, genom att rusa runt och få andra livs åsikter eller genom att lyssna öppen, till ditt inre, till det vinden bär till dig. Det är sant det behöver inte vara vinden, det kan vara elden, regnet i princip vad som helst. Det är så att det inte är vad som helst. De ord vilka förs till dig är änglafingrar de svara till ditt inre. De gräver sig inte in, de är där och det är så att de inte känns komma utifrån de kommer inifrån genom att meningen alltid är ur ett vidare perspektiv än envinklad. Den är inte heller vinklad, den är omfångsrik, meningen är cirkelrund.
Se ryggradens skönhet, se skelettets hela uppbyggnad, men se specifikt ryggraden, denna stam är omsluten av mjuk hud, omsluten är en rund andning. Det raka är omslutet av en mjuk hud.
Att uttrycka sin mening är inte piskrapp, det är att söka gehör i den mötande själen. Det är icke ett ifrågasättande, det är ett tankebefriat samtal, där den egna betoningen är borta.
Där kan samtalet flyta fritt.
Ofta är det en vattendroppe, ofta är det doften av regn, du känner droppen mot kinden, ord faller lätta,
Rännilar bildas, en å synes är i sikte,
Det ultimata gehöret är då ån bäcken livets ström flödar i ljus, flödesljuset belivar varat.
Sagor innehåller alltid upprepningar, hjärtat känner igen
Det kan det inte då din röststegring är befallande av upplevelse
ty det är vad den är vid betoning.
I livet har jag mött många barn; när en människan endast tillåts att tala, annat än på kommando,
Då tystnar hon.
Orden sinar inte de är där i hjärtbrunnen
De stiger fram med rätt vinge runt dem.
Ja, sedan dessa nycklar föll in har jag alltmer sökt skola mig bort från vill till vilja.
Idag ser jag att dessa nycklar alltid har varit med mig.
21 oktober 2009
Tystar min tanke för att se meningen stiga fram
*
Förvägras rätten till liv
Förvägra
finn övergångens rörelse vägen är gräns riv allt
fara över riken vilka är givna rör anden
försmäkta
förvägran till liv
mitt hjärta är tröstlöst
är löst ur tröst
oh moder se jag stiger in i natten
jag ropar till er mina stjärnsystrar
mitt längtans hjärta har brustit
mitt inre är blodsfloder av smärteld
mitt hopp har övergivit mig
hans syn är vänd bort
älskade systrar
jag mäktar icke mer
jag bjuder er farväl
låt mig vandra bort
älskade stjärnsystrar ni vet att jag bjuder er farväl
mitt inre säger på återseende ty vi är alltid nära
känn mina hjärtarmar runt er
kvinna synes vandra i natten
hon har smekt varje älskad kind i kärlek
dimma nalkas böljande
följer henne till stranden
hon vänder åter ansiktet mot land
ett sista farväl till människoland
lyfter flik av slöja
smeker näras älskade ögons drömmar ljusa
dimma sluter tätt om
hon stiger i hav
oh moder slut mig i din famn
månskära sänkes ned hon stiger i
seglar hem
människor ser kvinna vinka farväl
stiga in i dimman
älskade stjärnsystrar
känn min kärlek alltid närvarande ler hon stilla i dröm.
Så skrev du och så är din upplevelse, vi skulle kunna vandra in i stroferna och lyfta fram dem, vi gör det i de ord vi nu skriver;
Vi talade om vedermödors steg,
Vedermöda låter mycket tungt det är sant
Se vedermödan vara ansträngning
Du har skrivit: lägga stråken an, du har skrivit ansats
An – sats, anande satsstycke ljuder inom dig,
Se så höjdhopparen eller längdhopparen
De samlar sig
Ansamlar sig
Anstränger sig
An – sträng till klang
Till hopp
Vedermödan är en ansträngning vilken leder till vaket liv.
Förvägran till liv,
Vem förvägrar livet liv,
Tillåter du förvägran att ta över,
Förvägras du av andra eller av dig själv.
Vad är förvägran – det är att se vägen i förväg genom egenhändig; enahanda blick.
Skriv det du ser: ”jag ser hjärtat i mitten, en livsskål. Egentligen ser jag inte kroppen, jag ser vänster hand; ljusminneshanden samt höger hand; ljusminnets förverkligande. Jag ser höger hand vara människotanken samt vänster hand vara gudomens skapelsetanke. Jag ser vikten av att dessa strömmar in i varande tillsammans. Vänster hand är framonbarnet höger hand är bakombarnet: sålla agnarna från vetet dyker upp; det kan endast hjärtat göra i samspråk eller med ”mitt” nya älsklingsord sambörd.”
Vad är förvägran – det är att se vägen i förväg genom egenhändig; enahanda blick. Det är att egentligen använda det gamla historiebrevet/bruket. Det gör rädsla i förväg till liv.
Du kan förvägra dig liv genom att tillåta misströstan ta över eller till låt andra levande själars svarta sjuka förgifta dig – vi kan kalla dem gråterskor eller gråtare eller domedagsprofeter; de fördömer den lyckliges steg innan de tas , vi sade inte lycksalighetens steg – russtegen,
Vi sade den lyckliges steg och detta är de vita stegen,
Tillitens steg.
Den vilken har blivit nedstampad tillräckligt många gånger under markytan,
gör detta per automatik med sig själv
samtidigt är väsendet så starkt att det ger allt:
strömmar ljus och värme utåt,
brinner utåt,
är en värnande eld
förbränner sitt inre,
det ger upplevelsen av förvägran till liv,
den vilken brinner så starkt har hjärtinnerligt behov av en städse omfamn,
en famn vilken icke omedvetet kräver,
ty detta är att strypa, kväva en mening, resultatet av en sådan handling får oerhörda konsekvenser för den inrebrinnande.
de omgivande far icke illa – den inrebrinnande gör det.
de omgivande badar i dennes kärlek – så är det för alla vilka innehar den kraften
intet väsen kan ”äga” dessa ty de ”äger” icke sig själva
de är ”egenupplösta”.
*
Orden stiger in i töcken
du ser henne stiga in i dimman
det inre stiger in i dimman
dimman kan endast se orden inom
orden är i dimma intill självet tillåts tala
*
I natt stiger hon ned till strand
vänder sig ej
det är
nog
vinkar farväl
hand smeker älskade näras hjärta
andas
mitt farväl är på återseende
ropa mitt namn
jag är nära
hon lyfter så armar in i
öster syd väster norr
farväl stjärnsystrar se mitt brustna hjärta
månskära sänkes sakta ned till henne
hon stiger i
bärs hem
en kvinna synes stiga in i dimma
till havet
hon vinkar farväl
mitt hjärta är tröstlöst
är löst ur tröst
oh moder se jag stiger in i natten
jag ropar till er mina stjärnsystrar
mitt längtans hjärta har brustit
mitt inre är blodsfloder av smärteld
mitt hopp har övergivit mig
hans syn är vänd bort
älskade systrar
jag mäktar icke mer
jag bjuder er farväl
låt mig vandra bort
tvinga mig ej att stanna
älskade stjärnsystrar
ni vet
att jag bjuder er farväl
mitt inre säger
på återseende ty vi är alltid nära
känn mina hjärtarmar runt er
kvinna synes vandra i natten
hon har smekt varje älskad kind i kärlek
dimma nalkas böljande
följer henne till stranden
hon vänder åter ansiktet mot land
ett sista farväl till människoland
lyfter flik av slöja
smeker näras älskade ögons drömmar ljusa
dimma sluter tätt om
hon stiger i hav
oh moder slut mig i din famn
månskära sänkes ned hon stiger i
seglar hem
människor ser kvinna vinka farväl
stiga in i dimman
älskade stjärnsystrar
känn min kärlek alltid närvarande
ler hon stilla
i dröm.
*
Stranden ligger öde
sopkorgar är fastlåsta vid
bänkar står stadigt blickar ut över hav
vindstilla
havstilla
eldstilla
Sopkorgarna är fastkedjade för att icke blåsas bort av stormar
bänkarna sitter fast med cementklumpar är förankrade.
Strand vilar öde
hav sköljer
bänkar blickar ut
vid dem står korgar
fastlåsta vid
tömda är de
väntstilla
tröststilla
tömda är de på onödan de bär vitorden
Ur havets stormar sköljes han
vilar vila i din källa.
de svarta kvävande påsarna
fyllda med avfall är urtagna
de är korgar vilka andas luft
flätade vackra korgar
vind susar milt
de sjunger
vid bänk vilar korgar stilla
trösterikt smeker de bänkens sargade hopp.
*
Bänken
Stranden ligger öde
vindstilla
havstilla
eldstilla
strand vilar öde
hav sköljer
bänkar blickar ut
vid dem står korgar
fastlåsta vid
bunda vid
tömda är de
väntstilla
tröststilla
bär vitorden
de svarta kvävande påsarna
fyllda med avfall är urtagna
de är
korgar vilka andas luft
flätade vackra korgar
vind susar milt
de sjunger
vid bänk vilar korgar stilla
trösterikt smeker de bänkens sargade hopp.
*
Månskära sänks ned
stiger in i hand
stjärnsystrar jag vinkar farväl
söker vila nu
vind susar stilla
smeker näras kind i kärlek
i silverskäras hand förs hon hem
*
Plikt
Prata livets inre kärlek till
Prova lärans insikt kräver tillit
Panik luktar inte kärlek till
*
Tystar min tanke för att se meningen stiga fram
den främmande iakttog utan att lyfta ett finger
hon steg fram till klippans fall
vattenmassor kastade sitt liv utför
virvlande blommor dånande
öronbedövande
ögonbedövande
hon stiger närmre
svajar
vajar
är en skör spira
dagar
nätter
utan sömn
hade gjort huden genomsiktlig
hon höll livsmodet i händer
hon vajade
svajade
blad föll av
virvlande ordströmmar
följde fallet
stannade
i ring svepte de runt henne
icke än
hon fann balansen
vattenfallet fann sjön
den främmande iakttog såg henne vänd till moder
tysta min tanke för att se meningen stiga fram
ansiktet
ligger vid hennes sida
hennes blick
är blottad
ansiktet är
bart
konstant
konstaterande
mal virvelströmmen
konsonanter
kvarnsten
fortsätter mala
kvarnstenar mal sönder
mitt inre till benmjöl
pudra markerna med mitt vita täcke
hon lägger ansiktet i moders händer
lämnar klippan
tystar min tanke för att se meningen stiga fram
den främmande iakttar
hon ser sjön
floden
vandrar till
kanoten väntar
hon stiger i
sätter sig
utan
paddel
hon blickar fram
konstant
mal virvelströmmen
hon sitter uppgiven
glider med
ser tidsströmmen
hör
tomma ekon
tomma
ekon
lyfter bergs väggar
fridsljus andas
hon sjunker in i vattnets virvlar
tystar min tanke för att se meningen stiga fram
den främmande drar upp henne ur virvlar till stranden
den främmande ger henne handen
lyfter henne upp ur virvlar
till strand
hand glider ur hon dras
sakta
ned
tystar min tanke för att se meningen stiga fram
den främmande vänder ansikte bort
ser marken pudras av snö
hon glider med floden
ser tidsströmmen
tomma ekon
lyfter
bergs
väggar
friljus andas
hon sjunker
in
hör
vattenvirvlar
tystar min tanke för att se meningen stiga fram
bakom de gömda orden döljes ofta sannhet
I natt stiger hon ned till strand
vänder sig ej
det är
nog
vinkar farväl
hand smeker älskade näras hjärta
andas
mitt farväl är på återseende
ropa mitt namn
jag är nära
hon lyfter så armar in i
öster syd väster norr
farväl stjärnsystrar se mitt brustna hjärta
månskära sänkes sakta ned till henne
hon stiger i
bärs hem
en kvinna synes stiga in i dimma
till havet
hon vinkar farväl
mitt hjärta är tröstlöst
är löst ur tröst
oh moder se jag stiger in i natten
jag ropar till er mina stjärnsystrar
mitt längtans hjärta har brustit
mitt inre är blodsfloder av smärteld
mitt hopp har övergivit mig
hans syn är vänd bort
älskade systrar
jag mäktar icke mer
jag bjuder er farväl
låt mig vandra bort
tvinga mig ej att stanna
älskade stjärnsystrar
ni vet
att jag bjuder er farväl
mitt inre säger
på återseende ty vi är alltid nära
känn mina hjärtarmar runt er
kvinna synes vandra i natten
hon har smekt varje älskad kind i kärlek
dimma nalkas böljande
följer henne till stranden
hon vänder åter ansiktet mot land
ett sista farväl till människoland
lyfter flik av slöja
smeker näras älskade ögons drömmar ljusa
dimma sluter tätt om
hon stiger i hav
oh moder slut mig i din famn
månskära sänkes ned hon stiger i
seglar hem
människor ser kvinna vinka farväl
stiga in i dimman
älskade stjärnsystrar
känn min kärlek alltid närvarande
ler hon stilla
i dröm.
2
I natt stiger hon ned till strand
vänder sig ej
det är
nog
hon lyfter sakta, trött handen vinkar farväl
ropa mitt namn
jag är nära
hon lyfter så armar in i
öster syd väster norr
stjärnsystrar se mitt brustna hjärta
mitt hjärta är tröstlöst
är löst ur tröst
oh moder
se jag stiger in i natten
mitt längtans hjärta har brustit
mitt inre är blodsfloder av smärteld
mitt hopp har övergivit mig
hans syn är vänd bort
jag mäktar icke mer
låt mig vandra bort
tvinga mig ej att stanna
mitt inre säger på återseende
ty vi är alltid nära
känn mina hjärtarmar runt er
kvinna synes vandra i natten
hon har smekt varje älskad kind i kärlek
dimma nalkas böljande
följer henne till stranden
hon vänder åter ansiktet mot land
till människoland
lyfter flik av slöja
smeker näras älskade ögons drömmar ljusa
dimma sluter tätt om
hon stiger i hav
oh moder slut mig i din famn
månskära sänkes ned hon stiger i
seglar hem
dimman öppnas
stjärnor tindra
kvinna andas
känn min kärlek alltid närvarande ler hon stilla i dröm
månskära sänkes sakta ned till henne
hon stiger i
bärs hem
*
Förvägras rätten till liv
Förvägra
finn övergångens rörelse vägen är gräns riv allt
fara över riken vilka är givna rör anden
försmäkta
förvägran till liv
mitt hjärta är tröstlöst
är löst ur tröst
oh moder se jag stiger in i natten
jag ropar till er mina stjärnsystrar
mitt längtans hjärta har brustit
mitt inre är blodsfloder av smärteld
mitt hopp har övergivit mig
hans syn är vänd bort
älskade systrar
jag mäktar icke mer
jag bjuder er farväl
låt mig vandra bort
älskade stjärnsystrar ni vet att jag bjuder er farväl
mitt inre säger på återseende ty vi är alltid nära
känn mina hjärtarmar runt er
kvinna synes vandra i natten
hon har smekt varje älskad kind i kärlek
dimma nalkas böljande
följer henne till stranden
hon vänder åter ansiktet mot land
ett sista farväl till människoland
lyfter flik av slöja
smeker näras älskade ögons drömmar ljusa
dimma sluter tätt om
hon stiger i hav
oh moder slut mig i din famn
månskära sänkes ned hon stiger i
seglar hem
människor ser kvinna vinka farväl
stiga in i dimman
älskade stjärnsystrar
känn min kärlek alltid närvarande ler hon stilla i dröm.
Så skrev du och så är din upplevelse, vi skulle kunna vandra in i stroferna och lyfta fram dem, vi gör det i de ord vi nu skriver;
Vi talade om vedermödors steg,
Vedermöda låter mycket tungt det är sant
Se vedermödan vara ansträngning
Du har skrivit: lägga stråken an, du har skrivit ansats
An – sats, anande satsstycke ljuder inom dig,
Se så höjdhopparen eller längdhopparen
De samlar sig
Ansamlar sig
Anstränger sig
An – sträng till klang
Till hopp
Vedermödan är en ansträngning vilken leder till vaket liv.
Förvägran till liv,
Vem förvägrar livet liv,
Tillåter du förvägran att ta över,
Förvägras du av andra eller av dig själv.
Vad är förvägran – det är att se vägen i förväg genom egenhändig; enahanda blick.
Skriv det du ser: ”jag ser hjärtat i mitten, en livsskål. Egentligen ser jag inte kroppen, jag ser vänster hand; ljusminneshanden samt höger hand; ljusminnets förverkligande. Jag ser höger hand vara människotanken samt vänster hand vara gudomens skapelsetanke. Jag ser vikten av att dessa strömmar in i varande tillsammans. Vänster hand är framonbarnet höger hand är bakombarnet: sålla agnarna från vetet dyker upp; det kan endast hjärtat göra i samspråk eller med ”mitt” nya älsklingsord sambörd.”
Vad är förvägran – det är att se vägen i förväg genom egenhändig; enahanda blick. Det är att egentligen använda det gamla historiebrevet/bruket. Det gör rädsla i förväg till liv.
Du kan förvägra dig liv genom att tillåta misströstan ta över eller till låt andra levande själars svarta sjuka förgifta dig – vi kan kalla dem gråterskor eller gråtare eller domedagsprofeter; de fördömer den lyckliges steg innan de tas , vi sade inte lycksalighetens steg – russtegen,
Vi sade den lyckliges steg och detta är de vita stegen,
Tillitens steg.
Den vilken har blivit nedstampad tillräckligt många gånger under markytan,
gör detta per automatik med sig själv
samtidigt är väsendet så starkt att det ger allt:
strömmar ljus och värme utåt,
brinner utåt,
är en värnande eld
förbränner sitt inre,
det ger upplevelsen av förvägran till liv,
den vilken brinner så starkt har hjärtinnerligt behov av en städse omfamn,
en famn vilken icke omedvetet kräver,
ty detta är att strypa, kväva en mening, resultatet av en sådan handling får oerhörda konsekvenser för den inrebrinnande.
de omgivande far icke illa – den inrebrinnande gör det.
de omgivande badar i dennes kärlek – så är det för alla vilka innehar den kraften
intet väsen kan ”äga” dessa ty de ”äger” icke sig själva
de är ”egenupplösta”.
*
Orden stiger in i töcken
du ser henne stiga in i dimman
det inre stiger in i dimman
dimman kan endast se orden inom
orden är i dimma intill självet tillåts tala
*
I natt stiger hon ned till strand
vänder sig ej
det är
nog
vinkar farväl
hand smeker älskade näras hjärta
andas
mitt farväl är på återseende
ropa mitt namn
jag är nära
hon lyfter så armar in i
öster syd väster norr
farväl stjärnsystrar se mitt brustna hjärta
månskära sänkes sakta ned till henne
hon stiger i
bärs hem
en kvinna synes stiga in i dimma
till havet
hon vinkar farväl
mitt hjärta är tröstlöst
är löst ur tröst
oh moder se jag stiger in i natten
jag ropar till er mina stjärnsystrar
mitt längtans hjärta har brustit
mitt inre är blodsfloder av smärteld
mitt hopp har övergivit mig
hans syn är vänd bort
älskade systrar
jag mäktar icke mer
jag bjuder er farväl
låt mig vandra bort
tvinga mig ej att stanna
älskade stjärnsystrar
ni vet
att jag bjuder er farväl
mitt inre säger
på återseende ty vi är alltid nära
känn mina hjärtarmar runt er
kvinna synes vandra i natten
hon har smekt varje älskad kind i kärlek
dimma nalkas böljande
följer henne till stranden
hon vänder åter ansiktet mot land
ett sista farväl till människoland
lyfter flik av slöja
smeker näras älskade ögons drömmar ljusa
dimma sluter tätt om
hon stiger i hav
oh moder slut mig i din famn
månskära sänkes ned hon stiger i
seglar hem
människor ser kvinna vinka farväl
stiga in i dimman
älskade stjärnsystrar
känn min kärlek alltid närvarande
ler hon stilla
i dröm.
*
Stranden ligger öde
sopkorgar är fastlåsta vid
bänkar står stadigt blickar ut över hav
vindstilla
havstilla
eldstilla
Sopkorgarna är fastkedjade för att icke blåsas bort av stormar
bänkarna sitter fast med cementklumpar är förankrade.
Strand vilar öde
hav sköljer
bänkar blickar ut
vid dem står korgar
fastlåsta vid
tömda är de
väntstilla
tröststilla
tömda är de på onödan de bär vitorden
Ur havets stormar sköljes han
vilar vila i din källa.
de svarta kvävande påsarna
fyllda med avfall är urtagna
de är korgar vilka andas luft
flätade vackra korgar
vind susar milt
de sjunger
vid bänk vilar korgar stilla
trösterikt smeker de bänkens sargade hopp.
*
Bänken
Stranden ligger öde
vindstilla
havstilla
eldstilla
strand vilar öde
hav sköljer
bänkar blickar ut
vid dem står korgar
fastlåsta vid
bunda vid
tömda är de
väntstilla
tröststilla
bär vitorden
de svarta kvävande påsarna
fyllda med avfall är urtagna
de är
korgar vilka andas luft
flätade vackra korgar
vind susar milt
de sjunger
vid bänk vilar korgar stilla
trösterikt smeker de bänkens sargade hopp.
*
Månskära sänks ned
stiger in i hand
stjärnsystrar jag vinkar farväl
söker vila nu
vind susar stilla
smeker näras kind i kärlek
i silverskäras hand förs hon hem
*
Plikt
Prata livets inre kärlek till
Prova lärans insikt kräver tillit
Panik luktar inte kärlek till
*
Tystar min tanke för att se meningen stiga fram
den främmande iakttog utan att lyfta ett finger
hon steg fram till klippans fall
vattenmassor kastade sitt liv utför
virvlande blommor dånande
öronbedövande
ögonbedövande
hon stiger närmre
svajar
vajar
är en skör spira
dagar
nätter
utan sömn
hade gjort huden genomsiktlig
hon höll livsmodet i händer
hon vajade
svajade
blad föll av
virvlande ordströmmar
följde fallet
stannade
i ring svepte de runt henne
icke än
hon fann balansen
vattenfallet fann sjön
den främmande iakttog såg henne vänd till moder
tysta min tanke för att se meningen stiga fram
ansiktet
ligger vid hennes sida
hennes blick
är blottad
ansiktet är
bart
konstant
konstaterande
mal virvelströmmen
konsonanter
kvarnsten
fortsätter mala
kvarnstenar mal sönder
mitt inre till benmjöl
pudra markerna med mitt vita täcke
hon lägger ansiktet i moders händer
lämnar klippan
tystar min tanke för att se meningen stiga fram
den främmande iakttar
hon ser sjön
floden
vandrar till
kanoten väntar
hon stiger i
sätter sig
utan
paddel
hon blickar fram
konstant
mal virvelströmmen
hon sitter uppgiven
glider med
ser tidsströmmen
hör
tomma ekon
tomma
ekon
lyfter bergs väggar
fridsljus andas
hon sjunker in i vattnets virvlar
tystar min tanke för att se meningen stiga fram
den främmande drar upp henne ur virvlar till stranden
den främmande ger henne handen
lyfter henne upp ur virvlar
till strand
hand glider ur hon dras
sakta
ned
tystar min tanke för att se meningen stiga fram
den främmande vänder ansikte bort
ser marken pudras av snö
hon glider med floden
ser tidsströmmen
tomma ekon
lyfter
bergs
väggar
friljus andas
hon sjunker
in
hör
vattenvirvlar
tystar min tanke för att se meningen stiga fram
bakom de gömda orden döljes ofta sannhet
I natt stiger hon ned till strand
vänder sig ej
det är
nog
vinkar farväl
hand smeker älskade näras hjärta
andas
mitt farväl är på återseende
ropa mitt namn
jag är nära
hon lyfter så armar in i
öster syd väster norr
farväl stjärnsystrar se mitt brustna hjärta
månskära sänkes sakta ned till henne
hon stiger i
bärs hem
en kvinna synes stiga in i dimma
till havet
hon vinkar farväl
mitt hjärta är tröstlöst
är löst ur tröst
oh moder se jag stiger in i natten
jag ropar till er mina stjärnsystrar
mitt längtans hjärta har brustit
mitt inre är blodsfloder av smärteld
mitt hopp har övergivit mig
hans syn är vänd bort
älskade systrar
jag mäktar icke mer
jag bjuder er farväl
låt mig vandra bort
tvinga mig ej att stanna
älskade stjärnsystrar
ni vet
att jag bjuder er farväl
mitt inre säger
på återseende ty vi är alltid nära
känn mina hjärtarmar runt er
kvinna synes vandra i natten
hon har smekt varje älskad kind i kärlek
dimma nalkas böljande
följer henne till stranden
hon vänder åter ansiktet mot land
ett sista farväl till människoland
lyfter flik av slöja
smeker näras älskade ögons drömmar ljusa
dimma sluter tätt om
hon stiger i hav
oh moder slut mig i din famn
månskära sänkes ned hon stiger i
seglar hem
människor ser kvinna vinka farväl
stiga in i dimman
älskade stjärnsystrar
känn min kärlek alltid närvarande
ler hon stilla
i dröm.
2
I natt stiger hon ned till strand
vänder sig ej
det är
nog
hon lyfter sakta, trött handen vinkar farväl
ropa mitt namn
jag är nära
hon lyfter så armar in i
öster syd väster norr
stjärnsystrar se mitt brustna hjärta
mitt hjärta är tröstlöst
är löst ur tröst
oh moder
se jag stiger in i natten
mitt längtans hjärta har brustit
mitt inre är blodsfloder av smärteld
mitt hopp har övergivit mig
hans syn är vänd bort
jag mäktar icke mer
låt mig vandra bort
tvinga mig ej att stanna
mitt inre säger på återseende
ty vi är alltid nära
känn mina hjärtarmar runt er
kvinna synes vandra i natten
hon har smekt varje älskad kind i kärlek
dimma nalkas böljande
följer henne till stranden
hon vänder åter ansiktet mot land
till människoland
lyfter flik av slöja
smeker näras älskade ögons drömmar ljusa
dimma sluter tätt om
hon stiger i hav
oh moder slut mig i din famn
månskära sänkes ned hon stiger i
seglar hem
dimman öppnas
stjärnor tindra
kvinna andas
känn min kärlek alltid närvarande ler hon stilla i dröm
månskära sänkes sakta ned till henne
hon stiger i
bärs hem
20 oktober 2009
Norrsken sydsken…
Du skrev om din älskade ljuspelare,
Vattenfall från himlen
Vägar
Du ser dessa fotograferade så kallat under ytan,
De klyver synliga väggar
Alltid fylls du av hemlängtan; hela ditt väsen ropar; bär mig hem
Dotter du är alltid hemma
Inom dig ser du en stark ljuspelare,
En stam,
En stam där himlen är ”krona” jorden är ”rot”
Roten genom stammen är upphöjt till krona
Krona genom stammen är upphöjt till rot
I en tid långt vidare än den nuvarande mänskliga tiden var allt dessa ljuspelare;
Du ser mänskliga gestalter – väsen. Du ser dessa ljus ja, stiga ur deras fontaneller,
Vad är det du ser – hur skall vi beskriva detta.
Allt,
Alla
Var förenade genom ljus, värmen var ännu icke i den form vilken nu är,
Värmen levde i dessa pelares kroppars omloppsbana, syntes vara bäckar, strömmar, floder, ådror, de bar inom sina väsen alla färger.
Allt alla var förenade. Huvuden innehade icke den tankekraft människans nuvarande tanke innehar,
De bar var är alltanken
Urtanken
Universiell tanke
Vi sade att den ej innehade den nuvarande mänskliga tankens kraft,
Den kraft den innehade var världsvilja,
Skapelsevilja,
Huvudet var icke en sluten form, det var mer en skål, sant är det du ser:
En grals skål. En grals skål var varje denna ljuspelare. Varje ljusväsen bar inom sitt hjärta längtan till andeljusförening, därav strömmade dessa ljus ur dem.
För att förtydliga dessa bilder – levandegöra dem – låt oss säga;
Ljusflammor strålade , tänjdes mot himlen, ser du; låt oss säga detta så här: ljusflammors trådar steg uppåt, drog väsendet uppåt.
Livets skeden andades, jordtyngden infann sig, vad känner du; ser du nu dina ord:
Intet förutom mig kan hindra mig från att stiga in i mitt själv.
Det vilket skedde var att dessa ljuspelare sakta förglömde helhetens sambörd, samverkan.
Vi tvingades med sorg att skapa den nuvarande värmens liv,
Därigenom steg de medvetna vidare in i vår ljuskrets, de vilka valde avskiljande i egenmod omslöts av värme, varvid deras kroppar steg ur deras inre, det inre slöts inom kroppen.
Dessa bar en längtan om enskilt väsen om så kallad mänsklig tillvaro, längtan uppåt sögs in i deras hjärtan, det de gjorde och gör är att ställa foten – tyngden på sig själva och trampa ned. Det är en bra bild du ser; du ser någon röka, kasta cigaretten och stampa. Samtidigt ser du hela papperets väg, hela tobakens väg och så är det; genom valet av denna enskildhet så kallade mänskliga tillvaro stampar de på helhetens grund. Men, även om de gör så innebär icke detta att livet slocknar att helheten släck ut, vi sade att längtan sögs in, då vi förtäljde detta såg du hur vakuum uppstår, så är det, längtan är där i hjärtat och nästa bild du ser är norrskens sydskens dans, det är de verkande krafterna vilka söker väcka.
Det vilket skedde var att dessa ljuspelare sakta förglömde helhetens sambörd, samverkan.
Vi tvingades med sorg att skapa den nuvarande värmens liv,
Alltså: Dessa bar en längtan om enskilt väsen - därigenom steg de medvetna vidare in i vår ljuskrets, de vilka valde avskiljande i egenmod omslöts av värme, varvid deras kroppar steg ur deras inre, det inre slöts inom kroppen. Dessa bar en längtan om enskilt väsen om så kallad mänsklig tillvaro, längtan uppåt sögs in i deras hjärtan, det de gjorde och gör är att ställa foten – tyngden på sig själva och trampa ned. Tynga ned djupare in i materien, materian, det vilket benämns vara industrialismens tid, vi vill gärna säga: krigens, översvämningars och torkans tid.
Vår älskade jordkropp, jordens moder led fruktansvärt, åter tvingades vi ingripa.
De medvetna ljussjälarnas hjärtan led ed alla mödrars moder, Sophia, Isis vad än människan ger henne för namn för att se henne.
Ljuspelarnas hjärtan regnade kristalljus in i hennes famn,
Var droppe gavs till de själar vilka önskade, bar viljan till att vakna. Samtidigt steg ljuspelarna in i jordsfären för att tillsammans med de vakna viljesjälarna hela allmaktens vilja , detta för att helhet åter skall leva i cirkelns krets,
Det allseende ögat.
*
Enligt skolastiken måste själen skolas till uppstigning.
Vi säger att uppstigningen alltid sker, alltid har skett.
Uppstigningen sker då själen medvetet stiger in i kärlekens ljus, omfamnar sig med vårt inre ljus.
Vi steg aldrig ur, vi stiger aldrig ur, vi är en omfamn i är,
Sant är
i.
det har alltid erfordrats läromästare till levebröd
icke för levebröd
läromästare är edra hjärtan i vårt hjärtas sol
känn vinden
änglars fingrar vidröra alla edra ljussträngar
känn klangen värma ert inre till yttre sol
ni är allt det ni ser
det ni ser är ni.
*
Ser du då icke att orden stiger upp
virvlar
faller
väntar på stadfästande
de starka orden bygger städer
de svaga gjorda orden förs åter
stärks
stiger upp virvlar faller väntar på …
våra ord ligger stilla
vet
våra ord suddas icke ut
strykes icke bort
sjunker
stilla
in.
*
Hur skall ni kunna bygga i tystnad tillsammans
ur tystnaden stiger orden
till talan
detta är icke att tiga det är att tillåta orden omfamna gärningen
ha tillit till det människan kallar gudavärlden
den världen är inom
tänk inte ut
orden
tala dem i flödesljus
där icke vrede eller känslostormar är
där är flödesljuset
det stämda instrumentet
visst händer det att strängar brister av ålder
förarga eder icke däröver
se dem helas i världsgärning.
*
Då du sitter vid den döende
Se livet
Då du sitter vid dödsbädden
Se livsbädden
*
Ljus genomlyser moln
vattenfall
från himlen
vägar
klyver synliga väggar
hela mitt väsen ropar
bär mig
hem
*
Lutar mig tryggt bakåt
in i famn
tar stränginstrumentet
i famn
känner
träds viskningar
ser strängars månsilver
stämmer
varsamt
lyssnande
känner
in
vindfingrar rör vid själens silver
guldblad bäddar om
ur himlen fylles klang
*
jag har genom krigen lärt mig orden
träd faller till marken
reser sig upp igen
stövlar trampar
söndrar
ur såren växer blommor
liar slår gräset
gräset reser sig upp igen
människan skövlade jorden
jorden reser sig upp igen
meningen var liv är alltid liv
människor drog svärdet
sargade kroppar
såren helas
ur svärden stiger orden
hela dig själv
så susade vinden
stenar rives ur marker
lades
staplades
mot varandra
murar byggdes
jag rev dem
stenar kastades mot kroppar
föll om inres väsen
gav dem värn
berättade deras blod
stenars rötter
flätades runt hennes kropp
höll henne samman
bands
träddes in i
människans stelnade tanke
allt det hon hjärtminns
ur markers ögon
stiger tårar
vattnar marken med ödmjukhetens helande vatten
så talar stenen ur tankens fåror
jag gavs till att skänka
hennes värme
till att smida järnet
människan brukade mig
till att smäda värnadens hjärta
jag sänder järnet åter
in i himlarnas sfärer
i höstlig tid faller det in
i människans själ
jag gavs till berättarljusen
människan band min tunga
jag spottade orden åter
in i himlars sfär
var gång eld tändas ser hon mig
minns värmens sanna bud
så talar elden
vi gavs till människans händer
att brukas till liv
hon skändade hjärtglöden
vi steg ur
vandrade vida om
floden har vänt
åter stiger meningen fram
den vilken aldrig var borta
så talar allt det vilket är och alltid är
nu framom i är
nu bakom i är
nu är i är
vi är förenade
de skövlade våra gåvor
vi stiger upp och helar såren
de skövlade våra gåvor
våra gåvor stiger upp och helar såren
så lägg dina ögon i källans vatten och källan skall visa dig
Skogsbryne
hon står i skogsbryn
i kitteln faller regn
i slingor
hon rör med enestav
från läderknyte lyfter hon örter
tackar dem
i hjärtljus lägges de varligt i gryta
hon rör så stilla
lyfter blick in i stjärnors ban
väntar till silverljus sveper om
då niger hon djupt inför moder god
lyfter hjärtats vingar om kittels liv
hon vaggar drömmars liv
i gryning öppnar hon bröstet
tolv vita svanar flyger in i sol
Du skrev om din älskade ljuspelare,
Vattenfall från himlen
Vägar
Du ser dessa fotograferade så kallat under ytan,
De klyver synliga väggar
Alltid fylls du av hemlängtan; hela ditt väsen ropar; bär mig hem
Dotter du är alltid hemma
Inom dig ser du en stark ljuspelare,
En stam,
En stam där himlen är ”krona” jorden är ”rot”
Roten genom stammen är upphöjt till krona
Krona genom stammen är upphöjt till rot
I en tid långt vidare än den nuvarande mänskliga tiden var allt dessa ljuspelare;
Du ser mänskliga gestalter – väsen. Du ser dessa ljus ja, stiga ur deras fontaneller,
Vad är det du ser – hur skall vi beskriva detta.
Allt,
Alla
Var förenade genom ljus, värmen var ännu icke i den form vilken nu är,
Värmen levde i dessa pelares kroppars omloppsbana, syntes vara bäckar, strömmar, floder, ådror, de bar inom sina väsen alla färger.
Allt alla var förenade. Huvuden innehade icke den tankekraft människans nuvarande tanke innehar,
De bar var är alltanken
Urtanken
Universiell tanke
Vi sade att den ej innehade den nuvarande mänskliga tankens kraft,
Den kraft den innehade var världsvilja,
Skapelsevilja,
Huvudet var icke en sluten form, det var mer en skål, sant är det du ser:
En grals skål. En grals skål var varje denna ljuspelare. Varje ljusväsen bar inom sitt hjärta längtan till andeljusförening, därav strömmade dessa ljus ur dem.
För att förtydliga dessa bilder – levandegöra dem – låt oss säga;
Ljusflammor strålade , tänjdes mot himlen, ser du; låt oss säga detta så här: ljusflammors trådar steg uppåt, drog väsendet uppåt.
Livets skeden andades, jordtyngden infann sig, vad känner du; ser du nu dina ord:
Intet förutom mig kan hindra mig från att stiga in i mitt själv.
Det vilket skedde var att dessa ljuspelare sakta förglömde helhetens sambörd, samverkan.
Vi tvingades med sorg att skapa den nuvarande värmens liv,
Därigenom steg de medvetna vidare in i vår ljuskrets, de vilka valde avskiljande i egenmod omslöts av värme, varvid deras kroppar steg ur deras inre, det inre slöts inom kroppen.
Dessa bar en längtan om enskilt väsen om så kallad mänsklig tillvaro, längtan uppåt sögs in i deras hjärtan, det de gjorde och gör är att ställa foten – tyngden på sig själva och trampa ned. Det är en bra bild du ser; du ser någon röka, kasta cigaretten och stampa. Samtidigt ser du hela papperets väg, hela tobakens väg och så är det; genom valet av denna enskildhet så kallade mänskliga tillvaro stampar de på helhetens grund. Men, även om de gör så innebär icke detta att livet slocknar att helheten släck ut, vi sade att längtan sögs in, då vi förtäljde detta såg du hur vakuum uppstår, så är det, längtan är där i hjärtat och nästa bild du ser är norrskens sydskens dans, det är de verkande krafterna vilka söker väcka.
Det vilket skedde var att dessa ljuspelare sakta förglömde helhetens sambörd, samverkan.
Vi tvingades med sorg att skapa den nuvarande värmens liv,
Alltså: Dessa bar en längtan om enskilt väsen - därigenom steg de medvetna vidare in i vår ljuskrets, de vilka valde avskiljande i egenmod omslöts av värme, varvid deras kroppar steg ur deras inre, det inre slöts inom kroppen. Dessa bar en längtan om enskilt väsen om så kallad mänsklig tillvaro, längtan uppåt sögs in i deras hjärtan, det de gjorde och gör är att ställa foten – tyngden på sig själva och trampa ned. Tynga ned djupare in i materien, materian, det vilket benämns vara industrialismens tid, vi vill gärna säga: krigens, översvämningars och torkans tid.
Vår älskade jordkropp, jordens moder led fruktansvärt, åter tvingades vi ingripa.
De medvetna ljussjälarnas hjärtan led ed alla mödrars moder, Sophia, Isis vad än människan ger henne för namn för att se henne.
Ljuspelarnas hjärtan regnade kristalljus in i hennes famn,
Var droppe gavs till de själar vilka önskade, bar viljan till att vakna. Samtidigt steg ljuspelarna in i jordsfären för att tillsammans med de vakna viljesjälarna hela allmaktens vilja , detta för att helhet åter skall leva i cirkelns krets,
Det allseende ögat.
*
Enligt skolastiken måste själen skolas till uppstigning.
Vi säger att uppstigningen alltid sker, alltid har skett.
Uppstigningen sker då själen medvetet stiger in i kärlekens ljus, omfamnar sig med vårt inre ljus.
Vi steg aldrig ur, vi stiger aldrig ur, vi är en omfamn i är,
Sant är
i.
det har alltid erfordrats läromästare till levebröd
icke för levebröd
läromästare är edra hjärtan i vårt hjärtas sol
känn vinden
änglars fingrar vidröra alla edra ljussträngar
känn klangen värma ert inre till yttre sol
ni är allt det ni ser
det ni ser är ni.
*
Ser du då icke att orden stiger upp
virvlar
faller
väntar på stadfästande
de starka orden bygger städer
de svaga gjorda orden förs åter
stärks
stiger upp virvlar faller väntar på …
våra ord ligger stilla
vet
våra ord suddas icke ut
strykes icke bort
sjunker
stilla
in.
*
Hur skall ni kunna bygga i tystnad tillsammans
ur tystnaden stiger orden
till talan
detta är icke att tiga det är att tillåta orden omfamna gärningen
ha tillit till det människan kallar gudavärlden
den världen är inom
tänk inte ut
orden
tala dem i flödesljus
där icke vrede eller känslostormar är
där är flödesljuset
det stämda instrumentet
visst händer det att strängar brister av ålder
förarga eder icke däröver
se dem helas i världsgärning.
*
Då du sitter vid den döende
Se livet
Då du sitter vid dödsbädden
Se livsbädden
*
Ljus genomlyser moln
vattenfall
från himlen
vägar
klyver synliga väggar
hela mitt väsen ropar
bär mig
hem
*
Lutar mig tryggt bakåt
in i famn
tar stränginstrumentet
i famn
känner
träds viskningar
ser strängars månsilver
stämmer
varsamt
lyssnande
känner
in
vindfingrar rör vid själens silver
guldblad bäddar om
ur himlen fylles klang
*
jag har genom krigen lärt mig orden
träd faller till marken
reser sig upp igen
stövlar trampar
söndrar
ur såren växer blommor
liar slår gräset
gräset reser sig upp igen
människan skövlade jorden
jorden reser sig upp igen
meningen var liv är alltid liv
människor drog svärdet
sargade kroppar
såren helas
ur svärden stiger orden
hela dig själv
så susade vinden
stenar rives ur marker
lades
staplades
mot varandra
murar byggdes
jag rev dem
stenar kastades mot kroppar
föll om inres väsen
gav dem värn
berättade deras blod
stenars rötter
flätades runt hennes kropp
höll henne samman
bands
träddes in i
människans stelnade tanke
allt det hon hjärtminns
ur markers ögon
stiger tårar
vattnar marken med ödmjukhetens helande vatten
så talar stenen ur tankens fåror
jag gavs till att skänka
hennes värme
till att smida järnet
människan brukade mig
till att smäda värnadens hjärta
jag sänder järnet åter
in i himlarnas sfärer
i höstlig tid faller det in
i människans själ
jag gavs till berättarljusen
människan band min tunga
jag spottade orden åter
in i himlars sfär
var gång eld tändas ser hon mig
minns värmens sanna bud
så talar elden
vi gavs till människans händer
att brukas till liv
hon skändade hjärtglöden
vi steg ur
vandrade vida om
floden har vänt
åter stiger meningen fram
den vilken aldrig var borta
så talar allt det vilket är och alltid är
nu framom i är
nu bakom i är
nu är i är
vi är förenade
de skövlade våra gåvor
vi stiger upp och helar såren
de skövlade våra gåvor
våra gåvor stiger upp och helar såren
så lägg dina ögon i källans vatten och källan skall visa dig
Skogsbryne
hon står i skogsbryn
i kitteln faller regn
i slingor
hon rör med enestav
från läderknyte lyfter hon örter
tackar dem
i hjärtljus lägges de varligt i gryta
hon rör så stilla
lyfter blick in i stjärnors ban
väntar till silverljus sveper om
då niger hon djupt inför moder god
lyfter hjärtats vingar om kittels liv
hon vaggar drömmars liv
i gryning öppnar hon bröstet
tolv vita svanar flyger in i sol
måndag 19 oktober 2009
19 oktober 2009
Du står helt stilla ser droppe
droppe hänger ytterst på gren
du ser ett grässtrå
fågel sitter på sirligt grässtrå
du ser en ekorre
ekorre flyger
du ser droppe fyllas av solstråle
du ser stjärnor i den
du ser pelare vattenfall rinner från himlen ljusburna pelare
du fylls av längtan
vandra
hem
du ser droppen falla ser förening
ett
du ser
fågel
grässtrå
ekorre
hopp
tyngd upphör
du står högst upp på klippan tar ett steg ut i luften
upptäcker att du är i luften
luft
du ser åter droppen
du är droppen hänger ytterst på grenen,
hänger är ett otäckt ord skräckmålat, fasansmålat;
då du hänger av dig kläder är det inte otäckt,
säg att droppen - du sitter ytterst på grenen
solstråle finner stjärna tänds
stjärnvetskap
du släpper
blir ett
det enda vilket kan hindra mig är mig själv
när du inser detta
öppnas bröstens (det vill säga bröstets) pansar
världen – alltet stiger ur dig
du är i ditt inre
i allt
detta är den så kallade hemligheten med ägandet
med evig
visst är det av godo att du inte hela tiden känner allt du bär med dig ändå känner många av er hela denna vidds tyngd.
Visst är då talet en gåva, genom talet urskiljer ni rösternas vilja, genom talet urskiljer ni det symfoniska instrumentets klanger, intet väsen stäms högre än det andra, allt stäms i balans till balans, icke för överröstande för lyssnande njutbarhet.
det enda vilket kan hindra mig från mitt själv är mig själv
endast mig själv kan hindra mig från mitt själv
att stiga in eller ut
endast jag känner vad det yttre av mig har behov av genom mitt själv
endast mitt själv har förmågan att öppna dörrar samt stänga dem
den rösten är alltets stämma
däri vandrar jag
Allting vill människan lägga utanför sig.
Nåja inte, vad är det hon säger; guld och gröna skogar, åtminstone inte guldet, det vill säga allt hon samlat inför ålderns höst, det vill hon gärna ha innanför muren.
Allting vill människan lägga utanför,
Alla ting vill hon gärna behålla, det vill säga så länge de gagnar hennes behov säger hon,
Vi säger begär.
Hon tar asken i sin hand
Tar fram en tändsticka, stryker den mot plånet, stickan tänds, ser människan trädet i stickan,
Inser hon vad denna låga är
Inser hon – känner hon vad denna värme är
Tänd – sticka
Stickan är given av trädet
Den har en knopp vilken tidigare bestod av svavel,
fosfor vit eller gul
låt oss stanna en stund vid dessa; båda brinner med en mycket stark klar låga; nästintill vit för en stund,
De lyser klart i mörkret.
Det finns även röd fosfor vilken icke är lika lättantändlig, den kom att användas i plånet.
Är inte detta vackert så säg; vit och gul talar till väckande av jaget i en tid då det atavistiska medvetandet var, så används röd fosfor i en tid då hjärtat har behov av röd värme.
Det erfordrades ett väsen till för att binda samman lågan, för att lågan skulle inneslutas i fröet; blyoxid blev det.
Bly är ett starkt skydd mot vad; mot strålning otillbörlig påverkan av ljuset.
Bly tillsammans med syra är blyoxid.
Alla dessa har en skadlig påverkan vid omedveten användan,
Alla kan förorsaka explosioner samt förgiftningar.
Ser du allt har ett behov av en handledare; en handfamn.
Nu skrider vi vidare fram.
Tänd sticka
Stickan är given av trädet, har en knopp, en svart punkt,
Den svarta punkten är en mötesplats,
Dels för stickan och gnistan/lågan
Dels för stickan och asken
Dels för stickan och ljuset eller elden.
Den mänskliga tanken är stickan
Den levande tanken är att leva med hela trädet, vi släpper det.
Stickan är tanken, yttertanken,
punkten är mötesplatsen,
gnistan/lågan är innertanken.
För att möten – levande möten skall ske finns behov av en punkt.
Se berget,
Berget är väl om något en fast punkt eller form.
Nåja, skulle du påtagligt känna dess verkliga liv så skulle du känna ”luft” – intet.
Nu är klippan där,
Dess utsida är där,
Stenar sten är fast materia, mineral, sakral,
Du har vistats i berget,
Du har mött kristallen
Mött stenen
Du vet redan från tidigare stenens egentliga väsen
Allt talar
Berättar
Hur kan det detta,
Det är mycket enkelt: det förmår tala ty du stiger in i klippan
Klippan stiger in i dig.
Det är inte lätt att födas, livets steg är inte lätta, det erfordras ansträngning; mödsteg för att vandra, skulle denna upplevelse icke finnas skulle den hårda kärnan aldrig klyvas, allt skulle vara enskilt.
Genom att den hårda kärnan klyves uppenbaras allt det vilket icke är hemligt, vilket har somnat in.
Varför har det somnat in; i en mänsklig tid glömdes stegen, den skira slöjan blev ett tungt draperi, tack och lov har detta draperi mer och mer börjat falla, skirtrådar framträder, blicken klarnar, tack vare att regnbågsseendet vandrar i er. Genom att slöjan blev detta draperi blev formerna ”hårda”. Formerna är inte hårda de bärs av formens andar,
intet vilket är av anden är tyngdmättat,
det mänskliga gör mättnad,
Däst mättnad.
Var och en vet att det i den dästa mättnaden inte går att vara vaken.
Du ser i skrivandet bilden av att hugga ved och det är en bra bild. Det erfordras en huggkubb samt en bra yxa – goda verktyg –
där eggen är skarp och motståndet möter,
det erfordras ett klart seende där ögat själen ser mönstren,
Det erfordras egentligen icke muskelstyrka, ändå är bilden att det erfordras styrka för att lyfta yxan, så faller den och veden klyves,
två delar av en,
Det finns ved vilken är rotknutar, där erfordras det verkligen avväganden för att klyva; det är nästintill omöjligt men det går och de rotknutar vilka icke skall klyvas förblir hela.
Dessa rotknutar brinner länge de skänker god värme, ser du in i elden ser du dem, de är där, eldens andar formens andar.
Eld är icke tungt tyngd. I värmen framträder formen.
Varför glömdes det; människan blev däst hon somnade
Allt ”bara” flöt på,
Hon var icke mottaglig för ljuset
För allt det du skrivit om.
Möda, mödokärlek väcker hennes sinne,
I denna möda lever moralen, estetiken,
Det sensibla sinnet bestående av dygd och plikt,
det plikt verkligen är:
Påminn (dig)
(om) livets
Inre
Kärlek
Till (dig)
Kärlek brukar ofta kallas eller benämnas för lycksalighetens rus,
Vad är den enkla bilden av ett rus
Svavel eller fosfor brinner slocknar
Den varaktiga elden behöver underhållas, flamman bär inte livet,
de kupade händerna,
Lyssnandet till flammans väg bär livet.
Med andra ord runt den fast punkten lever livet, eller i mötesplatsen, i cirkeln samlas livet,
Då en fast punkt finns vaknar skimmerljusen de strömmar så kallat in och ut,
ja, du ser rockan, örnen, kondoren, maneten framför dig och detta är himmelskjolens svepande böljande rörelse, gracilt, sirligt vänder den sig i ultrarapidiska piruetter av sig själv
därigenom andas det ytter och det inre och värms,
det kalla värms och formen framträder,
kyls formen avtar,
Värms formen framträder.
Den gjorda tanken är vare sig moral dygd eller verklighet till viss del kan den likt ruset, drogruset för en stund vara lycksalighet,
Fråga dig huruvida detta bär livet eller är en undanflykt en manöver för att få kvarstå i det dästa tillståndet.
Ser du flamman är en impuls vilken väcker tanken
tanken vilken hålls av anden eller jaget andejaget, sållar agnarna
nu sker planen, planritningen, icke ur gjord tanke, ur flamman vilken är allhjärtats röst,
Dessa impulser är idéer icke formade av enskild människa, då är de formaterade. Ja, det är ofta svårt för människan att höra att hon inte kommit på det själv, de sanna idéerna,
de bärande idéerna är ur en grund,
Ur oss inte dig – sig – mig.
När idétorka infinner sig har något kortslutits; det är så att säga fel,
Det är helt enkelt brist på närvaro och det vaknar aggressioner, stormar av både det ena och andra slaget; mest aversioner vilka leder till kärnexplosioner,
Du ser popkorn framför dig, hur de poppar och sväller över grytan - en mycket bra bild.
Vi vill inte alls minimera människans ilska och andra aversionsyttringar; men faktum är att då den egentliga iden icke finns med är de mest att likna vid popkorn; i mänskliga termer: luft. Tyvärr får de oerhörda negativa konsekvenser för oss.
När insikten av oss vaknar, då råder en samstämmighet; denna kan upplevas i total stillhet med ett närvarande sinne, varför upplevs den där,
hjärnbruset upphör och samtliga idéer strömmar in i nålsögat och vi sömmar skruden tillsammans. Däri inträder samma upplevelse inom vilken själen befinner sig i betraktandet instigandet i elden,
Sannhetens formspråk stiger ur.
I det tillståndet inträder inte en känslokyla, det inträder självbehärskning.
Själv be härskning
Dig, mig sig blir sin egen härskare i ringen av helhet
I allhjärtat vilket är självet
Be om vaket öga
Se idéströmmen, andens ljus flöda genom ögat se staven, nålen föras upp och ned
Se rosensömmen stiga fram
Vandra livets steg
I det vilket är icke i tyngden,
I detta tillstånd lever dygden
I detta tillstånd lever genialiteten
Båda dessa är i det vita ljusets krets
Det nakna barnet stiger fram tydligare
Tydligare
Vi sade att kärnan skulle klyvas,
två delar av en,
På marken kan du skönja skalbaggen, du ser den tunga kroppen, du blir den,
Solen värmer din kropp
Ängen
Livsängen doftar
Du öppnar yttre skal
Två
Du breder ut vingar
Det åskådande ögat ser
Regnbågsprismor dansa
Luften andas
Dova toner
Djupsurr
Aboriginer använder en vindsnurra för att samtal då de befinner sig långt bort; det ljudet är det.
Hjärtats sånger
Då du befinner dig långt bort fylls ditt hjärta av längtan
I kärlek ljuder dina sånger.
Två delar av en,
*
Skakade asken i hand virvlade runt till rytmen
strök stickan mot plånet
i lågan steg hela skogen in
i tacksamhet tände jag elden
grävde ned mina rötter
rörde mig i
trädljusens värme
*
Ros sänder amoriner
ögonnocturne slöts stilla av hand
mantel slöts tätt om
sorgesång klöv luften
ljöd genom bröstdalen
hennes slöjor
andas
dagg
Såg dagen tändas
Sånger böljade i dalen
hon lutade sig tryggt in i vindmantel
vindfingrar rörde vid själs silver hon slöt ögon kände liv
kvinnosånger flödar genom dalen
mansstämmor omfamnar
de omfamnar
varandra
varande
länge spann jag trådar
lyssnade till varje ord
länge vävde jag väven
allt enligt allhjärtas rytm
vandrade in i berget
bad stenfolken ödmjukt om silverne nål
neg djupt inför solen
lyfte nålen till
bad om öga
till tråd
inväntade silverljusets fyllda rundel
steg in i mitt hem
bad stjärnjungfrur om silverne tråd
satte mig så i kammaren
sömmade skruden
en afton i människotiden
syntes eld brinna
långt bortom
skog äng och hav
eld kändes ädel
hjärtat viskade skruda dig vacker
vandrade till källans språng
bad ödmjukt om svar
marken kupade handen källan strömmade i
de ljuvligaste ångor doftande örter bjöd mig att stiga i
rosende händer tvagade mig inför möte
klädnaden föll över i mjuka vackerveck
fingrar flätade håret med gyllene banden
nu syntes eld icke mer
sorgsen böjde jag blicken
kände så vind från alla de fyra nalkas nära
så var jag i vindens famn
vindmantel slöt om
jag lutade mig tryggt in i dess famn
vindfingrar rörde vid själen silver
vind band mig att vidga blicken
såg att jag var på klippans topp
vind visade väg över skog äng och hav
åter syntes där eld
jag neg djupt inför vind steg in i luftens famn
rök från eld fattade om min hand
vi färdades vida
genom skog i äng med hav
vid eld släppte röken min hand
vid eld satt han; du är väntad
hans ansikte trädde icke fram
han bjöd mig att sitta ned
våra ögon kupades runt varande i varandra
stjärna strålade klar
vi talade in i eld såg orden födas
vi bars av ljusets folk in i luftens riken
där svävade vi fri
till de höga skogarnas visa
vandrade vida omkring
planterade orden
så upphörde vindfingrar att vid själens silver röra
vid mantel slöts tätare om
vaggade mig in i vakenliv
såg dagen
tändas
*
träden glöder saffran
himlen starkt blå
tindrande silver
allt är
skönhet
sträcker handen in
känner
luft
luften synes
genom våra färger
verklighet
sträcker handen in
känner
luft
luften synes
genom våra färger
den dag människan inser
hjärtinser detta upplöses gränstanken
allt blir
luft
regnmantlar öppnas
träd lyfter blicken
glöder saffran
blå
siden frasar i vinden
lyfter
silverpärlor
i gryningen
fann jag bädden
bilder stiger
sjunker
är
inom
hörde regnmantlar dåna
såg silverslöjor
länge låg jag
mötte grå dag
nu uppstigen
andas vind
träd glöder saffran
blå siden frasar
vita drömmoln
seglar
i bakgrunden lyssnar jag till Jupiter songs
fascinerande
det öppna sinnelaget har jag alltid haft
har alltid sökt väva en brynja
en silverbrynja kanske
ändå är mina steg guld
solteckens dotter
silvertrådar invävda
underbar stilla musik är det...
vill
var inte ledsen lena
ser droppe
falla
kronbladen är klanger
givna av
allt
allt det vackra vilket genom denna musik
strömmar genom mig
seglar vida
Farväl
droppe hänger ytterst på gren
du ser ett grässtrå
fågel sitter på sirligt grässtrå
du ser en ekorre
ekorre flyger
du ser droppe fyllas av solstråle
du ser stjärnor i den
du ser pelare vattenfall rinner från himlen ljusburna pelare
du fylls av längtan
vandra
hem
du ser droppen falla ser förening
ett
du ser
fågel
grässtrå
ekorre
hopp
tyngd upphör
du står högst upp på klippan tar ett steg ut i luften
upptäcker att du är i luften
luft
du ser åter droppen
du är droppen hänger ytterst på grenen,
hänger är ett otäckt ord skräckmålat, fasansmålat;
då du hänger av dig kläder är det inte otäckt,
säg att droppen - du sitter ytterst på grenen
solstråle finner stjärna tänds
stjärnvetskap
du släpper
blir ett
det enda vilket kan hindra mig är mig själv
när du inser detta
öppnas bröstens (det vill säga bröstets) pansar
världen – alltet stiger ur dig
du är i ditt inre
i allt
detta är den så kallade hemligheten med ägandet
med evig
visst är det av godo att du inte hela tiden känner allt du bär med dig ändå känner många av er hela denna vidds tyngd.
Visst är då talet en gåva, genom talet urskiljer ni rösternas vilja, genom talet urskiljer ni det symfoniska instrumentets klanger, intet väsen stäms högre än det andra, allt stäms i balans till balans, icke för överröstande för lyssnande njutbarhet.
det enda vilket kan hindra mig från mitt själv är mig själv
endast mig själv kan hindra mig från mitt själv
att stiga in eller ut
endast jag känner vad det yttre av mig har behov av genom mitt själv
endast mitt själv har förmågan att öppna dörrar samt stänga dem
den rösten är alltets stämma
däri vandrar jag
Allting vill människan lägga utanför sig.
Nåja inte, vad är det hon säger; guld och gröna skogar, åtminstone inte guldet, det vill säga allt hon samlat inför ålderns höst, det vill hon gärna ha innanför muren.
Allting vill människan lägga utanför,
Alla ting vill hon gärna behålla, det vill säga så länge de gagnar hennes behov säger hon,
Vi säger begär.
Hon tar asken i sin hand
Tar fram en tändsticka, stryker den mot plånet, stickan tänds, ser människan trädet i stickan,
Inser hon vad denna låga är
Inser hon – känner hon vad denna värme är
Tänd – sticka
Stickan är given av trädet
Den har en knopp vilken tidigare bestod av svavel,
fosfor vit eller gul
låt oss stanna en stund vid dessa; båda brinner med en mycket stark klar låga; nästintill vit för en stund,
De lyser klart i mörkret.
Det finns även röd fosfor vilken icke är lika lättantändlig, den kom att användas i plånet.
Är inte detta vackert så säg; vit och gul talar till väckande av jaget i en tid då det atavistiska medvetandet var, så används röd fosfor i en tid då hjärtat har behov av röd värme.
Det erfordrades ett väsen till för att binda samman lågan, för att lågan skulle inneslutas i fröet; blyoxid blev det.
Bly är ett starkt skydd mot vad; mot strålning otillbörlig påverkan av ljuset.
Bly tillsammans med syra är blyoxid.
Alla dessa har en skadlig påverkan vid omedveten användan,
Alla kan förorsaka explosioner samt förgiftningar.
Ser du allt har ett behov av en handledare; en handfamn.
Nu skrider vi vidare fram.
Tänd sticka
Stickan är given av trädet, har en knopp, en svart punkt,
Den svarta punkten är en mötesplats,
Dels för stickan och gnistan/lågan
Dels för stickan och asken
Dels för stickan och ljuset eller elden.
Den mänskliga tanken är stickan
Den levande tanken är att leva med hela trädet, vi släpper det.
Stickan är tanken, yttertanken,
punkten är mötesplatsen,
gnistan/lågan är innertanken.
För att möten – levande möten skall ske finns behov av en punkt.
Se berget,
Berget är väl om något en fast punkt eller form.
Nåja, skulle du påtagligt känna dess verkliga liv så skulle du känna ”luft” – intet.
Nu är klippan där,
Dess utsida är där,
Stenar sten är fast materia, mineral, sakral,
Du har vistats i berget,
Du har mött kristallen
Mött stenen
Du vet redan från tidigare stenens egentliga väsen
Allt talar
Berättar
Hur kan det detta,
Det är mycket enkelt: det förmår tala ty du stiger in i klippan
Klippan stiger in i dig.
Det är inte lätt att födas, livets steg är inte lätta, det erfordras ansträngning; mödsteg för att vandra, skulle denna upplevelse icke finnas skulle den hårda kärnan aldrig klyvas, allt skulle vara enskilt.
Genom att den hårda kärnan klyves uppenbaras allt det vilket icke är hemligt, vilket har somnat in.
Varför har det somnat in; i en mänsklig tid glömdes stegen, den skira slöjan blev ett tungt draperi, tack och lov har detta draperi mer och mer börjat falla, skirtrådar framträder, blicken klarnar, tack vare att regnbågsseendet vandrar i er. Genom att slöjan blev detta draperi blev formerna ”hårda”. Formerna är inte hårda de bärs av formens andar,
intet vilket är av anden är tyngdmättat,
det mänskliga gör mättnad,
Däst mättnad.
Var och en vet att det i den dästa mättnaden inte går att vara vaken.
Du ser i skrivandet bilden av att hugga ved och det är en bra bild. Det erfordras en huggkubb samt en bra yxa – goda verktyg –
där eggen är skarp och motståndet möter,
det erfordras ett klart seende där ögat själen ser mönstren,
Det erfordras egentligen icke muskelstyrka, ändå är bilden att det erfordras styrka för att lyfta yxan, så faller den och veden klyves,
två delar av en,
Det finns ved vilken är rotknutar, där erfordras det verkligen avväganden för att klyva; det är nästintill omöjligt men det går och de rotknutar vilka icke skall klyvas förblir hela.
Dessa rotknutar brinner länge de skänker god värme, ser du in i elden ser du dem, de är där, eldens andar formens andar.
Eld är icke tungt tyngd. I värmen framträder formen.
Varför glömdes det; människan blev däst hon somnade
Allt ”bara” flöt på,
Hon var icke mottaglig för ljuset
För allt det du skrivit om.
Möda, mödokärlek väcker hennes sinne,
I denna möda lever moralen, estetiken,
Det sensibla sinnet bestående av dygd och plikt,
det plikt verkligen är:
Påminn (dig)
(om) livets
Inre
Kärlek
Till (dig)
Kärlek brukar ofta kallas eller benämnas för lycksalighetens rus,
Vad är den enkla bilden av ett rus
Svavel eller fosfor brinner slocknar
Den varaktiga elden behöver underhållas, flamman bär inte livet,
de kupade händerna,
Lyssnandet till flammans väg bär livet.
Med andra ord runt den fast punkten lever livet, eller i mötesplatsen, i cirkeln samlas livet,
Då en fast punkt finns vaknar skimmerljusen de strömmar så kallat in och ut,
ja, du ser rockan, örnen, kondoren, maneten framför dig och detta är himmelskjolens svepande böljande rörelse, gracilt, sirligt vänder den sig i ultrarapidiska piruetter av sig själv
därigenom andas det ytter och det inre och värms,
det kalla värms och formen framträder,
kyls formen avtar,
Värms formen framträder.
Den gjorda tanken är vare sig moral dygd eller verklighet till viss del kan den likt ruset, drogruset för en stund vara lycksalighet,
Fråga dig huruvida detta bär livet eller är en undanflykt en manöver för att få kvarstå i det dästa tillståndet.
Ser du flamman är en impuls vilken väcker tanken
tanken vilken hålls av anden eller jaget andejaget, sållar agnarna
nu sker planen, planritningen, icke ur gjord tanke, ur flamman vilken är allhjärtats röst,
Dessa impulser är idéer icke formade av enskild människa, då är de formaterade. Ja, det är ofta svårt för människan att höra att hon inte kommit på det själv, de sanna idéerna,
de bärande idéerna är ur en grund,
Ur oss inte dig – sig – mig.
När idétorka infinner sig har något kortslutits; det är så att säga fel,
Det är helt enkelt brist på närvaro och det vaknar aggressioner, stormar av både det ena och andra slaget; mest aversioner vilka leder till kärnexplosioner,
Du ser popkorn framför dig, hur de poppar och sväller över grytan - en mycket bra bild.
Vi vill inte alls minimera människans ilska och andra aversionsyttringar; men faktum är att då den egentliga iden icke finns med är de mest att likna vid popkorn; i mänskliga termer: luft. Tyvärr får de oerhörda negativa konsekvenser för oss.
När insikten av oss vaknar, då råder en samstämmighet; denna kan upplevas i total stillhet med ett närvarande sinne, varför upplevs den där,
hjärnbruset upphör och samtliga idéer strömmar in i nålsögat och vi sömmar skruden tillsammans. Däri inträder samma upplevelse inom vilken själen befinner sig i betraktandet instigandet i elden,
Sannhetens formspråk stiger ur.
I det tillståndet inträder inte en känslokyla, det inträder självbehärskning.
Själv be härskning
Dig, mig sig blir sin egen härskare i ringen av helhet
I allhjärtat vilket är självet
Be om vaket öga
Se idéströmmen, andens ljus flöda genom ögat se staven, nålen föras upp och ned
Se rosensömmen stiga fram
Vandra livets steg
I det vilket är icke i tyngden,
I detta tillstånd lever dygden
I detta tillstånd lever genialiteten
Båda dessa är i det vita ljusets krets
Det nakna barnet stiger fram tydligare
Tydligare
Vi sade att kärnan skulle klyvas,
två delar av en,
På marken kan du skönja skalbaggen, du ser den tunga kroppen, du blir den,
Solen värmer din kropp
Ängen
Livsängen doftar
Du öppnar yttre skal
Två
Du breder ut vingar
Det åskådande ögat ser
Regnbågsprismor dansa
Luften andas
Dova toner
Djupsurr
Aboriginer använder en vindsnurra för att samtal då de befinner sig långt bort; det ljudet är det.
Hjärtats sånger
Då du befinner dig långt bort fylls ditt hjärta av längtan
I kärlek ljuder dina sånger.
Två delar av en,
*
Skakade asken i hand virvlade runt till rytmen
strök stickan mot plånet
i lågan steg hela skogen in
i tacksamhet tände jag elden
grävde ned mina rötter
rörde mig i
trädljusens värme
*
Ros sänder amoriner
ögonnocturne slöts stilla av hand
mantel slöts tätt om
sorgesång klöv luften
ljöd genom bröstdalen
hennes slöjor
andas
dagg
Såg dagen tändas
Sånger böljade i dalen
hon lutade sig tryggt in i vindmantel
vindfingrar rörde vid själs silver hon slöt ögon kände liv
kvinnosånger flödar genom dalen
mansstämmor omfamnar
de omfamnar
varandra
varande
länge spann jag trådar
lyssnade till varje ord
länge vävde jag väven
allt enligt allhjärtas rytm
vandrade in i berget
bad stenfolken ödmjukt om silverne nål
neg djupt inför solen
lyfte nålen till
bad om öga
till tråd
inväntade silverljusets fyllda rundel
steg in i mitt hem
bad stjärnjungfrur om silverne tråd
satte mig så i kammaren
sömmade skruden
en afton i människotiden
syntes eld brinna
långt bortom
skog äng och hav
eld kändes ädel
hjärtat viskade skruda dig vacker
vandrade till källans språng
bad ödmjukt om svar
marken kupade handen källan strömmade i
de ljuvligaste ångor doftande örter bjöd mig att stiga i
rosende händer tvagade mig inför möte
klädnaden föll över i mjuka vackerveck
fingrar flätade håret med gyllene banden
nu syntes eld icke mer
sorgsen böjde jag blicken
kände så vind från alla de fyra nalkas nära
så var jag i vindens famn
vindmantel slöt om
jag lutade mig tryggt in i dess famn
vindfingrar rörde vid själen silver
vind band mig att vidga blicken
såg att jag var på klippans topp
vind visade väg över skog äng och hav
åter syntes där eld
jag neg djupt inför vind steg in i luftens famn
rök från eld fattade om min hand
vi färdades vida
genom skog i äng med hav
vid eld släppte röken min hand
vid eld satt han; du är väntad
hans ansikte trädde icke fram
han bjöd mig att sitta ned
våra ögon kupades runt varande i varandra
stjärna strålade klar
vi talade in i eld såg orden födas
vi bars av ljusets folk in i luftens riken
där svävade vi fri
till de höga skogarnas visa
vandrade vida omkring
planterade orden
så upphörde vindfingrar att vid själens silver röra
vid mantel slöts tätare om
vaggade mig in i vakenliv
såg dagen
tändas
*
träden glöder saffran
himlen starkt blå
tindrande silver
allt är
skönhet
sträcker handen in
känner
luft
luften synes
genom våra färger
verklighet
sträcker handen in
känner
luft
luften synes
genom våra färger
den dag människan inser
hjärtinser detta upplöses gränstanken
allt blir
luft
regnmantlar öppnas
träd lyfter blicken
glöder saffran
blå
siden frasar i vinden
lyfter
silverpärlor
i gryningen
fann jag bädden
bilder stiger
sjunker
är
inom
hörde regnmantlar dåna
såg silverslöjor
länge låg jag
mötte grå dag
nu uppstigen
andas vind
träd glöder saffran
blå siden frasar
vita drömmoln
seglar
i bakgrunden lyssnar jag till Jupiter songs
fascinerande
det öppna sinnelaget har jag alltid haft
har alltid sökt väva en brynja
en silverbrynja kanske
ändå är mina steg guld
solteckens dotter
silvertrådar invävda
underbar stilla musik är det...
vill
var inte ledsen lena
ser droppe
falla
kronbladen är klanger
givna av
allt
allt det vackra vilket genom denna musik
strömmar genom mig
seglar vida
Farväl
söndag 18 oktober 2009
18 oktober 2009
Du skrev i din berättelse runt snöleoparden om den tunna luften.
Dessa berg är skuggan av de berg de en gång var.
Det fanns en tid bortanför utanför den mänskliga tiden, denna tid denna plats har aldrig upphört. Du ser denna plats alltid inom dig, dina ögon är uppfyllda av denna plats ljus.Dina ögon drack denna plats ljus, dricker alltid detta ljus till att givas. Du vet det ej, du behåller intet därav, det fylls i den stund det töms.
Du har börjat inse att detta ljus icke skall givas till de vilka icke sant törstar. Du känner vreden bak våra ord; de skrev vackert om berget: hon lade handen till berget
viskade smeksamt jag vet att du inte har en baksida, jag följer bara spåren till det vilket ser ut att vara bakom dig.
Det sanna mötet har aldrig en baksida.
Det sanna mötet har inte en baksida ty dessa sidor är en livets bok, har inte ett försättsblad och icke heller ett baksättsblad. Vad; utropar du: baksättsblad, skriv då bakslugsblad, nu då du skriver ser du bakugnsblad; det är en bra bild, en bakugn, det baksluga mötet, baksidemötet gräddar den tilltroende själens förtröstan, det tagaren inte kan eller förmår inse är att det inre icke gräddas. Den baksluge är ugnen, degen är den vilken tilltror de goda avsikterna hyser förtröstan till dennes välvilja. Den hungrande känner doften av välsmakande bröd, knådar degen låter den jäsa till exakt rätt höjd, så skjuter den in den i bakugnen.
Den vilken möter i förtröstan till har oftast ett vaket sinne en vaken själ, den baksluge hamnar ofta in i ugnen själv, tills dennes liv är väl rättgräddat. Kanske bilden känns otäck – låt så vara sagan om Hans och Greta samt andra bakugnssagor är otäcka; de är mycket visa; det skall uppenbaras.
Minns så att värmen befrämjar livet värmen samt ljuset, det går inte att äta andras hjärtan grädda dem omstöpa dem i sig själv. Detta är en helt annan bild än den vi långt tidigare gav av krigarens ätande av hjärtat.
Så låt oss återvända;
Det sanna mötet har inte en baksida ty dessa sidor är en livets bok, har inte ett försättsblad och icke heller ett baksättsblad. Vad; utropar du: baksättsblad, skriv då bakslugsblad, ett skrivet blad i bakslug tankeuppfyllnad.
Myntet har två sidor, ändå är det ett,
Sannhet har två sidor vilka är ett- erinra dig så gårdagens ord:
Osanning har inte endast en sida, den har en så kallad baksida,
se osanningen vara en bok,
den har ett försättsblad vilken skall locka läsaren,
så har boken en baksida,
där står oftast innehållet,
en så kallad komprimerad version.
Denna baksida är det osanningen gör:
Osanningen förorsakar den största skadan med/genom väckta fantombilder
Den omedvetna sanningen är långt farligare
Den är medveten osanning
Liksom de omedvetna kraven bygger murar till livets möten:
Lägg så till: dessa murar är bakugnens väggar.
*
Du ser bergen, dessa berg är blå, de är den färg du skrev om: djupt duvblå, andra kanske helt enkelt skulle skriva stålgrå, du gör det icke ty inom dig ser du duvan, ser den lyfta ser vita vingar med grönskans kvist i näbben.
Dessa berg är djupt duvblå, dimslöjor älskar dem, dimslöjor är ljusandar i gryningssolen gnistrar de, är gnistrande själar, gnistfolk tänder gnistan till lågan, inrelågan. Vad är gnistrande i solens famn – du skrev det i dagens famn:
solstavar stiger ur, vidrör silverpärlor kristaller lätt
klanger stiger cirklar
koppar skimrar
värme
cirklar
cirklar
solstrålars
stavar stiger ur, ur kronan stiger solstavar de finner silverne pärlor.
I höstens famn faller löven; det är endast skuggan vilken faller, träden bär alla skrudar – träden visar er alla sina skiften/skrudar.
Så faller bergets skugga, du ser silverstädernas välvda silverbågar, du hör:
hon njöt i fulla drag hörde tingshas sjunga, silverne klockor långa rag duns de nynnande sångerna överallt i allt genom allt hon bjöds att dricka ur mässande klangskålar vindsånger fyllde hennes andning.
Mantrasånger ljuder, dalen andas djupliv, du ser trumfolken vandra in, du hör själen du hör hjärtat allt i andens ljus slöjor sveper dimman förtätas du ser gestalter bli kroppar. Du ser silverstäderna kristallrikena du ser regnbågsdalen öppnas.
Snöleoparden visar dig stjärnregnen, stjärnfloderna, stjärnblommorna,
Minns du stjärnblommorna runt er bädd.
Andens ljus är icke enskild tanke
Andens ljus är evig gudomlig tanke
Då den porten öppnas
Är allting ljus
Alltid.
*
Den orala tystnaden kan jag stå ut med icke den verbala
*
Hon vandrar i regnbågsdalen
skrudad i aprikosrodnadens klädnad
i håret är inflätat
vita stjärnblomster
hon bär en mantel av himmelsblå siden
runt midjan murgrönans gröna blad
var hon går lyftas daggs droppar
vad än hennes händer rör vid
öppnas värmens ljus
då hon talar växer blomblad
ur hennes mun
faller till marken
kupas runt
skålar
doftande
skrudar marken
Om natten bjuder berget henne djupare in
hon förs av händer
in i opalriken
källan skimrar gyllene sannguld
opalknoppar andas
stilla
ro
hon niger djupt inför
möter opalers ögon
hennes framburna steg är hälsade;
lägg dig ned här i vår omfamn ber de
i tillit lägger hon sig
hör
spinnande sång
mjuk värme lindas runt
hennes ögon slutes
varsamt berörs hakan
hand lyfter blicken
åter ser hon droppe falla
soldroppe faller ultrarapidiskt
omfamnar sandkorn
hon ser droppen
sandkornet
växa
bli knopp
opalknopp
inför hennes ögon viker knoppen upp bladen
blad till blad
i mitten uppenbaras tusende solögon
åter slutes bladen
hon ser stenars ådror
gyllene strömmar
förenade är de med källan
mörkret faller ned över
hon känner lukt av svett
hårda steg
känner hackor
slå hårt hon kvider
ser stenjägare
bryta
loss;
varför bryter ni stenarnas ring
hon ser opaler uppfylla mörkret
stämma ljuder melodiskt
de bröt de givna löftena
En skugga faller lätt omfamnar de blå bergen
djupt duvblå duva lyfter
vingar vändas
är vita
duvan bär grönskans kvist i näbben
vind andas
mjuka slöjor sköljer in
känner kärlek strömma runt bergen
vet att dessa dimslöjor
älskar bergen
ljusandar i gryningssolen gnistrar
gnistrande själar
gnistfolk
tänder gnistan
till lågan inrelågan
så böljar skuggan i mjuka vågor nedför berget
åter möter hon silverstädernas välvda silverbågar
vind andas
tingshas sjunga, silverne klockor långa rag duns
de nynnande sångerna överallt
i allt genom allt
hon bjudes att dricka ur mässande klangskålar
vindsånger fyller hennes andning
mantrasånger ljuder
dalen andas
djupliv
trumfolken vandra in
de förenas de förenas
hon hör själen
hör hjärtat
känner allt i andens ljus
slöjor sveper
dimma förtätas
gestalter blir
kroppar
hon ser silverstäderna
kristallrikena
ser regnbågsdalen öppnas
vind andas
Snöleoparden visar dig stjärnregnen
stjärnfloderna
stjärnblommorna
minns du stjärnblommorna runt er bädd
minns du vandringarna
inreljusens talan
ser du jordarna vändas
ser du elden
den brinner i dig
elden är ditt hjärta
hon känner havet andas
ser kvinnokroppen flyta
ser de sörjande vid stranden lyftas
ser sitt själv le ljus
blomstergirlanger följer havet
stämma ljuder melodiskt
ser du stranden de sörjande är förgångenhet
de dansar tillsammans med dig
känner din visshet
din kärlek
de ser ditt hjärtas röst
ser du mötet
hand hälsar henne
de stiger in i regnbågsdalens månsilver
ser berget ser bergen
skimra av opalers inreljus
soldroppar faller
i deras hår
hon vandrade avsked
visste gången
hör
kvistar brista varning
ormbunkar släpper droppar
hon vittrar jägares närhet
bryr sig icke längre
träd sluter sina händer om
söker gömma
hon vet
älskad glänta med stenring hälsar henne
hon ber elden
sjunk in
sätter sig helt stilla
händer är läsande möte
hon viskar
så må det ske
ordjägaren siktar kulan genomborrar henne
hon sjunker in i jordtyngd
i söder höres hans sorgetjut
jägaren stelnar
för en stund andas elden jägaren ser hennes ansikte
så som han aldrig gjort
hör rösten;
vandra vidare
ser sunnanvinden bära henne hem
*
Hjärtbrunnen är öppen
knivar
skär
hon ser livsglöden
slockna
det gör inte ont
lugn visshet
förmår icke
andas
liv
in
*
ögonen lyser starkare
väntar
händerna är kupade
källvatten andas däri
väntan
kroppen blir sakta genomskinlig
vill mattas ut
hjärta rodnar
skruden andas
vilja
i kristallskålen seglar ett rosenblad
signerat
signelse
vänta
in
*
hon ler
stormen tycks ha bedarrat
inom rasar den vildare
hon visar inte sina tårar
hon springer inte längre
flyktåren är över
hon omfamnar sig
sitter i stormens öga
följer rörelsen
ser
flykten var aldrig
hon stod alltid
i är
den enda skillnaden är att hon låter rustningen
sakta
falla
vetskapen fyllde henne
sök aldrig i det yttre
det vilket är inre
allt är inre
möt
möt
allt
vit
*
den vilken vandrar ständigt i
jag vill
jag ska
den glömmer
oss
sover i gjorda bilder
världens
skall
anpassas efter
jag vill
Dessa berg är skuggan av de berg de en gång var.
Det fanns en tid bortanför utanför den mänskliga tiden, denna tid denna plats har aldrig upphört. Du ser denna plats alltid inom dig, dina ögon är uppfyllda av denna plats ljus.Dina ögon drack denna plats ljus, dricker alltid detta ljus till att givas. Du vet det ej, du behåller intet därav, det fylls i den stund det töms.
Du har börjat inse att detta ljus icke skall givas till de vilka icke sant törstar. Du känner vreden bak våra ord; de skrev vackert om berget: hon lade handen till berget
viskade smeksamt jag vet att du inte har en baksida, jag följer bara spåren till det vilket ser ut att vara bakom dig.
Det sanna mötet har aldrig en baksida.
Det sanna mötet har inte en baksida ty dessa sidor är en livets bok, har inte ett försättsblad och icke heller ett baksättsblad. Vad; utropar du: baksättsblad, skriv då bakslugsblad, nu då du skriver ser du bakugnsblad; det är en bra bild, en bakugn, det baksluga mötet, baksidemötet gräddar den tilltroende själens förtröstan, det tagaren inte kan eller förmår inse är att det inre icke gräddas. Den baksluge är ugnen, degen är den vilken tilltror de goda avsikterna hyser förtröstan till dennes välvilja. Den hungrande känner doften av välsmakande bröd, knådar degen låter den jäsa till exakt rätt höjd, så skjuter den in den i bakugnen.
Den vilken möter i förtröstan till har oftast ett vaket sinne en vaken själ, den baksluge hamnar ofta in i ugnen själv, tills dennes liv är väl rättgräddat. Kanske bilden känns otäck – låt så vara sagan om Hans och Greta samt andra bakugnssagor är otäcka; de är mycket visa; det skall uppenbaras.
Minns så att värmen befrämjar livet värmen samt ljuset, det går inte att äta andras hjärtan grädda dem omstöpa dem i sig själv. Detta är en helt annan bild än den vi långt tidigare gav av krigarens ätande av hjärtat.
Så låt oss återvända;
Det sanna mötet har inte en baksida ty dessa sidor är en livets bok, har inte ett försättsblad och icke heller ett baksättsblad. Vad; utropar du: baksättsblad, skriv då bakslugsblad, ett skrivet blad i bakslug tankeuppfyllnad.
Myntet har två sidor, ändå är det ett,
Sannhet har två sidor vilka är ett- erinra dig så gårdagens ord:
Osanning har inte endast en sida, den har en så kallad baksida,
se osanningen vara en bok,
den har ett försättsblad vilken skall locka läsaren,
så har boken en baksida,
där står oftast innehållet,
en så kallad komprimerad version.
Denna baksida är det osanningen gör:
Osanningen förorsakar den största skadan med/genom väckta fantombilder
Den omedvetna sanningen är långt farligare
Den är medveten osanning
Liksom de omedvetna kraven bygger murar till livets möten:
Lägg så till: dessa murar är bakugnens väggar.
*
Du ser bergen, dessa berg är blå, de är den färg du skrev om: djupt duvblå, andra kanske helt enkelt skulle skriva stålgrå, du gör det icke ty inom dig ser du duvan, ser den lyfta ser vita vingar med grönskans kvist i näbben.
Dessa berg är djupt duvblå, dimslöjor älskar dem, dimslöjor är ljusandar i gryningssolen gnistrar de, är gnistrande själar, gnistfolk tänder gnistan till lågan, inrelågan. Vad är gnistrande i solens famn – du skrev det i dagens famn:
solstavar stiger ur, vidrör silverpärlor kristaller lätt
klanger stiger cirklar
koppar skimrar
värme
cirklar
cirklar
solstrålars
stavar stiger ur, ur kronan stiger solstavar de finner silverne pärlor.
I höstens famn faller löven; det är endast skuggan vilken faller, träden bär alla skrudar – träden visar er alla sina skiften/skrudar.
Så faller bergets skugga, du ser silverstädernas välvda silverbågar, du hör:
hon njöt i fulla drag hörde tingshas sjunga, silverne klockor långa rag duns de nynnande sångerna överallt i allt genom allt hon bjöds att dricka ur mässande klangskålar vindsånger fyllde hennes andning.
Mantrasånger ljuder, dalen andas djupliv, du ser trumfolken vandra in, du hör själen du hör hjärtat allt i andens ljus slöjor sveper dimman förtätas du ser gestalter bli kroppar. Du ser silverstäderna kristallrikena du ser regnbågsdalen öppnas.
Snöleoparden visar dig stjärnregnen, stjärnfloderna, stjärnblommorna,
Minns du stjärnblommorna runt er bädd.
Andens ljus är icke enskild tanke
Andens ljus är evig gudomlig tanke
Då den porten öppnas
Är allting ljus
Alltid.
*
Den orala tystnaden kan jag stå ut med icke den verbala
*
Hon vandrar i regnbågsdalen
skrudad i aprikosrodnadens klädnad
i håret är inflätat
vita stjärnblomster
hon bär en mantel av himmelsblå siden
runt midjan murgrönans gröna blad
var hon går lyftas daggs droppar
vad än hennes händer rör vid
öppnas värmens ljus
då hon talar växer blomblad
ur hennes mun
faller till marken
kupas runt
skålar
doftande
skrudar marken
Om natten bjuder berget henne djupare in
hon förs av händer
in i opalriken
källan skimrar gyllene sannguld
opalknoppar andas
stilla
ro
hon niger djupt inför
möter opalers ögon
hennes framburna steg är hälsade;
lägg dig ned här i vår omfamn ber de
i tillit lägger hon sig
hör
spinnande sång
mjuk värme lindas runt
hennes ögon slutes
varsamt berörs hakan
hand lyfter blicken
åter ser hon droppe falla
soldroppe faller ultrarapidiskt
omfamnar sandkorn
hon ser droppen
sandkornet
växa
bli knopp
opalknopp
inför hennes ögon viker knoppen upp bladen
blad till blad
i mitten uppenbaras tusende solögon
åter slutes bladen
hon ser stenars ådror
gyllene strömmar
förenade är de med källan
mörkret faller ned över
hon känner lukt av svett
hårda steg
känner hackor
slå hårt hon kvider
ser stenjägare
bryta
loss;
varför bryter ni stenarnas ring
hon ser opaler uppfylla mörkret
stämma ljuder melodiskt
de bröt de givna löftena
En skugga faller lätt omfamnar de blå bergen
djupt duvblå duva lyfter
vingar vändas
är vita
duvan bär grönskans kvist i näbben
vind andas
mjuka slöjor sköljer in
känner kärlek strömma runt bergen
vet att dessa dimslöjor
älskar bergen
ljusandar i gryningssolen gnistrar
gnistrande själar
gnistfolk
tänder gnistan
till lågan inrelågan
så böljar skuggan i mjuka vågor nedför berget
åter möter hon silverstädernas välvda silverbågar
vind andas
tingshas sjunga, silverne klockor långa rag duns
de nynnande sångerna överallt
i allt genom allt
hon bjudes att dricka ur mässande klangskålar
vindsånger fyller hennes andning
mantrasånger ljuder
dalen andas
djupliv
trumfolken vandra in
de förenas de förenas
hon hör själen
hör hjärtat
känner allt i andens ljus
slöjor sveper
dimma förtätas
gestalter blir
kroppar
hon ser silverstäderna
kristallrikena
ser regnbågsdalen öppnas
vind andas
Snöleoparden visar dig stjärnregnen
stjärnfloderna
stjärnblommorna
minns du stjärnblommorna runt er bädd
minns du vandringarna
inreljusens talan
ser du jordarna vändas
ser du elden
den brinner i dig
elden är ditt hjärta
hon känner havet andas
ser kvinnokroppen flyta
ser de sörjande vid stranden lyftas
ser sitt själv le ljus
blomstergirlanger följer havet
stämma ljuder melodiskt
ser du stranden de sörjande är förgångenhet
de dansar tillsammans med dig
känner din visshet
din kärlek
de ser ditt hjärtas röst
ser du mötet
hand hälsar henne
de stiger in i regnbågsdalens månsilver
ser berget ser bergen
skimra av opalers inreljus
soldroppar faller
i deras hår
hon vandrade avsked
visste gången
hör
kvistar brista varning
ormbunkar släpper droppar
hon vittrar jägares närhet
bryr sig icke längre
träd sluter sina händer om
söker gömma
hon vet
älskad glänta med stenring hälsar henne
hon ber elden
sjunk in
sätter sig helt stilla
händer är läsande möte
hon viskar
så må det ske
ordjägaren siktar kulan genomborrar henne
hon sjunker in i jordtyngd
i söder höres hans sorgetjut
jägaren stelnar
för en stund andas elden jägaren ser hennes ansikte
så som han aldrig gjort
hör rösten;
vandra vidare
ser sunnanvinden bära henne hem
*
Hjärtbrunnen är öppen
knivar
skär
hon ser livsglöden
slockna
det gör inte ont
lugn visshet
förmår icke
andas
liv
in
*
ögonen lyser starkare
väntar
händerna är kupade
källvatten andas däri
väntan
kroppen blir sakta genomskinlig
vill mattas ut
hjärta rodnar
skruden andas
vilja
i kristallskålen seglar ett rosenblad
signerat
signelse
vänta
in
*
hon ler
stormen tycks ha bedarrat
inom rasar den vildare
hon visar inte sina tårar
hon springer inte längre
flyktåren är över
hon omfamnar sig
sitter i stormens öga
följer rörelsen
ser
flykten var aldrig
hon stod alltid
i är
den enda skillnaden är att hon låter rustningen
sakta
falla
vetskapen fyllde henne
sök aldrig i det yttre
det vilket är inre
allt är inre
möt
möt
allt
vit
*
den vilken vandrar ständigt i
jag vill
jag ska
den glömmer
oss
sover i gjorda bilder
världens
skall
anpassas efter
jag vill
17 oktober 2009
Jag har vaggat många i mina händer mina händer har behov av värme
*
Du skrev att du är lyckligast då du tänder ljuslågan och stiger in i den. Du berättar hur regn omfamnar stjärnor hur stjärnor är i regnets droppar, du berättar om stjärnfloder, hur stjärnblommor öppnas, hur deras sånger stiger upp, hur stjärnor lyser upp natten, du berättade först om morgonregnets slöjor, slöjor, slöjor vävda av tusentals små pärlor, nålshuvuden, du kallade dem nålsknoppar, små pärlor, pärlslöjor ty du såg skira spindelnät, du skrev att dessa slöjor lindades runt gräset, runt ängen ty du såg silverstäderna, välvda silverbågar, du såg vinden andas, slöjor böljar, gräsets ängens sånger stiger; silverstädernas sånger stiger, du skrev aldrig;
Du ser stjärnor, du känner att du är där, spelar på dem eller är det med dem, bilden förändras inom dig, du ser trådar spinnas, regna ned från stjärnor, du ser en enorm eolsharpa, så är det.
Strängarna är där, vidrörs av edra steg, klingar skönhet.
Du skrev om barnen, att det sägs att barnen är hårda, du sade att det icke förhåller sig så:
det sägs att barn är hårda, det är de ej, de är världen
de vilka gör det de gjorde, gör illa – detta mobbar, har påtvingats vuxnas kroppsideal eller stämplar,
var gång de uttalar orden gråter deras hjärtan
genom att vi känner det
klara vi
detta
du skrev åter att barn är världen
barnen är världen därmed är edra hjärtan världen, till viss del är den vuxne skyddad. Barn är det inte, genom att barn är världen, blir barnet det ni är, ni vilka har vandrat ”fler” jordsteg, det vill säga vuxit mer in i edra kroppar.
Barn är mera kroppslösa, de vilka vuxit in mer i sina kroppar står inför ett ja – kallhamrat faktum. Detta faktum är: leva med barnen eller bli en fossil av det egenhändigt spikade förståndet.
Ja dotter du känner en viss vrede i våra ord, vreden är där den drabbar dock intet levande väsen i straffdom, förhoppningsvis väcker den insikt,
Vi suckar djupt ropar in i eder natt:
vakna,
borsta, borsta varsamt av ur sömngruset
se fossiler stiga ur
(detta är ett utdrag ur ett brev till en mycket älskad syster):
rädsla för liv att leva
det märkliga inte märkliga är att vi fick lära oss att inte vara egoistiska..ändå sades det var gång att vi var det
känner natten
manteln
den är skön att vara i
ändå river smärtan
vet att de tindrar
vet att de är där
skulle vilja
flyga
fri
ditin
det förflutna är ju en del av oss, jag har alltid upplevt att det inte skall grävas om gång på gång
på ett sätt vet jag att detta är min jordmån
grävningen är beroende av de frön vilka är där
jag vet att det är där
de är där
allt är där
det gör ont då de stiger fram
en stor del handlar om att icke rädas
att våga följa strömmen inte fly den trots att det är en lavin av stenar och varför skall vi känna rädsla det kan inte göra ondare än då
vi förs dit de stiger fram vi upplever egentligen utan rädsla
det gör ont fruktansvärt ont
vi vet att genom den har vi givits förmågan att se att känna
allt det vi inte tilläts
vi kan se det
känna det
alltets liv
kupa händerna runt
är det en gåva eller vad är det
människor ser det vara ett slags
lyckopiller
vilket gör livet enklare
vi förs in dit gång på gång djupare en slags inåtgående spiral
kanske är det en invigningsritual
de enda stunder friden lever frid
är i bönen i meditationen i skrivandet i måleriet
där kan jag uppleva vad tiden är en metafor av liv
frid
metafor
kanske är jag en metafor av liv
jag är gammal nu
vad spelar det för roll
ändå känner jag denna längtan
naturligtvis måste vi vara kloka bevisa at det de sa inte var sant
du är klok
vet du
ibland läser jag dikter eller poesi
förstår inte ett ord
kanske är det så att detta är den mänskliga klokskapen
de har formaterat sannheten till en redigerad sannhet
till en slags kryptisk skrift vilken inte har verklighet i mening,
den formaterade gudomliga sanningen har blivit oigenkännlig.
Det vilket gavs i inspiration genom slöjan vilken endast var imaginär har formaterats till en hårddisk
en hård disk av oförståelig massubstans gjord verklighet
de gavs poesi gjorde diktad verklighet,
kanske är det så det är
kanske känner vi oss dumma ty vi förstår inte den yttre mänskliga koden, den har formaterats och blivit en massa
buga dig inför din massa
det vilket icke är hemliga budskap icke profetior icke hemligt har av den mänskliga tanken lådbanken gjorts till oförståeligt
kanske förstår vi inte det yttres sken
men vi förstår dess verkan vi ser känner hjärtat
kanske är det så att det förflutna inte hinner ikapp
det är där
det vill visa oss framombarnet endast det kan ge oss förklarat ljus
se fossiler stiga ur
alla dessa kopior.
Så vad är det att stiga in i ljuslågan,
fossilen säger: då brinner du ju upp,
Du vet, du säger inte, du väntar; vad ser de – intet säger vi.
De vill inte se.
Att stiga in i ljuslågan är att stiga in i ditt själv
det vill säga stiga ut ur dig själv
du läser tecken i ditt inre, ser blindskriften framträda
ditt hjärta sjunger
vi dansar tillsammans
tillsammans in i är
det är inte extas – ändå extas
det är den högsta ljusupplevelsen
att inte vara
det är slöjan
*
vilja vill är ett av de svåraste stegen i livet
genom vår inre vilja föds vi
stiger vi in i denna sfär
vi såg jorden an av de mest underbara platser
vi vävde vårt ljusminne
vår stjärndröm in i hjärtat
med vilja att födas vandrade vi
bars vi in i denna sfär
det första barnet gör är att skrika
frigöra andningen
andens ljus in i vuxenvärldens ögon
jag är här
jag är världen
barnet är världen
varje rörelse är barnet
(detta är långa samtal)
barnet är under de första tre åren ännu i modern
vid tre säger barnet vill
barnet är under dessa första år vill
det är en subjektiv vilja
jag vill för mig
varför - barnet är världen upplever nu att det är en kropp en kropp i allt
det stampar med foten
vill vill vill
trotsålderns faser 3... 6 samt tonåren
ej att förglömma är 9 års fasen, då upplever sig barnet helt ensamt – utelämnat. Faktum är att barnet upplever sig stå vid avgrunden.
Den så kallade vuxnes uppgift är att skola detta vill till vilja
viljan är stjärnminnet i hjärtat
att förverkliga sitt liv
det erfordras mycket av den vuxne
framförallt att våga vara vuxen samt skola sina villsteg till stegvilja
det vill säga bli ett objektivt viljeväsen...kärleksväsen.
den vilken vandrar ständigt i jag vill
jag ska
den glömmer oss den sover i gjorda bilder
världens skall anpassas efter jag vill
då jag säger min vilja är inte min menar jag att jag alltid lyssnar till den anvisade vägen
ibland är möten ytskimmer..
Hon visste att ytskimret var svagare än det inres sovande vilja –
länge har du nu tittat på orden, undrandes är inte detta positivt – är det positivt då ytskimret samt det inre är sovande vilja, ytskimret har då inte förmågan att hålla samman väsendet, väsendet blir en marodör i många avseenden.
Den sovande viljan är förlamad, minns att denna vilja innehar den kraft med vilken barnet föds eller stiger in i livet.
Då barnet föds är det omgivet av födslokanalen, blomman har en stjälk, trädet en stam, lyktstolpen har en stam, en kanal, allt vilket skall bära ljus har behov av en stadgande hand, då den inte finns blir viljan förlamad, den finner icke fäste i det svaga ytskimret, den har icke jagets medverkan. Den subjektiva viljan tar överhanden och blir ledare ofta med både despotiska tendenser samt marodörstendenser, despot blir den och mer eller mindre medvetet omedvetet anser den var och en bära en avsikt till att förgöra den eller angripa, den ser varje medlevande väsen vara idiom i den bemärkelsen att denne despot stjäl ord citat och meningar, stryker ut och rättar till efter eget behag, det vill säga denne despot ser den medlevande vara indolent och detta ger despoten rätt till sitt handhavande allt för den goda gärningens skull, skuld ville du skriva och det är detta despoten gör;
Först smeker denne, nosar doften av det den behöver, så gör despoten förvirring, gör känslan av indolens, så blir den herre eller massa: buga dig, den så kallade indolente upplever sig vara dum dummare än dummast inför denne vänlige själ, känner skuld inför denne vilken ger så mycket gåvor av allehanda slag.
Det gör inte denne despot, nu sker det den så kallade indolentes hjärta griper in och förhoppningsvis är inte denna själ helt kuvad.
Så den vilken innehar ett svagt ytskimmer har alltså en svag jagkraft vilken icke förmår bära en sund vilja, den är en klätterranka.
Om ytskimret är svagt och viljan är medveten kan viljan få ytskimret till att vakna, tyvärr är det ofta så att det tar mycken kraft att genomskåda detta skimmer.
Vad kan bilden vara;
Sjön ligger i dalen,
Berg omger den,
Äldreskogar,
Nordanvinden andas
Isen lägger sig
Solen skimrar vinterljus
Isen skimrar
Du stiger ut på den
Du ramlar genom.
Nyis kan detta ytskimmer liknas vid.
Ibland är ytskimret starkare än innerviljan,
Ytskimret är vill,
Vill,
Då ytskimret krackelerar faller, står den nakna själen där,
Vinden frågar; vad är din vilja
Själen svara; jag vill ha det så här och så här
Vinden ler kärlek;
Själen klär sig
Sig åter i samma kläder,
Ytkläder.
Detta sker ända tills det åter uppenbaras att det endast är ytskimmer.
Minns att ytskimret inte alltid är det inres skimmer.
Då det inre ger det yttre skimmer är strålglansen vid,
En strålande diamant
Ädelsten.
Auraandning benämnde du det en gång.
Jag föll
därför att jag lätt fel händer
beröra
er trädgård
den trädgård ni för så länge sedan alltid anlade
nu är min vilja att ni rensar ur de händerna
driv dem ut ur er trädgård
mitt hjärtas liv
*
Det finns inte en vilja inom mig till att göra illa detta försvårar livsstegen
*
berget
(ord från Bo): Snöleopardens spår leder alltid till en grotta på baksidan av berget...
De vandrade genom skogen
följde stigen
spår visade
sjön vilade stilla
hon satte sig i begrundan med hjärtat
berg levde runt sjön
skäggprydda berg med månghundraåriga träd
hon såg fallna grenar
virr varrs kaos
andades sorg i dalen den var inte hennes sorg
hennes ögon blev smekande händer sökte hela
hon nynnade sakta
vindar började dansa
nordanvinden skakade sitt hår
gnisterljusen dansade
isen lade sig över sjön
hon såg ansikten i
andades sorg i sjön den var inte hennes sorg
hennes ögon blev smekande händer sökte hela
hon nynnade sakta
nyisen gnistrade
hon visste att ytskimret var svagare än det inres sovande vilja
ändå reste hon sig
steg ut
mötte
sjönk
händer förde henne upp
hon vaknade i gryningen
marken var pudrad av vit skimrande nysnö
sömnen varade i vakenljus
i stjärnors krets
en eld hade vakat över henne
glöd andades fortfarande
hon såg rök pyra
följde dess väg
sträckte varsamt ut livet
vände sig till öster
lyfte händer in i sol
ögon fylldes
rök ringlade sig runt ögonen
vände blicken till marken
hon såg spår
mjuka lätta
hon lade handen till
kände doften
röken gnistrade ljusglädje
lyfte hennes steg
snö föll mjuk lätt
hon mindes vallmofälten inom
såg spåren i snön
de låg i ring runt berget
de försvann bakom berget
berget suckade stilla
hon lade handen till berget
viskade smeksamt jag vet att du inte har en baksida
jag följer bara spåren
till det vilket ser ut att vara bakom dig
luften genomfors åter av silverne klockor
oh hur hon älskade dessa klanger
berget öppnades bjöd henne in
först såg hon intet
kände välkomstorden
hon hörde silverne klanger
följde sången
så möttes hon av
i berget fanns en sjö
ur sjön steg ljusprismor
stavar ljust blå turkos vitskimrande
gyllene rena klara
skirfärger
ur dem steg
höga övertoner
hon blev egenandlös
fylldes av livet i dem
så sjönk de in i sjön
bergets inre väggar
brann skimmerröda
hon hörde välkomstorden
satte sig stilla i väntan
lyfte blicken upp till det vilket kunde vara tak
hur skall ett bergs insida ha ett tak
bergets mildstämma ljöd;
jag har intet tak
ögonen mötte himlen fylld med
gnisterljusens glädje till hennes svar
mjuk hand sluter hennes ögon
bilder vaknar
ljuslåga tänds i hennes händer
hon stiger in i den
vet att hon stiger in i sitt själv
ut ur sig själv
läser tecknen ser blindskriften träda fram
hon hör hjärtat sjunga blir ett med allt
själen hela hennes väsen jublar
vi dansar tillsammans
tillsammans in i är
det är inte extas ändå extas
det är den högsta ljusupplevelsen
att inte vara
hon känner slöjan
minns kupade händer
hör smältvattnet
regn omfamnar
stjärnor
porlande stjärnfloder
lyser upp natten
morgonregnets slöjor
pärlslöjor
skira spindelnät
lindas runt gräs
runt äng
minns
silverstäders
välvda
silverbågar
känner vind andas
slöjor böljar
silverstäders sånger stiger
hon hör sländas mjuka surr
trådar spinnas
regna ned
från stjärnor
strängar
vidrörs av steg klingar skönhet
hennes ögon öppnas
hon ser en stjärna omfamnas av en droppe
ser den falla ultrarapidiskt
hon ser tråden
droppen faller
faller in i sjön
där droppen faller vecklas en blomma ut
en vattenblomma
en himmelsblomma
underskön är
sången
hon hörde välkomstorden
kände en närhet
mindes
visste smältvattnets
ord
hon ser regnbågsdalen
*
I stjärnregnet dricker hennes kalk vägen till gryningsljus
*
Kunskap
jag är
de gamla folken visste livets steg
de bar kunskapen i händer
i hjärthänder
de vandrade vida kring
om kring
ringarna blir fler och fler
vidare
om kring
livets vatten skimrar
jag är
de bar kunskapen i hjärtats händer
tände elden till liv
de sitter vid elden i samtalan
samspråk
växter gav sitt liv
pergamentsbladen andas
fåglar gav vingpennor
jorden gav färg
orden rinner flödar ur spetsen
rullar gömdes i jordhänder
jag är
kunskapen bands in i böcker
berättarfolken steg in i elden
skänker i det inre värme
till ljus
de viskar
jag är i dig
den bundna kunskapen är uttrycket för det ditt hjärta vet
lyssna till ditt hjärta
flyg fri
*
gråskimrande
mantel
gråskimrande ljusbärande
violett
molnblomma
andas solstrålar
värmer ängens silver
åkrars plogfåror
gässens plogar följer vägen
koppar skimrar
höstens sånger lever
öppnar
gråskimrande
molnblomma
solstrålar värmer ängen
kopparskimmer
andas
höstlöven dansar
ser träden
vet att de bär alla skrudar
skuggan faller av
stiger in
skönhet andas cirkeln
vind andas gråskimrande molnblomma öppnas
ur kronan stiger solstavar
de finner silverne pärlor
vidrör
klanger cirklar stiger
gråskimrande molnblomma
andas ljusviolett mantelljus
solstrålars
stavar stiger ur
finner
kristaller
vidrör lätt
klanger stiger
*
I denna stund
öppnas
gråskimrande
molnblomma
andas
ljusviolett mantelljus
solstavar stiger ur
vidrör
silverpärlor
kristaller
lätt
klanger stiger
cirklar
koppar skimrar
värme
cirklar
cirklar
*
en gång i en tid vilken ligger utanför den mänskliga tiden
fanns indigomanteln runt allt
en omfamn
ett stjärndiadem
vilket var ett inte en
detta stjärndiadem var ett
helhet
allt
ibland hände det sig att indigomanteln andades sorg
regn föll
stjärnregn
i dalen
människodalen
droppade droppar fyllda med stjärnljus
sakta
sakta
bildades stjärnfloden
den mänskliga tiden andades
människor såg icke
stjärnfloden sjönk in i hennes hud
där levde den stilla
i människodalen växte knoppar upp ur hennes hud
pannor skrudades med droppar av stjärnfloden
de såg det människor icke ser
en av de vackraste vandrar i människodalen
hennes mångfaldigade namn
bär du
*
Du skrev att du är lyckligast då du tänder ljuslågan och stiger in i den. Du berättar hur regn omfamnar stjärnor hur stjärnor är i regnets droppar, du berättar om stjärnfloder, hur stjärnblommor öppnas, hur deras sånger stiger upp, hur stjärnor lyser upp natten, du berättade först om morgonregnets slöjor, slöjor, slöjor vävda av tusentals små pärlor, nålshuvuden, du kallade dem nålsknoppar, små pärlor, pärlslöjor ty du såg skira spindelnät, du skrev att dessa slöjor lindades runt gräset, runt ängen ty du såg silverstäderna, välvda silverbågar, du såg vinden andas, slöjor böljar, gräsets ängens sånger stiger; silverstädernas sånger stiger, du skrev aldrig;
Du ser stjärnor, du känner att du är där, spelar på dem eller är det med dem, bilden förändras inom dig, du ser trådar spinnas, regna ned från stjärnor, du ser en enorm eolsharpa, så är det.
Strängarna är där, vidrörs av edra steg, klingar skönhet.
Du skrev om barnen, att det sägs att barnen är hårda, du sade att det icke förhåller sig så:
det sägs att barn är hårda, det är de ej, de är världen
de vilka gör det de gjorde, gör illa – detta mobbar, har påtvingats vuxnas kroppsideal eller stämplar,
var gång de uttalar orden gråter deras hjärtan
genom att vi känner det
klara vi
detta
du skrev åter att barn är världen
barnen är världen därmed är edra hjärtan världen, till viss del är den vuxne skyddad. Barn är det inte, genom att barn är världen, blir barnet det ni är, ni vilka har vandrat ”fler” jordsteg, det vill säga vuxit mer in i edra kroppar.
Barn är mera kroppslösa, de vilka vuxit in mer i sina kroppar står inför ett ja – kallhamrat faktum. Detta faktum är: leva med barnen eller bli en fossil av det egenhändigt spikade förståndet.
Ja dotter du känner en viss vrede i våra ord, vreden är där den drabbar dock intet levande väsen i straffdom, förhoppningsvis väcker den insikt,
Vi suckar djupt ropar in i eder natt:
vakna,
borsta, borsta varsamt av ur sömngruset
se fossiler stiga ur
(detta är ett utdrag ur ett brev till en mycket älskad syster):
rädsla för liv att leva
det märkliga inte märkliga är att vi fick lära oss att inte vara egoistiska..ändå sades det var gång att vi var det
känner natten
manteln
den är skön att vara i
ändå river smärtan
vet att de tindrar
vet att de är där
skulle vilja
flyga
fri
ditin
det förflutna är ju en del av oss, jag har alltid upplevt att det inte skall grävas om gång på gång
på ett sätt vet jag att detta är min jordmån
grävningen är beroende av de frön vilka är där
jag vet att det är där
de är där
allt är där
det gör ont då de stiger fram
en stor del handlar om att icke rädas
att våga följa strömmen inte fly den trots att det är en lavin av stenar och varför skall vi känna rädsla det kan inte göra ondare än då
vi förs dit de stiger fram vi upplever egentligen utan rädsla
det gör ont fruktansvärt ont
vi vet att genom den har vi givits förmågan att se att känna
allt det vi inte tilläts
vi kan se det
känna det
alltets liv
kupa händerna runt
är det en gåva eller vad är det
människor ser det vara ett slags
lyckopiller
vilket gör livet enklare
vi förs in dit gång på gång djupare en slags inåtgående spiral
kanske är det en invigningsritual
de enda stunder friden lever frid
är i bönen i meditationen i skrivandet i måleriet
där kan jag uppleva vad tiden är en metafor av liv
frid
metafor
kanske är jag en metafor av liv
jag är gammal nu
vad spelar det för roll
ändå känner jag denna längtan
naturligtvis måste vi vara kloka bevisa at det de sa inte var sant
du är klok
vet du
ibland läser jag dikter eller poesi
förstår inte ett ord
kanske är det så att detta är den mänskliga klokskapen
de har formaterat sannheten till en redigerad sannhet
till en slags kryptisk skrift vilken inte har verklighet i mening,
den formaterade gudomliga sanningen har blivit oigenkännlig.
Det vilket gavs i inspiration genom slöjan vilken endast var imaginär har formaterats till en hårddisk
en hård disk av oförståelig massubstans gjord verklighet
de gavs poesi gjorde diktad verklighet,
kanske är det så det är
kanske känner vi oss dumma ty vi förstår inte den yttre mänskliga koden, den har formaterats och blivit en massa
buga dig inför din massa
det vilket icke är hemliga budskap icke profetior icke hemligt har av den mänskliga tanken lådbanken gjorts till oförståeligt
kanske förstår vi inte det yttres sken
men vi förstår dess verkan vi ser känner hjärtat
kanske är det så att det förflutna inte hinner ikapp
det är där
det vill visa oss framombarnet endast det kan ge oss förklarat ljus
se fossiler stiga ur
alla dessa kopior.
Så vad är det att stiga in i ljuslågan,
fossilen säger: då brinner du ju upp,
Du vet, du säger inte, du väntar; vad ser de – intet säger vi.
De vill inte se.
Att stiga in i ljuslågan är att stiga in i ditt själv
det vill säga stiga ut ur dig själv
du läser tecken i ditt inre, ser blindskriften framträda
ditt hjärta sjunger
vi dansar tillsammans
tillsammans in i är
det är inte extas – ändå extas
det är den högsta ljusupplevelsen
att inte vara
det är slöjan
*
vilja vill är ett av de svåraste stegen i livet
genom vår inre vilja föds vi
stiger vi in i denna sfär
vi såg jorden an av de mest underbara platser
vi vävde vårt ljusminne
vår stjärndröm in i hjärtat
med vilja att födas vandrade vi
bars vi in i denna sfär
det första barnet gör är att skrika
frigöra andningen
andens ljus in i vuxenvärldens ögon
jag är här
jag är världen
barnet är världen
varje rörelse är barnet
(detta är långa samtal)
barnet är under de första tre åren ännu i modern
vid tre säger barnet vill
barnet är under dessa första år vill
det är en subjektiv vilja
jag vill för mig
varför - barnet är världen upplever nu att det är en kropp en kropp i allt
det stampar med foten
vill vill vill
trotsålderns faser 3... 6 samt tonåren
ej att förglömma är 9 års fasen, då upplever sig barnet helt ensamt – utelämnat. Faktum är att barnet upplever sig stå vid avgrunden.
Den så kallade vuxnes uppgift är att skola detta vill till vilja
viljan är stjärnminnet i hjärtat
att förverkliga sitt liv
det erfordras mycket av den vuxne
framförallt att våga vara vuxen samt skola sina villsteg till stegvilja
det vill säga bli ett objektivt viljeväsen...kärleksväsen.
den vilken vandrar ständigt i jag vill
jag ska
den glömmer oss den sover i gjorda bilder
världens skall anpassas efter jag vill
då jag säger min vilja är inte min menar jag att jag alltid lyssnar till den anvisade vägen
ibland är möten ytskimmer..
Hon visste att ytskimret var svagare än det inres sovande vilja –
länge har du nu tittat på orden, undrandes är inte detta positivt – är det positivt då ytskimret samt det inre är sovande vilja, ytskimret har då inte förmågan att hålla samman väsendet, väsendet blir en marodör i många avseenden.
Den sovande viljan är förlamad, minns att denna vilja innehar den kraft med vilken barnet föds eller stiger in i livet.
Då barnet föds är det omgivet av födslokanalen, blomman har en stjälk, trädet en stam, lyktstolpen har en stam, en kanal, allt vilket skall bära ljus har behov av en stadgande hand, då den inte finns blir viljan förlamad, den finner icke fäste i det svaga ytskimret, den har icke jagets medverkan. Den subjektiva viljan tar överhanden och blir ledare ofta med både despotiska tendenser samt marodörstendenser, despot blir den och mer eller mindre medvetet omedvetet anser den var och en bära en avsikt till att förgöra den eller angripa, den ser varje medlevande väsen vara idiom i den bemärkelsen att denne despot stjäl ord citat och meningar, stryker ut och rättar till efter eget behag, det vill säga denne despot ser den medlevande vara indolent och detta ger despoten rätt till sitt handhavande allt för den goda gärningens skull, skuld ville du skriva och det är detta despoten gör;
Först smeker denne, nosar doften av det den behöver, så gör despoten förvirring, gör känslan av indolens, så blir den herre eller massa: buga dig, den så kallade indolente upplever sig vara dum dummare än dummast inför denne vänlige själ, känner skuld inför denne vilken ger så mycket gåvor av allehanda slag.
Det gör inte denne despot, nu sker det den så kallade indolentes hjärta griper in och förhoppningsvis är inte denna själ helt kuvad.
Så den vilken innehar ett svagt ytskimmer har alltså en svag jagkraft vilken icke förmår bära en sund vilja, den är en klätterranka.
Om ytskimret är svagt och viljan är medveten kan viljan få ytskimret till att vakna, tyvärr är det ofta så att det tar mycken kraft att genomskåda detta skimmer.
Vad kan bilden vara;
Sjön ligger i dalen,
Berg omger den,
Äldreskogar,
Nordanvinden andas
Isen lägger sig
Solen skimrar vinterljus
Isen skimrar
Du stiger ut på den
Du ramlar genom.
Nyis kan detta ytskimmer liknas vid.
Ibland är ytskimret starkare än innerviljan,
Ytskimret är vill,
Vill,
Då ytskimret krackelerar faller, står den nakna själen där,
Vinden frågar; vad är din vilja
Själen svara; jag vill ha det så här och så här
Vinden ler kärlek;
Själen klär sig
Sig åter i samma kläder,
Ytkläder.
Detta sker ända tills det åter uppenbaras att det endast är ytskimmer.
Minns att ytskimret inte alltid är det inres skimmer.
Då det inre ger det yttre skimmer är strålglansen vid,
En strålande diamant
Ädelsten.
Auraandning benämnde du det en gång.
Jag föll
därför att jag lätt fel händer
beröra
er trädgård
den trädgård ni för så länge sedan alltid anlade
nu är min vilja att ni rensar ur de händerna
driv dem ut ur er trädgård
mitt hjärtas liv
*
Det finns inte en vilja inom mig till att göra illa detta försvårar livsstegen
*
berget
(ord från Bo): Snöleopardens spår leder alltid till en grotta på baksidan av berget...
De vandrade genom skogen
följde stigen
spår visade
sjön vilade stilla
hon satte sig i begrundan med hjärtat
berg levde runt sjön
skäggprydda berg med månghundraåriga träd
hon såg fallna grenar
virr varrs kaos
andades sorg i dalen den var inte hennes sorg
hennes ögon blev smekande händer sökte hela
hon nynnade sakta
vindar började dansa
nordanvinden skakade sitt hår
gnisterljusen dansade
isen lade sig över sjön
hon såg ansikten i
andades sorg i sjön den var inte hennes sorg
hennes ögon blev smekande händer sökte hela
hon nynnade sakta
nyisen gnistrade
hon visste att ytskimret var svagare än det inres sovande vilja
ändå reste hon sig
steg ut
mötte
sjönk
händer förde henne upp
hon vaknade i gryningen
marken var pudrad av vit skimrande nysnö
sömnen varade i vakenljus
i stjärnors krets
en eld hade vakat över henne
glöd andades fortfarande
hon såg rök pyra
följde dess väg
sträckte varsamt ut livet
vände sig till öster
lyfte händer in i sol
ögon fylldes
rök ringlade sig runt ögonen
vände blicken till marken
hon såg spår
mjuka lätta
hon lade handen till
kände doften
röken gnistrade ljusglädje
lyfte hennes steg
snö föll mjuk lätt
hon mindes vallmofälten inom
såg spåren i snön
de låg i ring runt berget
de försvann bakom berget
berget suckade stilla
hon lade handen till berget
viskade smeksamt jag vet att du inte har en baksida
jag följer bara spåren
till det vilket ser ut att vara bakom dig
luften genomfors åter av silverne klockor
oh hur hon älskade dessa klanger
berget öppnades bjöd henne in
först såg hon intet
kände välkomstorden
hon hörde silverne klanger
följde sången
så möttes hon av
i berget fanns en sjö
ur sjön steg ljusprismor
stavar ljust blå turkos vitskimrande
gyllene rena klara
skirfärger
ur dem steg
höga övertoner
hon blev egenandlös
fylldes av livet i dem
så sjönk de in i sjön
bergets inre väggar
brann skimmerröda
hon hörde välkomstorden
satte sig stilla i väntan
lyfte blicken upp till det vilket kunde vara tak
hur skall ett bergs insida ha ett tak
bergets mildstämma ljöd;
jag har intet tak
ögonen mötte himlen fylld med
gnisterljusens glädje till hennes svar
mjuk hand sluter hennes ögon
bilder vaknar
ljuslåga tänds i hennes händer
hon stiger in i den
vet att hon stiger in i sitt själv
ut ur sig själv
läser tecknen ser blindskriften träda fram
hon hör hjärtat sjunga blir ett med allt
själen hela hennes väsen jublar
vi dansar tillsammans
tillsammans in i är
det är inte extas ändå extas
det är den högsta ljusupplevelsen
att inte vara
hon känner slöjan
minns kupade händer
hör smältvattnet
regn omfamnar
stjärnor
porlande stjärnfloder
lyser upp natten
morgonregnets slöjor
pärlslöjor
skira spindelnät
lindas runt gräs
runt äng
minns
silverstäders
välvda
silverbågar
känner vind andas
slöjor böljar
silverstäders sånger stiger
hon hör sländas mjuka surr
trådar spinnas
regna ned
från stjärnor
strängar
vidrörs av steg klingar skönhet
hennes ögon öppnas
hon ser en stjärna omfamnas av en droppe
ser den falla ultrarapidiskt
hon ser tråden
droppen faller
faller in i sjön
där droppen faller vecklas en blomma ut
en vattenblomma
en himmelsblomma
underskön är
sången
hon hörde välkomstorden
kände en närhet
mindes
visste smältvattnets
ord
hon ser regnbågsdalen
*
I stjärnregnet dricker hennes kalk vägen till gryningsljus
*
Kunskap
jag är
de gamla folken visste livets steg
de bar kunskapen i händer
i hjärthänder
de vandrade vida kring
om kring
ringarna blir fler och fler
vidare
om kring
livets vatten skimrar
jag är
de bar kunskapen i hjärtats händer
tände elden till liv
de sitter vid elden i samtalan
samspråk
växter gav sitt liv
pergamentsbladen andas
fåglar gav vingpennor
jorden gav färg
orden rinner flödar ur spetsen
rullar gömdes i jordhänder
jag är
kunskapen bands in i böcker
berättarfolken steg in i elden
skänker i det inre värme
till ljus
de viskar
jag är i dig
den bundna kunskapen är uttrycket för det ditt hjärta vet
lyssna till ditt hjärta
flyg fri
*
gråskimrande
mantel
gråskimrande ljusbärande
violett
molnblomma
andas solstrålar
värmer ängens silver
åkrars plogfåror
gässens plogar följer vägen
koppar skimrar
höstens sånger lever
öppnar
gråskimrande
molnblomma
solstrålar värmer ängen
kopparskimmer
andas
höstlöven dansar
ser träden
vet att de bär alla skrudar
skuggan faller av
stiger in
skönhet andas cirkeln
vind andas gråskimrande molnblomma öppnas
ur kronan stiger solstavar
de finner silverne pärlor
vidrör
klanger cirklar stiger
gråskimrande molnblomma
andas ljusviolett mantelljus
solstrålars
stavar stiger ur
finner
kristaller
vidrör lätt
klanger stiger
*
I denna stund
öppnas
gråskimrande
molnblomma
andas
ljusviolett mantelljus
solstavar stiger ur
vidrör
silverpärlor
kristaller
lätt
klanger stiger
cirklar
koppar skimrar
värme
cirklar
cirklar
*
en gång i en tid vilken ligger utanför den mänskliga tiden
fanns indigomanteln runt allt
en omfamn
ett stjärndiadem
vilket var ett inte en
detta stjärndiadem var ett
helhet
allt
ibland hände det sig att indigomanteln andades sorg
regn föll
stjärnregn
i dalen
människodalen
droppade droppar fyllda med stjärnljus
sakta
sakta
bildades stjärnfloden
den mänskliga tiden andades
människor såg icke
stjärnfloden sjönk in i hennes hud
där levde den stilla
i människodalen växte knoppar upp ur hennes hud
pannor skrudades med droppar av stjärnfloden
de såg det människor icke ser
en av de vackraste vandrar i människodalen
hennes mångfaldigade namn
bär du
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)