Låt oss tala det språk du tycker om inom det språk du känner ditt hem
Vackernatt
I den vackraste av nätter efter regnets sånger
vandrar hon ensam smärtofylld
följer inre rörelse
stegen har inte brådska inom
stegen är flytande
lugna
hon är vandrerska utanför tiden
hon bär inte kläder inte kropp är spunnen av ljus
ljus rinner av henne var hon går
hon är en källa till tröst
hon är givande värme
hon vet det ej ser icke sin klädnad
hon huttrar till
en isfläkt far förbi snuddar vid hennes hjärta
hon gråter med ser isen smälta
hon vandrar ensam natt
söker svar jordtyngden har hon lagt av
hon stannar vid tjärnens rundel
ser stjärnors ring vet vägen
hon nedstiger i tjärns händer
stegen har inte brådska inom
stegen är lugna
hon är en vandrerska utanför tiden
bär inte kläder
bär inte kropp är spunnen av ljus
ljus rinner av henne var hon går
händer omsluter
varsamt förs hon följer strömmars andningspuls
ser stegen föras djupare
djupare in
vaknar i stjärnors ring
hon bär rodnadens kläder
stiger in i dalen
hon niger inför
eld brinner skimrande låga
hon lyssnar till berättarfolkens saga
skriver orden med kärleks blod
rubinsånger ljuder i dalen
Vi säger icke mer
Nu skriv orden du sade till dig själv; jag har kommit underfund med ett viktigt faktum jag har levt landflyktig förvisad genom hela denna vandring.
Den förvisade har blivit utkastad på bar okänd mark, det tar trägen vilja att åter lära sig att gå, det går och det vet du.
Den landsförvisade har även den blivit utkastad, ofta på grund av en gärning vilken icke överensstämmer med helheten, eller de höga mänskliga herrarnas vill/maktmissbruk.
Den vilken lever under landsflykt har vänt sitt ansikte bort från något.
I vissa fall har dessa flytt bort själva under smärta från sitt land för att vända ansiktet bort från de mänskliga höga herrarnas maktmissbruk.
Du fastnar för du ser bilden vi avser; land kan vara land likaså kropp – ett liv.
Livet är marker, levande marker, beroende av skördar, bruk,
Balans.
Ett väsen kan leva under landsflykt, så har du gjort. Nu tänker du genast på grund av rädsla. Detta är inte rädsla det har blivit det. Du har förvisat dig själv till andras gagn.
Ständigt åsidosätter du dig själv.
Styrkan till liv växer starkare.
Ännu är det så att du ser mer till de omgivandes lycka än din egen,
Dotter; du har ett liv
Våga säg nej.
Minns våra ord; en man av människosläkte har icke rätt att göra dig illa
De sanna männen gör icke illa.
Är lyssnande.
Så ser du orden i, den vackraste av nätter efter regnets sånger,
Regn är berättarsånger
I de mänskliga vandringarnas strömmar hände det sig att människor satt vid eldar och intog sin föda då magen smält födan kastade de avfallet här och var
markerna klarade av att smälta ta emot det människan lade av
Människorna förökades blev fler och fler avfallshögarna växte de synligt lagda samt de i lönndom lagda hon hann hinner icke med att smälta undan hennes blod förgiftades förgiftas sakta
En toalettstol är så mycket mer än en toalettstol, vi ämnar icke beskriva hela reningsverket, det finns ritningar, beskrivningar till dessa,
Toalettstolen består av vitt porslin längst ned synes vattenrundel skimra
Stolen har en sits ofta med egentligen tre ringar; stolen – sittringen samt locket.
Toalettstolen tar emot allt det vilket munnen tagit in genom händernas gärning,
Allt intaget har behov av att smältas i tacksamhet
Till allt.
Det är av godo att göra val befintliga val – här spola eller låta kvarstå.
Nog är det ett vackert ljud att höra vattnet spola.
Vi avser inte att gå in på närmare detaljer.
Människan sätter sig till doms över jords steg
den icke lyssnande människan sätter sig till doms över hennes steg
dess oseende ögon flackar sömngångaraktigt
aktigt
amfibier är de utan förmåga att själva kunna andas
de andas genom andra
genom medlevandes liv
detta är den icke lyssnande människan
domare av sig själv, befordrad av sig själv till domare
den botfärdige skall stiga in i ökensolen naken
ty denne vet att boten icke är straff
icke är underkastelse
är att uppstiga i lovsång
till himlars skönhet
boten är vägen till nåden
boten är givandets tagandets givandets gest
levande strömmar skall rena hennes blod
den botfärdige skall vandra in i ökensolen naken med ansiktet leende i visshet av det vilket är
Avkläda sig till att kläda sig i solens skrud.
vandra in i ökensolen naken med ansiktet leende i visshet av
regn är berättarsånger
så är
tårar regn
drömhand omsluter hjärta
vandrar stilla skönhet
i rosende
gård
mjuk
varm
är din röst då
den omfaller
mig
dina händer
sluter
om
mina
dina armar äro mantel
sammets skimmer
dina fingrar
följer
dina ögon ser
vacker är du i din mantel
solströdda är dina stränder
står i ängen
långt
bortan för
känner
trädens lätta rörelse
längtar
till ostörda marker
mjuk är din hand vilken seglar ur din mantel
saga
sagoskepp
sannhet
skimrar
vitsilver
jag stiger i
ser de kringspridda stegen
vems
eller vad
övergivna
vilsna
det finns inte värme
steg satta
för
länge
sedan
ändå
färska
ord
ekar tomma
tomma
såg hennes blodstårar
visste med ens vari kärlek består
såg ryggtavlan av den brustna linjen
ber vind
varsamt föra dem samman
ser pärlbandet läggas runt
hennes smäckra hals
varmeld strömma
under
valvbågar
träds grenar
smeker hennes
ögon
ljusa
jag ser
era händer flyga fria
ser era vackra händer
lysa
havs våg
var gång era fingerljus
snuddar vid varandra
skapas ett doftande rosenblad
i mötet slår
fulländad
ros
ut
runt er
månvind andas
stjärnstoff
in i
hennes torkade ögon
ängder andas slöjor
sakta
stiger hon ur sömn
tårar faller in i händers skålar
månvind
famnar om hennes skålar
förvånad ser hon dem
vändas till
handbäckar av klaraste renhet
vattnar
rötternas
steg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar