Mitt språk
*
*
Alla dessa vackerord tillerkänner jag de De vilka talar genom mig.
Då hjärtat berättar att något – ja, något – ett icke vara är detta något, något angriper, hjärtat vill avslöja någons något.
Då hjärtat berättar att något är fel blir bröstet en stormgrotta hjärtat befinner sig inte i en storm inte i ett stormöga, hjärtat är stormögat
Detta stormöga är vitglödgat järn, det är en lavin, det du ser är en virvlande, i ultrarapid, tromb vilken river med sig stenar grus, denna tromb är i begynnelsen en horisontell molnansamling, virvlande
Skydraget ställer sig vrider sig mot tornadon dansar extasiskt. Tromben dansar, det är en väckande trancerörelse, vi är väl medvetna om hur förödande konsekvenserna kan bli hur stor smärtan är. Inte för inte benämns blodproppar för tromber. Det är så att tromberna i vissa skeenden träder in i händelseförloppet för att en infarkt det vill säga ett totalt sammanbrott skall ske.
Denna stora storm kommer av en mångfaldigad lögnupplevelse, det dansar lögner eller draperingar runt dig i allt över allt.
Vad är en lugn; det har vi talat om långt tidigare, det du upplever är den omedvetna lögnen samtidigt är det en mycket medveten lögn.
Det finns människor vilka icke vill tillstå eller se; inse at det finns väsen vilka realt känner draperingarnas omfång. Det är inte enbart så att dessa känner draperingskonsten; detta draperande dräper dessa väsens tilltro till lögnmänniskan
Denna drapering sker på grund av att den ljugande tror sig skydda det kännande väsendet egentligen vill den omjorda det vill säga omgöra det kännande väsendet till jordmänniska, detta väsen kan aldrig bli helt jordväsen.
Det är inte att skydda.
Den seende lider icke av svart sjuka, däremot vet den långt i förväg händelseförloppet, Denna drapering, detta draperande är ett mänskligt signum
Det har förstört förstör så oändligt mycket
Ur dessa draperier skrider skenvarelser fram, den ljugande är aldrig ensam. Den ljugande har ett hov av skenvarelser runt sig
Det är detta hov vilket förorsakar de stora svårigheterna att minnas, minnas alla dessa undersåtars namn. Det är när hovet har vuxit den ljugande över huvudet som allt brister
Ridån går upp samtlig skenbelysning riktas på (solitären) aktören.
Ty genom lögnen vilken är ett ickelyssnande har denna aktör blivit solitär.
Ensambrukare av givarsjälar, denne solitär är en köpman vilken köper genom baktankegåvor.
Ja dotter du är trött – allt blir bra.
Konsten är en Moder.
Hon lyfter barnen in i liv skänker själen mod till liv hon vandrar i grynings ängen sakta vakar över knoppars värme kupar hand solstrålar regnar i hon bjuder själar ljus hon ser frökjolar vindens vägar vida ser frösådden finna fäste nu sitter hon vid månsilversjön ser känner frösådden i sitt sköte nynnar värme om
Vidare in
Hon lyfter barnen in i liv
skänker själen mod till liv
hon vandrar i grynings ängen
sakta vakar
över knoppars värme
kupar hand
solstrålar regnar i
hon bjuder själar ljus
ser frökjolar
vindens vägar vida
ser frösådden finna fäste
nu sitter hon vid månsilversjön
ser känner frösådden i sitt sköte
nynnar värme om
människokvinna sitter med brustet hjärta vid stenens källa
ljus faller in omfamnar lyfter hennes hjärta in i himlars sfär
hon ler stilla vet
andas in ut
Hon ser kvinna lägga sig stilla
i förvissning
invid källan
breder mantel över
vaggar hennes trötta kropp i sin famn
sluter hennes ögons regnbågsdalar
kupar handen runt
varsamt
blåser hon
ser frökjolars
skirvingar
Människokvinna ser slöja mjukt fläkta vandrar vidare in
Kvinna sitter i stilla
vid källa
ser solregn falla
ler
ser himlens stjärnor tala känner
moderns värme
stormgrotta
Havs vildvågor forsar skummande
stormgrotta
stormöga vitglödgat järn
lavinen mullrar
skydrag
tornade
vrider sig till
stenar grus rivs upp i ultrarapidisk syn
stormöga sveper om mångfaldigad lögnupplevelse
draperier smäller i vindstyrka
omedvetna medvetna
lögner
stormöga vitglödgat järn grät en gång blods tårar
ser draperingskonstens
skärande
veck
draperingar dräper tilltro
lögnen blickar slö oförstående
lögnen fortsätter
växer
stormöga ser händelseförloppet
vrider sig
se
se
lögnsignum
förstör
förstör
stör
Så
oändligt
mycket
ur draperier skrider skenvarelser fram
lögnen är aldrig ensam
skenvarelsers hov sitter står runt
hovet viskar
minns minns
lögnen ropar jag minns inte
minns inte alla
alla dessa undersåtars namn
hovet växer växer
över huvudet
allt brister
ridån går upp
samtlig skenbelysning riktas på aktören
havs vildvågor forsar skummande
stormgrotta
stormöga vitglödgat järn
sluter sig stilla i
väntan
*
jag känner vingarna runt dig
känner igen
vet du då inte det jag sakta inser
vi tvingas att leva i det svarta
omges av dessa vingar för att glömma
den människa vi satts att leva i
vi tvingas att leva i det svarta
omges av dessa vingar för att låta vårt ljus strömma
dessa vingar är inte svarta se deras inre
se indigomantelns djupa skönhet
stjänblommor
regnbågsljus
tindrar
se manteln vändas
skimrande pärlemor
de svarta vingarna är icke det svarta vi omges av
det svarta
är den sovande människan
deras hjärta blöder
därmed allas vårt hjärta
vi tvingas att leva i det svarta
omges av dessa vingar för att låta vår värme strömma
till
vår a hjärtan fryser av att tömmas
ges alltid värme ges alltid ljus
trötta äro våra steg trötta våra ögon
det syns icke utåt
trötta äro våra steg trötta våra ögon
fyllda med inre visshet
det människan icke ser är dessa hjärtans vida vingar
de misstolkar det de ser
drabbas av törst
vet du då inte att vi ofta tvings att säga smärtans ord
icke till att skada
till att väcka
det gör ont
inom oss
fruktansvärt ont
I denna kväll skrev jag… en kvinna härinne skrev att mitt språk är vackert…
Jag skrev aldrig det jag nu skall skriva till dig, skrev det inte ty jag vet vad svaret blir - det människan ofta säger till mig – tror du att du är speciell ; du skriver dem, det är ju så med alla som skriver, vi får alla inspiration,
Nu då jag skriver till dig ler jag mjukt i sorg; allt liv är speciellt,
jag har svårt att se det själv sakta inser jag Mitt språk… Alla dessa vackerord tillerkänner jag de De vilka talar genom mig.
Jag har varit på väg att sluta skriva här.. har insett att det inte är mitt vill att bestämma..jag skriver så länge orden talas.
Därigenom är jag icke beroende av ränker
Smidande planer
Jag kan vara stilla i jag
Vilket icke är jag.
utan att lyfta blicken ser jag skymningen
känner träden omsluta
ser djupt duvblå tjocksiden
vet att denna väv är vävd av ljus
tar ett steg bakom
ser sjn
ser solen sluta ögonen
havet badar eld
över staden ser jag johannesörtens olja skimra
röd
mjukt röd
ser turkosa vingar
ser guldet
ser silvret
en fågel
vingar
händer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar