Det inre betraktandet är en källa till liv, detta betraktande är begrundandet av allt liv. Att se ordet begrunda kan kännas upplevas vara tungt/tyngande. Kan upplevas vara ett tungt föremålsbegrepp; ett tungsinne. Det tungsinne vilket är det alltför melankoliska grubblandet,
Detta grubblande är den svarta gallans land.
När ett skeende svartnar har det dragits in i eller åter, det hålls åter.
I det inre lever de röda strömmarna, då dessa strömmar återhålls blir de blodstenar, kol.
Blodstenar samt kol är vackra stenar då de lyfts fram i ljus, in i ljus. Dessa stenar har en gåva vilken bär viljande till använda, då det sanna användandet sker är båda dessa till rening samt balansering.
De röda strömmarna har behov av att strömma ur/ut. Det melankoliska har behov av, innerbehov av att vårda.
Det melankoliska är jordsinnet.
Det inre betraktandet är en källa till liv. Det är ett grundande skådande.
Det är icke ett abstrakt; dött betraktande – även abstraktioner kan vara levande i sitt rätta ljus, du ser två bilder ur ett ord: astrakan; den ena bilden är den flygande mattan, astrakan är dock en imitation och kan därmed inte flyga det är då det vackra astrakanäpplet stiger fram: se i begrundande ljus. –
Låt oss återvända till begrundandet, det inre begrundandet, det är inte en abstarktion ett abstrakt(utdrag ur liv) dött betraktande, det är skådande,
Levande åskådan.
Hennes kropp är där, inom henne finns denna källa
Denna källa renas av grunderna
Du skrev om fönster, om vingar ;
Vattnet, jordvatten renas genom hennes hudlager, bronssands spiraler.
då källan icke gives tillåtelse till strömmande sånger, innerfria blir värmen för hög, sandlagren blir glas, de befriade hindren blir vingar av ljus.
Värk
Verkan av osedligt leverne
Det osedliga levernet är att tynga för mycket vid en pol, det är att vandra bort från livsvägen – väven, vända ansiktet bort från.
Vända ansiktet bort från silverslöjan, är upplevelsen av att trassla in sig i trådar
Hon släcker ljus efter ljus vandrar genom övergivna festsalar, klistrande nättrådar av okänt slag får hennes hud att knottras, det far en isande vind genom hjärtat, hon söker befria ansiktet från nätet, skräcken av det okända gör nätet större, trådarna är fångstarmar överallt, det håller fast,
Irrgångar blir fler
i mörkret ser hon sitt eget ansikte stiga fram, det bär en slöja av silver, hon vet
Jag söker vända mig bort från
Hjärtat
Du hör deras hackor de vill ha stenar till rikedom, de söker livets sten.
Vända ansiktet bort från silverslöjan, är upplevelsen av att trassla in sig i trådar, det behöver icke av nödvändighet vara de egna stegens val, vägen kan genom röveri ledas in i irrgångar.
Du hör deras hackor de vill ha stenar till rikedom, de söker livets sten.
Det är inte alltid så att den osedliga vägen styrs av den egna viljan.
Den osedliga vägen behöver inte alls ha att göra med kroppens drifter ändå är denna väg alltid bunden till kroppen. Kroppen tar över eller tas.
Ett hjärta fyllt av blödande kärlek går alltid ut över sig själv, aldrig ut över sitt själv, sitt själv är hjärtat.
Det är en gåva samtidigt måste detta väsen skola sig till avvägande, de omgivande skall även inse att detta väsen är givare,
Är kärleksgivare,
Icke söka efterlikna detta väsen, kärleksgivaren genom tankevill.
Detta väsen värnar alltid om, det är så att detta väsen låt oss säga; ser klarare för varje stund det vandrar liv
Det uppstår ett hinder i hennes/hans givande då väsendet känner efterliknandets tankevill, då en nära söker ta över eller sola sig i glansen ty det är exakt vad människan tror – att denna gåva är glamour samt rikedom, denna gåva är det du skrev om elden.
Se då eldens sanna väsen
Se all den smärta elden tvingas genomleva
Icke genom tvång
Elden väljer
Ur kärlek
Kärlek
Att stiga ur kolets bunda form
Vart leder det
Det är inte en gåta
Linjerna är skärande
Möts i pyramidens spets
Högst upp på klippan
Skär rent
Den punkten synes icke ofta
Alltid
Vid behov
Det de inte heller vet är att dessa väsen alltid bränns inifrån, de bränner sina ögon genom kärlek vilken icke besvaras sant, de är i evig ström.
Hjärtat drickes med giriga klunkar av de
Av de törstande
vinet berusar dem icke mer
eldvattnet gav dem icke elden
det söver
söver tungt
de törstar i öknen vänder längre
längre bort från sitt innerliv från andefamnen
gamar väntar
väntar att rena deras ben
Gamarna har erhållit negativ klang, de ger det vilket alla dessa väsen gör. De lyfter bördan av; det kroppsliga; de smälter begären; kroppsbegären, renar andens ljus.
De huvudlösa gives fjädrar, gamarna har skänkt sina fjädrar – huvudfjädrar in i solar, de bär fjädrarna osynligt synligt, de erhåller samt ger; åter ger de fjäderskruden till de huvudlösa
sårkanter kysser varandra
blir bördiga jordar
hud rodnar i grynings vaknande kristallskålar
de barhuvade gives fjädrar
fjäderskruds
gyllene skimrar de regnbågsopaler
stegregn falla över jordar
planteras i höstlig glöd
sover djup dröm i
kristallsalars högsäte
visst finns det gamar – tagare, varför smutsa ett levande väsens reningsgärning
hon är en vandrerska med helande kraft hennes fötter äro bara lösta ur steg ökensands hetta bränner ej hennes steg ökensand viker undan sin mantel svalkar hennes steg porlande rännilar artärer kapillärer stiger upp porlar mellan hennes tår tåblommor slår ut fyllda med nektarljus mellitin bjuder de marken att dricka ur smärta stiger de hon ser gamar följer deras cirklar ser den fallna slagen till marken sakta sänker sig gamarna ned hon anbefaller dem väntan att sitta i ring kring den flämtande lågan kupa edra vingar om hon lägger handen till den fallnes bröst lyssnar till viljeröstens bejakelse
hela dig vandrare i solens guld hon väver mantel av regnbågsljus i torkade ögonhålor åter skimrar källans guld i silverljus
silverslöja
vänder ansiktet bort från silverslöjan
släcker ljus efter ljus
vandrar genom övergivna festsalar
klistrande nättrådar av okänt slag får huden att knottras
isande vind far genom hjärtat
söker befria ansiktet från nätet
skräcken av det okända gör nätet större
trådarna är fångstarmar överallt
det håller fast
irrgångar blir fler
i mörkret ser själen sitt eget ansikte stiga fram
det bär en slöja av silver
själen vet
jag söker vända mig bort från
hjärtat
hjärtat drickes med giriga klunkar
av de törstande
vinet berusar dem icke mer
eldvattnet gav dem icke elden
det söver
söver tungt
de törstar i öknen vänder längre
längre bort från sitt innerliv
bort från andefamnen
gamar väntar
väntar att rena deras ben
hon är en vandrerska med helande kraft
hennes fötter äro bara
lösta ur steg
ökensands hetta
bränner ej hennes steg
ökensand viker undan sin mantel
svalkar hennes steg
porlande rännilar
artärer
kapillärer
stiger upp
porlar mellan hennes tår
tåblommor slår ut
fyllda med nektarljus mellitin
bjuder de marken att dricka
ur smärta stiger de
hon ser gamar
följer deras cirklar
ser den fallne
slagen till marken
sakta
sänker sig gamarna ned
hon anbefaller dem väntan
att sitta i ring kring den flämtande lågan
kupa edra vingar om
hon lägger handen till den fallnes bröst
lyssnar till viljeröstens bejakelse
hela dig vandrare i solens guld
hon väver mantel av
regnbågsljus i torkade ögonhålor
åter skimrar källans guld
i silverljus
silverslöja
böljar mjukt
är kupad kärleks hand
hon tänder upp festsalen
*
Hela natten
har jag samlat
skirtrådar av ljus
de föll
från himlars
tempelögon
föll inte
slända av asp snurrar i hennes hand
jungfru i himlars äng
strålande stjärna klar
hon bär ett hjärta
givet av guld
slända spinn sol in i mörkergrotta
djupt i det inre av grottans liv bäddas regnbågsopal
de söka det
de söka det
sten till rikedom
jag hör stenar ropa
i hand bär jag korg flätad av moln
jag föll i trashög
renades av skirljus i
molnens örtagårdar
ansikte täcktes av vitsilverslöja
jag vet vägen
vandrar med smygande älskande steg
mina fötter susar smekande mjukvind vill inte göra illa
jag hör hacker
osande ord
känner lukt av
girighet
klippan blöder
de finner ej
de finner ej
klippans händer är kupade över
jag vet vägen
nu sträckes händer fram
jag tar emot
hela natten har jag samlat
skirtrådar av ljus
de föll
från himlars
tempelögon
se trädens smyckade grenar
se ängens vitsilverskrud
se guldet i ängens ögon
vi var fler
dagen
är så oändligt vacker
det är en tystdag att vandra i
där de egna orden andas i skönhets mantlar
gräsets vitsilver stiger
skrudar träden
träden är smyckade i rena pärlar rent silver rent guld
icke besudlat av girighet
tvagat av solar
solar vilka ler i genom allt
gräset är vitsilver
solar ler i träden
träden är smyckade
smyckesmyckade
rena pärlor
rent silver
rent guld
det rena klara
Detta grubblande är den svarta gallans land.
När ett skeende svartnar har det dragits in i eller åter, det hålls åter.
I det inre lever de röda strömmarna, då dessa strömmar återhålls blir de blodstenar, kol.
Blodstenar samt kol är vackra stenar då de lyfts fram i ljus, in i ljus. Dessa stenar har en gåva vilken bär viljande till använda, då det sanna användandet sker är båda dessa till rening samt balansering.
De röda strömmarna har behov av att strömma ur/ut. Det melankoliska har behov av, innerbehov av att vårda.
Det melankoliska är jordsinnet.
Det inre betraktandet är en källa till liv. Det är ett grundande skådande.
Det är icke ett abstrakt; dött betraktande – även abstraktioner kan vara levande i sitt rätta ljus, du ser två bilder ur ett ord: astrakan; den ena bilden är den flygande mattan, astrakan är dock en imitation och kan därmed inte flyga det är då det vackra astrakanäpplet stiger fram: se i begrundande ljus. –
Låt oss återvända till begrundandet, det inre begrundandet, det är inte en abstarktion ett abstrakt(utdrag ur liv) dött betraktande, det är skådande,
Levande åskådan.
Hennes kropp är där, inom henne finns denna källa
Denna källa renas av grunderna
Du skrev om fönster, om vingar ;
Vattnet, jordvatten renas genom hennes hudlager, bronssands spiraler.
då källan icke gives tillåtelse till strömmande sånger, innerfria blir värmen för hög, sandlagren blir glas, de befriade hindren blir vingar av ljus.
Värk
Verkan av osedligt leverne
Det osedliga levernet är att tynga för mycket vid en pol, det är att vandra bort från livsvägen – väven, vända ansiktet bort från.
Vända ansiktet bort från silverslöjan, är upplevelsen av att trassla in sig i trådar
Hon släcker ljus efter ljus vandrar genom övergivna festsalar, klistrande nättrådar av okänt slag får hennes hud att knottras, det far en isande vind genom hjärtat, hon söker befria ansiktet från nätet, skräcken av det okända gör nätet större, trådarna är fångstarmar överallt, det håller fast,
Irrgångar blir fler
i mörkret ser hon sitt eget ansikte stiga fram, det bär en slöja av silver, hon vet
Jag söker vända mig bort från
Hjärtat
Du hör deras hackor de vill ha stenar till rikedom, de söker livets sten.
Vända ansiktet bort från silverslöjan, är upplevelsen av att trassla in sig i trådar, det behöver icke av nödvändighet vara de egna stegens val, vägen kan genom röveri ledas in i irrgångar.
Du hör deras hackor de vill ha stenar till rikedom, de söker livets sten.
Det är inte alltid så att den osedliga vägen styrs av den egna viljan.
Den osedliga vägen behöver inte alls ha att göra med kroppens drifter ändå är denna väg alltid bunden till kroppen. Kroppen tar över eller tas.
Ett hjärta fyllt av blödande kärlek går alltid ut över sig själv, aldrig ut över sitt själv, sitt själv är hjärtat.
Det är en gåva samtidigt måste detta väsen skola sig till avvägande, de omgivande skall även inse att detta väsen är givare,
Är kärleksgivare,
Icke söka efterlikna detta väsen, kärleksgivaren genom tankevill.
Detta väsen värnar alltid om, det är så att detta väsen låt oss säga; ser klarare för varje stund det vandrar liv
Det uppstår ett hinder i hennes/hans givande då väsendet känner efterliknandets tankevill, då en nära söker ta över eller sola sig i glansen ty det är exakt vad människan tror – att denna gåva är glamour samt rikedom, denna gåva är det du skrev om elden.
Se då eldens sanna väsen
Se all den smärta elden tvingas genomleva
Icke genom tvång
Elden väljer
Ur kärlek
Kärlek
Att stiga ur kolets bunda form
Vart leder det
Det är inte en gåta
Linjerna är skärande
Möts i pyramidens spets
Högst upp på klippan
Skär rent
Den punkten synes icke ofta
Alltid
Vid behov
Det de inte heller vet är att dessa väsen alltid bränns inifrån, de bränner sina ögon genom kärlek vilken icke besvaras sant, de är i evig ström.
Hjärtat drickes med giriga klunkar av de
Av de törstande
vinet berusar dem icke mer
eldvattnet gav dem icke elden
det söver
söver tungt
de törstar i öknen vänder längre
längre bort från sitt innerliv från andefamnen
gamar väntar
väntar att rena deras ben
Gamarna har erhållit negativ klang, de ger det vilket alla dessa väsen gör. De lyfter bördan av; det kroppsliga; de smälter begären; kroppsbegären, renar andens ljus.
De huvudlösa gives fjädrar, gamarna har skänkt sina fjädrar – huvudfjädrar in i solar, de bär fjädrarna osynligt synligt, de erhåller samt ger; åter ger de fjäderskruden till de huvudlösa
sårkanter kysser varandra
blir bördiga jordar
hud rodnar i grynings vaknande kristallskålar
de barhuvade gives fjädrar
fjäderskruds
gyllene skimrar de regnbågsopaler
stegregn falla över jordar
planteras i höstlig glöd
sover djup dröm i
kristallsalars högsäte
visst finns det gamar – tagare, varför smutsa ett levande väsens reningsgärning
hon är en vandrerska med helande kraft hennes fötter äro bara lösta ur steg ökensands hetta bränner ej hennes steg ökensand viker undan sin mantel svalkar hennes steg porlande rännilar artärer kapillärer stiger upp porlar mellan hennes tår tåblommor slår ut fyllda med nektarljus mellitin bjuder de marken att dricka ur smärta stiger de hon ser gamar följer deras cirklar ser den fallna slagen till marken sakta sänker sig gamarna ned hon anbefaller dem väntan att sitta i ring kring den flämtande lågan kupa edra vingar om hon lägger handen till den fallnes bröst lyssnar till viljeröstens bejakelse
hela dig vandrare i solens guld hon väver mantel av regnbågsljus i torkade ögonhålor åter skimrar källans guld i silverljus
silverslöja
vänder ansiktet bort från silverslöjan
släcker ljus efter ljus
vandrar genom övergivna festsalar
klistrande nättrådar av okänt slag får huden att knottras
isande vind far genom hjärtat
söker befria ansiktet från nätet
skräcken av det okända gör nätet större
trådarna är fångstarmar överallt
det håller fast
irrgångar blir fler
i mörkret ser själen sitt eget ansikte stiga fram
det bär en slöja av silver
själen vet
jag söker vända mig bort från
hjärtat
hjärtat drickes med giriga klunkar
av de törstande
vinet berusar dem icke mer
eldvattnet gav dem icke elden
det söver
söver tungt
de törstar i öknen vänder längre
längre bort från sitt innerliv
bort från andefamnen
gamar väntar
väntar att rena deras ben
hon är en vandrerska med helande kraft
hennes fötter äro bara
lösta ur steg
ökensands hetta
bränner ej hennes steg
ökensand viker undan sin mantel
svalkar hennes steg
porlande rännilar
artärer
kapillärer
stiger upp
porlar mellan hennes tår
tåblommor slår ut
fyllda med nektarljus mellitin
bjuder de marken att dricka
ur smärta stiger de
hon ser gamar
följer deras cirklar
ser den fallne
slagen till marken
sakta
sänker sig gamarna ned
hon anbefaller dem väntan
att sitta i ring kring den flämtande lågan
kupa edra vingar om
hon lägger handen till den fallnes bröst
lyssnar till viljeröstens bejakelse
hela dig vandrare i solens guld
hon väver mantel av
regnbågsljus i torkade ögonhålor
åter skimrar källans guld
i silverljus
silverslöja
böljar mjukt
är kupad kärleks hand
hon tänder upp festsalen
*
Hela natten
har jag samlat
skirtrådar av ljus
de föll
från himlars
tempelögon
föll inte
slända av asp snurrar i hennes hand
jungfru i himlars äng
strålande stjärna klar
hon bär ett hjärta
givet av guld
slända spinn sol in i mörkergrotta
djupt i det inre av grottans liv bäddas regnbågsopal
de söka det
de söka det
sten till rikedom
jag hör stenar ropa
i hand bär jag korg flätad av moln
jag föll i trashög
renades av skirljus i
molnens örtagårdar
ansikte täcktes av vitsilverslöja
jag vet vägen
vandrar med smygande älskande steg
mina fötter susar smekande mjukvind vill inte göra illa
jag hör hacker
osande ord
känner lukt av
girighet
klippan blöder
de finner ej
de finner ej
klippans händer är kupade över
jag vet vägen
nu sträckes händer fram
jag tar emot
hela natten har jag samlat
skirtrådar av ljus
de föll
från himlars
tempelögon
se trädens smyckade grenar
se ängens vitsilverskrud
se guldet i ängens ögon
vi var fler
dagen
är så oändligt vacker
det är en tystdag att vandra i
där de egna orden andas i skönhets mantlar
gräsets vitsilver stiger
skrudar träden
träden är smyckade i rena pärlar rent silver rent guld
icke besudlat av girighet
tvagat av solar
solar vilka ler i genom allt
gräset är vitsilver
solar ler i träden
träden är smyckade
smyckesmyckade
rena pärlor
rent silver
rent guld
det rena klara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar