Du blickar ut över ödelagda marker runt dig har maskiner grävt, du känner smärtan flyger vidare.
Du blickar ut över ödelagda marker där svedjeeldar har brunnit du ser sotvingar kolnade rester av liv vet att inom varje kolkristall lever diamantens rena skärande linjer
Du blickar ut över ödelagda marker ser krigsherrarnas framfart, du ser öde ökenlandskap där sanden är skärande glas
Du blickar ut över ödelagda marker ser hästar ser lansar ser svärd blixtra, de stred för det goda för kristenhet, du ser våldtagna kvinnor med uppspärrade munnar stelnade ansikten i alla krigs eftersläp
Du ser förvridna kroppar, lemlästade, ser hur eldar förtär dem, hur marmantlar slutas runt, de vilar i frid
Du blickar ut över ödelagda marker de vita skövlade dina fränder
Du hör skogarna kalla
Resa sig
Du blickar ut över ödelagda marker ser din egen förvridna kropp, av förlusten av hopp av tilltro till man av mannasläkte
Du blickar ut över ödelagda marker du vet att det icke är av godo att vända ansiktet om att blicka uppåt till önskningarnas hoppets en gång givna ljus
Du är kommen, allt liv är komna ur stjärnors händer, du vandrade in i helheten, varför blicka med önskan att vandra åter in i stjärnhänder, vandra djupt minns att du förverkligar din väg du är i stammens krets alla stammars krets blicka icke mer uppåt än nedåt, vandra in i dina rötter, se stammens klädnad, uppåt är var nedåt är framtiden.
Människan blickar uppåt sökandes andlig ledning, blicka nedåt; föds in i.
Nedåt är till viss del att blicka inåt, det är endast begrepp för att försöka åskådliggöra; egentligen är det inte svårare än så; hur föddes de flesta av er av er fysiska moder, ni for genom födslokanalen ned in.
Du blickar över ödelagda marker, trädgården.
Du vet att den nedlagda vilja är bestående, minns orden du en gång skrev; de ytliga rötterna kan skadas de djupa rötterna; den nedlagda viljan lever i spegelrikenas tempel intill dess att den stiger ur gastkramens famnfångst.
*
jag fördes djupt ned, inte för att jag ville
hur skulle jag vilje det
trappan ned var oändlig
lång utan fäststeg
trappan var där
var där inte
det brann inte ljus inte facklor i fackelskålar
det var
svart
ogenomträngligt
det fanns inte en återvändo
stegen måste fullbordas
smärtan ökades
gradvis
händer goda förde mig ned
genom dem snubblade jag aldrig
jag fördes djupare det enda jag visste var; vänd dig inte om
sök inte se det hägrande ljuset däruppe
nattluften var klar att andas ren det fanns intet av ondo ändå kände jag iskylan rusa fram runt mig greppa om hjärtat i den blev jag kvar höll armarna runt mig sökte ge mig värme kände vad kyla är sakta smälte isarna smärtan var fruktansvärd mina ögon var svarttjärnars öppnade brunnar
tyst kved mina andetag stegviljan återvände sakta fördes jag vidare avlägset eller nära hördes de urholkande dropparnas sång sakta milda tålamodande hörde det kvillrande ljudet av bäckar stenrännilar kände igen sångerna av mina gångna tårfloder förundrades över deras ljusvilja
nu var jag djupt ned in
kände väggar runda ärrade runt mig såg ett knyte skymta sittandes i fosterställning med armar hårt knutna runt om vaggandes fram och åter knytet bad mig giv mig luft låt mig andas
sakta fylldes jag av skimrande zinnober
såg elden flamma upp
såg grottan
vackra pepparkornsplirande ögon infattade i vackerrynkor
log välkomnande goda händer sträcktes fram
den gamla berättade mitt livs saga
jag såg knytet öppna armarna
omfamna mig
i kärlek
jag vet att vägen är lång
*
huset stod i ödeheden
fötterna vilade stilla i havet
fönstren blickade stängda
sönderslagna oseende
ut
orkade inte
munnen var sluten
orden tystade
orkade inte
ut
då och då såg förbipasserande flämtande låga
skymta
jag faller samman
hon bär svarta dok
ögonen blickar tomma
vindar sveper förbi
förbi
min älskade själ
vandra in i min övergivna boning
putsa väggarna
måla dem
vackra
tänd eldskålarna i deras händer
öppna fönster
låt mig känna doften av hav
höra vågor andas
låt vindarna leka i mina rum
bringa in
sfärers
sång
min älskade själ
jag faller
sönder
lyft mig ur skuggornas slag
de förbipasserande såg molnvingar flyga
huset är borta
barn dansar i solregnsträdgård
*
Skuggan sitter under träd
vaggar
gunga
då och då lyfter skuggan blicken ser repen
lindade tvinnade säkerknutna
runt gren
skuggan gungar
solstrålar kittlar
blad
når ej fram
skuggan ser solar mellan överallt
tag mig till er
möt mig i solgårds ring
jag vill hem
*
fiktiv värld
även den fiktivaste av världar har ett anslag vad är den fiktiva verkligheten är denna den verkliga verkligheten är verkligheten verklighet eller fiktion
även den fiktivaste av världar har ett anslag
mässingsgonggongen vilar stilla i vänster hand
mjuk klubba är i höger
sakta lyftas arm
stannar i lufthamn
allt är stilla
väntan
bilden är stillnad
klangen
är fri
näktergalens vingar rör luften bärs av vind land och riken runt bär bud ljusbud ändå finner jag koltrastens sånger fylla mig mer, vill nästintill säga; jag finner koltrastens sånger vackrare, förlåt mig älskade näktergal för dessa mina ord huru skall jag annorstädes frambringa min själs beundran till koltrasten hur skall jag annorlunda förtälja huru koltrastens sånger mig berör mitt hjärta berör. vi talar så ofta liv med varandra
ack ni fyller mig båda med vemodssång.
fiktiv verklighet
jag skriver från ett mullvadsbo, här höres jordeljuden svagare mer tysta avlägsna icke illagörande. här är jag skyddad i lä ser rötternas vägar rötternas djupfärger jordens skimmervärme överallt springer de små med nätta fötter ådriga grova händer skärande ögons kärleksljus de bäddar om varje rot varje frö inför vinterns ängder, jag är tätt intill hennes hjärta varmrytm vaggar mig lugn här får jag vara liten omhändertagen utan krav här får jag andas stillhetens ro bara var jag
du vandrar ofta med mig det är så
du frågade om jag lever vid havet, det var en gång en ö en blomstrande ö omgiven var den av vatten, ön badade i mälarens sjö, alla skogars lövträd skred till denna ö fåglar samt allehanda väsenliv i famnen bär ön stenar av alla de slag, stenarna bär täcken av mossa bjuder vila de minns minnesberättare är de i stilla väntan då människor inte ser vecklar de ut sina kronblad dansar i soläng nu var det så att människorna tröttnade på att ro de byggde förbindelseleder till ön, nu susar bilar med dundrande fart, tåg och störande ting men det finns vackervägar slingerkrokar skönheten är stor ön andas ännu frid och ger mig ro. här har jag levt så länge jag kan minnas platsen älskar mig visst helt visst vad vet jag siar inte ofta runt det hoppas du är nöjd med mitt svar
jag skriver från ett mullvadsbo, här höres jordeljuden svagare mer tysta avlägsna icke illagörande. här är jag skyddad i lä ser rötternas vägar rötternas djupfärger jordens skimmervärme överallt springer de små med nätta fötter ådriga grova händer skärande ögons kärleksljus de bäddar om varje rot varje frö inför vinterns ängder, jag är tätt intill hennes hjärta varmrytm vaggar mig lugn här får jag vara liten omhändertagen utan krav här får jag andas stillhetens ro bara var jag
stigfinnare
vandrar i kvällsljus
mjuka mockasiner
godsmygande
kännande
lyssnande
lyfter dagens mantel in i hjärta
sjunger kvälls sång
lyfter armar
händer
ur dem
flyger
tusende fåglar
ur dem
tusende fjärilar
en blomma i höstängen
bringar
själsro
in i smärtögon
*
dagens skönhet
är en vackervagga att vila i
skir blå andning
seglande drömmoln
bär
önskningar
förverkliganden
droppe av silver
finner bladskål
seglar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar