det är bara människokvinnan vilken gråter
hennes ande är stark
*
En gång var allt en långdans,
haven, markerna, vind, eld, luft, metall, trä, stenar, djur, växter, människa,
människan.
alla höll varandra i hand en vacker långdans
en girlang
dansade i spiral alltid
inåt
utåt
inåt
där i inåt såg de mötte de gemensamt hjärta
fröjdades begav sig åter ut
med rosende kinder
fingerblomsljus
så andades livet
miss tröstan vaknade
kanske lång tråkig het
vem är väl du vem är väl du väl du
är du bara
bara
dansen virvlade ut
ut
ut
för irrande vilse
människan gavs nu gåvan att lära känna alla livs vara
syster broder broder syster moder fader fader moder
men si hon steg allt högre i skyn
stenar var ju bara tunga att välta av eller kasta
växterna de var väl mest att dofta
men de där djuren
människan såg dem kämpa, tolkade stegen till strid
rå styrka
hon såg inte verkans verkning
verkningens verkan såg inte djurens värnande samhörighet
de såg rå styrka
brutalitet,
det gav makt
hon kom allt längre bort från hjärtat
det där
det
där
de brukade besöka då de ännu var en blomstergirlang
det inres
sedlighet, de log alltmer föraktfullt mot mildvinden
människan glömde människan blev djurande
djuren såg henne såg att hon inte var djurande kände inte igen drog sig allt längre undan
solarna gick i moln
stjärnorna viskade
viskade
aldrig läts människan vara ifred
hon vaknar
sakta
djupt därinne minns hon
en gång var allt en långdans,
haven, markerna, vind, eld, luft, metall, trä, stenar, djur, växter, människa,
människan.
alla höll varandra i hand en vacker långdans
en girlang
dansade i spiral alltid
inåt
utåt
inåt
där i inåt såg de mötte de gemensamt hjärta
fröjdades begav sig åter ut
med rosende kinder
fingerblomsljus
så andades livet
för att detta skall ske
men de där djuren, människan såg dem kämpa, tolkade stegen till strid
rå styrka, hon såg inte verkans verkning
verkningens verkan såg inte djurens värnande samhörighet
de såg rå styrka, brutalitet,
det gav makt
hon kom allt längre bort från hjärtat
för att bygga pyramiderna fanns behov av estetiska ögon, det fanns även behov av att lyfta stenar, det erfordrades rå styrka, denna var inte brutalitet.
genom detta brukande upptäckte människan musklerna, hon började inom citationstecken att spänna dem. hon såg vad muskelkraft kunde göra, hon såg att de alla vara olika byggda, innehade olika kroppar, de började klämma på varandra, jämföra. de började tillverka redskap, kunde ett träd fällas då kunde vad som helst fällas, de började snegla vredgat på varandra, det är vad muskelstyrka utan andens ljus gör.
Från redskap började de nu tillverka vapen.
rå styrka användes av gladiatorer, detta tolkades vara brutalitet,
var det brutalitet.
nej – de kämpade för sitt liv
de vilka var brutala var deras herrar.
den råa styrkan kom att användas av brutalitetens vinningssyfte,
rädsla andades genom människoblodet, de så kallade svaga – rädda sökte sig till den råa styrkans brutalitet
hellre detta än att mista livet
det lilla liv de kände sig inneha.
De vilka icke förlamades av rädsla förglömde aldrig hjärtat,
de bevarade hjärtat
moralen
sedlighetens gracilitet.
de blev blomstergirlangerna mellan havets fåror genom vågor
horisont värmes, då du skrev detta ville du skriva horisont vändes värmdes
egentligen till värmdes.
du börjar nu se orden; Madame claudell, hon lämnade dig inte ifred, du undrade i natten,
ser du denna Madame är cloudell, är skyar är skymmande moln, hon vandrade där på stranden såg kropp skölja upp.
människan såg djuren och tolkade deras kamp för varandes rå styrka brutalitet.
kroppen syntes men spåren var bortspolade, spåren av girlangen
människan hade förglömt sitt ursprung och sökte efterlikna det hon skulle lära känna för att alltid vara helare/värnare vid behov, kärleksgörare vid behov. detta är schamanen.
Schamanen är alltså verkaren av verkningens mening – hjärtgärning.
spåren var bortspolade kroppen slöts samman och blev knoppar av frö.
de samtalade i samspråk.
de vilsna sammanfördes och talade samspråk
de tonade in i varandra
hjärtat uppenbarades.
detta kan icke ske genom sövande droger
det kan endast ske i fullt medvetande.
så kommer vi till dina ord;
allt skall brytas ned
på vägen in till staden har de skapat stora sår i markerna i skogen i berget, jag ser
stenmalarna... stenkrossarna
dammet virvlar
det ger mig smärta att uppleva markernas smärta
så ser jag vida marker
vandrare
de söker en vacker sten, lägger den varsamt till
nästa vandrare
söker en sten
lägger den varsamt
sten till sten
berättar
här har jag varit
sten till sten blir en
så finns det stenar vilka icke söktes i bemärkelsen att hitta en vacker sten
den lades dit
lades över
det är tunga dagar nätter
så skrev du;
vi har tidigare sagt att en imaginär slöja lades över eller mellan,
du ser människans förvandligt från gracilitet till rå styrka hon är vorden en stenmalare en stenkross
samtidigt är hon förhårdnad.
då stenar males virvlar dammet, lägger sig över allt, varenda spår är borta det synes icke. används icke andningsskydd börjar du hosta för att befria andningsvägarna,
vad sker,
vindar vaknar,
lyfter dammet,
dammet virvlar allt blir uppenbarat.
Så söker människan åter vackra stenar
de stenarna talar
de är hjärtknoppars frön.
äga
ser vinden
vet vad ägande är
vandrar stegen
tiggarstaven är lagd åtsidan
en gång var allt en långdans,
haven, markerna, vind, eld, luft, metall, trä, stenar, djur, växter, människa,
människan.
alla höll varandra i hand en vacker långdans
en girlang
dansade i spiral alltid
inåt
utåt
inåt
där i inåt såg de mötte de gemensamt hjärta
fröjdades begav sig åter ut
med rosende kinder
fingerblomsljus
så andades livet
det är inte alltid lösningar uppenbaras, Madame Claudell vandrade vid stranden
en kropp spolades upp spåren var redan bortspolade
blomsteröga strålar ljus in i dagens själ
det är bara människokvinnan vilken gråter
hennes ande är stark
*
Blomöga strålar ljus in i dagens själ
*
Madame Claudell
Det är inte alltid lösningar uppenbaras
Madame Claudell vandrade vid stranden
en kropp spolades upp
spåren
var redan bortspolade
havet
färgas rött liv
solvind sköljer upp kroppar
nu sitta
knoppar
vid natteld i samspråk
hon binder blomstergirlanger
lägger dem i
i hav seglar blomstergirlanger
mellan
havs fåror
genom
vågor
horisont värmes
I solnedgång
ser jag henne vinka
stiga ur eldröd smärta
in i solnedstigning
ödelagd ö väntar
hon lyfter svärdet
våra klingor korsas
ur tvekan löst
blodröd stiger smärta
mantel av indigo omsluter
stjärnhav andas orden
sadna nid sedna sujl
i solstigning
i gryningstimme känner jag hennes hand omsluta min
ser henne vinka farväl
leende ljus
hon håller mina sår i händer
vi har åter sett dem
tillsammans
hon nynnar
stilla
En ros
Jag minns rosen i bergsskrevan
solen fann henne
hon växte i en droppe
jord
var hos henne
neg djupt inför
skönhet
sitter högst upp på älskad plats
hav doftar
följer vit svan med blicken
mina tårar
blandas med havet
Hav
det svarta havet sluter om
smärta river
sliter
kämpar inte emot
faller
faller
djupt in
in
huvud dånar
röda vågor
sköljer
ser bubblor stiga
vackra
våg famnar om
dras in i
födslogrotta
vagga
vagga
livslängtan
ser grottans väggars skimrande elddans glasväggar kristalljus
ser tecknen
ligger på bädden avklädd
mina fingrar känner dem
tecknen
sov
sov
i ögon vaknar sakta
stjärnor
silverskiva framträder
känner smycke läggas runt
hals i halsgrop
stig upp ur din bädd
ser kroppen genomsiktlig
vandrar svävar
niger djupt inför grottans händer
min sanna moder ler
vandra
med orden i dina händer
räds icke
vandrar in i havet inte svarta havet
möts av
ljuspelare turkos ljust blå guld silver havs norr sydsken
uppför en av dem stiger jag
upp
niger djupt inför stranden
följer
spåren
stigen
uppför
sitter på älskad klipplatå
stjärnblommor är runt
andas närhet
andas höga träds visord
ur sjön stiger
doft av
snö
stiger upp
ser mig
dyka
rakt in
det vita havet sluter om
smärta river
sliter
kämpar inte emot
faller
faller
djupt in
vet
vet
må det ske
min sanna moder ler
ser du
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar