Ödslig nattvinda
Ödslig
Öde
Ödslighets öde gör människan av vackersteg
Hon åkallar ödet i suckan lägger tyngden i ödets händer
Ser icke de övergivna stegen ropar ödslighet
Alltid detta tal om öde
Detta slappa uttryck; vilket fråntar väsendet ansvaret inåt utåt inåt
Ödets väv
Ödet ville det
Alltid då virvlar far runt i stormar är det ödets röst vilken inte ger svar
Det finns inte svar sägs det
det är ödet
Då den smeksamma gesten råder är det den egna goda gärningen
Det är svårt att se de egna felstegen snedstegen snarare, att dessa har förorsakat ett medlevande väsens smärtuttryck
Då ett väsen blir en orkanvind, en tromb är det en frustration
En frustande själ
Vilken skenar
Väsendet bar en önskan om tillsammanssteg
Utelämnades
Lämnades i kyla
Sökte nå fram
Finna gemensamhetspunkter
Fick det inte
Endast jag vill
Jag ska
Jag
Jag
Väsendet säger först: men jag då
Rösten söker göra sig hörd ropar inte högt varför skall den det den hörs icke
till slut står väsendet med
uppspärrade ögon skriker tyst
varför högt
se mig
hör mig
möts av intetsägande
vill därigenom plana ut
utplåna
allt det vilket byggdes tillsammans
hoppet virvlar ut
den illagörande gesten är alltid resultatet av ett ickeseende
dotter du stannar vid den sista raden och ser mer eller mindre ut att vara ett levande frågetecken.
Först vill vi säga att det aldrig är en parts ohörsamhet, i en tvåpartsrelation är det alltid två röster, kanske den ena stegrar sig över men det finns en orsak även bakom detta beteende.
Vi försvarar icke den illagörande gesten den är alltid otillåten ty den skadar icke de två den skadar helheten
Det är icke endast de goda skeendena vilka spridas likt ringar i havet
Även dessa är ringar.
Det är ju i detta en specifik situation du ser; uttrycket var en hysterisk reaktion, mycket god att likna vid korsetten då snörningen brister.
Men hur du än vänder och vrider på detta är det så att krig oftast förorsakas av detta.
Finns icke gehör görs krig
Där våld är den skrikande rösten
Istället för att lösa knutarna söks avreaktioner genom skövlande genom dödande genom maktmissbruk, allt detta är avledande manövrer bort från den egentliga orsaken.
Ödet är alltid bra att skylla på
Ödet kan inte någon ta på.
Det blir en slags skuldfrihet.
Väsendet behöver aldrig se sig själv genom sitt själv i ögonen.
Ödslig
Livet blir därigenom en slags ödslighet, det är att vandra bredvid sitt liv. Det är inte att stiga ur sitt liv det är mera av det slaget att man lägger sina steg i okända händer ty hur skall väsendet känna ödet då det icke vill tillstå sitt eget inreväsen
Det sanna hjärtväsendet.
Öde
Öde kan vara av mångahanda slag, öde är en övergiven plats
Eller en okänd plats
Öde är ävenså livsbetingelser.
Ödegård
Är i den vanliga bemärkelsen en övergiven glömd plats
Du ser ett annat väsen stiga fram
Du ser
hon hade vandrat så länge i hoppets steg, det var icke så att stegen övergav henne,
det var mera att hon gömde dem.
gömde dem,
hoppstegen
hoppets steg
i ett lönnfack,
låter det illavarslande, nej, det är inte illavarslande
det är mera att hon var och är den enda vilken känner koden,
koden till hennes hjärthopp.
Visst hände det sig genom stegen att hon gläntade på sin skatt
hoppets skatt; hon log
kanske är det så att hoppet är det sista vilket överger livet.
hon spankulerade och sökte se
blev mer och mer kringränd av tankestormar
svagt hörde hon; inte överger hoppet livet hur skall det kunna det
hoppet har tillsammans med dig vävt väven
ditt ljusminne
till liv.
du,
livet är det vilket överger hoppet.
men hur du än söker överge det så rullar det ihop sig runt ditt hjärta
du kanske slänger koden,
eldar upp den
det spelar inte en roll hoppet viskar.
hon suckade djupt; jo nog är det så
var det så
visst har jag gläntat
hoppats
vågat
känna hopp
det sker alltid märkliga ting
Hon kände sig mer och mer vara en ödegård
en öde ö
undrar om det finns ett väsen vilket drömmer om mig
en öde ö
nej varför skulle det vara
jag är gammal mycket gammal
böj ditt öra till vinden lyssna till sångerna
hon böjde hela sitt väsen till lyssnande
det var så att hon fick svårare och svårare att andas ljus
hon höll andan åter den gav henne smärta
hjärtat sackade
det fysiska hjärtat sackade efter
det var alltid ett steg efter
hade svårt att bära hennes eldsteg
Under den sista stegvandringen var det säkert hundra steg efter
det enda hon längtade till var vila
frid
ro
kanske mer; det hon sökte glömma
dansens leenden själens färger andens vingar
jublande jag är
Ödegårdar är vackra
där växa skogsblommor violer murgröna till flammande eld
rosor blommande
gömda
taggarna synes
där växa pilträd örnträd ceder och cypress
fåglar fjärilar allt är där bak muren av smärta
i ödegården väntar hoppet på den vilken löser koden
månvind omfamnade
stig upp dotter vandra till källan av ditt liv
hon lämnade kroppen vandrade
hon kände varma vindar möta kinden
hon hörde dem rulla runt i det höga gräset;
valparna gläfste
varmt lekande
kände hans närvaros beskydd
hans värnad
kände nosens fuktiga värme
i natten satt de vid elden man och kvinna med älskade barn
de talade genom varande
vinterisarna lades runt
människor störde friden
de tvingades fly för markernas överlevnad
valparna var vuxna visste vägarna
de flydde vida kring
Vargen
Varginnan
Valparna
de lämnade aldrig varandras steg
månvind omfamnade
dotter se källan öppnas
hon såg ödegården skimra månsilverblåvit
hon såg sjön näckrosorna
nära fjärran såg hon
elden
hennes fötter flög lätta
hon kände varma vindar möta kinden
hon hörde dem rulla runt i det höga gräset;
valparna gläfste
varmt lekande
kände hans närvaros beskydd
hans värnad
kände nosens fuktiga värme
i natten satt de vid elden man och kvinna med älskade barn
de talade genom varande
så är det dotter låt icke ödet vara kvarnstenen runt halsen
ödet är spunnet
du ni alla väsen har en gång blickat in i jorden planeten jorden är skönhet, en av de vackraste.
Vi skapade henne i glädje icke i den sorgklädnad människan giver henne
Var och en av alla levande väsen såg hennes skönhet
Var och en av er steg fram
Önskade
Vi vävde tillsammans ljusminnet
Icke till straff icke till att döma er
Åter säger vi det vilket vi så många gånger sagt; männsiakn talar om straff, straffdomar, domar, vi säger: är det så ni vill behandla edra barn.
Varje smärta ni bär bär vi
Glöm aldrig ni är i oss
Vi är i er
Gudomens ljus är Kärlek
Det finns en ljuskrets vilken vandrar i hennes famn
Dessa är våra budbärare till ursprungets källa
Det sker nu, vi är tvingade att säga detta ord trots att du ryser
Det skall ske
Det sker genom vår vilja
Ni lever i smärta, det är icke straffdom, minns att vi håller våra händer runt edra hjärtan.
Människor förstår er icke de känner förstår inte, människan vill veta med huvudtanken flyr hjärtats makt
Ja – makt denna makt är positiva energier vilka förlöser icke trycker ned.
*
Ödslig nattvinda
övergiven
gårdsplan
vindar
viner
viner
tårfyllda
regnfyllda mantlar slår
ödslig nattvinda minns vita lakans lek
ler minns barnens lek
snurrar snurrar runt
minns sommarens dans
vind griper tag
nattvinda lyfts ur grävda jordgropen
finner kvarn
nattvinda ler
snurra snurrar runt
vattenforsar virvla skummande tinderljus
kvarnstenar sjunga
gyllensäden males till mjöl
degen knådas jäses fin
bakugns ovalöga glöder
stuga andas bröd
nattvinda
dagvinda
jungfrus dans nycklar klirra i förklädesficka
vita duken lägges på
bordet dukas
stegen bjudes
in
*
såg en märklig bildser den snurrande sländan trådarna befrias friaså är sländan en späckhuggare
ser den trubbiga "nosen" samtidigt får jag upplevelsen av manslem och då i aspekten begär...karl begär inte mansbegär
jag ser den sträva framåt
det är viktigt
framåt
viljeframåt
befriad från vill
skall söka skriva rent deras ord..all rörelse är framåtpilen kulan vindenvad du än lyfter framrörelsen är icke rak det vill säga en stel linjeden är snurrande skruvadinte för inte skruvas skruven in medsols skruvas den ut motsolsdå du kör vilse backar du för att åter föra dig framåtdå du andas andas du dessa riktningarvinden rör sig sådu ser den yttre rörelsenskulle du se vidden av rörelsen vilket du gör ofta blir du snurrigalla mäktar icke dettadet är cirklande rörelsedet innebär icke att alltid stå vid samma punktändå är det såse centrifugendet vilket icke hör till har tvagats.all rörelse är framåt backa är för att åter röra sig framåtse späckhuggarenskulle rörelsen vara bakåt då skulle du slå dig självdet finns icke ett levande väsen vilket icke innehar eller bär blod på sina händerdet väsentliga är viljanviljanden outtröttliga viljan till att tvaga dem renamänniskan söker ofta likna helgonde har blod på sina händerhelgonen har blod på sina händerde upphörde aldrig till att söka tvagningdet finns mångahanda svärdminns att deras svärd var vassaär vassaderas ögon är kärlekdet är aldrig av godo att söka likna, göra liknelser i jämförelse för att binda samman eller söka acceptansdäremot kan de gamla lyfta fram sina erfarningarlyfta fram dem till påseende detta för att konsekvensen skall ses*
Älskade syster
dina ord är smärtans vingar
jag lyfter mina händer
blir sorgvingar
kupas runt din smärta
vaggar dig ömt i min famn
vi ser smärtan stiga fram
ser du älskade syster
våra eldar brinner
flammor
är
runt varandra
de är icke mildeldar de är heta höga
vi väntar i tålamod smärtan berättar
det vi icke skall tillåta ske
igen
igen
ärren försvinner icke
är där
vi ser ärrens girlanger runt ryggraden
smeker sårkanter rena
flammor höga andas ut
mildeld brinner
vi ser kolet stiga ur askan
ser stjärna falla in i din hand
du är en diamant
i varats famn
så står jag här åter med hjärtat i händer
ser det falla ur rytm
vissna
piskvindar slår hårt
böjer mig djupare
djupare
tala
tala
säg mig orden
de förlösande
dina ögon äro brunnar drick mig till liv
utan livstycket så hårt
snört
se jag lägger orden i vinden
virvlande fria
finner de vägen
till mitt inre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar