Jag har vaggat många i mina händer mina händer har behov av värme
*
Du skrev att du är lyckligast då du tänder ljuslågan och stiger in i den. Du berättar hur regn omfamnar stjärnor hur stjärnor är i regnets droppar, du berättar om stjärnfloder, hur stjärnblommor öppnas, hur deras sånger stiger upp, hur stjärnor lyser upp natten, du berättade först om morgonregnets slöjor, slöjor, slöjor vävda av tusentals små pärlor, nålshuvuden, du kallade dem nålsknoppar, små pärlor, pärlslöjor ty du såg skira spindelnät, du skrev att dessa slöjor lindades runt gräset, runt ängen ty du såg silverstäderna, välvda silverbågar, du såg vinden andas, slöjor böljar, gräsets ängens sånger stiger; silverstädernas sånger stiger, du skrev aldrig;
Du ser stjärnor, du känner att du är där, spelar på dem eller är det med dem, bilden förändras inom dig, du ser trådar spinnas, regna ned från stjärnor, du ser en enorm eolsharpa, så är det.
Strängarna är där, vidrörs av edra steg, klingar skönhet.
Du skrev om barnen, att det sägs att barnen är hårda, du sade att det icke förhåller sig så:
det sägs att barn är hårda, det är de ej, de är världen
de vilka gör det de gjorde, gör illa – detta mobbar, har påtvingats vuxnas kroppsideal eller stämplar,
var gång de uttalar orden gråter deras hjärtan
genom att vi känner det
klara vi
detta
du skrev åter att barn är världen
barnen är världen därmed är edra hjärtan världen, till viss del är den vuxne skyddad. Barn är det inte, genom att barn är världen, blir barnet det ni är, ni vilka har vandrat ”fler” jordsteg, det vill säga vuxit mer in i edra kroppar.
Barn är mera kroppslösa, de vilka vuxit in mer i sina kroppar står inför ett ja – kallhamrat faktum. Detta faktum är: leva med barnen eller bli en fossil av det egenhändigt spikade förståndet.
Ja dotter du känner en viss vrede i våra ord, vreden är där den drabbar dock intet levande väsen i straffdom, förhoppningsvis väcker den insikt,
Vi suckar djupt ropar in i eder natt:
vakna,
borsta, borsta varsamt av ur sömngruset
se fossiler stiga ur
(detta är ett utdrag ur ett brev till en mycket älskad syster):
rädsla för liv att leva
det märkliga inte märkliga är att vi fick lära oss att inte vara egoistiska..ändå sades det var gång att vi var det
känner natten
manteln
den är skön att vara i
ändå river smärtan
vet att de tindrar
vet att de är där
skulle vilja
flyga
fri
ditin
det förflutna är ju en del av oss, jag har alltid upplevt att det inte skall grävas om gång på gång
på ett sätt vet jag att detta är min jordmån
grävningen är beroende av de frön vilka är där
jag vet att det är där
de är där
allt är där
det gör ont då de stiger fram
en stor del handlar om att icke rädas
att våga följa strömmen inte fly den trots att det är en lavin av stenar och varför skall vi känna rädsla det kan inte göra ondare än då
vi förs dit de stiger fram vi upplever egentligen utan rädsla
det gör ont fruktansvärt ont
vi vet att genom den har vi givits förmågan att se att känna
allt det vi inte tilläts
vi kan se det
känna det
alltets liv
kupa händerna runt
är det en gåva eller vad är det
människor ser det vara ett slags
lyckopiller
vilket gör livet enklare
vi förs in dit gång på gång djupare en slags inåtgående spiral
kanske är det en invigningsritual
de enda stunder friden lever frid
är i bönen i meditationen i skrivandet i måleriet
där kan jag uppleva vad tiden är en metafor av liv
frid
metafor
kanske är jag en metafor av liv
jag är gammal nu
vad spelar det för roll
ändå känner jag denna längtan
naturligtvis måste vi vara kloka bevisa at det de sa inte var sant
du är klok
vet du
ibland läser jag dikter eller poesi
förstår inte ett ord
kanske är det så att detta är den mänskliga klokskapen
de har formaterat sannheten till en redigerad sannhet
till en slags kryptisk skrift vilken inte har verklighet i mening,
den formaterade gudomliga sanningen har blivit oigenkännlig.
Det vilket gavs i inspiration genom slöjan vilken endast var imaginär har formaterats till en hårddisk
en hård disk av oförståelig massubstans gjord verklighet
de gavs poesi gjorde diktad verklighet,
kanske är det så det är
kanske känner vi oss dumma ty vi förstår inte den yttre mänskliga koden, den har formaterats och blivit en massa
buga dig inför din massa
det vilket icke är hemliga budskap icke profetior icke hemligt har av den mänskliga tanken lådbanken gjorts till oförståeligt
kanske förstår vi inte det yttres sken
men vi förstår dess verkan vi ser känner hjärtat
kanske är det så att det förflutna inte hinner ikapp
det är där
det vill visa oss framombarnet endast det kan ge oss förklarat ljus
se fossiler stiga ur
alla dessa kopior.
Så vad är det att stiga in i ljuslågan,
fossilen säger: då brinner du ju upp,
Du vet, du säger inte, du väntar; vad ser de – intet säger vi.
De vill inte se.
Att stiga in i ljuslågan är att stiga in i ditt själv
det vill säga stiga ut ur dig själv
du läser tecken i ditt inre, ser blindskriften framträda
ditt hjärta sjunger
vi dansar tillsammans
tillsammans in i är
det är inte extas – ändå extas
det är den högsta ljusupplevelsen
att inte vara
det är slöjan
*
vilja vill är ett av de svåraste stegen i livet
genom vår inre vilja föds vi
stiger vi in i denna sfär
vi såg jorden an av de mest underbara platser
vi vävde vårt ljusminne
vår stjärndröm in i hjärtat
med vilja att födas vandrade vi
bars vi in i denna sfär
det första barnet gör är att skrika
frigöra andningen
andens ljus in i vuxenvärldens ögon
jag är här
jag är världen
barnet är världen
varje rörelse är barnet
(detta är långa samtal)
barnet är under de första tre åren ännu i modern
vid tre säger barnet vill
barnet är under dessa första år vill
det är en subjektiv vilja
jag vill för mig
varför - barnet är världen upplever nu att det är en kropp en kropp i allt
det stampar med foten
vill vill vill
trotsålderns faser 3... 6 samt tonåren
ej att förglömma är 9 års fasen, då upplever sig barnet helt ensamt – utelämnat. Faktum är att barnet upplever sig stå vid avgrunden.
Den så kallade vuxnes uppgift är att skola detta vill till vilja
viljan är stjärnminnet i hjärtat
att förverkliga sitt liv
det erfordras mycket av den vuxne
framförallt att våga vara vuxen samt skola sina villsteg till stegvilja
det vill säga bli ett objektivt viljeväsen...kärleksväsen.
den vilken vandrar ständigt i jag vill
jag ska
den glömmer oss den sover i gjorda bilder
världens skall anpassas efter jag vill
då jag säger min vilja är inte min menar jag att jag alltid lyssnar till den anvisade vägen
ibland är möten ytskimmer..
Hon visste att ytskimret var svagare än det inres sovande vilja –
länge har du nu tittat på orden, undrandes är inte detta positivt – är det positivt då ytskimret samt det inre är sovande vilja, ytskimret har då inte förmågan att hålla samman väsendet, väsendet blir en marodör i många avseenden.
Den sovande viljan är förlamad, minns att denna vilja innehar den kraft med vilken barnet föds eller stiger in i livet.
Då barnet föds är det omgivet av födslokanalen, blomman har en stjälk, trädet en stam, lyktstolpen har en stam, en kanal, allt vilket skall bära ljus har behov av en stadgande hand, då den inte finns blir viljan förlamad, den finner icke fäste i det svaga ytskimret, den har icke jagets medverkan. Den subjektiva viljan tar överhanden och blir ledare ofta med både despotiska tendenser samt marodörstendenser, despot blir den och mer eller mindre medvetet omedvetet anser den var och en bära en avsikt till att förgöra den eller angripa, den ser varje medlevande väsen vara idiom i den bemärkelsen att denne despot stjäl ord citat och meningar, stryker ut och rättar till efter eget behag, det vill säga denne despot ser den medlevande vara indolent och detta ger despoten rätt till sitt handhavande allt för den goda gärningens skull, skuld ville du skriva och det är detta despoten gör;
Först smeker denne, nosar doften av det den behöver, så gör despoten förvirring, gör känslan av indolens, så blir den herre eller massa: buga dig, den så kallade indolente upplever sig vara dum dummare än dummast inför denne vänlige själ, känner skuld inför denne vilken ger så mycket gåvor av allehanda slag.
Det gör inte denne despot, nu sker det den så kallade indolentes hjärta griper in och förhoppningsvis är inte denna själ helt kuvad.
Så den vilken innehar ett svagt ytskimmer har alltså en svag jagkraft vilken icke förmår bära en sund vilja, den är en klätterranka.
Om ytskimret är svagt och viljan är medveten kan viljan få ytskimret till att vakna, tyvärr är det ofta så att det tar mycken kraft att genomskåda detta skimmer.
Vad kan bilden vara;
Sjön ligger i dalen,
Berg omger den,
Äldreskogar,
Nordanvinden andas
Isen lägger sig
Solen skimrar vinterljus
Isen skimrar
Du stiger ut på den
Du ramlar genom.
Nyis kan detta ytskimmer liknas vid.
Ibland är ytskimret starkare än innerviljan,
Ytskimret är vill,
Vill,
Då ytskimret krackelerar faller, står den nakna själen där,
Vinden frågar; vad är din vilja
Själen svara; jag vill ha det så här och så här
Vinden ler kärlek;
Själen klär sig
Sig åter i samma kläder,
Ytkläder.
Detta sker ända tills det åter uppenbaras att det endast är ytskimmer.
Minns att ytskimret inte alltid är det inres skimmer.
Då det inre ger det yttre skimmer är strålglansen vid,
En strålande diamant
Ädelsten.
Auraandning benämnde du det en gång.
Jag föll
därför att jag lätt fel händer
beröra
er trädgård
den trädgård ni för så länge sedan alltid anlade
nu är min vilja att ni rensar ur de händerna
driv dem ut ur er trädgård
mitt hjärtas liv
*
Det finns inte en vilja inom mig till att göra illa detta försvårar livsstegen
*
berget
(ord från Bo): Snöleopardens spår leder alltid till en grotta på baksidan av berget...
De vandrade genom skogen
följde stigen
spår visade
sjön vilade stilla
hon satte sig i begrundan med hjärtat
berg levde runt sjön
skäggprydda berg med månghundraåriga träd
hon såg fallna grenar
virr varrs kaos
andades sorg i dalen den var inte hennes sorg
hennes ögon blev smekande händer sökte hela
hon nynnade sakta
vindar började dansa
nordanvinden skakade sitt hår
gnisterljusen dansade
isen lade sig över sjön
hon såg ansikten i
andades sorg i sjön den var inte hennes sorg
hennes ögon blev smekande händer sökte hela
hon nynnade sakta
nyisen gnistrade
hon visste att ytskimret var svagare än det inres sovande vilja
ändå reste hon sig
steg ut
mötte
sjönk
händer förde henne upp
hon vaknade i gryningen
marken var pudrad av vit skimrande nysnö
sömnen varade i vakenljus
i stjärnors krets
en eld hade vakat över henne
glöd andades fortfarande
hon såg rök pyra
följde dess väg
sträckte varsamt ut livet
vände sig till öster
lyfte händer in i sol
ögon fylldes
rök ringlade sig runt ögonen
vände blicken till marken
hon såg spår
mjuka lätta
hon lade handen till
kände doften
röken gnistrade ljusglädje
lyfte hennes steg
snö föll mjuk lätt
hon mindes vallmofälten inom
såg spåren i snön
de låg i ring runt berget
de försvann bakom berget
berget suckade stilla
hon lade handen till berget
viskade smeksamt jag vet att du inte har en baksida
jag följer bara spåren
till det vilket ser ut att vara bakom dig
luften genomfors åter av silverne klockor
oh hur hon älskade dessa klanger
berget öppnades bjöd henne in
först såg hon intet
kände välkomstorden
hon hörde silverne klanger
följde sången
så möttes hon av
i berget fanns en sjö
ur sjön steg ljusprismor
stavar ljust blå turkos vitskimrande
gyllene rena klara
skirfärger
ur dem steg
höga övertoner
hon blev egenandlös
fylldes av livet i dem
så sjönk de in i sjön
bergets inre väggar
brann skimmerröda
hon hörde välkomstorden
satte sig stilla i väntan
lyfte blicken upp till det vilket kunde vara tak
hur skall ett bergs insida ha ett tak
bergets mildstämma ljöd;
jag har intet tak
ögonen mötte himlen fylld med
gnisterljusens glädje till hennes svar
mjuk hand sluter hennes ögon
bilder vaknar
ljuslåga tänds i hennes händer
hon stiger in i den
vet att hon stiger in i sitt själv
ut ur sig själv
läser tecknen ser blindskriften träda fram
hon hör hjärtat sjunga blir ett med allt
själen hela hennes väsen jublar
vi dansar tillsammans
tillsammans in i är
det är inte extas ändå extas
det är den högsta ljusupplevelsen
att inte vara
hon känner slöjan
minns kupade händer
hör smältvattnet
regn omfamnar
stjärnor
porlande stjärnfloder
lyser upp natten
morgonregnets slöjor
pärlslöjor
skira spindelnät
lindas runt gräs
runt äng
minns
silverstäders
välvda
silverbågar
känner vind andas
slöjor böljar
silverstäders sånger stiger
hon hör sländas mjuka surr
trådar spinnas
regna ned
från stjärnor
strängar
vidrörs av steg klingar skönhet
hennes ögon öppnas
hon ser en stjärna omfamnas av en droppe
ser den falla ultrarapidiskt
hon ser tråden
droppen faller
faller in i sjön
där droppen faller vecklas en blomma ut
en vattenblomma
en himmelsblomma
underskön är
sången
hon hörde välkomstorden
kände en närhet
mindes
visste smältvattnets
ord
hon ser regnbågsdalen
*
I stjärnregnet dricker hennes kalk vägen till gryningsljus
*
Kunskap
jag är
de gamla folken visste livets steg
de bar kunskapen i händer
i hjärthänder
de vandrade vida kring
om kring
ringarna blir fler och fler
vidare
om kring
livets vatten skimrar
jag är
de bar kunskapen i hjärtats händer
tände elden till liv
de sitter vid elden i samtalan
samspråk
växter gav sitt liv
pergamentsbladen andas
fåglar gav vingpennor
jorden gav färg
orden rinner flödar ur spetsen
rullar gömdes i jordhänder
jag är
kunskapen bands in i böcker
berättarfolken steg in i elden
skänker i det inre värme
till ljus
de viskar
jag är i dig
den bundna kunskapen är uttrycket för det ditt hjärta vet
lyssna till ditt hjärta
flyg fri
*
gråskimrande
mantel
gråskimrande ljusbärande
violett
molnblomma
andas solstrålar
värmer ängens silver
åkrars plogfåror
gässens plogar följer vägen
koppar skimrar
höstens sånger lever
öppnar
gråskimrande
molnblomma
solstrålar värmer ängen
kopparskimmer
andas
höstlöven dansar
ser träden
vet att de bär alla skrudar
skuggan faller av
stiger in
skönhet andas cirkeln
vind andas gråskimrande molnblomma öppnas
ur kronan stiger solstavar
de finner silverne pärlor
vidrör
klanger cirklar stiger
gråskimrande molnblomma
andas ljusviolett mantelljus
solstrålars
stavar stiger ur
finner
kristaller
vidrör lätt
klanger stiger
*
I denna stund
öppnas
gråskimrande
molnblomma
andas
ljusviolett mantelljus
solstavar stiger ur
vidrör
silverpärlor
kristaller
lätt
klanger stiger
cirklar
koppar skimrar
värme
cirklar
cirklar
*
en gång i en tid vilken ligger utanför den mänskliga tiden
fanns indigomanteln runt allt
en omfamn
ett stjärndiadem
vilket var ett inte en
detta stjärndiadem var ett
helhet
allt
ibland hände det sig att indigomanteln andades sorg
regn föll
stjärnregn
i dalen
människodalen
droppade droppar fyllda med stjärnljus
sakta
sakta
bildades stjärnfloden
den mänskliga tiden andades
människor såg icke
stjärnfloden sjönk in i hennes hud
där levde den stilla
i människodalen växte knoppar upp ur hennes hud
pannor skrudades med droppar av stjärnfloden
de såg det människor icke ser
en av de vackraste vandrar i människodalen
hennes mångfaldigade namn
bär du
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar