Tillit är en dygd given av stjärnljus
Du lever med ett flertal ord en del av dem träder klara fram andra ser du skymta så gömmer de sig
Ett av de ord du lever med är föranmälan
Detta är ett tecken, det är inte att göra en föranmälan för att sedan lämna återbud, det är en föranmälan till livets fest.
I den festen är stegen mycket vackert lagda.
I livet är det inte inom rimliga gränser att göra föranmälan om, det sker mycket på vägen, ändå går det att göra en föranmälan genom att leva inom den stilla begrundan, i den talar alla vägar ett gemensamt språk, framåtbarnet talar i en gemensam storm med bakåtbarnet, dessa blickar in i varandra. Det måste de göra för att inte trassla in sig i slöjan.
Det finns inte ett mellanfoder i denna slöja ändå är det där.
Detta mellanfoder kallas nuet, huruvida detta mellanfoder skall fyllas eller vara ett mellanrum är beroende av svaret vilket gives av själen.
Den stilla begrundan är att stiga in i den totala tystnaden att omges av tystkronan.
Det är inte alls att avsäga sig världen eller livet det är mer att stiga in i livet.
Slöjan har två sidor en framsida samt en avigsida. Tag nu inte avigsidan till en negativ upplevelse, det är intet annat av speglingen av framåtbarnets ögon.
Det nästkommande ordet är förvägran
Det är att förvägra dig dina framåtsteg att se in i framåtbarnets sammetsögon, det vill dig väl.
Då du förvägrar dig detta dras samtidigt en ridå, inte mjuk och böljande snarare en järnridå för bakåtbarnets blick, du blir hängandes inte ens i mellanfodret du blir hängande i smärtstorm.
Du förvägrar dig liv därigenom förvägrar du själen rörelse, därmed tvingas anden att skydda din livslåga samtidigt tvingas ditt jag att hålla undan utanförförvrängarna.
Vi talade om tystkrona, detta ord vilket du har kommit att älska, i det tidigare var det att finna själsfrid här är det att stilla sinnena vilka virvlar fritt lösta ur mening i allt hastigare tempo. Då de är lösta från bort från mening är du angripbar, det är här alltså att stilla sinnet från påverkan.
Det nästkommande ordet är förvriden
Då du lever i detta upplösta tillstånd utan att finna trådarna i slöjan blir livsbilden förvriden,
Slöjan blir en mask, ty ditt ansikte passar inte in i denna slöja.
Det förvrängda ansiktet är att likna vid migrän
Själsmigrän.
En reagens är alltid ett möta av, ett möte med.
Migrän är en reagens ett symptom, faktiskt är det här tanken vilken ropar till dig; hör vem du är, spring inte bort från ditt själv. Du lyssnar inte fortsätter att springa ut i isande permafrost dina fötter blir kalla medan huvudet i förtvivlan söker uppamma hetta, inte för inte är det av godo att sätta fötterna i senapsbad samt söka kyla ned tanken, den är verkligen utan själens medverkan i stormande framfart, det vill den inte; tanken vill sitta med barnet i famn för att berätta vackersagor.
I de sagorna träder de rätta valen fram, det finns så många val i livet du ångrar, varför ångra.
Se spåren, låt valen inte styra in i ond cirkel av illagörande steg vilka leder bort från stigen
Låt valen inte styra in i onda cirklar i påvisandet, bevisandet av icke är.
Denna ondcirkel är icke utanför, den är en pålaga, en cancersvulst innanför.
Denna onda cirkel är ett stålband runt hjärtat; en dödsmask av det förvridna ansiktets själ.
Låt icke valen styra över liv, låt lyssnandet styra in i liv
Till liv
Till liv bort från stadens stickande ljus; konstlade charaders bländverk in i dalen, skogen där fridsljusen de milda skimmerljusen andas.
Till liv
Till
Tillit, vad är tillit är det att sätta sig ned i väntan, i väntan på att något utanför dig skall ta hand om kaoset, eller är det att sätta sig ned för att vända ansiktet bort, det vill säga utan sarkasm; sätta dig med benen i kors för att se inuti dig. Det är inuti dig kaoset är, det påverkar stegen runt dig. Det råder ofta kaos av den enkla anledningen att du har svårt att se valens rätta skepnad, valen är kronblad i den vackraste av vackra blomsterbuketter.
Du undrar vad det finns för avsikt med att säga att ditt inre kaos gör kaos runt dig, är det då ditt eget fel att kaos ofta är runt dig. Så är det inte avsikten är avsiktslös, det vi avser är att då du lever med kaos och ett väsen av djupt intresse frågar dig hur du mår och du ger olika svar utur olika sfärer ger du bilden av kaos, du gör förvirring hos den andre. I din värld finns det olika plan brukar du säga; det är fullt riktigt, det största kaoset är oftast att trivas i människokroppen, den hindrar dig upplever du och så är det. Skulle du inte inneha den människokroppen skulle du inte mäkta stormarna. Den håller dig, faktiskt, jordad.
Det kan för den vilken frågar verka eller framstå som att du inte talar sannhet; det gör du , du söker endast att inte göra illa de vilka är runt dig, det är även svårt att ständigt förklara de olika planens smärta.
Men vad är då tillit, vi vill gärna säga:
Det är vilja till tro.
Barnet har inte det minsta tvivel, hur skulle barnet ha det, barnet är i allt.
Den vuxne däremot erfordras det steg för att ”återvinna” tron. I vuxen ålder erfordras det vilja till tilltro vilken leder in i tillit.
De vilka lever i tillit är ljusgivare.
Ljusgivare är solceller vilka tändas i skymningen.
kvällsvind
vaggar dag vid elden
eld brinner
gnistor
dansar
järngryta rund har trenne ben
hänger i vackerkedja
koka soppa len
till kvällsvard vi er bedja
doftar i
rymden
värme ler
kvällen nynnar
ro
bjuder dem alla in
i trädgården faller skymning
solceller vandrar
skänker
blåskimrande
silverstjärnor in i stegs mättnad
*
Tillit är ett mycket vackert ord
med mening
i mening av
brister
jag brister
lyfter mig
ber sakta till solvind
för henne
samman
lövfallan
Ur vemods iskalla
ropar hon in i natts svarta mörker
kunde du vara kärlek
kärlek runt mitt hjärta
är du
de steg min själ skall frukta
vad bär du i din hand
dricker du mina bäckars strömmar tomma
tömmer du mina ögons glöd
deras lovsång till liv
kunde du vara kärlek
kärlek runt mitt hjärta
så susar hennes
avklädda stämma i gyllene lunden
skall jag sluta min öppnade vinge
skall jag sluta knoppen runt mina ögon
öppnade till
för att giva till
kupar du din hand till att äga
människoson av värld
stjärnsystrar kom till mig
kom i natts mörker
låt oss upplysa
hennes själ
samla hennes måntårar
smeka dem ljusa
med våra sångers
ljus
de äldste talar stilla värme
frukta de förvrängda stegen
frukta icke
är genom
möt fruktan genom att se i kärlek
frukta icke livets steg
jag är dig alltid nära
se
det
i kärlek
månbåtar seglar i natten
lanternor i själars höstskrud
är du den jag skall frukta vilken sätter mitt hjärta i brand
sade hon
släppte sina glödande löv
in i moderns
famnvilja
*
ansikten kan vara av mångahanda slag
denna slöja av silver är där
alltid
den vävdes vävs i evig andnings ljus
lever synliggjord i årstiders andning
ofta ser jag ängen
ofta ser jag spindelvävar
ofta
ser jag slöjor
i dem alla ansikten
det är en vacker gest
slöjan till allt liv
andnings membran
livsvägar
kvällen sitter vid elden med dagen i famn
nynnar vaggsång
barnet sover dröm
sånger vaknar i stjärnsalars vidsteg
ansikte
ansikten
lever i allt
är vackra hjärtans leende
nu ser jag höstens blommor le
de sjunger
liv
in i drömsömn
skönhet
innervärme
vakna i inneransiktens inåtvända djup
*
de fagra stigarna skymmes av just önska
det går inte att ropa stanna
stanna är ett vackert ord
en fylld mening
kanske
då vi ropar stanna med hjärta fyllt av kärlek
kanske det då tänds en stjärna
kanske är det då vi i drömmens andning är vid
vida själars sång
välja
vi vill välja mångahanda skeenden
livet är fyllt med val
valen
valet gjorde vi en gång i samspråk
slöjan lades över vårt ansikte
vi spann slöjan i gudomligt ljus
kärleken är där
jag är inte av den meningen att vi vävt olyckor själva
vi väljer icke smärtans steg
den är slag
ofta hårda slag
det går inte att ropa stanna
stanna är ett vackert ord
en fylld mening
kanske
då vi ropar stanna med hjärta fyllt av kärlek
kanske det då tänds en stjärna
kanske är det då vi i drömmens andning är vid
vida själars sång
kvällen
vilar stilla
är omfamn vid
inom sina händer
klingar kristaller rena
befriade ljus
i den vida vida världen
vandrar ensamsjäl
i den vida vackervärlden vandrar de i ljus
själar föres samman
inte alltid fysiskt
de är
alltid nära
stormslag
vågor
slår höga
virvlar över klippor
havsblommors girlanger skrudar
stenars
skärande skri
stormvindars mantlar
viner
viner
raka
sving
viker undan
piskar
undan
undan
icke är
blixtar viner
hav kokar
det dånar
dånar
stormvindars mantlar kastas upp över
luften smäller
smäller
huset darrar dörr slås upp tjutet stiger över hav
i ett hörn
sitter hon inträngd
av sig själv
vinden stannar vill du
hon lyfter slagen blick
silvertår stiger ur vrå
silvervingar bär henne
varsamt
hem
Du lever med ett flertal ord en del av dem träder klara fram andra ser du skymta så gömmer de sig
Ett av de ord du lever med är föranmälan
Detta är ett tecken, det är inte att göra en föranmälan för att sedan lämna återbud, det är en föranmälan till livets fest.
I den festen är stegen mycket vackert lagda.
I livet är det inte inom rimliga gränser att göra föranmälan om, det sker mycket på vägen, ändå går det att göra en föranmälan genom att leva inom den stilla begrundan, i den talar alla vägar ett gemensamt språk, framåtbarnet talar i en gemensam storm med bakåtbarnet, dessa blickar in i varandra. Det måste de göra för att inte trassla in sig i slöjan.
Det finns inte ett mellanfoder i denna slöja ändå är det där.
Detta mellanfoder kallas nuet, huruvida detta mellanfoder skall fyllas eller vara ett mellanrum är beroende av svaret vilket gives av själen.
Den stilla begrundan är att stiga in i den totala tystnaden att omges av tystkronan.
Det är inte alls att avsäga sig världen eller livet det är mer att stiga in i livet.
Slöjan har två sidor en framsida samt en avigsida. Tag nu inte avigsidan till en negativ upplevelse, det är intet annat av speglingen av framåtbarnets ögon.
Det nästkommande ordet är förvägran
Det är att förvägra dig dina framåtsteg att se in i framåtbarnets sammetsögon, det vill dig väl.
Då du förvägrar dig detta dras samtidigt en ridå, inte mjuk och böljande snarare en järnridå för bakåtbarnets blick, du blir hängandes inte ens i mellanfodret du blir hängande i smärtstorm.
Du förvägrar dig liv därigenom förvägrar du själen rörelse, därmed tvingas anden att skydda din livslåga samtidigt tvingas ditt jag att hålla undan utanförförvrängarna.
Vi talade om tystkrona, detta ord vilket du har kommit att älska, i det tidigare var det att finna själsfrid här är det att stilla sinnena vilka virvlar fritt lösta ur mening i allt hastigare tempo. Då de är lösta från bort från mening är du angripbar, det är här alltså att stilla sinnet från påverkan.
Det nästkommande ordet är förvriden
Då du lever i detta upplösta tillstånd utan att finna trådarna i slöjan blir livsbilden förvriden,
Slöjan blir en mask, ty ditt ansikte passar inte in i denna slöja.
Det förvrängda ansiktet är att likna vid migrän
Själsmigrän.
En reagens är alltid ett möta av, ett möte med.
Migrän är en reagens ett symptom, faktiskt är det här tanken vilken ropar till dig; hör vem du är, spring inte bort från ditt själv. Du lyssnar inte fortsätter att springa ut i isande permafrost dina fötter blir kalla medan huvudet i förtvivlan söker uppamma hetta, inte för inte är det av godo att sätta fötterna i senapsbad samt söka kyla ned tanken, den är verkligen utan själens medverkan i stormande framfart, det vill den inte; tanken vill sitta med barnet i famn för att berätta vackersagor.
I de sagorna träder de rätta valen fram, det finns så många val i livet du ångrar, varför ångra.
Se spåren, låt valen inte styra in i ond cirkel av illagörande steg vilka leder bort från stigen
Låt valen inte styra in i onda cirklar i påvisandet, bevisandet av icke är.
Denna ondcirkel är icke utanför, den är en pålaga, en cancersvulst innanför.
Denna onda cirkel är ett stålband runt hjärtat; en dödsmask av det förvridna ansiktets själ.
Låt icke valen styra över liv, låt lyssnandet styra in i liv
Till liv
Till liv bort från stadens stickande ljus; konstlade charaders bländverk in i dalen, skogen där fridsljusen de milda skimmerljusen andas.
Till liv
Till
Tillit, vad är tillit är det att sätta sig ned i väntan, i väntan på att något utanför dig skall ta hand om kaoset, eller är det att sätta sig ned för att vända ansiktet bort, det vill säga utan sarkasm; sätta dig med benen i kors för att se inuti dig. Det är inuti dig kaoset är, det påverkar stegen runt dig. Det råder ofta kaos av den enkla anledningen att du har svårt att se valens rätta skepnad, valen är kronblad i den vackraste av vackra blomsterbuketter.
Du undrar vad det finns för avsikt med att säga att ditt inre kaos gör kaos runt dig, är det då ditt eget fel att kaos ofta är runt dig. Så är det inte avsikten är avsiktslös, det vi avser är att då du lever med kaos och ett väsen av djupt intresse frågar dig hur du mår och du ger olika svar utur olika sfärer ger du bilden av kaos, du gör förvirring hos den andre. I din värld finns det olika plan brukar du säga; det är fullt riktigt, det största kaoset är oftast att trivas i människokroppen, den hindrar dig upplever du och så är det. Skulle du inte inneha den människokroppen skulle du inte mäkta stormarna. Den håller dig, faktiskt, jordad.
Det kan för den vilken frågar verka eller framstå som att du inte talar sannhet; det gör du , du söker endast att inte göra illa de vilka är runt dig, det är även svårt att ständigt förklara de olika planens smärta.
Men vad är då tillit, vi vill gärna säga:
Det är vilja till tro.
Barnet har inte det minsta tvivel, hur skulle barnet ha det, barnet är i allt.
Den vuxne däremot erfordras det steg för att ”återvinna” tron. I vuxen ålder erfordras det vilja till tilltro vilken leder in i tillit.
De vilka lever i tillit är ljusgivare.
Ljusgivare är solceller vilka tändas i skymningen.
kvällsvind
vaggar dag vid elden
eld brinner
gnistor
dansar
järngryta rund har trenne ben
hänger i vackerkedja
koka soppa len
till kvällsvard vi er bedja
doftar i
rymden
värme ler
kvällen nynnar
ro
bjuder dem alla in
i trädgården faller skymning
solceller vandrar
skänker
blåskimrande
silverstjärnor in i stegs mättnad
*
Tillit är ett mycket vackert ord
med mening
i mening av
brister
jag brister
lyfter mig
ber sakta till solvind
för henne
samman
lövfallan
Ur vemods iskalla
ropar hon in i natts svarta mörker
kunde du vara kärlek
kärlek runt mitt hjärta
är du
de steg min själ skall frukta
vad bär du i din hand
dricker du mina bäckars strömmar tomma
tömmer du mina ögons glöd
deras lovsång till liv
kunde du vara kärlek
kärlek runt mitt hjärta
så susar hennes
avklädda stämma i gyllene lunden
skall jag sluta min öppnade vinge
skall jag sluta knoppen runt mina ögon
öppnade till
för att giva till
kupar du din hand till att äga
människoson av värld
stjärnsystrar kom till mig
kom i natts mörker
låt oss upplysa
hennes själ
samla hennes måntårar
smeka dem ljusa
med våra sångers
ljus
de äldste talar stilla värme
frukta de förvrängda stegen
frukta icke
är genom
möt fruktan genom att se i kärlek
frukta icke livets steg
jag är dig alltid nära
se
det
i kärlek
månbåtar seglar i natten
lanternor i själars höstskrud
är du den jag skall frukta vilken sätter mitt hjärta i brand
sade hon
släppte sina glödande löv
in i moderns
famnvilja
*
ansikten kan vara av mångahanda slag
denna slöja av silver är där
alltid
den vävdes vävs i evig andnings ljus
lever synliggjord i årstiders andning
ofta ser jag ängen
ofta ser jag spindelvävar
ofta
ser jag slöjor
i dem alla ansikten
det är en vacker gest
slöjan till allt liv
andnings membran
livsvägar
kvällen sitter vid elden med dagen i famn
nynnar vaggsång
barnet sover dröm
sånger vaknar i stjärnsalars vidsteg
ansikte
ansikten
lever i allt
är vackra hjärtans leende
nu ser jag höstens blommor le
de sjunger
liv
in i drömsömn
skönhet
innervärme
vakna i inneransiktens inåtvända djup
*
de fagra stigarna skymmes av just önska
det går inte att ropa stanna
stanna är ett vackert ord
en fylld mening
kanske
då vi ropar stanna med hjärta fyllt av kärlek
kanske det då tänds en stjärna
kanske är det då vi i drömmens andning är vid
vida själars sång
välja
vi vill välja mångahanda skeenden
livet är fyllt med val
valen
valet gjorde vi en gång i samspråk
slöjan lades över vårt ansikte
vi spann slöjan i gudomligt ljus
kärleken är där
jag är inte av den meningen att vi vävt olyckor själva
vi väljer icke smärtans steg
den är slag
ofta hårda slag
det går inte att ropa stanna
stanna är ett vackert ord
en fylld mening
kanske
då vi ropar stanna med hjärta fyllt av kärlek
kanske det då tänds en stjärna
kanske är det då vi i drömmens andning är vid
vida själars sång
kvällen
vilar stilla
är omfamn vid
inom sina händer
klingar kristaller rena
befriade ljus
i den vida vida världen
vandrar ensamsjäl
i den vida vackervärlden vandrar de i ljus
själar föres samman
inte alltid fysiskt
de är
alltid nära
stormslag
vågor
slår höga
virvlar över klippor
havsblommors girlanger skrudar
stenars
skärande skri
stormvindars mantlar
viner
viner
raka
sving
viker undan
piskar
undan
undan
icke är
blixtar viner
hav kokar
det dånar
dånar
stormvindars mantlar kastas upp över
luften smäller
smäller
huset darrar dörr slås upp tjutet stiger över hav
i ett hörn
sitter hon inträngd
av sig själv
vinden stannar vill du
hon lyfter slagen blick
silvertår stiger ur vrå
silvervingar bär henne
varsamt
hem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar