Tystar min tanke för att se meningen stiga fram
*
Förvägras rätten till liv
Förvägra
finn övergångens rörelse vägen är gräns riv allt
fara över riken vilka är givna rör anden
försmäkta
förvägran till liv
mitt hjärta är tröstlöst
är löst ur tröst
oh moder se jag stiger in i natten
jag ropar till er mina stjärnsystrar
mitt längtans hjärta har brustit
mitt inre är blodsfloder av smärteld
mitt hopp har övergivit mig
hans syn är vänd bort
älskade systrar
jag mäktar icke mer
jag bjuder er farväl
låt mig vandra bort
älskade stjärnsystrar ni vet att jag bjuder er farväl
mitt inre säger på återseende ty vi är alltid nära
känn mina hjärtarmar runt er
kvinna synes vandra i natten
hon har smekt varje älskad kind i kärlek
dimma nalkas böljande
följer henne till stranden
hon vänder åter ansiktet mot land
ett sista farväl till människoland
lyfter flik av slöja
smeker näras älskade ögons drömmar ljusa
dimma sluter tätt om
hon stiger i hav
oh moder slut mig i din famn
månskära sänkes ned hon stiger i
seglar hem
människor ser kvinna vinka farväl
stiga in i dimman
älskade stjärnsystrar
känn min kärlek alltid närvarande ler hon stilla i dröm.
Så skrev du och så är din upplevelse, vi skulle kunna vandra in i stroferna och lyfta fram dem, vi gör det i de ord vi nu skriver;
Vi talade om vedermödors steg,
Vedermöda låter mycket tungt det är sant
Se vedermödan vara ansträngning
Du har skrivit: lägga stråken an, du har skrivit ansats
An – sats, anande satsstycke ljuder inom dig,
Se så höjdhopparen eller längdhopparen
De samlar sig
Ansamlar sig
Anstränger sig
An – sträng till klang
Till hopp
Vedermödan är en ansträngning vilken leder till vaket liv.
Förvägran till liv,
Vem förvägrar livet liv,
Tillåter du förvägran att ta över,
Förvägras du av andra eller av dig själv.
Vad är förvägran – det är att se vägen i förväg genom egenhändig; enahanda blick.
Skriv det du ser: ”jag ser hjärtat i mitten, en livsskål. Egentligen ser jag inte kroppen, jag ser vänster hand; ljusminneshanden samt höger hand; ljusminnets förverkligande. Jag ser höger hand vara människotanken samt vänster hand vara gudomens skapelsetanke. Jag ser vikten av att dessa strömmar in i varande tillsammans. Vänster hand är framonbarnet höger hand är bakombarnet: sålla agnarna från vetet dyker upp; det kan endast hjärtat göra i samspråk eller med ”mitt” nya älsklingsord sambörd.”
Vad är förvägran – det är att se vägen i förväg genom egenhändig; enahanda blick. Det är att egentligen använda det gamla historiebrevet/bruket. Det gör rädsla i förväg till liv.
Du kan förvägra dig liv genom att tillåta misströstan ta över eller till låt andra levande själars svarta sjuka förgifta dig – vi kan kalla dem gråterskor eller gråtare eller domedagsprofeter; de fördömer den lyckliges steg innan de tas , vi sade inte lycksalighetens steg – russtegen,
Vi sade den lyckliges steg och detta är de vita stegen,
Tillitens steg.
Den vilken har blivit nedstampad tillräckligt många gånger under markytan,
gör detta per automatik med sig själv
samtidigt är väsendet så starkt att det ger allt:
strömmar ljus och värme utåt,
brinner utåt,
är en värnande eld
förbränner sitt inre,
det ger upplevelsen av förvägran till liv,
den vilken brinner så starkt har hjärtinnerligt behov av en städse omfamn,
en famn vilken icke omedvetet kräver,
ty detta är att strypa, kväva en mening, resultatet av en sådan handling får oerhörda konsekvenser för den inrebrinnande.
de omgivande far icke illa – den inrebrinnande gör det.
de omgivande badar i dennes kärlek – så är det för alla vilka innehar den kraften
intet väsen kan ”äga” dessa ty de ”äger” icke sig själva
de är ”egenupplösta”.
*
Orden stiger in i töcken
du ser henne stiga in i dimman
det inre stiger in i dimman
dimman kan endast se orden inom
orden är i dimma intill självet tillåts tala
*
I natt stiger hon ned till strand
vänder sig ej
det är
nog
vinkar farväl
hand smeker älskade näras hjärta
andas
mitt farväl är på återseende
ropa mitt namn
jag är nära
hon lyfter så armar in i
öster syd väster norr
farväl stjärnsystrar se mitt brustna hjärta
månskära sänkes sakta ned till henne
hon stiger i
bärs hem
en kvinna synes stiga in i dimma
till havet
hon vinkar farväl
mitt hjärta är tröstlöst
är löst ur tröst
oh moder se jag stiger in i natten
jag ropar till er mina stjärnsystrar
mitt längtans hjärta har brustit
mitt inre är blodsfloder av smärteld
mitt hopp har övergivit mig
hans syn är vänd bort
älskade systrar
jag mäktar icke mer
jag bjuder er farväl
låt mig vandra bort
tvinga mig ej att stanna
älskade stjärnsystrar
ni vet
att jag bjuder er farväl
mitt inre säger
på återseende ty vi är alltid nära
känn mina hjärtarmar runt er
kvinna synes vandra i natten
hon har smekt varje älskad kind i kärlek
dimma nalkas böljande
följer henne till stranden
hon vänder åter ansiktet mot land
ett sista farväl till människoland
lyfter flik av slöja
smeker näras älskade ögons drömmar ljusa
dimma sluter tätt om
hon stiger i hav
oh moder slut mig i din famn
månskära sänkes ned hon stiger i
seglar hem
människor ser kvinna vinka farväl
stiga in i dimman
älskade stjärnsystrar
känn min kärlek alltid närvarande
ler hon stilla
i dröm.
*
Stranden ligger öde
sopkorgar är fastlåsta vid
bänkar står stadigt blickar ut över hav
vindstilla
havstilla
eldstilla
Sopkorgarna är fastkedjade för att icke blåsas bort av stormar
bänkarna sitter fast med cementklumpar är förankrade.
Strand vilar öde
hav sköljer
bänkar blickar ut
vid dem står korgar
fastlåsta vid
tömda är de
väntstilla
tröststilla
tömda är de på onödan de bär vitorden
Ur havets stormar sköljes han
vilar vila i din källa.
de svarta kvävande påsarna
fyllda med avfall är urtagna
de är korgar vilka andas luft
flätade vackra korgar
vind susar milt
de sjunger
vid bänk vilar korgar stilla
trösterikt smeker de bänkens sargade hopp.
*
Bänken
Stranden ligger öde
vindstilla
havstilla
eldstilla
strand vilar öde
hav sköljer
bänkar blickar ut
vid dem står korgar
fastlåsta vid
bunda vid
tömda är de
väntstilla
tröststilla
bär vitorden
de svarta kvävande påsarna
fyllda med avfall är urtagna
de är
korgar vilka andas luft
flätade vackra korgar
vind susar milt
de sjunger
vid bänk vilar korgar stilla
trösterikt smeker de bänkens sargade hopp.
*
Månskära sänks ned
stiger in i hand
stjärnsystrar jag vinkar farväl
söker vila nu
vind susar stilla
smeker näras kind i kärlek
i silverskäras hand förs hon hem
*
Plikt
Prata livets inre kärlek till
Prova lärans insikt kräver tillit
Panik luktar inte kärlek till
*
Tystar min tanke för att se meningen stiga fram
den främmande iakttog utan att lyfta ett finger
hon steg fram till klippans fall
vattenmassor kastade sitt liv utför
virvlande blommor dånande
öronbedövande
ögonbedövande
hon stiger närmre
svajar
vajar
är en skör spira
dagar
nätter
utan sömn
hade gjort huden genomsiktlig
hon höll livsmodet i händer
hon vajade
svajade
blad föll av
virvlande ordströmmar
följde fallet
stannade
i ring svepte de runt henne
icke än
hon fann balansen
vattenfallet fann sjön
den främmande iakttog såg henne vänd till moder
tysta min tanke för att se meningen stiga fram
ansiktet
ligger vid hennes sida
hennes blick
är blottad
ansiktet är
bart
konstant
konstaterande
mal virvelströmmen
konsonanter
kvarnsten
fortsätter mala
kvarnstenar mal sönder
mitt inre till benmjöl
pudra markerna med mitt vita täcke
hon lägger ansiktet i moders händer
lämnar klippan
tystar min tanke för att se meningen stiga fram
den främmande iakttar
hon ser sjön
floden
vandrar till
kanoten väntar
hon stiger i
sätter sig
utan
paddel
hon blickar fram
konstant
mal virvelströmmen
hon sitter uppgiven
glider med
ser tidsströmmen
hör
tomma ekon
tomma
ekon
lyfter bergs väggar
fridsljus andas
hon sjunker in i vattnets virvlar
tystar min tanke för att se meningen stiga fram
den främmande drar upp henne ur virvlar till stranden
den främmande ger henne handen
lyfter henne upp ur virvlar
till strand
hand glider ur hon dras
sakta
ned
tystar min tanke för att se meningen stiga fram
den främmande vänder ansikte bort
ser marken pudras av snö
hon glider med floden
ser tidsströmmen
tomma ekon
lyfter
bergs
väggar
friljus andas
hon sjunker
in
hör
vattenvirvlar
tystar min tanke för att se meningen stiga fram
bakom de gömda orden döljes ofta sannhet
I natt stiger hon ned till strand
vänder sig ej
det är
nog
vinkar farväl
hand smeker älskade näras hjärta
andas
mitt farväl är på återseende
ropa mitt namn
jag är nära
hon lyfter så armar in i
öster syd väster norr
farväl stjärnsystrar se mitt brustna hjärta
månskära sänkes sakta ned till henne
hon stiger i
bärs hem
en kvinna synes stiga in i dimma
till havet
hon vinkar farväl
mitt hjärta är tröstlöst
är löst ur tröst
oh moder se jag stiger in i natten
jag ropar till er mina stjärnsystrar
mitt längtans hjärta har brustit
mitt inre är blodsfloder av smärteld
mitt hopp har övergivit mig
hans syn är vänd bort
älskade systrar
jag mäktar icke mer
jag bjuder er farväl
låt mig vandra bort
tvinga mig ej att stanna
älskade stjärnsystrar
ni vet
att jag bjuder er farväl
mitt inre säger
på återseende ty vi är alltid nära
känn mina hjärtarmar runt er
kvinna synes vandra i natten
hon har smekt varje älskad kind i kärlek
dimma nalkas böljande
följer henne till stranden
hon vänder åter ansiktet mot land
ett sista farväl till människoland
lyfter flik av slöja
smeker näras älskade ögons drömmar ljusa
dimma sluter tätt om
hon stiger i hav
oh moder slut mig i din famn
månskära sänkes ned hon stiger i
seglar hem
människor ser kvinna vinka farväl
stiga in i dimman
älskade stjärnsystrar
känn min kärlek alltid närvarande
ler hon stilla
i dröm.
2
I natt stiger hon ned till strand
vänder sig ej
det är
nog
hon lyfter sakta, trött handen vinkar farväl
ropa mitt namn
jag är nära
hon lyfter så armar in i
öster syd väster norr
stjärnsystrar se mitt brustna hjärta
mitt hjärta är tröstlöst
är löst ur tröst
oh moder
se jag stiger in i natten
mitt längtans hjärta har brustit
mitt inre är blodsfloder av smärteld
mitt hopp har övergivit mig
hans syn är vänd bort
jag mäktar icke mer
låt mig vandra bort
tvinga mig ej att stanna
mitt inre säger på återseende
ty vi är alltid nära
känn mina hjärtarmar runt er
kvinna synes vandra i natten
hon har smekt varje älskad kind i kärlek
dimma nalkas böljande
följer henne till stranden
hon vänder åter ansiktet mot land
till människoland
lyfter flik av slöja
smeker näras älskade ögons drömmar ljusa
dimma sluter tätt om
hon stiger i hav
oh moder slut mig i din famn
månskära sänkes ned hon stiger i
seglar hem
dimman öppnas
stjärnor tindra
kvinna andas
känn min kärlek alltid närvarande ler hon stilla i dröm
månskära sänkes sakta ned till henne
hon stiger i
bärs hem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar