Tamburiner höres i natten
ropen
ekar över vidder
jag drömmer
liv
sorg vaggar smärta
varför vände du vårt ansikte
bort
hon drömde
rosens knopp
han vände sitt ansikte till yngrefägrings länder
hon fördes till trösteriken
tröst gavs
hennes blödande hjärtas
rubiners strålar
vakar över hans lycka från stjärnö
tamburiner höres i natten
*
*
Godhets skarpblick
gav henne vingsegel
ljusstrimma
synes
i himlars jordebåge
*
Lönnsirap
kurtisaners
vitsminkade
ansikten
äro icke
de tusende jungfrurnas stjärnljus
vitsminkade ansiktens
stelnade rosenmunnar
talar lönnsirap
icke honung
medan träden förblöder
drömvandrerska
mossan andas
djupskogs
minnen
fötter sjunker in
grön är mockasiners färg
silverne broderier
möter ögons bäckar
drömvandrerska vandrar steglöst
skrudad i molnbädd
intet stör henne
hand för henne
hon strålar månskimmer ur panna
stannar inför stenfall
hör vatten
ser trappan
blir vattenströmmar
finner
finner väg
stenars mjuka linjer
böjes undan
silverfolken ler
drömvandrerska ler
sitter i bäckens virvlande lek
leken är forsande
brusande ringar
vita blommor
växer
runt
drömvandrerska sitter i stenhand
spindelmor skänker trådar
stjärnor spinner ljus runt
gren ser böjer oval
strängar
väves
in
fingrar spröda sirliga vattenströmmar
vidrör mjukt
in i dånande strömmar förs silverne själar
drömvandrerska spinner gryning
vacker är bruden i pärlemorskimrande klädnad
vinranka bär hon i mjuka slingor runt midja
slöja av stjärnspinnerskor given
vävd av gryningsfolket
bär hon
drömvandrerska böjer ödmjukt huvudets tanke
krona av kristaller sättes därpå
hennes hår faller i
långa vågsvall med
slöjas visshet
drömvandrerska andas
bågar öppnas
rosenbårder
stiger ur
fågel bär bården in i lunden
drömvandrerska ser ansikte skymta
för dem in i kärleks ljus
i vind
vänder mig bort
in i skuggornas hägn
lägger mig stilla
i
mildskugga
vind viskar
sov
stilla
min
själ
i ditt innerljus
se
bladtäcke
så skönt att andas här i ditt hägn
vackra bladtäcke
känner dig sjunka in
tackar dig
för
allas goda sagor du ger
sagor suckar människan
du säger mig
är
jag vet dina ljussteg
så skönt att andas
här
borta
osagd
osagd
är hennes krona
tystnads skönhet
stilla
stilla
andningsljus
brist icke
brist mitt hjärta
bli ett
med
Applådiaker
Ordet kanske inte finns det finns nu
Vid applåder vidrör händer varandra luftströmmar pressas samman komprimeras inom kupade händer finns ett frö
Genom den upprepade rörelsen exploderar fröet nu uppstår det du brukar beskriva ljusstoff, små partiklar i regnbågsljus, regnbågsgnistor flyger in i rummet.
Applåden komprimerar luften samtidigt sätts en rörelse igång vilken för farkosten framåt
Applåder från hjärtat är av godo applåder i ett måstegörande eller smickergörande är icke av godo.
en gång
ännu på vissa platser i hjärtgårdar levde alla väsen i samdräkt
de började snegla i ögonvrån
började urskilja
avundens sjuka vaknade
svart sjuka
tagarna kom
ristarna kom
de söker äta ljuset
de vet inte alltid hur kalejdoskopet skall hållas...
ser tagare, ätare
samtidigt ser jag ett litet barn stå med detta kalejdoskop.. barnet söker se... det tar tid
barnet finner vägen
tagarna tror de finner vägen
de gör det då vi sover
applådiaker
kajaker
ofta har vi nu nämnt forsarna
timmerstockarna
samt dånande virvlar
inom dig ser du höga träd falla, du hör det där speciella ljudet, knakandet av grenar
vindfånget
du ser trädet sakta falla, studsa i ultrarapid
du ser små partiklar
förtätad luft virvla runt trädet
detta är trädets andedräkt
skulle solen strål ja, då skulle du se at varje partikel gör en snurrande rörelse
du hade ett vackert samtal med skogshästen i dagens famn, du kände hela dess vindlängtan ut
hela hästens väsen vibrerade sorg längtan ut
den lille har nä-ära kontakt med djur de kommer till honom
till er.
du ser hästen dra timret ned till floden du ser floden omfamna dem du ser allt det trädet blir
Du ser ett skepp segla frihet
Du ser honom vid floden
Han gör en kanot
De fria folken skadade icke gåvorna de gavs
De bugade ödmjukt inför
Frågade om tillblivelsens ord
Han urholkar stammen med mjuka rörelser han smeker under hela skapandets processerande ytan med handen finner svar stannar upp lyssnar
Kanoten är klar han ber dig måla mönster du ber växterna om färg målar skydd för er båda
Ni sätter er i
Han paddlar med långa jämna lugna rörelser
Du ser honom i kärleks ljus din hand är i vattnet dina fingrar spelar kärlek till du lyfter handen i den är en vit lotus du ger den till honom den färgas av ert regnbågsljus
*
För mig in i de osagdas dalar där andnings strömmar klinga ut omfamnars kaskader sprider hjärtblod i jordsols händer där veropen icke lyfts in i skyn där allt är osagda livs kyssar i skönhet så sveper morgondimman om hennes trötta gon hond drömmr bak slutna ögonlock om det outsägligt vackra om det oförstörbaras eviga ansikte hon känner mjuka steg lindas om hennes vida hjärtas nu inträdda vakensömn
Hon slöt sina ögon kunde aldrig mer sova de djupas sömn lever alltid i samskapande dröm i det vilket är saga är verklighet i det osagdas månsilverdalens strängar
Hon är är aldrig borta alltid nära sänder klanger höga in i vakande själars längtan in i dröm av osagda sagda ord
Det osagda är det sagda,
Visst låter detta märkligt
Det osagda är det sagda naket utan påsatta kläder det osagda är varm skimrande hud
Morgonrodnad
Aftoneld
Det osagda är det sagda
Naket
Oklätt
Det enbart sagda är en skyltdocka
Finn orden du skrev om att förställa samt föreställning
Förgjort i bemärkelsen av att förgöra
där ifrån
där i från
Du finner icke orden sörj icke där över, de är inom kretsen
hjärtkretsen, de stiger fram vid tillfälle.
Och – egentligen talar de ur sitt väsen utan vårt ordande tillsammans.
… här är orden:
magdans...lyssna till bjällrornas klanger
de sjunger för dig
i min värld är dessa bjällerband runt midjan ett tecken en symbol
den säger;
låt livet strmma mellan fötterna och vuvudet mötas i hjärtat
snörp inte av
låt inte tanken styra över hjätat
låt inte manipulationen/kroppen styra över hjärtat
var i din hjärtros
älska dig själv
modifikation:
idag har jag levt med modifikationer... nu dyker ytterligare bilder fram
ibland blir jag utmattad trött av alla strömmar
ser mod ... fiktion
mod till fiktion
vad är fiktion
anklangen
drömmen
det måste finnas en positiv livfiktion, den rena vita - den inte uttänkta
det måste finnas en negativ livfiktion, den uttänkta; där tanken har gjort en bild innan mötet
vi har behov av att leva i fiktionen
har behov till mod att leva i fiktion i drömmen
att inte förställa livet samt inte leva med föreställningen om liv
då vi lever med förställan samt föreställning om är livet en förgjord bild livet blir förgjort
de ensamma själarna vandrar ofta ensamma, låter det märkligt
det är en ensamhet vilken är av annat slag
den är saknad
saknad av gemenskap
förståelse
utan ord
där den ensamma själen får vara i sitt själv
de mötande drar sig sakta undan
de vill leva med
vara nära
de vill efter en stund förändra
de vill ha för sig själv
de ensamma själarna har ofta ett mycket stort hjärta
natten klyver tystnaden - saknaden
saknaden är vingar
vilka bär
förenar
själar
smärtans låga
känner jag alltid
den är alltid inom mig
ofta är det svårt att urskilja vad den är
det brukar stiga fram
vi måste symboliskt dö för att inse drömmens sannhet
det lever i samtliga mysterieskolor
hjärtat skyr ett slag av ljus... neonljuset
det skyr aldrig skimmerljuset
det milda
den milda sammeten
då vi släpper offermentaliteten stiger vi in i vårt själv
belastningen blir en last
en gåvolast...
*
är det inte så att då vi verkligen
vågar vara i
är vi hypnotiserade till liv...
*
utan att röra
i drömljus
dansar jag
känner icke mina vissnade lemmar
det är skönt att vara
kroppslöst
löst
ur
kropp
där
kan jag sträcka ut
mina händer
våga
beröra
utan att röra
vågar röra vid
vidröra
i vetskap av
att det
är
berör
i vetskap av
att det icke leder till kropp
brännässlor
doftar
varsamt sträcker jag fram händer
de bränns ej
så många gånger
har jag tillåtit
min hud att bli bränd
förlåt mig
varsamt sträcker jag fram händer
människor
bränns
ur spröd stjälk sträcker hon fram händer
ögon talar
i
kärleks ljus
jag
älskar
ansiktet
hon avkläddes
i strandlinje ligger hennes människohamn
du ser hennes ansikte
skymta
i tjärnens rena källström
under yta
där ifrån känner du henne viska i ditt inre
jag älskar dig
där i
från
i tjärnens rena källströmmar
under
den svarta ytans mörker
viskar hon
jag älskar dig
evig
är
min kärlek
*
Skogshäst
står inom stängsel
mörka
sammetsögon
fylld vindlängtan
vibrerar
sorglängtan ut
går lugnt genom stängsele
*
önskestigars blindsteg
leder bort icke hem
*
Gallerfönster
blickar ut genom fönster av glas
galler
galler
flyr
glas splitter yr
genom dimslöjor
synes
soluppgång
stiger
ur
*
hans hand
snö faller mjukt i innerlandskap
bäddar
mjuk tystnad
*
människor,
förlåt mig för dessa ord, det finns inte många jag vill benämna människor, dessa mina ord innebär inte att jag ställer mig över eller ser mig vara bättre,
människor angriper det de inte förstår med kalltanken då de känner sig hotade
de angriper det ogripbara
genom mina vandringar har jag insett att det intet leder till att vare sig diskutera eller föra krig
jag övar mig ständigt i tigandets konst
vilket är tysttalan i vissheten av att sannheten alltid stiger fram
det finns många tagare
de angriper
genom angripandet dricker de kraft
*
morgonen
är
vacker
vacker vacker
gräset är kristallsilver
solen lyfter
upp
in
höstblommor
andas
solögon vakna inom
fåglar flyger in i blåskimrande slöjor
är skira slöjor
strör
sånger
in i förverkligande liv
andas andas
du mitt allt
viskar vindarna runt hennes famn
är slöjor svepande höljande hennes kropp
*
vänder mig bort
in i skuggornas hägn
lägger mig stilla
i
mildskugga
vind viskar
sov
stilla
min
själ
i ditt innerljus
se
*
osagd
är hennes krona
tystnads skönhet
stilla
stilla
andningsljus
brist icke
brist mitt hjärta
bli ett
med
så skönt att andas här i ditt hägn
vackra bladtäcke
känner dig sjunka in
tackar dig
för
allas goda sagor du ger
sagor suckar människan
du säger mig
är
jag vet dina ljussteg
så skönt att andas
här
borta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar