Det i vilket var rot är nu krona det vilket var krona är nu i rot
Premiera icke det enstaka premiera det helas
Predestinerad vilja,
Det finns en sådan vilja förutan den viljan skulle intet liv finnas, den predestinerade viljan lever inom allt det är en utåtsträvande rörelse, se fågeln sitta i dina händer vingar sluter tätt intill kroppen, fågeln blickar ut in i det vet du icke endast fågeln vet vinden ser ögats ljus vinden närmar sig varligt fågeln lyfter öppnar sakta vingarna vinden kryper under fågeln vinden flyger fria ur din hand ni är alla om varandra i omfamn medfamn.
Vi sade se fågeln,
Känn fågeln i din hand den förunderliga upplevelsen av att ha en kropp i händerna; denna kropp är tyng ändock tyngdlös, det frapperande är att känna fågeln vibrera, det kan tyckas att fågeln vibrerar i rädsla, kanske är det så beroende av vad fågeln upplever i händerna. Oftast är det så att fågeln upplever det barnet gör, det droppen gör, den pirrar i förväntan, väntan på vinden, vinden är det fågeln ser, de ser samt känner varandra, de är ivriga och detta ökar hjärtkapaciteten, fågelns hjärta pickar, det gör den hungrande näbben ävenså.
Det är inte så att vinden vänder sig bort från
Det är inte så att fågeln sluter vingarna tätare runt kroppen
De vet vilar i evig tillit
De vet befrielsens känsla
De vet kroppens tyngdlösa tillvaro
De vet vikten av att beröra andningsljuset
De följer den predestinerade viljan
De suckar icke
De väljer icke bort de gåvor de har att giva
De vänder sig icke bort från liv för att ploga – ja, ploga upp egna vägar.
De vilka ständigt plogar egna vägar gör sår i hennes hud i allts hud.
Det är inte alls underligt att eksem samt andra hudsjukdomar uppstår, det är inte alls underligt att svampangreppen ökar i omfattning, var och en vet att där vägar plogas upp utan att frön sås däri blir vatten stillastående, i fukt och mörker trivs svampar.
Gamla målningar hänger i slottets salar, i gamla byggnader
De angrips ofta av svamp av fukt
En målning går att restaurera; det går dock icke att vara ursprungskonstnärens händer;
Det går att reparera,
Lägga en liknande hinna över, detta kan endast ske levande genom lyssnande – inkännande av färgens språk ty detta språk talades genom konstnärens händers penseldrag,
Dessa penseldrag är ”drivna” av själen ur andens ljus till värme till helande kärlek.
Ren konst är helande i betraktandet då utförandet är rent ljus.
Hjärtljus.
Konst är icke ”enbart” att skriva, att sitta vid staffliet att röra sig att spela instrument,
Konst är hela livet
Varje steg
Varje rörelse
Varje utförande är skapande konst.
Restaurera är en slags helarprocess
Det går inte att rekonstruera den bild ett väsen hade av en levande situation;
Någon sörjde att den ej lyckats behålla familjen – det vilket i dennes ögon är familj.
Visst går det att rekonstruera, det är människan mycket bra på- i dessa ord lever inte vare sig sarkasm eller ironi, människan har blivit så bra på detta att det har kommit att bli till hennes förfall. Du skrev ord om ironi;
Du skrev att det är ett mycket illaluktande väsen, rädslans vapen, det är sanna ord du skriver klarare och klarare, ser det de enskilda själarna har behov av. Ironin kan vara av värde i väckande syfte, likaså sarkasm, det är endast fallet då ironin samt sarkasmen icke är riktad mot ett väsens kärna; integritet. Då ironin, sarkasmen är direkt riktad mot/emot det personliga är det en giftpil.
Då dessa används allmänt i väckande syfte är de välgärningar. Vi skulle kunna tala länge om detta för att göra det övertydligt, vi lämnar det i förtroendet av att var och en ser skillnaden.
Visst går det att rekonstruera familjen; det måste då vara ske med ursprungsdeltagarna, ursprungets familjemedlemmar.
Din reaktion är berättigad, din upplevelse är att ett väsen söker skrapa av dig din färg för att måla om huset efter eget behag, säkerbehag.
Återskapa, återställa, återuppbygga, omskapa en familj med andra medlemmar än ursprunget; det går inte – jo det går – det är dock icke av godo att söka göra en individ till den bild vilken rann ur händerna. Att söka gör detta – är oacceptabelt, det brukar inte hålla länge ty detta gagnar icke helheten, det är innebörden av orden:
premiera icke det enstaka premiera det helas
Familjen bör aldrig tillåtas, skall aldrig tillåtas att vara en sekt. Det sekteristiska förblindar sätter skygglappar för ögonen. Det är att göra sig ett eget kungarike, det är verkligen att vara solitär; den solitäre måste alltid vara i blickpunkten.
Ger sina gåvogester lite här och där men förväntar sig att återfå beundran, att alla undersåtar ser upp till den höge. Var gång ett väsen ifrågasätter eller andas att den ej tycker om sätter sig blickpunkten och slickar såren samt får undersåtarna att skämmas. Bugande strå de åter inför den höge, blickpunkten.
Alltså det är icke av godo att söka göra en individ till den bild vilken rann ur händerna.
Människan har alltmer blivit familjelös eller lever i flerfamiljeförhållanden,
Låt oss då se till detta ord familj- egentligen är det ett citationsbegrepp ty genom giftermålet blir de släkt, släkte, en släkt är inom en familj, familjen är människan, samtidigt är människans familj helheten, så varför denna uppdelning,
Det riktiga blir då att säga; människan har alltmer blivit släktlös eller lever i flersläktesförhållanden, tämligen förvirrande .
Genom att vi nu vände på dessa begrepp så ser du vad detta är, hur de mänskliga begreppen löses upp.
Hur,
Familjen är alltså helheten.
Genom att mannen och kvinnan ingår äktenskap blir två släkten förenade, så var gång denna upplösning sker och en ny vigsel ingås blir släkten större.
Med andra ord är det på väg att bli en enda stor folkvandring in i helheten.
Detta vore av godo; det finns alltid ett aber i den mänskliga världen; detta aber heter slapp slö och likgiltig.
Släkten kan förenas, det skall vara i lyssnande inkännande av meningen.
Resonemanget har nu kommit bort från det vi talade om, faktum kvarstår att det inte av godo att söka göra en individ till den bild vilken rann ur händerna.
Liv kan icke ersätta varandra, bytas ut.
Däremot kan familjen vigas.
Bilden av man och kvinna – man och hustru; det vilket var går inte att rekonstruera med andra ansikten vilka skall sökas göras om till den egna längtan/önskan. Längtan är djupare än önskan i dessa dagar.
Varje möte är ett nyskapande möte icke en rekonstruktion, är detta önskan- då är det att älska den bild väsendet har gjort redan innan mötet –
den bilden brister tämligen snabbt
den är brusten redan innan den söktes förverkligas
vänd dig bort från sådana så kallade möten
dessa möten är icke av godo.
Rekapitulera går att göra
Stiga åter
Ställa sig vid elden för att låta stenar öppna sin röst
Allt måste genomskådas
Ses
Lyftas ur ytan
Du kan med din vilja påverka gärningen
den yttre rörelsen
den yttre rörelsen är en bumerang
De organiska organens vilja är icke lika lättledd
Det går at skola viljan till en enhet; då är du en magier
det inre och det yttre upphör
är ett samt
De är gemensam vilja.
Det började med;
premiera icke det enstaka premiera det helas
predestinerad
vilja
förutan den viljan skulle intet liv finnas
viljan lever inom allt
det är en utåtsträvande rörelse
se fågeln sitta i dina händer
vingar
sluter tätt intill kroppen
fågeln blickar ut in i
det vet du icke endast fågeln vet
vinden ser ögats ljus
vinden närmar sig varligt
fågeln
lyfter
öppnar
sakta vingarna
vinden kryper under
fågeln vinden
flyger fria ur din hand
om varandra i
omfamn
medfamn
slutade med;
premiera icke det enstaka premiera det helas
det
slutar aldrig
Dån
besvikelsens röst
dånar
de slår amforan i tusen bitar
olivträden sina
druvan bär mjöldagg
de når ej fram
hjärtat
dånar
se
Nattögon
Älskade varg
vargmodern
ropar
till dig
var är du
törntaggar gräver sig djupare in
var gång hon rör sig
rör vid
jorden färgas
röd runt henne
livslågan flämtar
han hör hennes rop
månfloden bär dem samman
han smeker taggar ur
deras ögon synes tindra om varandra i natten
Rotkronakronarot
Det är en
frysande vandring
längtar
till
varmkällors varma flöden
ur hjärtans dalar
omvärnande
stegfinnares vilja
inom horisontens gyllene cirkel
där
det i vilket var rot nu är krona
det vilket var krona nu är i rot
gryningsdöttrar
Dashai Dazhai
ökenfolken reste sig
vandrade vida
spridda vägar
fällde sina mantlar till att se vägen
var många frösåddar
vidblomstrande
oaser
torkade rötter
dras samman till
en blomstrande trädgård
åter
står de i böljande mantlar
med ansikten vända in i
den sol de aldrig övergav
gryningsdöttrar
Dashai Dazhai
är gryningens strålande ljus
vattna mig vattna mig
min vilja min hjärtbön är att växa in i himlen
floder skall stiga
virvla
hon lades i grav
i smärtregnens tårar
de vandrade bort
nu ser de henne vakna
ser orden stiga
ur jorden
ser henne vattna orden
rosende
blad
till
krona
allt måste genomskådas
ses
lyftas ur ytan
eldsflammor slår deras bröst likt vinande svärd
vinande spjut väl riktade
de ser tecknen resa sig
ur askan av
lägrade
eldar
dessa kvinnor
bar eld i sina kupade händer
gryningens döttrar
de brändes på bål
ty de
vissnade
smärtan fyllde deras bröst
männen de älskade
lade dem på
grenbäddar
kysste deras pannor en sista gång
i vetskap av återseendets kyss
lade facklor till
såg dem flyta
i havets
händer
eldblommors girlanger
haven steg undan
männen ser dem
sträcker sina händer över haven
vinden bär dem
för dem
händer lägges om varandra
de vandrar hand om hand
långt bortifrån nära
de vigda synes vandra
maka make
hustru man
gemåler
giv mål
uppför
de tvagade
framtagna stegen
lyfter sina själar in i liv
den djupblå natten skimrar guld
fågel flyger ur dess händer lyfter grynings slöjor
Målade inatt
i natts sköna stillhet
kan jag
andas hjärtljus
i dags steg
kan jag
andas hjärtminne
det
vilket giver mig tro
till
liv
i natten flödade musik
högt
genomträngande
portar slogs vida upp
forsar
virvlade
runt
bars utan att slås
mellan
stenar
så
höres spröda toner
en flöjt
stilla
hjärtat stillnade
jag ställde mig
helt
stilla
i rörelse
trumma trumma väck mig
lät fötterna växa
in
i
marken
golvet var undanvikt
friliv
mötte rötter fann fäste
ur mitt inre
föddes
vilja
armar sträcktes
upp
åt
fingrar spirade
ur armar växte kronan
andades
blad
vi vände oss till söder
vindstrimma
tände ljusen
daggdroppar rann mjukt smekande kind
i måndans
föll färg in i ögon
bild omfamnade själen
vandrade
ut
Synligt sjunger
Hennes ord
rinner
med vinden
porlande
mjuka
hand
omfamnar blad
sjunger
synligt
*
Det var en gång(härskaren kejsaren)
Härskaren kejsaren levde i ett vackert rike;
av skönhet aldrig skådad
omgiven var härskaren kejsaren av strömmande klara bäckar
av ljuva vindslöjor vilka var gryning
vars händer smekte ögonen ljusa
träd bar silverne blad gyllene blad
grenar voro gracila mjuka slingor
fingrars subtila nätverk bar klingande pärlor
i ängen levde blomfall
blommor väna i gräsets fyllda hav
i allt dansade fjärilar, sjöng fåglar
vingar av ljus berörde luftens andning
prinsar och prinsessor dansar med nätta fötter
lockar följer vinden
händer jonglerar ljus
bollar
härskaren kejsaren kände moln dras samman
glädjen svann sin kos
nu satt härskaren kejsaren på sin livstron
blickade förstrött ut
suckan genomfor hans huvud
stängde tungans tal
allt detta ger icke glädje
trädgården kände
sökte frambära gåvor av alla de slag,
ädlaste stenar ur sitt bröst
intet berörde den suckandes blick
vad nytt finns bakom molnen
molnen skingrades
intet var förändrat
samma gamla träd bäckar blommor och elände
åter sökte trädgården frambära gåvor av alla de slag
ädlaste stenar ur sitt bröst,
det är intet nytt ljöd härskarens kejsarens suckan
detta hände sig gång på gång
slottsträdgården vissnade
under hans tunga suckan
solen öppnade sitt bröst
se allas vårt hjärta.
muren rasar(brev till en kvinna)
du skrev;
hjärta i ett skrin
ingenstans
se människans jakt till
efter att bli
någon något
det är
en rädsla för att inte synas
en flykt bort från landet ingenstans
det landet är allt
ty där är vi allt
ditt hjärta är ett vackerhjärta
kanske lades det i en ask i ett skrin
tag det varsamt i dina händer
minns att du bestämmer vem du vill öppna asken för
se askens träd
livets träd
se skrin
se skri
låt detta skri bli
ditt bejakande
eller
stampen med foten vilken säger nej
du är vacker
fly inte de gåvor vilka vill att du möter dem
ta inte illa vid dig av det jag skrivit, det är bara det jag upplevde
*
Brev till en kvinna) Vackraste Källa
ser träden
sakta rörs grenar
bladen
löven är smekande berörande
rötterna är där under
alla rötter möts
oändliga är strömmarna
lyfter källan in i stammen
syns
kronan sträcker sig andas ljus
vind
omfamnar
nu
rör de vid varandra
ovan
under
i allt
rosenbladen är dedikerad till er båda
vackerfolk är ni
vacker källa är du
*
(brev till man)vaknade med
ja, jag är vetgirig i den bemärkelsen att då jag omger mig med ting
rättare sagt väsen vill jag känna deras inre deras gärning deras liv
för att ... exempelvis installera...
vetgirig
att veta är att lämna töcknet
stiga ur dimman
det gör inte så ont då ravinen rasar då
denna girighet är av godo
icke för samlande i eget syfte eller hus
(brev till man) orden skänker glädje ser att bland annat du återvänder
det är så lätt att skriva för berömmelse för det och för det
orden skall inte vill inte vara en börda
så varför inte skriva i glädje
denna kväll var och är fortfarande ty den lever inom mycket vacker
vinden var
mjuk stilla rörelse
luften är
ren klar
himlen det vilket för mig är himlahavet
skimrade i regnbågens
skira färger
mera likt snäckans innandöme
solen skred sakta in i solsalar
slöt ögonen runt rubinöga
eld brann i strandens händer
dagen kvällen samt nu aftonen sitter vid elden berättar sagor
så har det alltid varit
sagoberättarnas liv
de sitter vid elden
gnistor stiger upp
stjärnor
tindrar i natten
Premiera icke det enstaka premiera det helas
Predestinerad vilja,
Det finns en sådan vilja förutan den viljan skulle intet liv finnas, den predestinerade viljan lever inom allt det är en utåtsträvande rörelse, se fågeln sitta i dina händer vingar sluter tätt intill kroppen, fågeln blickar ut in i det vet du icke endast fågeln vet vinden ser ögats ljus vinden närmar sig varligt fågeln lyfter öppnar sakta vingarna vinden kryper under fågeln vinden flyger fria ur din hand ni är alla om varandra i omfamn medfamn.
Vi sade se fågeln,
Känn fågeln i din hand den förunderliga upplevelsen av att ha en kropp i händerna; denna kropp är tyng ändock tyngdlös, det frapperande är att känna fågeln vibrera, det kan tyckas att fågeln vibrerar i rädsla, kanske är det så beroende av vad fågeln upplever i händerna. Oftast är det så att fågeln upplever det barnet gör, det droppen gör, den pirrar i förväntan, väntan på vinden, vinden är det fågeln ser, de ser samt känner varandra, de är ivriga och detta ökar hjärtkapaciteten, fågelns hjärta pickar, det gör den hungrande näbben ävenså.
Det är inte så att vinden vänder sig bort från
Det är inte så att fågeln sluter vingarna tätare runt kroppen
De vet vilar i evig tillit
De vet befrielsens känsla
De vet kroppens tyngdlösa tillvaro
De vet vikten av att beröra andningsljuset
De följer den predestinerade viljan
De suckar icke
De väljer icke bort de gåvor de har att giva
De vänder sig icke bort från liv för att ploga – ja, ploga upp egna vägar.
De vilka ständigt plogar egna vägar gör sår i hennes hud i allts hud.
Det är inte alls underligt att eksem samt andra hudsjukdomar uppstår, det är inte alls underligt att svampangreppen ökar i omfattning, var och en vet att där vägar plogas upp utan att frön sås däri blir vatten stillastående, i fukt och mörker trivs svampar.
Gamla målningar hänger i slottets salar, i gamla byggnader
De angrips ofta av svamp av fukt
En målning går att restaurera; det går dock icke att vara ursprungskonstnärens händer;
Det går att reparera,
Lägga en liknande hinna över, detta kan endast ske levande genom lyssnande – inkännande av färgens språk ty detta språk talades genom konstnärens händers penseldrag,
Dessa penseldrag är ”drivna” av själen ur andens ljus till värme till helande kärlek.
Ren konst är helande i betraktandet då utförandet är rent ljus.
Hjärtljus.
Konst är icke ”enbart” att skriva, att sitta vid staffliet att röra sig att spela instrument,
Konst är hela livet
Varje steg
Varje rörelse
Varje utförande är skapande konst.
Restaurera är en slags helarprocess
Det går inte att rekonstruera den bild ett väsen hade av en levande situation;
Någon sörjde att den ej lyckats behålla familjen – det vilket i dennes ögon är familj.
Visst går det att rekonstruera, det är människan mycket bra på- i dessa ord lever inte vare sig sarkasm eller ironi, människan har blivit så bra på detta att det har kommit att bli till hennes förfall. Du skrev ord om ironi;
Du skrev att det är ett mycket illaluktande väsen, rädslans vapen, det är sanna ord du skriver klarare och klarare, ser det de enskilda själarna har behov av. Ironin kan vara av värde i väckande syfte, likaså sarkasm, det är endast fallet då ironin samt sarkasmen icke är riktad mot ett väsens kärna; integritet. Då ironin, sarkasmen är direkt riktad mot/emot det personliga är det en giftpil.
Då dessa används allmänt i väckande syfte är de välgärningar. Vi skulle kunna tala länge om detta för att göra det övertydligt, vi lämnar det i förtroendet av att var och en ser skillnaden.
Visst går det att rekonstruera familjen; det måste då vara ske med ursprungsdeltagarna, ursprungets familjemedlemmar.
Din reaktion är berättigad, din upplevelse är att ett väsen söker skrapa av dig din färg för att måla om huset efter eget behag, säkerbehag.
Återskapa, återställa, återuppbygga, omskapa en familj med andra medlemmar än ursprunget; det går inte – jo det går – det är dock icke av godo att söka göra en individ till den bild vilken rann ur händerna. Att söka gör detta – är oacceptabelt, det brukar inte hålla länge ty detta gagnar icke helheten, det är innebörden av orden:
premiera icke det enstaka premiera det helas
Familjen bör aldrig tillåtas, skall aldrig tillåtas att vara en sekt. Det sekteristiska förblindar sätter skygglappar för ögonen. Det är att göra sig ett eget kungarike, det är verkligen att vara solitär; den solitäre måste alltid vara i blickpunkten.
Ger sina gåvogester lite här och där men förväntar sig att återfå beundran, att alla undersåtar ser upp till den höge. Var gång ett väsen ifrågasätter eller andas att den ej tycker om sätter sig blickpunkten och slickar såren samt får undersåtarna att skämmas. Bugande strå de åter inför den höge, blickpunkten.
Alltså det är icke av godo att söka göra en individ till den bild vilken rann ur händerna.
Människan har alltmer blivit familjelös eller lever i flerfamiljeförhållanden,
Låt oss då se till detta ord familj- egentligen är det ett citationsbegrepp ty genom giftermålet blir de släkt, släkte, en släkt är inom en familj, familjen är människan, samtidigt är människans familj helheten, så varför denna uppdelning,
Det riktiga blir då att säga; människan har alltmer blivit släktlös eller lever i flersläktesförhållanden, tämligen förvirrande .
Genom att vi nu vände på dessa begrepp så ser du vad detta är, hur de mänskliga begreppen löses upp.
Hur,
Familjen är alltså helheten.
Genom att mannen och kvinnan ingår äktenskap blir två släkten förenade, så var gång denna upplösning sker och en ny vigsel ingås blir släkten större.
Med andra ord är det på väg att bli en enda stor folkvandring in i helheten.
Detta vore av godo; det finns alltid ett aber i den mänskliga världen; detta aber heter slapp slö och likgiltig.
Släkten kan förenas, det skall vara i lyssnande inkännande av meningen.
Resonemanget har nu kommit bort från det vi talade om, faktum kvarstår att det inte av godo att söka göra en individ till den bild vilken rann ur händerna.
Liv kan icke ersätta varandra, bytas ut.
Däremot kan familjen vigas.
Bilden av man och kvinna – man och hustru; det vilket var går inte att rekonstruera med andra ansikten vilka skall sökas göras om till den egna längtan/önskan. Längtan är djupare än önskan i dessa dagar.
Varje möte är ett nyskapande möte icke en rekonstruktion, är detta önskan- då är det att älska den bild väsendet har gjort redan innan mötet –
den bilden brister tämligen snabbt
den är brusten redan innan den söktes förverkligas
vänd dig bort från sådana så kallade möten
dessa möten är icke av godo.
Rekapitulera går att göra
Stiga åter
Ställa sig vid elden för att låta stenar öppna sin röst
Allt måste genomskådas
Ses
Lyftas ur ytan
Du kan med din vilja påverka gärningen
den yttre rörelsen
den yttre rörelsen är en bumerang
De organiska organens vilja är icke lika lättledd
Det går at skola viljan till en enhet; då är du en magier
det inre och det yttre upphör
är ett samt
De är gemensam vilja.
Det började med;
premiera icke det enstaka premiera det helas
predestinerad
vilja
förutan den viljan skulle intet liv finnas
viljan lever inom allt
det är en utåtsträvande rörelse
se fågeln sitta i dina händer
vingar
sluter tätt intill kroppen
fågeln blickar ut in i
det vet du icke endast fågeln vet
vinden ser ögats ljus
vinden närmar sig varligt
fågeln
lyfter
öppnar
sakta vingarna
vinden kryper under
fågeln vinden
flyger fria ur din hand
om varandra i
omfamn
medfamn
slutade med;
premiera icke det enstaka premiera det helas
det
slutar aldrig
Dån
besvikelsens röst
dånar
de slår amforan i tusen bitar
olivträden sina
druvan bär mjöldagg
de når ej fram
hjärtat
dånar
se
Nattögon
Älskade varg
vargmodern
ropar
till dig
var är du
törntaggar gräver sig djupare in
var gång hon rör sig
rör vid
jorden färgas
röd runt henne
livslågan flämtar
han hör hennes rop
månfloden bär dem samman
han smeker taggar ur
deras ögon synes tindra om varandra i natten
Rotkronakronarot
Det är en
frysande vandring
längtar
till
varmkällors varma flöden
ur hjärtans dalar
omvärnande
stegfinnares vilja
inom horisontens gyllene cirkel
där
det i vilket var rot nu är krona
det vilket var krona nu är i rot
gryningsdöttrar
Dashai Dazhai
ökenfolken reste sig
vandrade vida
spridda vägar
fällde sina mantlar till att se vägen
var många frösåddar
vidblomstrande
oaser
torkade rötter
dras samman till
en blomstrande trädgård
åter
står de i böljande mantlar
med ansikten vända in i
den sol de aldrig övergav
gryningsdöttrar
Dashai Dazhai
är gryningens strålande ljus
vattna mig vattna mig
min vilja min hjärtbön är att växa in i himlen
floder skall stiga
virvla
hon lades i grav
i smärtregnens tårar
de vandrade bort
nu ser de henne vakna
ser orden stiga
ur jorden
ser henne vattna orden
rosende
blad
till
krona
allt måste genomskådas
ses
lyftas ur ytan
eldsflammor slår deras bröst likt vinande svärd
vinande spjut väl riktade
de ser tecknen resa sig
ur askan av
lägrade
eldar
dessa kvinnor
bar eld i sina kupade händer
gryningens döttrar
de brändes på bål
ty de
vissnade
smärtan fyllde deras bröst
männen de älskade
lade dem på
grenbäddar
kysste deras pannor en sista gång
i vetskap av återseendets kyss
lade facklor till
såg dem flyta
i havets
händer
eldblommors girlanger
haven steg undan
männen ser dem
sträcker sina händer över haven
vinden bär dem
för dem
händer lägges om varandra
de vandrar hand om hand
långt bortifrån nära
de vigda synes vandra
maka make
hustru man
gemåler
giv mål
uppför
de tvagade
framtagna stegen
lyfter sina själar in i liv
den djupblå natten skimrar guld
fågel flyger ur dess händer lyfter grynings slöjor
Målade inatt
i natts sköna stillhet
kan jag
andas hjärtljus
i dags steg
kan jag
andas hjärtminne
det
vilket giver mig tro
till
liv
i natten flödade musik
högt
genomträngande
portar slogs vida upp
forsar
virvlade
runt
bars utan att slås
mellan
stenar
så
höres spröda toner
en flöjt
stilla
hjärtat stillnade
jag ställde mig
helt
stilla
i rörelse
trumma trumma väck mig
lät fötterna växa
in
i
marken
golvet var undanvikt
friliv
mötte rötter fann fäste
ur mitt inre
föddes
vilja
armar sträcktes
upp
åt
fingrar spirade
ur armar växte kronan
andades
blad
vi vände oss till söder
vindstrimma
tände ljusen
daggdroppar rann mjukt smekande kind
i måndans
föll färg in i ögon
bild omfamnade själen
vandrade
ut
Synligt sjunger
Hennes ord
rinner
med vinden
porlande
mjuka
hand
omfamnar blad
sjunger
synligt
*
Det var en gång(härskaren kejsaren)
Härskaren kejsaren levde i ett vackert rike;
av skönhet aldrig skådad
omgiven var härskaren kejsaren av strömmande klara bäckar
av ljuva vindslöjor vilka var gryning
vars händer smekte ögonen ljusa
träd bar silverne blad gyllene blad
grenar voro gracila mjuka slingor
fingrars subtila nätverk bar klingande pärlor
i ängen levde blomfall
blommor väna i gräsets fyllda hav
i allt dansade fjärilar, sjöng fåglar
vingar av ljus berörde luftens andning
prinsar och prinsessor dansar med nätta fötter
lockar följer vinden
händer jonglerar ljus
bollar
härskaren kejsaren kände moln dras samman
glädjen svann sin kos
nu satt härskaren kejsaren på sin livstron
blickade förstrött ut
suckan genomfor hans huvud
stängde tungans tal
allt detta ger icke glädje
trädgården kände
sökte frambära gåvor av alla de slag,
ädlaste stenar ur sitt bröst
intet berörde den suckandes blick
vad nytt finns bakom molnen
molnen skingrades
intet var förändrat
samma gamla träd bäckar blommor och elände
åter sökte trädgården frambära gåvor av alla de slag
ädlaste stenar ur sitt bröst,
det är intet nytt ljöd härskarens kejsarens suckan
detta hände sig gång på gång
slottsträdgården vissnade
under hans tunga suckan
solen öppnade sitt bröst
se allas vårt hjärta.
muren rasar(brev till en kvinna)
du skrev;
hjärta i ett skrin
ingenstans
se människans jakt till
efter att bli
någon något
det är
en rädsla för att inte synas
en flykt bort från landet ingenstans
det landet är allt
ty där är vi allt
ditt hjärta är ett vackerhjärta
kanske lades det i en ask i ett skrin
tag det varsamt i dina händer
minns att du bestämmer vem du vill öppna asken för
se askens träd
livets träd
se skrin
se skri
låt detta skri bli
ditt bejakande
eller
stampen med foten vilken säger nej
du är vacker
fly inte de gåvor vilka vill att du möter dem
ta inte illa vid dig av det jag skrivit, det är bara det jag upplevde
*
Brev till en kvinna) Vackraste Källa
ser träden
sakta rörs grenar
bladen
löven är smekande berörande
rötterna är där under
alla rötter möts
oändliga är strömmarna
lyfter källan in i stammen
syns
kronan sträcker sig andas ljus
vind
omfamnar
nu
rör de vid varandra
ovan
under
i allt
rosenbladen är dedikerad till er båda
vackerfolk är ni
vacker källa är du
*
(brev till man)vaknade med
ja, jag är vetgirig i den bemärkelsen att då jag omger mig med ting
rättare sagt väsen vill jag känna deras inre deras gärning deras liv
för att ... exempelvis installera...
vetgirig
att veta är att lämna töcknet
stiga ur dimman
det gör inte så ont då ravinen rasar då
denna girighet är av godo
icke för samlande i eget syfte eller hus
(brev till man) orden skänker glädje ser att bland annat du återvänder
det är så lätt att skriva för berömmelse för det och för det
orden skall inte vill inte vara en börda
så varför inte skriva i glädje
denna kväll var och är fortfarande ty den lever inom mycket vacker
vinden var
mjuk stilla rörelse
luften är
ren klar
himlen det vilket för mig är himlahavet
skimrade i regnbågens
skira färger
mera likt snäckans innandöme
solen skred sakta in i solsalar
slöt ögonen runt rubinöga
eld brann i strandens händer
dagen kvällen samt nu aftonen sitter vid elden berättar sagor
så har det alltid varit
sagoberättarnas liv
de sitter vid elden
gnistor stiger upp
stjärnor
tindrar i natten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar