3 september 2009

svart vingar synes över enslighet

sorgdalar äro öppnade
svartvattens
slöjor

famnande djup

avklädda äro
träd

flagnande barkskrud

vita ben

söker fäste i kalhäll

avklädda
glömda

av oförståsteg

hennes mantelflikar

känner svartvingars rop

hon tvagar fjäderskrud i seende ljusgärning

svartvingar skimrar
daning

barkskrudar höljer stammar

gyllenblad regnar över
…
vemodshav sköljer över,
de sista dagarna har du sökt olika nyanser av smärtan eller olyckan; ett av orden är bedrövelse
detta ord är bilden av ormbunksbladet, innan det vecklar ut sig, det är bara det att detta blad hade vecklat ut sig, rullat ut sig, oförståsteg gjorde att det rullade sig samman igen.
Ordet ger dig två bilder: bed rövelse
Då du skriver ser du ruelse
En mörk skugga ruvar över dig, du känner vill se, vandrerska bär ljusflamma i handskålar klädnad är sepialjus med vita pärlbroderier runt kjortelfåll hon bär silverne klockor runt vrister klanger klingar runt henne hon följer den vägledda stigen hon känner närvaro
Rövaren ser henne lägger lockringar dimridåer kastar sig över hon faller ned på knä lyfter handskålar ber om hjälp bort från rövaren bed rövelses mörka skugga skall bliva ljus
Rövaren är intet annat än tagaren vilken kan liknas vid kannibalen. Inte bara liknas vid, tagaren är en själskannibal,
Bed om närvaro vid mötet
Närvaro av fränders skyddshölje
De sammanlänkade händerna kan icke skadas icke stävjas.
Den bedjande gesten är att uppgå i.
Det är sant att vi tidigare sagt att bönen är förberedelsen till meditationen vilken är att bli ett.
Att samtala sant är att uppgå i ty då är ni levande strömmar; inte övertygande strömmar, det vill säga övertygande i bemärkelsen av att min sanning är bättre än din. Det levande samtalet är att uppgå i är förberedelsen inom vilken du stiger ur den personliga sfären in i meditationen då är du med, i – i alltet.
Nästa ord är vemod; ve mod.
Ve den icke hörande, ve den, ve den; det är ett ord vilket visar på flykt; ett flyktord, ett fördömande nästintill förbannande ord. Ordet innehar suckan jämmer elände å andra sidan är det ett gudanamn Ve och då är det omdöme.
Vilket slag av omdöme kan det vara, jämmeromdöme, eländesomdöme, är det att åkalla straffdom över ett väsen.
Det är det icke ty detta ve talar om att jämmervägen inte är ljussteg.
Men säger du ordet vemod består av ve mod; är det så att ve fördömer modet, så är det inte ve ger dig omdömen vilka skänker dig mod.
Ordet tungsinne talar för sitt eget väsen – vänd detta ord till tillitssinne.
Minns dock de ord du gav till ett väsen i djup olycka;
”då vi inte känner igen signalerna
blir rädslan herre över oss
vemodet sorgen
det depressiva hör till livet
hur skall vi annars känna den andra sidan”

Barnets klara ögon blickar tillit ser hjärtats rubinröda sol
*
En mörk skugga ruvar över kvinna
hon känner vill se

vandrerska bär ljusflamma i handskålar
klädnad är sandstens mildljus
vita pärlbroderier
skimrar kjortelfåll

silverne klockor bär vrister

klanger klingar om

hon följer den vägledda stigen
känner närvaro

rövare ser henne
lägger lockringar
dimridåer

kastar sig över

hon faller ned på knä
lyfter handskålar

ber om hjälp bort från rövaren
eldar stiger upp i handskålar

mörk skugga blir ljus
*


i skogen
bland stenar mossa
i granars hägn

syntes
en rulle
skirgrön med brunt burrhår

soltrålar blixtrade
rullen undrade

droppe av silver föll
mjukt

rullen undrade

började i längtan rulla ut
sig

lite till lite till
till till

log i solblixtar i silverklara droppsånger
är det så
vackert

marken dundrade kedjehjul snurrade

det utrullade

rullade skyndsamt ihop sig
väntade
väntade

vackersteg ljöd

fingrar vidrörde

skirväsen spelar i granars hägn

ormbunke ler
vackert
är det

skyddsvallarna brister

de

otämjda forsarna

virvlar runt

sliter river med

allt i sin väg

tag mig i din famn

vagga mig

stilla


vissnad blomma

dricker
törstigt

log förtroendefyllt

hårdfot stampade ned

högt upp
från

vattnar tår

sargade blomnings rot


knatterfingrar

lämnar silversträngar
ur ögon


fårad panna

blödande strömmar
är i fårdjup

stilla glödande är orden

träds rötter sticka fram
avslitna blottade

sakta
torka de ut

ormar är de
en gång fyllda med liv

nu är

rörelsen stelnade rötter

ormars slingrande rörelse vridna förvridna

nattsilver skänker liv
*
Vemodshavet

sköljer

över

lyfter fram alla
de gångna

påbuden

hon sjunker samman

undan

åter rungar slagen

dånande

kyrkklockor

spränger drömljus

han stod
vid
hennes boning

i
lång vid grönmantel

med bärnstenar glimmande hav
med sepiafjädrar andandes
insydda
mönsters
bårder

han doftade djup
hans blick oändligt vidsynt

han gav henne lä då storm rev

hon brukade krypa in i hans mantel i
sorgedagars suckan

de slog undan hans fötter

underfund med
hon målade naglarna smultronröda
lade kanjalen tillrätta

bläddrade bland klädesplaggen valde länge
önskade sig vacker

han fyllde vinglaset
tömde dess rubinljus i långa smäktande klunkar

hon kom underfund med att

han älskade hennes ord
föredrog henne naken i mörkerljus