I den yttre gärningen kan icke total frihet råda
Vinden viskar; behärskning
Behärska dig
Vinden berättar; var din egen härskare
be ditt hjärta om kraft
vinden hör din viljebön
bär den in i solhamn
seglar in i månsilverdal
faller in i jorddal
blommande ljusen spirar
i kraft av inre ljus
i den yttre gärningen kan icke total frihet råda, hur skall det kunna vara.
Allt liv är allt är ett
Allt liv är inbördes beroende av varandra
Solvind ropar
Se solen
Se strålarnas rena klara linjer
De skaver
Tränger icke undan
De visar
Väg
Allt liv är inbördes beroende av varandra
Horisontens linje omfamnar liven
Vind andas lätt krusning
Horisontens linje böljar mjuka vågor
Blir ringar
Blir knoppar
Blir
Lotusblommor
Blir vackerkrans runt hjärta
Blir gyllene kedja
Varje länk skall vara mjuk, följsam till det närvarande
Händer leder
Lyssna
Känn
Låt icke tråden brista
Vi säger icke den, vi säger det; du får alltmer svårt att skilja på: till från genom hos – riktningar av den enkla anledningen att du icke ser riktningarna
Det du ser är
väven; den verkande helheten
skulle du konkretisera skulle du säga; från vänster till höger eller motsatsen, ändå ser du dessa punkter lösas upp så ser du
det stora solhjulet med alla ekrar riktningar
dessa ekrar härstammar stammar ur navet
i navet ligger den andliga inre friheten; detta är de samlade ljusminnena
ekrarna är deras vägar in i gärning
att gå emot, mot ett väsens vilja, innervilja i den yttre gärningen är att göra sig till domare av liv
att gå emot mot ett väsens vilja innervilja i den yttre gärningen är aldrig av godo ty detta skadar helheten
låter detta märkligt;
inte alls,
frihet samt vilja är icke samma skeende
friheten upphör i den stund den lämnar navet, i det inre är den självständig i det yttre är den osjälvständig; den vill skolas till osjälviskhet, vilket den är i det inre.
Friheten upphör i den stund den lämnar navet, det gör den aldrig.
Friheten sänder ut en viljeimpuls, vilken är gärningens reagens.
Genom att bruka diverse droger sövs viljan, förstelnas eller förslappas blir kärnavfall, moraliskt förfall, den ger sken av men är egetsyfte.
Friheten upphör i den stund den lämnar navet, det gör den aldrig.
Friheten sänder ut en viljeimpuls, vilken är gärningens reagens.
Detta skeende kan liknas vid ett telefonsamtal,
Vi kan börja med det negativa, det förklara dock vad påverkan av olika slag förorsakar; de förorsakar störningar i nätet, stundtals finns inte heller täckning. Intagande av droger påskyndar denna process, vi säger icke vik undan från droger, vi ger icke förbud. Vi omtalar det vilket sker, valet är i det fysiska, var fysisk eller flerfaldigad.
Blir valet fysisk, giv då ursprunget till hennes famn,
Hon gav en gåva
Bladen
Druvan
Säden
Vad gjordes
Giv ursprunget åter i kärlek
Hennes önskan viljeönskan är att hela
En god gärning, en ödmjuk gärning v vilken påverkar ett väsens tillvaro är icke vare sig god eller ödmjuk då frågan uteblir.
Vi sade att denna reagens kan liknas vid ett telefonsamtal
Navet är stationen
Ledningen är väsendet.
Ni kallar detta för ett tvåpartssamtal, trepartssamtal, det går dock icke att koppla bort huvudparten från navets innehåll
Då en medlevande vill – vill – vara hjälpare stiger den in i det andra väsendet
I det skeendet är det av största vikt att samtalet
Lyssnarsamtalet är levande
Det är aldrig tillåtet att ta över
Trampa över
Trampa på en medlevandes vilja med vill.
Detta vill är icke en jagvilja det är jag vill
Detta vill är att glänsa
Visa upp sin godhet
Det är skillnad på om väsendet säger: kan du hjälpa mig, kan du göra reklam för det jag gör. det är skillnad på om en instans en så kallad objektiv; fristående instans lyfter fram ett väsen i ett större sammanhang, men även då har väsendet bejakat detta genom att stiga in i verksamheten. Här talar vi om det ”rent medmänskliga” beteende.
Att inkräkta på en överenskommen vilja är barockt, det är osedvanligt dumt.
Det visar endast en non respekt
En icke vördnad
Det är att inympa en gren vilken ej hör hemma i detta träds fruktställning.
Du har levt med; detta är att gå över sina befogenheter,
Ett annat ord du bär är behaga.
Befogenhet är att ha tillstånd;
Då ett väsen går över an annans vilja har den stigit över helhetens vilja det den skulle ha gjort var att be om fog till enhet; enhetlig viljegärning.
Behag,
Behaga
Det är en vacker hage; livet.
Steg låg utslängda på vägen planlöst kringspridda
För en stund
Kände jag mig
Rik
Ända tills jag såg hålen i stegen
Vinden vände
Visade
Orden ekade tomma
Jag iakttog stegen
Såg
Hennes blodstårar
Då visste jag med ens vari kärlek består
Hon såg ryggtavlan av den brustna linjen
Såg druvan glöda i hans blick
Såg glasets sönderslagna fot
Den skar in i hennes tilltro
Såg ryggtavlans stolta hållning
Höger hand sträcktes efter vinglaset
Han snurrade det runt beundrade dess rubinröda bouquet
Han höjde glaset långsamt slöt läpparna runt
Njöt av känslan då saften rann nedför hans strupe
Hans ande sövdes hans själ sövdes
Såg druvan glöda i hans blick
Såg glasets sönderslagna fot
Den skar in i hennes tilltro
Såg ryggtavlans stolta hållning
Den ropade fatalitet
Du sjunker mer och mer
I min blick
Du trampar på mig
Söker binda mig
Fast
Du lyfter glaset
Lyssnar med ointressets nick.
Det är en vacker hage; livet.
vinden viskar; behärskning
behärska dig
vinden berättar; var din egen härskare
be ditt hjärta om kraft
vinden hör
din viljebön
bär den in i solhamn
seglar in i månsilverdal
faller in i jorddal
blommande ljusen spirar
i kraft av inre ljus
allt liv är allt
är ett
allt liv är inbördes beroende av
varandra
solvind ropar
se solen
se strålarnas rena klara linjer
de skaver icke
tränger icke undan
de visar
väg
allt liv är inbördes beroende av
varandra
horisontens linje omfamnar liven
vind andas lätt
krusning
horisontens linje böljar mjuka vågor
blir ringar
blir knoppar
blir
lotusblommor
blir vackerkrans runt hjärta
blir gyllene kedja
varje länk
mjuk, följsam till det närvarande
händer leder
lyssna
känn
låt icke tråden brista
väven; verkande helhet
konkretiserad; från vänster till höger eller motsatsen
ändå
punkter lösas upp
det stora solhjulet med
alla ekrar
riktningar
ekrar härstammar stammar ur navet
vägar in i gärning
hon gav en gåva
giv ursprunget åter i kärlek
hennes önskan viljeönskan är att hela
det är en vacker hage; livet
regnmöte
denna kväll
vandrade jag in i regnfamn
vände ansikte till
vattenvägg
ren klar
släppte mig genom
mötte
han som sköter om träd
vi talade regn
vi hörde
mildstämma
ympa inte in grenar
vilka ej hör hemma i detta träds fruktställning
vi bugade inför varandra
vattenvägg
ren klar
släppte mig genom
natt andas
smärtregn
diamantkrona lindas runt
hon vaggar barnet
mildhand smeker kristaller
brustna
grynings slöjor andas
solvind omfamnar barnet
dimman stiger
varmtårar strömmar silverslöja
befrielseregn
*
sjufald
skogar andas tungt
mörker sveper in
gråmörkers dystra toner
klistrar vid
allt andas smärta
modern vandrar över stenåkrar
stenar ligga
stilla
kalla
överväxta är de med tusenårig mossa
stenar är kroppar
skövlade livs kroppar
stenar andas smärta
smärta stiger upp
hjärtan blöder in i hennes händer
moderns ögon lyser
vit
vrede
hon lyfter händernas glödskålar
sveper in vind
vind lyfter mosstäcke av
stenar vrider sig
det gör ont
vi äro hudlösa
utan skydd
moder det gör ont
hon sänker händernas glödande värme
rör vid
berör
vid
smärtans puls
hon lyfter händer
sänker dem åter
kupar händer runt ögon
sov ännu en stund
moder slut våra ögon i evig ström
vi vill icke andas
hon nynnar stilla
stilla
kärlekens hjärta är aldrig gammalt
era hudar skall åter skimra
guld
vindar står runt om
solvagn höres nära
han håller tömmarna i hand
tusende solstrålar
han släpper dem
fria
solstavar
vindar
står runt
hanstår vid hennes sida
deras strömmar väves samman
evig kärleks
vilja
modern lyfter armarna händernas glödskålar är vitsilver
slår hårt ned mot
stenar skiftar
rena kristallers blad vecklas ut
ur dem stiger de skövlades liv
solvind höres andas
vindar andas
varsamt
han lyfter händer
moln seglar vida
hans händer äro höljen runt
hans fingrar målar regnbågsljus
de sänker blicken
möter kroppen
stiger in
mantlar vävda
i sjufalds
skala
böljar i mjuka vågors
svall
skogar andas
liv
*
Var är(språket)
han reser sig ur markernas fängsel
rister händerna ur jorden
ropar
språket var är språket
han ser in i tomma händer
hör hennes milda stämma
i ditt hjärta
i ditt hjärta är källans ström
högt ovan svävar örnen
ser kroppen ser vingarna
vingar rör vid
de vet
de är en kropp
i rosengården
fadd bouquet
Steg låg utslängda på vägen planlöst kringspridda
det gick icke att urskilja
vems eller vad
övergivna vilsna
tycktes
de
stigfinnaren böjde sig närmare
lade handen till
det fanns inte värme
de var satta för
längesedan
ändå
var de
färska
stigfinnaren lade örat till marken
tyst tystnad rådde
Stigfinnaren lyfte ett av stegen
såg glimrande guldkorn
kände sig rik
drömde med ens om allt
guldet skulle giva
vinden vände orden ekade tomma
tomma
stigfinnaren iakttog stegen såg hennes blodstårar
visste med ens vari kärlek består
såg så ryggtavlan av den brutna linjen
såg druvan glöda i blicken
den sönderslagna foten
då glaset sakta
föll
ur drucken gärnings
hand
*
*
*
För en stund
kände jag mig
rik
kärleksrik trodde vinden hade vänt
ända tills jag såg hålen i stegen
vinden vände
visade
orden ekade tomma
plagiat
upprepningar
jag iakttog stegen
såg
Hennes blodstårar
då visste jag med ens vari kärlek består
såg ryggtavlan av den brustna linjen
såg druvan glöda i hans blick
såg glasets sönderslagna fot
den skar in i min tilltro
såg ryggtavlans stolta hållning
höger hand sträcktes efter vinglaset
han snurrade det runt beundrade dess rubinröda bouquet
han höjde glaset långsamt
slöt läpparna runt
njöt av
känslan
då saften rann nedför hans strupe
hans ande sövdes
hans själ sövdes
ser druvan glöda i hans blick
glasets sönderslagna fot
skär sönder min
tilltro
ryggtavlans stolta hållning
ropar fatalitet
du sjunker mer och mer
I min blick
du trampar på mig
söker binda mig
fast
du lyfte och lyfter glaset
lyssnar med ointressets nick
den enda röst du vill höra är din egen säga
det är en kärleksgärning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar