8 september 2009

Se
Katten iakttaga
i akt taga
Katten ser en rörelse, smyger med mjuka tassar, kattens kropp glider är en utdragen rörelse, ohörbar
Katten drar samman kroppen sitter stilla
helt stilla
Katten ”fångar” det iakttagna
dricker det iakttagna
dricker ljusbilden
samlar in all information
Katten är ett nät
det finns inte en detalj, inte en rörelse vilken undgår katten
det är inte mycket vilket kan störa katten, nu är det ju så att katten inte gör detta på skoj eller för skojs skull
den gör inte detta för att det är ett tidsfördriv

den fria katten gör detta för sin överlevnad katten iakttar för att fånga sitt byte
Kattungar övar detta genom leksteg
detta är inte en lek för lekandets skull
för skojs skull
inte alls
det är den allvarsamma leken
den leken leker alla barn
ostörda
den loja katten kan även ”dricka” den eller det iakttagna
den studerar intensivt
är i ”objektet”
det är nämligen ett objekt för katten
ett väsensobjekt
ett rörelseobjekt
och så vidare

Katten fångar sitt byte för överlevnad, rovfågeln, alla fåglar iakttager och fångar
uttrycket slår ned på sitt byte eller slår ned sitt byte är talande
var och en vet hur ont det gör att slå hammaren på tummen
med hammaren slår du in spik
bräder sammanfogas med spik
med bräder bygger du ditt hus
Djur slår ned på eller slår ned sitt byte för överlevnad
du bygger ditt hus för överlevnad
för att fånga sitt byte erfordras en viljeimpuls
nåja hos djuren är det mera en driftsbetoning
kanske
det är det hos den oskolade människan
hos den skolade människan är detta ett behov
det är ej att frånkomma eller frångå att även behovet har behov av drift för/till utformandet
därigenom lever begärsdriften samt behovsdriften
för varje väsens överlevnad erfordras vilja till den sunda viljan
den sunda viljan är att svara till viljan
lyfta viljan ur kroppens begärsfängsel in i andens behov
där är själen fri att röra sig/sitt väsen i jagets vackerskrud
genom den sunda viljan styr du kroppen
genom att du styr kroppen är du totalt fokuserad.

nattalan
jag bär en ring av silverne droppstenspärlor i håret given av kristallers ljus varje pärla bär ett av mina steg
klingar ren var gång min kvinnokvinna lystrar till
denna afton är jag skrudad till möte jag bär min mantel spunnen av indigoljus den vida kapuschongen är vid döljer mitt ansikte för världsliga ord
min hand vidrör dörrens vrede
med en befriande suck en susande vind ljuv lätt glider dörren upp
hela mitt väsen andas längtan
över boplatsen är nattens stjärndiadem
så underbart vackert
helt stilla står jag
tyst innesluten i denna strålande skönhet
mitt hjärta vill brista förenas för alltid i detta andetag
fjärran nära hör jag ugglans vingar susa
vingarna bär skogsandning med
bär bud
svagt stilla hör jag
kom
du är väntad
varligt lösgör jag mig från andetaget en ljusstrimma visar stigen
gömd varligt undangömd i gräsets mjukhav
gräset viker undan sin mantel
oh dessa vackra droppar speglar nattens ljus
jag hör musik så obeskrivligt vacker av ett slag jag aldrig mött
djupt inne inom känner jag igen musiken jag trodde mig aldrig ha mött den

nu vet jag varifrån den är sprungen den rinner i vackra strömmar ur mina hjärthändes vilande svar
jag ser dropparnas hängen i gräsets fingrar sakta bli röda
djupt röda
hon stiger fram i molnslöjors dimma hennes följe är runt henne
ödmjukt bugar jag min själ mitt hjärtas strömmar inför hennes mildhets
godhets genomskådande blick
ännu är icke din skymning kommen se ditt blommande ljus
hennes hand sluter mina ögon
träden susar natt jag känner deras steg
känner doften av ålder
av djupkällas ord
de talas inom mig
helt stilla står jag
händer lyfter av kapuschongen
röda djupt röda droppar är ringens droppstenspärlor i mitt hår
varje pärla är hållen av smaragdblads händer
händer sveper av mig mantel
jag hör den falla i mjuka vågor
känner den flyga förenas med natthavets vågor
mitt ansikte öppnas vänds till
jag är naken ohöljd blottlagd
känner icke blygsel
känner
regn faller över mina bara axlar rinner nedför mina skuldror
finner vägar runt kotornas band
lösgör
frigör
vattensånger dansar lever
jag känner
ser sjön runt mina fötter
en hand bjuder mig att stiga ur
utan att lyfta blicken lägger jag min hand däri
handbäraren leder mig
förbi
hala stenar
falska grund
vi vandrar
in i
nattens dröm
i gryning väckes jag av koltrastens sång
känner dagens klädnad skölja ljus
vänder mitt ansikte till eurus
flyger in i gryningslandet
ser hennes ansikte stråla kärlek
jag niger djupt inför
hennes gåvoregn
hör mjuka tassar
nära
vet

löv seglade vida

lövhand lades över fot



var

stilla
*
iris
öde

öde

blickar jag in i mörkt skogöga


skogsöga

blinkade

jag

ser genom

iris

dansar i irisängen

slöjor

böljar runt hennes vackerkropp

regnbågens

målar

liv

pupill vidgas

jag vilar

stilla
*

Eldringar
lämnade

allt

med bröstet i händerna sökte jag andas
stilla

följde stigen nedför
havet badade
eld

sten seglade in till stranden

satte mig i dess hand

stenen stannade i mitten

se

jag böjde blicken
såg ringarna

blå ringar

ringar steg upp ur

eldringar brann runt mig

gå igenom

jag gick
igenom

hem

*

trampade gasen i botten
körde in i bergsväggen
bergsväggen öppnades
nu var jag i en lång tunnel
utan slut
upptäckte att bilen inte var runt mig
satt med ratten i handen
jaha var det inte mer än detta
släppte ratten
lät den ligga
kände klingande grus under fötterna
gruset skimrade
kisel
hörde vindarna fick en känsla av att jag virvlade
ändå vandrade jag lugnt och godmodigt
kände inte rädsla
var tom
tunnelns väggar började skimra
röda
såg bilder
kände dem i
händerna
en solstråle fann vägen
tog mig i hand
pekade på en stjärna
där är din ö

stod nu vid tunnelns slut
eller var det början

månmoderns stjärnspann
bar mig
in i det okända
kända
*
rötter är fantastiska, de är alltid tillsammans
de ändrar färg efter jordens färger
eller
är det tvärtom
kanske

fann en vackerblomma
ser rötternas skönhet hur de alltid är tillsammans

ovan marken
till synes enskilda

rötterna
stjärnvägarna är alltid tillsammans

kanske i tystnad

rötterna förändras med jordens färger eller tvärtom

ur dem grönskar liv
*
kvällen andades
djupa andetag

aftonen lindar mantel runt

var stilla mitt barn

drömmen trippar i ängens famn
*
Brevutdrag:
Vitnande eld

denna eld är vacker
icke sanningens eld
den gudomliga sanningens eld - ja
icke mänsklig sanning
denna eld är sannhet
sannhet är icke att vända sitt ansikte bort från

jag tycker om liven
gestalterna vilka träder fram
det kan de endast göra då orden är översatta i hjärtat
ja - kanske är de vita
då det vita sätts i stark intensiv rörelse skimrar regnbågsljuset
så är det även med den svarta manteln
den vänds av stjärnhänder

dygnstalan
det gör ont
fruktansvärt ont att se
innerljus förfalla
i månskäras hand vaggas tårar
faller in i själsland
silhuetter avskalade skuggor
vandra avklädda sitt ljusliv
han vattnar dem med ljus
de träder stilla fram inför hans blick
med öppnade händers strålande fingerljus
bugar de tar emot dagens bud
lägger gåvan i bröst
de vandra vägar in i törnesnår
helar läker kronblads brustna linjer
deras blick äro fyllda
av sorgmod
av smärta de ser
klinga ut ur händers skålar
kvinnotårar vattnar floder
de äro kännande händer medlevande hjärtas vagga
kvinnor sitta vid flodens strömmar
bykar kläder
hänger dem på himmelsstreck
vindar vandrar in
andas
linnen fläktar
fläktar stilla
fram träder väven
vingar lyftas
flygande pärlor
friträdda
runt solstrålar
vävens solljus omfamna
själars
väckta
ögon
folken vandrar skrider in i
soltempels gård
fram träder guldet
mantlar av guld faller över glömda stenar
deras liv voro plundrade skövlade skönhets steg
fram träder guldets skrifttecken i silverhamns ljus
jag ser hennes vida
mildrande
ömhets kjolar
smeka markernas pinogråt
knivar ornamenterade
jag ser tecknen
skära rent sårkanterna
blixtrande eldar bränner
nål av silver sömmar rosensömn
lindrar helandets smärta
det gör ont fruktansvärt ont att se innerljusen förfalla
hör själarnas suckan över vedermödor
deras jämmers veklagan över skönhet given
det finns icke längre sannhets glädje
masken stelmasken
kväver ögons sammetslyster
med oseende flackande blick
vandra de över
hjärtblommors händer
binder dem till kransar över grav
runt gravar sättas stänger svarta med pilblads
hjärtblads oblatsform
rör icke spetsen vänd uppåt
den stinger dig
stinger dig till gråt
till gråt
den gråten öppnar dina floder
till virvlande forsar
där timmerstockar minner om
skogarnas andnings liv
liv
mitt hjärta brister
det gör ont att se honom tränga in i hennes sköte
hennes kropp äro sargad våldtagen
hennes ögon äro brunnar
sakta rinner porlar blodtårars strömmar
bäckar ådror smärtblod
renas i månsilverdalen
de vaggar henne in i helande sömnen
eldar
fyrbål
brinner i natten
trummor dånar
läkeskramlor ljuder
örtdofter lindas runt
fötter river upp döljdamm
de dansar runt hennes sovande
uppgivna kropp
i den tolfte nattens gryning faller
måndroppe
in i hennes vitvälvda panna
hennes kinder rodnar
hennes ögon öppnas i klarljus
skimrar helade
till
liv
ve eder jämran
lyft stegen ur sumpmarker
ur kvicksands kvävande klor
se horisontens gyllene linje
dess streck omfamna eder i kärlekens ljusvärme
se gyllene stänger stiga upp med spirande blad
möt skimrande sammets ögons givande omkrets
i natts uppklarnade ljus stiger jag in i sjön
ser vita kronor segla
en öppnar sin famn för mig
jag rullar ihop mig
till en boll
det är då
jag rullar ihop mig till en boll
håller armarna runt mig för att inte brista
med ögon fästa vid stjärna sover jag dag
i frid
omsluten av liv
soldisets slöjor smeker gräsets guld
vita skålar sjunger klangljus
morgonen
badade i silver
nu svävar soldisets slöjor i ängens famn
stiger upp
smeker trädens toppar
slingrar sig in mellan stammarna
överallt tindrande ljus
blommorna väntar
väntar
på livets händer
fågelns vingklanger
öppnar
upp