1 september 2009

jag ser hennes fårade panna blödande strömmar är i fårdjup
stilla glödande är orden
jag ser trädens rötter sticka fram avslitna blottade sakta torka de ut
ormar är de en gång fyllda med liv nu är rörelsen stelnade rötter
ormars slingrande rörelse vridna förvridna
jag ser rötter dras ur jordars smärtregn träden vandrar skrider kronor är konungamantlar långa svepande smeker hennes sargade hud helar läker
fåglar följer deras väg moln strör rosenpärlor i deras väg övertoner höres vida timbre målar markerna
ur hennes bröst ljuder varma slag
vingar är tingshas möte
hennes själ strålar hon skapar blommande frön i sångljus
…
Var upplever du livet starkast
i den hektiska rörelsen eller i den stilla rörelsen
i stackato eller i den monotona rörelsen
i dagens ljus/dagsljus eller i nattens mörker/nattljus
*
hon skänker er lindring
hon ger er svärd att strida med
ljussvärd

jag dubbar dig till ro

hon blommar i höstens tid i
sensommartid

talar till kvinnan

är en av stjärnjungfrurna i Månmoderns följe

hon blickar in i natthimlen
ser
stjärnregns liv

ser

tusende färger
falla
in
i
själens händer


i själen vaknar andens ljus

omfamna liv

sov älskade barn

sov dröm

i nattliga salar

stanna i rörelsen
andas in rörelsen
se
vart den leder
leder den
bort från din mening eller
in
det är inte en fråga om antirörelse
det är en fråga om irörelse
att vara med rörelsen
till viss del
vara havande med rörelsen
rörelsen är ett barn vilket skall födas
Vandra
I
daggvått gräs

känner

gryningshand smeka
ögon

skirvingar

lämnar hjärta

andas in

purpurljus
i

blåskimrande drömljus

sluter sjalen om axlar

niger djupt inför

dagen

tar emot det gyllne bladet

i

gärningens hand
rötter

dras ur jordars smärtregn





träden vandrar

skrider



kronor är konungamantlar långa svepande



smeker hennes sargade hud



helar

läker



fåglar följer deras väg

moln strör rosenpärlor i deras väg

övertoner höres vida timbre målar markerna

ur hennes bröst ljuder varma slag

vingar är tingshas möte



hennes själ strålar



hon skapar blommande frön i sångljus



ur sepiamantlar



stiger



gryning




tårdjup källsjäl



blickar ut över öde hed





gjorda kratersteg

av strid





hon känner ljungens bärarkraft



hör strömmar renas





ljunghänder giver sötma



till



mjuka tungkroppar ljuder dova



deras vingar lyfter luftkrusning



överlämnar in i solhänder





sorgsjäl ser ut över klippor



hör vidvingar



Älskade



var är du



hennes fingrar smeker luftsträngar



hjärtsträngars klanger



vibrera

brister



in i nattljus

den lilla fågeln

flög in i hennes hand
hon mötte det röda bröstet
de milda ögonbrunnarna

strömmar rann över bredden

sorgen omfamnade
smärtan

hon sprang med vinden till skogs in i trädens rike hon sprang sprang med hjärtat i händerna hon stannade vid skogstjärnen neg djupt inför lugnvännen

smärtan tog över

hon såg ned på sin kropp äcklet steg upp runt
hon såg sin otymplighet sin tyngd
kände sig klumpig

det var så länge sedan

hon ropade in i vind
jag vill inte mer

hon lade sig i bladet lindade det runt sig

det var så länge sedan

ögonen släcktes in i dröm hon inväntade det sista andetaget

hon fördes långt bort
de vandrade hand i hand i de höga skogarna en liten fågel följde dem
mossan är mjuk doftar ren glädje hon såg de skira vita klockrankorna en aning rosa var i dem
fjärilar följde deras steg
de inväntade skymningen tillsammans tackade dagens ljus vände blicken till stjärnsvallen
uppfylldes med innerlig lycka de vandrade in i boplatsens hägn
andades på glöden i stenringen
de satt framför varandra utan att röra ögonen vandrade in i varandra de lyfte händerna
handflatorna vändes till varandra utan att röra
länge satt de så kände havet stiga inom helt stilla lät de händerna vidröra
varsamt flätas in i varandra fingrar öppnades åter
ordlösta tysta satt de
elden fyllde dem varsamt omfamnade lågorna dem färgade huden zinnober
de var djupt i varandra utan att röra vid
vindarna lyfte dem högre de flög vindvågor in i stjärnsalar

hon kände doften av jord av skogen av liv
det var så länge sedan
det är bara
en dröm

det sista andetaget
flög
in i
stjärnsalar

strålar ljus över drömmen
…
i dessa dagar är jag i trädgården
helt nära marken
jordhuden
kryper under buskar möter blommor
ser rötter
rötter är vackra
de ändrar färg i efter den jordhand de står i
rötterna tar aldrig slut
de är alltid samman
de ytliga rötterna kan försvinna
roten ler
djupt fästade vid varandra
är de alltid
samman
djupt in lever hon
hon har alltid varit
hennes namn Sophia är den svarta Modern
ur henne stiger den röda magmamodern
ur henne den blå höljande ömheten
ur henne den vita modern
det oförbehållslösa
den rena kärleken

i det inre lever strömmar magmans kraft
lyfter fram exakt så mycket vi kan bära
se de godas kärlek är oändlig vis evig är hjärtats kraft