Känner att jag sjunker djupare in i mitt själv
då ett väsen läser dessa dina ord kan de lätt säga; tänkas säga: akta så att du inte drunknar.
det är en omöjlighet att drunkna där, ty det havet är icke singularis det är helhet, den vilken sjunker in i detta hav lämnar egensfären och ser därigenom det vidare perspektivet – ser cirkelns liv.
åter spelar tanken ett spratt,
i det yttres självhävdan kan människan drunkna icke i det sant inre.
*
när en människa endast tillåts att tala annat än på kommando då tystnar hon.
*
undervisa är innerlighet
det är att visa
hänvisa
lyfta fram undran
att dogmatisera är fångenskap
är att påtvinga
tvinga på den egna bilden.
*
Månsilver begjuta näckrosdammen, cikador ljudar,
luften dallrar,
du ser en gestalt,
ett knarrande läte,
du blickar in i vemods ögon
du sänder goda tankar in
Paddan
förlöses.
Det är icke av ondo att använda denna bild vilken vi nu ger dig.
Det finns mänskliga paddor, dessa finner näckrosdammen, de sitter där i mitten,
allt är runt dem – kretsar runt dem, allt skall snurra runt dem,
Stör en liten insekt slukar de denna glupskt.
de känner sig stora och ståtliga där i mitten, där de sitter på näckrosens hjärtblad,
i sjön.
sjön är hennes väsen, kvinnoströmmar genom månmoders visdom,
kronbladen är hennes ord,
Hjärtbladet är hennes kärlek.
paddan fann sjön,
fann hennes mening;
brukar den,
var gång hon yppar sitt hjärtas mening slukar paddan den irriterat, behåller det vilket är till egen nytta
Resten spottas ut.
Det paddan inte inser är att näckrosen är i månmoders famn,
skadar paddan henne alltför illa dras hjärtbladet undan,
han faller i vattnet vilket icke längre är klart vatten
ty månsilver förutan blir sjön sumpmarkers träsk
Paddan faller i.
Paddan sitter/satt på näckrosbladet i natten
blåser upp sig; se så vacker jag är men luften går ur lika fort som den gick in
du undrar vad som skedde med näckrosen,
hon är där hon dansar i himlars sjö
Det är endast för paddan sjön döljes.
I alla tider har samtalen varit av högsta vikt,
samtal med mild stämma.
gång på gång har vi lyft fram eldsamtalen,
stenar ligger i ring
runt eld
vad tror du stenar är,
det är i dessa bilder människans yttre
eld öppnar upp
elden är hjärtat
de ser in i eld
eld lyfter eld in i sten
sten öppnas
stiger ur
dimman
dimman stiger
stenens minne
berättargärning träder fram
Ännu ett av orden har förfelats av tanken;
Ordet tystnad är: tala genom ditt hjärta med ditt hjärta.
De döva har teckenspråk för att tala; förtydliga var ”sociala” vara berättarfolk. De blinda har blindskrift, de vilka av olika anledningar icke kan utsäga orden, talar genom teckenspråk,
språk är er givna,
teckenspråk, blindskrift – vad är mer sensibla sinnen; beröringssinnen, fingrar
blindskriften är upphöjd varför tror ni den är det
teckenspråk
händer
vingar
varför tror ni det är så.
En liten saga
Det var en gång en sjö
i sjön levde en näckros skir
fylld med kärlek
näckrosen bredde ut sin skrud över sjön
hjärtblad seglar stilla
näckrosens enda önskan var givande i kärlek
något satte sig på ett av bladen
slök skirljus irriterat var gång hon blinkade
under ytan fanns hennes rötter
stammen drog undan någots hjärtblad
näckrosen visade stranden
se där är din längtans bild
så slöt näckrosen ögon in i dröm
till viljestammens hjärta
lyssnade helt stilla i väntan på nästa fråga
näckrosen andas skirljus
sjunker allt djupare in i sitt själv
ser skalen släppa gå i blom
i natt synes näckrosor dansa i himlars sjö
*
De sitta i ring
eldsamtal
stenar ligger i ring
runt eld
vad tror du stenar är
det är i dessa bilder människans yttre
eld öppnar upp
elden är
hjärtat
de ser in i eld
eld lyfter eld in i sten
sten öppnas
stiger ur
dimman
dimman stiger
stenens minne
berättargärning träder fram
skriver gryning
jag far in till mina helgade länder
till de länder vilka kallas för liv
är liv
det är så vackert att möta er där
så vackra är ni
där möter jag er alltid
säger till var och en
du skriver gryning
där skriver vi gryning
*
vasstrået
lyfter varligt
vasstrå till läppar
andas
in i natt
lyssnar till svar
hon har tvagat sig i källans vatten
hud doftar
regn
klädd är hon i aftonskruds indigo
håller låga i händer
tänder skimmerlåga i öster
niger mjukt tackar ljusets gåvoregn
tänder skimmerlåga i söder
niger mjukt tackar värmes gåvoregn
tänder skimmerlåga i väster
niger mjukt tackar sannhets gåvoregn
tänder skimmerlåga i nord
niger djupt tackar hoppets gåvoregn
ställer sig i rummets mitt
lägger stenar i ring
stiger in i cirkel
niger mjukt
ber eldar till liv
sveper händer mjukt över
myrrah stiger
hon bärs av toner till svar
vit varg
väntar
de möts
i hög skogs
livfamn
i ljus i värme
till
vidkärlek
*
regn
vidhäftat
tunga
fatshäftad
av
andres
vill
*
träd
glöder
saffransvind
andas
regnmantlar
häftar
vid
stilla
står
mitt
inre
*
klang omfamnar själ
morgonvind hälsar
lyfter
sorgstämma
in i
vila
i min värld
Vill
I många år sökte jag våga säga jag vill
Så fann jag att ordet vill ofta innebär en envilja, en envägsvilja, vilken icke är vilja. Det är mer en substantiell vilja, en subjektiv vilja vilken är subjektivt vill till egen substans vinning.
Fann nycklar
inte fann de föll in i mig; hjärtat viskade: bruka dem
de bär mening.
Att uttrycka meningen är inte att uttrycka en åsikt,
Åsikten är ofta tankeform
Mer och mer söker jag komma bort från egentanken genom att se ordet
låta varje bokstav snabbt uttrycka sitt väsen.
Tänker inte
Tänker inte
efter, betonar inte, skriver i raskt tempo.
Ser sedan ordbilden, vad visar den mig. Detta förfarande är att likna vid berättandet av sagor;
I berättandet av sagor till små barn är det av värde att icke betona ut ur den egna upplevelsen, rösten bör inte vara död; mer är att likna den vid en stilla bäck, varje droppe är
Livsbud.
Varje droppe stiger in i barnet,
Barnet kanske frågar dig varför gjorde han eller hon så;
visst är det svårt att vara vuxen och då
i barnets frågande stund släppa sin klokskap
förmå sig att säga
med kärlek
med den där genuina upplevelsen av att detta är det mest underbara vilket kommer att uppenbaras
verkligen genomsyra sig från rot till krona med att detta är en av de största skatter jag ger dig.
Till viss del kan känslan vara den du hade då du väntade på julafton eller födelsedagen,
Vackerlängtans önskebrunn.
Den vuxne vill så gärna visa sin klokskap, vara klokare,
Vill så gärna dirigera, förklara
Varför göra detta; hav tillit till barnets inre,
Barnet kastade ett mynt, en guldpeng i önskebrunnen, en oblat,
Varför spräcka drömmen med förståndsprat,
Barnet, varje levande väsen har behov av det varma väntapå
Vänta på i tålamod.
Vuxenvärlden har mängder av åsikter
Å – sikt,
Min mening är, en mening består av olika satser
Differentierade satsuppbyggnader, meningar liknande dessa kan förändras och förändras efter åsiktssägarens upplevelse.
Den mening jag avser är inte den åsiktsgivande meningen det är meningen. Naturligtvis kan jag härvid bygga om ordet åsikt.
Å är dels ett vattendrag, är dels visande på: å andra sidan – å dennes vägnar.
Sikt är en vy eller ett synfält det finns klar sikt eller undanskymd eller suddig eller lysande.
Vänder vi så åter till meningen så är det av vikt att se meningen. Hur gör du det, genom att rusa runt och få andra livs åsikter eller genom att lyssna öppen, till ditt inre, till det vinden bär till dig. Det är sant det behöver inte vara vinden, det kan vara elden, regnet i princip vad som helst. Det är så att det inte är vad som helst. De ord vilka förs till dig är änglafingrar de svara till ditt inre. De gräver sig inte in, de är där och det är så att de inte känns komma utifrån de kommer inifrån genom att meningen alltid är ur ett vidare perspektiv än envinklad. Den är inte heller vinklad, den är omfångsrik, meningen är cirkelrund.
Se ryggradens skönhet, se skelettets hela uppbyggnad, men se specifikt ryggraden, denna stam är omsluten av mjuk hud, omsluten är en rund andning. Det raka är omslutet av en mjuk hud.
Att uttrycka sin mening är inte piskrapp, det är att söka gehör i den mötande själen. Det är icke ett ifrågasättande, det är ett tankebefriat samtal, där den egna betoningen är borta.
Där kan samtalet flyta fritt.
Ofta är det en vattendroppe, ofta är det doften av regn, du känner droppen mot kinden, ord faller lätta,
Rännilar bildas, en å synes är i sikte,
Det ultimata gehöret är då ån bäcken livets ström flödar i ljus, flödesljuset belivar varat.
Sagor innehåller alltid upprepningar, hjärtat känner igen
Det kan det inte då din röststegring är befallande av upplevelse
ty det är vad den är vid betoning.
I livet har jag mött många barn; när en människan endast tillåts att tala, annat än på kommando,
Då tystnar hon.
Orden sinar inte de är där i hjärtbrunnen
De stiger fram med rätt vinge runt dem.
Ja, sedan dessa nycklar föll in har jag alltmer sökt skola mig bort från vill till vilja.
Idag ser jag att dessa nycklar alltid har varit med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar