Purpurvilja är icke kärleks vilja
Är purpurvind
Denna vind är händers vingar runt frös öga.
Detta frööga är det seende ögat.
Se gryningshavet, nåväl himlen, den badar i purpur.
Gryningen är den nyvaknande dagen, denna dagen kan icke skönjas utan blinkningen.
Blinkningen sköljer drömstoff in i själ, sköljer bort gruset.
Du snuddade vid ord vi viskade i dagens famn, snuddar ännu vid dem.
Du ser sand, du ser grus, du finner denna ramsa visande hur mycket är ett sandkorn plus ett sandkorn – det är en sandhög.
Ett vattenglas plus ett vattenglas är en sjö.
Två glas är det, vatten smälter in i varandra; blandas.
Ett avskiljande element plus ett avskiljande element blir två enheter, innehållet blir ett.
Vad du än ser framför dig så är det ytgränser vilket gör enheter,
Löser du upp gränser blir det enhet av annat slag.
Ytgräns plus ytgräns är lika med enhet/del
Upplösta ytgränser är lika med enhet/helhet
Ytgräns är lika med ytgräns
Upplöst är den purpurvind.
soleld
Hav vilar stilla minns soleld
så länge sedan
vilar
stilla
i silver
djupblå andning väcker soleld
violett omfamning
andäktig
stilla rörelse
stilla
bara
vara
helt stilla
vänta vind
glittrande silverklara vatten
stilla rörelse
evig
flytande levande ström
oh om jag finge
vila i dig
bara
flyta med
bort till
ingenstans
bara
flyta med
dit där jag har mitt hem
jag vet att horisonten är omfamn ändå drömmer jag
fjärran horisonter
okända trakter
fåglar svävande med med
lockar kallar
i sol lägger de pannor till varandra
gemensamstjärna strålar
fingrar flätas samman
de är
givande kärleks skål
eld brinner vet inte varför det gör ont
giv ett tecken
visa vägen
låt mig känna livet återvända
öppna ögonen för det jag aldrig vågar se
vandra vid min sida
säg farväl jag vet att hjärtan kan slå tillsammans
jag skall aldrig glömma drömmens verklighet
den de visar i vitljus
tillsammansstegen skall
av godhets vilja
lindas runt de rätta
deras hjärtas sånger skall leda dem
säg var hälsad
rockas vingar svävar mjuka viktlösa drömska
skönhets lugn
svart vit vit svart
ljuspelare vandrar i turkoshav
gyllensand glittrar diamanters strålar ur kol
vandrar genom rummen
spruckna väggar
fårade golv
nedkylda ruiner av hopp
gardiner upprepade fransar
hand omslöt vredet
en gång med omsorg snidat i kärlek
till kärleks välkomst
dörren gled upp följde hennes purpurvilja
nattluften andades klar kyla
ren visshet
vind slöt dörren bakom henne
ruin upplöstes skogen andas lättnad
hon ser hon ser
stegen bar inte glädje
stegen bar lugn visshet
hon stannade i månglänta
hälsade markens silver
bad om löfte kupade händer runt skymningsdroppar
tvagade ansiktet
kammade håret med elfenbenskam
redde ut alla tovor
tackade pärlor tackade kam
kammen lade hon i jordens händer
vände ansikte till; neg djupt
förlåt mig moder jag är så trött
jag förmår icke mer mäktar icke mer tag mig hem
stjärnvind susar stilla
vid strand lägger hon nyckel i stjärnvind
stannar icke
vandrar in i
haven omsluter henne
hon svävar mjuka rörelser fri
purpurvind händers vingar
runt frööga
gryningshav
badar purpur
öga
blinkar
sköljer drömstoff in i själ
sköljer bort grus
stjärnvind purpurvind bär henne vidare hem
*
ytgräns plus ytgräns är lika med enhet/del
upplösta ytgränser är lika med enhet/helhet
ytgräns är lika med rytgräns
upplöst är den
tystvind
*
sträcker
mina händer in i dröm
känner
stammars liv
känner
ljuvvindar
känner mjuksteg
känner allt det vilket lägges i händer
lägger det ömt till bröst
giver vidare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar