Osanning har inte endast en sida, den har en så kallad baksida,
se osanningen vara en bok,
den har ett försättsblad vilken skall locka läsaren,
så har boken en baksida,
där står oftast innehållet,
en så kallad komprimerad version.
Denna baksida är det osanningen gör:
Osanningen förorsakar den största skadan med/genom väckta fantombilder
Den omedvetna sanningen är långt farligare
Den är medveten osanning
Liksom de omedvetna kraven bygger murar till livets möten
*
Vi har talat om det språkliga bruket
Vad är ett språk
Vad är språk
Är språket en konstart
Konst
Skapande konst
Överlever språket då den individuella lagen tar över det vill säga då den egna individens gottfinnande tar över handen.
Vad har skett genom människans vandring, hon har blivit mer och mer ensam genom sitt individval
Du hakade upp dig då vi sade individval – bättre är att säga att hon blivit mer och mer ensam i sin individualsposition .
Sin är ett mycket bra ord, lägg till bokstaven: a i slutet och du har sina,
Något tömmer livet från ande,
Livet blir sinande.
Anden ropar ur virvlarna
Se sitt.
Min är även det ett mycket bra ord, lägg till bokstaven: a och du har mina, inte namnet Mina, du har en mina.
Det ena ordet är en implotiv rörelse eller snarare är detta att sina inåt,
Det vilket sinar torkar inåt krackelerar,
Därvidlag blir det en implosion vilket vi snart skall se leder till en fusion.
Den vilken någon gång i livet har fått ett slag under bältet i magen över solar plexus vet hur detta känns, det är verkligen att tappa luften, det blir tomt medvetandebortfall.
I det yttre sker en explosion; den förkrympta jagkärnan – innangömd/undangömd i jorden, därigenom att den är gömd blir den till försåt för ditt själv dock icke enkom för ditt själv ty samtidigt blir detta skeende försåt för det omgivande varat; helheten.
Dammet virvlar; denna bild är det. Det är icke en stor explosion, det är en individexplosion vilken i sitt skeende är stor om vi skall använda begreppsmåttstockar.
Vi har alltså en rörelse inåt samt en rörelse inåt
Vid en specifik punkt möts de, de möts och blir härvidlag en fusion.
De möts i livets källa och blir vad; de blir sitt, mitt, ditt. Båda dessa rörelser behövs för att den sanna konsten skall leva.
Språket är individens inom citationstecken ty det är detta du brukar säga; då ordbilder väcker bilder eller en bild i den mötande, ett igenkännande, är ordet icke en gjord språkbild, då är ordet ur källan urkällan. Därmed har individens språk, språkbild lystrat till det gemensamma språket, språk är universellt i den bemärkelsen att det härrör ur klangsfären,
Klangen sätts an,
Själens strängar sätts i rörelse,
Då klangen sätts an fortplantas en mångfald av vibrationer låt oss benämna detta för stjärnsönderfall, stoffet är änglafingrar vilka rör vid själen genom andens ljus.
Ser du vikten av att inte använda radergummit alltför ofta, även ett så kallat stavfel kan mer lyfta fram bildens helhet än ett så kallat korrekt stavande. Det korrekta stavandet är ofta pekpinnar, därmed icke sagt att du skall frångå stavningen, gör den dock icke till en principfråga, en principiell fråga,
Låt andens ljus vara din stav.
Det inre och det yttre är icke polariserande krafter, är inte rivaler,
Dessa är icke polariserande ljus
De blir polaritet, istid då tankeblocken tar över
Din själ skriver mycket visande ord; tankeblock, istid.
Ser du prästen stå med rökelsekaret
Prästen svänger det in och ut
Pendeln vaggar in och ut
Ut och in
Båda sidor har behov av att veta vad den andre andra gör,
Karaktären danas av vördnaden i vård av ditt själv, din ande, ditt andesjälv.
Varför rökelsekaret;
Rena det inre från yttre påverkans sken
Rena det yttre från inre påtrycks rädsla
*
Vad är poesi
skrivande
skriv ande
stjärnor skriver poesi
poesi är barnet
det nakna barnet
det nakna hjärtat
barnet
hjärtat är världen
är världen
världen är livet
barnet är livet
liv är barn
barn är värld
poesi
är möten
med det uppenbara
med det så kallade osynliga
genom
i
är
poesi är mötande händer
in persona a persona
vilja till möte
mötes vilja
lyssnande
kännande
möte i ren imagination talar genom intuition skrivet för inspiration till insikt i är
att stryka bort i en inspiration är att
mötas
samtidigt stryka bort den mötandes ögon
samt behålla den egna
egensyftessynen
detta är
låtsasmötet
det är varken barn värld poesi eller insikt
det är att indoktrinera
anse den mötande vara indolent
eller
farlig
genom detta gör den vilken stryker sig själv till
doktrin
det märks genom att det omgivande icke gives möjlighet till förståelse endas kvarlämnar upplevelsen hos dem att vara indolenta
doktrinen växer
de vilka möter möts av ett radergummi
det enda val de har är att beundra
en ond cirkel har skapats
till de indolenta vilka icke är indolenta stiger ur denna cirkel.
Kanske
Låt ditt inre ljus vara din stav
det inre och det yttre, kan även vara personer i möte
är icke polariserande krafter
är inte rivaler
icke polariserande ljus
blir polaritet
istid då tankeblocken tar över
prästen står med rökelsekaret
svänger det in och ut
pendeln vaggar in och ut
ut och in
båda sidor har behov av att veta vad den andre andra gör
karaktären danas av vördnaden i vård av ditt själv
varför rökelsekaret;
rena det inre från yttre påverkans sken
rena det yttre från inre påtrycks rädsla
*
det nakna barnet
det nakna hjärtat
barnet
hjärtat är världen
är världen
världen är livet
barnet är livet
liv är barn
barn är värld
*
möten
mötande händer
vilja till möte
mötes vilja
möte i ren imagination talar genom intuition skrivet för inspiration till insikt i är
möta
mötandes
ögon
behålla den egna
egensyftessynen
låtsasmötet
ett
varken barn värld eller insikt
indoktrinera
anse den mötande vara indolent
eller
farlig
indoktrinera
indoktrinering
doktrin
doktrinen växer
den indolente krymper
dum
dum
dum
jag är dum jag förstår inte
doktrinen växer
beundra
beundra mig
en ond cirkel har tillverkats
tills de indolenta vilka icke är indolenta stiger ur denna cirkel
Urkälla
ur klangsfär
klang
sätts an
själens strängar sätts i rörelse
klang
sätts
an
fortplantas
mångfald av vibrationer
stjärnsönderfall
stoff
är änglafingrar
rör vid själen
genom
ljuslåga
under
under dessa dagar, vilka verkligen har varit under
stiger jag från under in i, under
jag vet att livet icke är ett under det är, är
ordet - under - målar skönhetens sannbild
själens upplevelse
Under dessa dagar; vilka verkligen har varit under i bemärkelsen av under ytan,
har smärtan stigit upp i djupa vågor,
en efter en har de stigit fram,
de vilka stigit fram tydligast är de vilka gavs uppgiften att bära mig in i livet
Jag ser en liten flicka,
hon står med huvudet lätt böjt
ned över axeln
till vänster
hon ser vänster tåspets
hon böjer blicken är månblomman
hon böjer den i rädsla för att lyfta den
hon bär en sjal runt sig tätt svept om hon är en puppa
vilken lärdes att tiga
ser henne växa ser hennes blick lyftas
ser den kuvas igen
igen
nu stiger de vilka gavs uppgiften att vara hennes
jordiska föräldrar fram
de ber mig inte att förlåta dem
de berättar att de är inom mig
allt är inom dig
ser du vi vet det du alltid visste
allt är inom oss
det är inte du och jag
jag och du
det är
oss
vi stiger fram
inte för att riva upp dina sår fläka upp kanterna
vi vill skydda dig var gång du är på väg in i det vi gav dig
var gång vi ser att du är på väg in i smärtans steg stiger vi fram
inte för att göra illa dig
det trodde du länge
vi är här för att minna dig om de steg
vilka gav dig smärta
vi viskar in i vinden
se de steg vilka gjordes till dina av oss av andra
smärtan väller upp inom dig
för dig åter till de vassa strandbankerna
klippornas rev allt det vilket har gjort dig till den du är
alltid har varit
samtidigt viskar vi att vi älskar dig
vi vill inte förändra dig
vi vill säga det vi aldrig gjorde
du är vacker i ditt vara
jag ser en liten flicka,
hon står med huvudet lätt böjt
ned över axeln
till vänster
hon ser vänster tåspets
hon böjer blicken
är månblomman
hon böjer den i rädsla för att lyfta den
hon bär en sjal runt sig tätt svept om
hon är en puppa vilken lärdes att tiga
ser henne växa
ser hennes blick lyftas
ser den kuvas igen
hon lyfter huvudet hennes ögon ser in i mina
jag stiger in i henne
vet att hon är vuxen att
hon är förenad
hon vaggar
mig
säger vandra i vår skönhet
se såren helas i deras rätta ljus
under dessa dagar, vilka verkligen har varit under
i bemärkelsen av under ytan
har smärtan stigit upp i djupa vågor
en efter en har de stigit fram
de vilka stigit fram tydligast är de vilka gavs uppgiften
att bära mig in i livet
jag reser mig varsamt
ser trappan
vänder blicken ned över axeln
ser bojornas öppnade ringar
kättingarna
ser tårarna
ser golvet bli en äng
det finns fackelhållare i klippans väggar
jag bär lågan i händerna
tänder facklorna en efter en
var gång
jag
känner att jag förmår
stannar en stund i varje trappsteg säger
låt det icke ske
aldrig mer
säger be inte om förlåt för att du finns
för den du är
jag är i
är
genom är
jag ser tecknens
blomstergirlanger följa väggen
vet att de är skrivna inom mig i mitt hjärta
i hela mig
vet att jag är den jag är
jag stiger sakta upp
med varsamma steg
var under
jord
begraven
stiger upp med livet i mina händer
jag vet att jag kommer att falla
igen
det är inte en förväntan
det är en tillåtelse
jag hör
du har kraften
*
Snöleoparden
En vacker själ gav mig snöleoparden
in i min själ
till den vackra själen sänder jag mitt djupaste innerligaste tack
hon ramlade med själen under sig
indigomanteln var av henne sluten tätt om
hon sökte skydd
viljan till liv
borta
hennes steg mäktade inte bära henne
eller det var snarare så att hon inte mäktade bära stegen
hon var uppgiven
kände endast stenen över bröstet
bli tyngre och tyngre
hon mäktade inte
lyfta den
uppgiven kröp hon samman i jordgropen
hon sökte se sin livsvägs stjärna
den hon aldrig övergivit
stenar inte levande stenar hade ofta
sökt skymma stjärnan
den levde alltid inom
henne
denna gång kändes det mycket tungt
hon trodde den var borta
en själ anande hennes smärta sände henne en ljusbild
om man en gång har ägt en snöleopard, då går det att uthärda allt, även sitta i dikeskanten och tigga
snöleoparden lade sitt väsen tillrätta i hennes hjärta
snöleopardens milda ögon log livskraft
pälsen värmde henne i kylan
bröstet öppnades
så var de högt upp bland bergen
de höga bergen
luften är hög
ren att andas
tunn
visst är den tunn, den är slöjan mellan ansiktena
hon njöt i fulla drag hörde tingshas sjunga
silverne klockor
långa rag duns
de nynnande sångerna
överallt i allt
genom
allt
hon bjöds att dricka ur mässande klangskålar
vindsånger fyllde hennes andning
snöleoparden förde henne till bergen
hon andades johannesört
skrudades i lång fotsida orange klädnad
orange cinnober zinnober
eldröd varm mantel lades över
de stannade vid bergens rötter sov i stjärnors krets
i gryningen lyftes hon upp
nu var de högst upp
dimslöjor smekte böljande
steg in i stilla vind
snöleoparden visade henne topparna dalgångarna
de utforskade varje spricka
varje vrå
snöleoparden lyfte snö
hon såg den smälta han bjöd henne att dricka
snövatten rann genom
hennes strupe
berättade vad kyla är
vad stjärnor är
vad det vita
ljuset är
mjuka tassar visade henne stegen
balansen
hennes fötter blev mjuka
kännande lätta fria
hon uppfylldes av kärlek till snöleopardens väsen
neg djupt inför utan att glömma sitt själv
stjärnors krets bjöd dem att sitta
de satt på varsin sida om elden
hon såg in i snöleopardens ögon
såg diamanter stråla
kände regnbågsljuset
fylla hjärtat
vinden vände hennes blick in i dalen
hon ser vallmofälten blomma
vandrar in i
regnbågsdalen
till att
födas
*
Jag är lyckligast då jag tänder ljuslågan och vandrar in i den
*
Ögon
jag kan inte se livet genom dina ögon
icke förändra mig
mitt vara
efter varje ditt ögons blinkning
jag kan se tecknen icke förändra dem
kan inte åse med vilje att mina steg slokar i tystnad
*
det är en vacker stjärnhimmel
en flera
vi är i den
den dag vi vågar inse vidden av detta
att allt är skrivet inom oss
med oss
då är stegen befriade
hör
regnets sånger
regn omfamnar stjärnor
stjärnfloder
sjunger
stjärnblommor öppnas
*
*
*
regn omfamnar stjärnor
stjärnor
är i regn
stjärnfloder
dansar
virvlar
stjärnblommor öppnas
doftar
stiger
stjärnor ler
över i
genom
allt
drömtalan
Mötte dig
vid stranden
vi satt på var sida om elden
såg
länge in i varande
tysta i
väntans samtal
då ögonen blev eldens ring
öppnades språket
klanger
röstklanger givna av godhets händer
flödande vackersångers omfamn ljöd
så låt mig berätta om min dröm
men varför skall jag
för att den var så vacker
jag såg morgonstjärnans varma klara ljus
turkosauran
hon bredde ut sin mantel sade
stig in i mina ögon
så gjorde jag
drömde om orörda marker
min älskade varg
vi såg grodden finna fäste
beundrade hjärtbladen
vördsamt
då de steg ur jordtyngd
stjälken huru ljuveligt vacker
spröd sirlig
sinnesljus
ljusomgiven med blad
i spiral runt
djupt gröna hjärtformer
pärla syntes
malakit
fingrar steg ur
omfamnade varligt vit knopp
vi såg blomman
en vit ros
sakta öppna sitt inre
oh huru vacker var den icke
två vita fjärilar dansade runt
doften
steg in i kronbladen
rodnande
mörkt röda
steg de in i aftonstjärnans hjärta
jag vaknade ur min dröm
såg två fjärilar bära daggens droppar in i havet
visste att det var mitt liv de bar
sömnad
hon ser sina fingrar öppnas
ser
all så kallad kärlek de mött
rinna ut
en spröd klang höres
hon tar silverne nål ur bröstficka
av månmoder
gives hon silverne tråd
syr rosengång i gyllensömn
ser fingrar slutas i väntan till helande ljus
nattstrof (vingpennor)
Eld brinner
trumma sjunger min huds sånger
oh moder
jag ropar till dig in i natten
mitt bröst är öppnat
lyfter mina händers skålar
oh moder
jag ber dig fyll dem
lyfter mina händer till dig
se mitt hjärta
se mitt hjärtas slag
se sargade vingpennor
flämta
trenne fjädrar är fria
oh moder
giv dem in i vinden
må deras röster
tala
under jord flätade hon upp håret
elfenbenskam smeker
torkade tovor
knutar blir
är pärlljus
bojors svarta kors löses
kropp livsström förenas med jord
i hav
omfamnar träds rötter
ser blad susa vind
ser körsbärsträden blomma
*
Du färdas över molnen
Du rör vid ord
vilka aldrig talats
tidigare
andas mina strömmar
jag är från norra jorden
i natt vandrar vi tillsammans
du färdas över molnen
rör vid min panna
våra trådar flätas samman
genom tidens
regn
vi talar det liv
någon
aldrig tidigare gjort
vi rör vid strängar vilka får sfärer att le
i gryning smeker du smeker jag
vår pannas
rytm
du rör vid tråden aldrig rörd
du
far aldrig hem i mörker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar