7 september

Frändestjärna
Nattens slöjor sveper om kallar viskar
leder mig in i skogens
vida salar
mantel av tistelljus
bär jag runt mina frysande steg
flätad krans av
gyllenblad
bär jag
runt hjärta
Slöja rinner nedför ryggens linjer
han ser genom väggar
av glas
av betong
hans blick är
skärande diamanters strålar
efterlämnar icke sår
Skänker
liv
liv till uttorkad strupes vingklippta segel
ord flyger fria
in i turkos strand
hon står i nattens mörkaste mörker
blicken söker
indigomantels hav
andas
blicken finner
hon möter frändestjärna
ropar tyst
är du min vän
är du hos mig
då mitt innerljus brister
kommer du till mig
är du hos mig
vaggar du mig då smärtan river
för (följer) du mig
hem

jag säger aldrig
i gryningens steg

sade jag ofta läs den boken

har du hört mig säga de orden

Jag säger dem ej

ty böcker
är
där

skrider fram inför

den behövandes hjärta

jag säger aldrig
läs

söker aldrig övertyga

jag säger
gör

följ stegen

Var vaken
inför

det vackra i skönheten
allt är skönhet i

innerljusets värme

jag ber dig

läs mitt inre

kropp med modifikationer
kroppen kan vara mer eller mindre en stenstod
en kropp tagen ur handling
en handlingsförlamning
en stillbild
av
kroppen är den fysiska gestaltbilden
därmed det redskap vilket utför själens rörelse genom andens ljus
det vill säga är det redskap inom vilket det faderliga samt det moderliga verkar
möts
känner vad liv är
därmed är kroppen ljus och värme
kärleksförening
stenstoden
statyn
stenen
står tillsynes ”bara” där, ligger ”bara” där
tar emot regn vindar stormar ljuva vindar snö hagel
omständigheter

den handlingsförlamade har blivit stungen
giftet kryper sakta in
upp

ur öga
faller tår
vattnar lerjordar
han går böjd
söker
finner

krukmakaren
sätter sig ned vid drejskivan

smeker trä med kärleks hand

på skivan

vilar en lerklump

ur öga faller tår vattnar lerjord

en kropp vilar stilla
dröm

varsamt rör han foten mot
skivan snurrar
livshjulet snurrar

lerklumpen modifieras icke bort från sitt ursprung
sitt själv

den blir
en
kopp
en
vas
en
kruka

vad är jorden till
vad växer däri
jorden är en kopp en vas en kruka en

bärhand bärande hand

hans händer är skimrande kärlek

han följer leran
lyssnar
känner

stilla inre begrundan följer rörelsen

så finner solstrålar vasen

en blomma
flyger in

i fönstret står vasen
skir
smäcker
ler
ljus
till
krukmakaren
den modifierade kroppen
är icke att jämföra med den manipulerade kroppen
är icke att likna vid det manipulerande/manipulerade beteendet

templets trädgård
innerträdgård hade länge legat
glömd
gömd
vackerhänder gavs tillträde
rensade varsamt undan icketillhörigheten
lyfte fram
skönheten
ler värme till krukmakaren

I natts

stillhet

lämnar jag stengrotta

inom mig

vandrar

bilder

med mig
givna av stenfolkets

händer
ärrade är deras händers skov
de lyfter skönhet ur smärtans djup
hösttalan
I stjärnsådda marker i grönskande mossas purpurblom vandrar jag
droppar av silver gyllne bjällror gjutna av guld klingar med steg
rönnbär äro eldpärlor i sirliga fingrar
jag andas höst
sluter nattsjal tätare om
stannar lyfter blicken in i himlars salar
stiger in i vitslöjad grynings sång
stegen leds till källa av klarljus
hon väntar där
min moder
av liv
hon
kupar händer om mina
jag känner
värmen strömma in
hennes ögon vandrar in i mina
hon sluter mina linsers brustna sträng
hon visar mig ängder gröna där bäckar dansar fria där blommor är liv
hon visar mig det blivande det vilket alltid är
älskande livens omfamn
hon visar mig frösådden
det havande livet
allt det vi tro födas försvinna
vilket är
hon lyfter skuggvingen ur höstens famn där ser jag solvingen andas
känner livets sakrala vishets lov
hennes händer öppnas
mina ögon förmår
åter se
smärtan förblindar dem icke mer
jag känner hennes närhet runt mina steg
de visar mig stigen till lunden där rönnbären doftar innerlighet
jag ser hasselnöten vila i krona skimrande lindarnes ljus
ännu dansar gräsets vida hav
jag andas
känner
mild handvind varsamt
smeka min kind
glädjekälla strömmar
in i hjärtgård
till liv
jag faller ned in i markens händer
dör föds
föds dör
sakta slutas hand runt hjärtat
ser hjärtat vila i din hand
öppnas helt stilla
vattnad av urkällas ström
strålar lotusblomma i din hand
bladen andas
äro vingar av fjärils ljus
du ser mig flyga
in i
höstens djupt röda eld
föds

morgontalan
kopparskimrande ögon
dricker ronna
morgonrodnads vind
molnhäst lyfter den vackra
in i hans famn
hon vattnar ängstemplens gårdar med silver
vattnar blommor i himmels äng
stiger högre
högre
in i sfärers rena riken
där ler stjärnvisdom
hon ropar
vågen vänder
vänder till
lindar sina strömmar om liv
snörpta liv
stängda röster
virvlar ur
kramp
i älskande skog synes omslingrande kroppar
rötter av rötters stam
befriade äro orden
de vattna stenöknars sprickärr
tusende kaprifoler
regna
över
doftande nektarfjärilars
helande strömmar lätt berör
sårkanter kysser varandra
blir bördiga jordar
hud rodnar i grynings vaknande kristallskålar
de barhuvade gives fjädrar
fjäderskruds
gyllene skimrar de regnbågsopaler
stegregn falla över jordar
planteras i höstlig glöd
sover djup dröm i
kristallsalars högsäte
hon lyfter
blicken
ser stigens allvarande liv
i ödmjukhet
hälsar hon vitblommande ljus
ur bröst lyfter hon flamma
bär den
följer den

ser vågen vända
under
himlens tindrande diadem
fanns finns ett fönster
vackert är det
av glasav ickeglas
omgivet av vita
skira ramarbågar
vackerhänder

öppnar fönster
vitfågel
flyger
fri
vingar skänkerdun
drömdundröm vackra drömmar
Solblomma