Sanna var dina ord, är dina ord; din bild: hur skall de annars kunna renas då de ej tillåtes att falla.
Stridens ord, de obetänksamma orden – de oöverlagda orden skall icke hållas kvar.
De hålls kvar då ordstriden börjar, anträdes. Oftast leder detta till splittring.
Du fastnade vid ordet obetänksamma ord
O = lovsång
Be = fråga om
Tänk = förenad tanke/hjärttanke
Samma= samma
Innebörden av obetänksamma blir här av annat slag därvid är ordet oöverlagd mer aktuellt.
Se stridens ord,
Ordkula kanonkula far genom luften fångas av hand blir svärdsfäste i grynings dimma möts duellanterna värjor korsas den ene genomborrar den andres hjärta en av dem faller död ned dimman skingras solstråle smeker panna värjvingar flyger fria de omsluter varandras händer in i dag
Så blev det goda slutet oftast reser sig icke den dödade.
Då strider fortgår är detta för att någon håller fast
Det finns endast en väg; den vägen är att låta provokationen eller striden vara en regnmantel vilken faller av ned i marken till rening i sandlagren, detta är inte att smutsa hennes hud; hon vet det bästa.
Det vilket är svårt är en utmaning. Denna utmaning edr dig ut ur fängslet, möt det svåra; du har sett detta då du med genom hårt arbete återför trädgården till liv.
Jagviljan är icke en självklarhet en självlysande reklampelare.
Jagviljan har behov av skolan inte den pålagda skolningen eller för att någon sagt detta, ut ur dig själv.
Jagviljan har behov av skolning; av mötet mellan det inre samt det yttre
Av rot samt krona till stam
Är lika med livsgärning
Buffel
bligar trångsynt
mot mark
klövar dånar
mark sjunger in i
öga ler
*
Jag vilar mina ögon
Ifrån
allt jag ser
lyfter dem
ur
lägger ögon
i sjöhänder
jag bär svart dok mot bröst
en slinga av lagd hålsöm
sakta ser jag sömmen fyllas av djup
*
hon
satt i regnet
såg all smärta
vemod falla ned runtom
såg tårsjöar
kupade händer runt
sjö var i händer
hon såg
varje
droppe
smekte med ögonljus
droppar steg upp
in i
träds fingrar
luften fylldes av klanger
från
förgångenhet
hon smekte med ögonljus
klanger steg vidare in i stjärnvägar
gav henne tröst icke ömkan
min vägs barn
känn min kärlek strömma till er
o så jag älskar er
hon blickade fram
steg in
i horisonten
vet varför
*
strids ord
ordkula
kanonkula far genom luften
fångas av hand
blir svärdsfäste
i grynings dimma möts duellanterna
värjor korsas
den ene genomborrar den andres hjärta
en av dem faller död ned
dimman skingras
solstråle smeker panna
värjvingar
flyger fria
de omsluter varandras händer
in i dag
så blev det goda slutet
oftast reser sig icke den dödade
då strider fortgår är detta för att någon håller fast
det finns endast en väg;
den vägen är att låta
provokationen eller striden
vara en regnmantel vilken faller av
ned i marken
till rening i sandlagren
detta är inte att smutsa hennes hud;
hon vet det bästa
det vilket är svårt är en utmaning
denna utmaning leder dig ut ur fängslet
möt det svåra;
genom hårt arbete återförs trädgården till liv
genom kärleksarbete
jagviljan är icke en självklarhet
icke en självlysande reklampelare
jagviljan har behov av skolan
inte den pålagda skolningen
eller för att någon sagt detta
jagviljan har behovet ut ur dig själv
till att möta ditt själv
jagviljan har behov av skolning;
av mötet mellan det inre samt det yttre
av rot samt krona
till stam
är lika med livsgärning
strids ord
ordkula
kanonkula far genom luften
fångas av tysthand
ljus strålar
se vackra ljusbollar dansa i luften
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar