9 september

Vetandets vilja
Är icke att överge sig
Sitt själv eller sig själv
denna vilja är icke det samma som att utbrista jag vill
Vi vet att du söker komma bort från jämförelser ibland är det ofrånkomligt
du tycker inte heller om att stadfästa ord genom att bruka fogeord samt relativa bisatser, din upplevelse är att benämnaord fäster livet i en form, stänger dörren med dubbla lås för liv. Ordets sanna väsen förlorar sin gestalt sitter i fängslet
ordet ropar;
jag mister mitt sanna väsen
sitter inom
murars

fyrkanter av vittrande stenblock

rispar med strå

söker komma ut
rispnamn framträder

fukten droppar
i bleckskål

jag håller armarna runt benen
vaggar
giv mig ljus
ordet ropar;

väggarna kryper
kommer tätare
jag kvävs

förvriden är min kropp

i motljus ser jag den

giv mig fri

en springa
vindstrimma
finner

mur
rasar

ordet jublar;
jag är
fri
ibland är jämförelser ofrånkomliga liksom ordet som eftersom det råder totalt begreppskaos inom människoordet
detta kaos måste finnas ty orden har blivit urvattnade
urmjölkade
i folksägner berättas det om väsen vilka genom en tapp mjölkar korna i lönndom i andanom
så har skett med orden
språkbruket

bruket ligger i träda
bonden ligger och sover på kökssoffans stängda lock
med händerna
hårt slutna över
bröstet

han snarkar så timmerstockarna flyger vilda
finner forsränna
spelar stencymbaler i dansande galopp
så stannar de helt stilla
i den glimmande sjön
allt

blir

tyst

bonden vaknar med ett ryck
ser himlens blåa hav
vad är nu detta
han blundar icke längre för öppen rymd
han vaknar ju under den bara himlens dok
ser stjärnors händer strö frön
in i hjärtans
ängder
det går icke att stampa med foten samt påfordrande kräva jag vill av medvarande väsen det går att skola sin vilja genom att känna sitt själv
leda sig själv
då viker människan aldrig av från sin livsväg
lever fri
innerfri
från påverkan av alla de slag
talar fritt
ur hjärtat
ordet berättar;
genom att vilja leder helheten dig
därigenom sker de fria mötena vitmötena
lyssnandets möten
tystordens
möten
kronor till liv
genom att återkommande säga jag vill låses stegen
att vilja är sprunget ur ett bejakande frihetsrum
vill är förgjord gjord bild bild
huvudtankebild icke förenad med hjärttankebild
vill är förgjord
icke kontemplativ sannhet
vilja är icke detsamma som vill
genom att återkommande säga jag vill låses viljan
viljan är ett av de mest svårdefinierbara begreppen
den bästa bilden är en vilt skenande häst
är bilden av ett trotsigt barn, trotsåldersbarnet
tre år
skriker

i förtvivlan

helt ur sig själv sitt själv

skriker
jag
vill

allt blir tyst genom kärleks lov

barnet är ett viljande väsen

gör

utan tvekan

utan baktanke om berömmelse

viljan står i skogen
växer
vilket träd är du
rötterna finner fäste

i denna betraktelse har du två gånger stannat
vid; konjunktion, du ser det stavas med jungtion samt
kontemplativ
stjärnors linjer

lyfter
platt yta

tältet står i fria skogars hägn

röken ringlar
doftar
helande örter
jungande blixtar

renar templets golv

ur

hjärtat

lyfter hon

rosende bladen

lägger dem i vind


ber


bär till himlars hav

giv rosende blad

vingar att

flyga

flyga till

solgårdens tempellund

hon ser purpurfjärilar

bjuda till liv
hon ser själar samtala
i välvd båges rosendröm

vidarestranden
sitter vid stranden


vidare


iskylan står blom
ur näsborrar

våghand knäcker isen


sitter vid stranden
vidare

bykar kläder

ser dem

stiga
ur

stiga
in
i

vind


befriade liv


såpbubblors

skira
regnbågsskimmer

en del av dem stannar runt

slår ut i vackerblom


jag stiger ur mitt nattläger
varsamt öppnar jag ögonen
boplatsen vilar ännu i skimmermörker
glöden andas i stenring
sträcker ut min kropp
livet rinner in

fällarna runt mig
andas nära
av det outsägliga
kryper ihop
vill inte stiga in i dag

ligger helt stilla lyssnar vind
hör klangspelens silver springa ystra sånger med vinden

hör dem dansa runt markerna
stiga uppför klipporna
de finner grotta
viner in
ut
i lekande ysterfart
vildhästarnas manar är i
stenarna runt glöden
talar till mig
stig upp i dagens hamn
vi fryser andas på glöden

i vördnad lägger jag min hand
på var och en av mina vänner
andas med glöden
gnistor vaknar
lågor sträcker varsamt ut sina kroppar
vi talar om är
vi finner glädje
nu dansar vi tillsammans

ansikte av ljus träder fram
känner hjärtats värme

lyfter undan fliken för boplatsens öppning
fridsplats

långt bort
hör jag
steg
lägger vitblomma i vinden

hovar sjunger det outsägliga

kvinnan
jag vandrar med ett barn vid min sida
glittrande stjärnögon
fyllda
liv
vandrar med barnet känner den varma rena handen i min
vi vandrar nattmarker
barnet skuttar glädje
strör pärlor
runt
vi sjunger strunt
barnet pekar visar knappnålsögat huvudet av dagg
det är ett vackert tallbarr
jag andas in doften
djupt

barnet lyfter mig in i molnsegel vi seglar fria
långt därnere ser jag en kvinna sova
nedbäddad i dröm
jag känner igen henne
hon ser ensam ut
vänder mig
till barnet
handen är inte där
leendet är stannat kvar

med ens vet jag
doften stiger upp inom
hav andas
vågors cirklar lyfter bär ger vidare
jag är på en ö i havet
det finns inte gräs inte blommor kal ensamhet
jag ser fotspår överallt
provar dem
de passar

marken är hårdtrampad
sand röd
virvlar
bergsformationer stiger upp från intet
vindar viner
jag är ett trasselnystan av grenar
den ensliga sången
söker
finner mig
vida vingar omfamnar

jag ligger gråtande i hennes famn
hon sjunger liv
ser du min dotter
ser du
havet
ön
i dess mitt
växer ett pinjeträd
dess rötter finner fäste
marken är icke mötande
dess rötter finner fäste
de är lindade om
varandra

hon tar min hand
leder mig
till
ö
frodigt grönt gräs växer
doftande blommor
blå lila röda kronor
gula solögon ler
vita rosor
växa runt stam
mandelögon ler i träds kronblad

jag sätter mig vid kanten av ön
känner havet ta emot mina steg
känner vågor mot fötter
jag böjer mig fram
ser ansikte skymta
smeker dess panna
möter ögons ljus
vågen
andas
ut


jag ser en kvinna


långt därnere ser jag en kvinna sova
nedbäddad i dröm
jag känner igen henne
stiger in
i frid
vi möter gryning
i skimrande
lovsång
magdans...lyssna till bjällrornas klanger
de sjunger för dig

i min värld är dessa bjällerband runt midjan ett tecken en symbol
den säger;
låt livet strmma mellan fötterna och vuvudet mötas i hjärtat
snörp inte av
låt inte tanken styra över hjätat
låt inte manipulationen/kroppen styra över hjärtat
var i din hjärtros
älska dig själv
modifikation:
idag har jag levt med modifikationer... nu dyker ytterligare bilder fram
ibland blir jag utmattad trött av alla strömmar
ser mod ... fiktion

mod till fiktion

vad är fiktion
anklangen
drömmen

det måste finnas en positiv livfiktion, den rena vita - den inte uttänkta
det måste finnas en negativ livfiktion, den uttänkta; där tanken har gjort en bild innan mötet

vi har behov av att leva i fiktionen
har behov till mod att leva i fiktion i drömmen

att inte förställa livet samt inte leva med föreställningen om liv
då vi lever med förställan samt föreställning om är livet en förgjord bild livet blir förgjort

de ensamma själarna vandrar ofta ensamma, låter det märkligt
det är en ensamhet vilken är av annat slag

den är saknad
saknad av gemenskap
förståelse
utan ord
där den ensamma själen får vara i sitt själv

de mötande drar sig sakta undan
de vill leva med
vara nära
de vill efter en stund förändra
de vill ha för sig själv

de ensamma själarna har ofta ett mycket stort hjärta

natten klyver tystnaden - saknaden

saknaden är vingar

vilka bär
förenar
själar

smärtans låga
känner jag alltid
den är alltid inom mig

ofta är det svårt att urskilja vad den är
det brukar stiga fram

vi måste symboliskt dö för att inse drömmens sannhet

det lever i samtliga mysterieskolor

hjärtat skyr ett slag av ljus... neonljuset
det skyr aldrig skimmerljuset
det milda
den milda sammeten

då vi släpper offermentaliteten stiger vi in i vårt själv
belastningen blir en last

en gåvolast...
*
är det inte så att då vi verkligen
vågar vara i
är vi hypnotiserade till liv...