Det svåraste i livet för människan är detta med tillit
Bemästra tilliten
Att inse att detta icke innebär verkningslöst/verkningslöshet,
Att det icke innebär ansvarsbefrielse,
Att det icke innebär konsekvensbefrielse
Att det icke innebär att försvinna i det människan tror vara intet, inte något.
Är då icke vinden stilla, ni ser den icke, den är där.
Är då icke ljuset stilla, ni ser det icke, det är där.
Är då icke havet, elden allt stilla, ni ser det icke, det är där.
Allt är där, ni säger genast att ni ser vinden, ljuset, havet, elden,
Gör ni det;
Ni ser bilden av dem alla, ser ni verkligen rörelsen,
Ser ni verkligen elementet.
Elementet i dem,
Ni kan se, har möjlighet att se den påtagbara verkningen, ser ni verkan av verkningen.
För att se luften, elden, vattnet behövs en – du finner icke orden ty ditt sinne surrar dansar fritt i vida cirklar runt våra ord; du blir det lilla barnets förväntan, ser skönheten och kan icke stilla dig, du vaknar alldeles för tidigt – väntar.
För att se luftens eldens element behövs ett medium tillföras, exempelvis färg, en synliggörande komponent behövs. Du har en vägg eller väggar framför dig, du vill måla dem, inte helt genomskinliga eller vita, du vill ha en färg, du blandar i en färg – en brytfärg ett medium. Nu ser du väggarna i färgen; den färg du önskade.
Men hur är det – ser du verkan av verkningen. Nej, det gör du inte – du vet kanske – genom hämtad kunskap, inhämtad kunskap.
Det är svårt att våga släppa exempelvis i en strid vilket vi talat om så ofta.
Bara
Släppa
I tillit.
Tillit till
Att angriparen skall se,
Tillit till livets verkan.
Till tillitens verkan av verkningen.
Att verkligen våga låta bli att göra sin röst hörd i förvissning om att vi gör den hörd.
Du behöver inte låtsas att du inte finns, de vet detta;
Du känner befrielse i de stunder du är i är.
Så är det med det ostörda barnet,
Det går att skola sig till sitt inre.
Detta
Innebär icke att avsäga sig allt,
Innebär icke att tystna,
Innebär inte att inte, att inte, att inte…
Det innebär att helt vara i är.
Alla lägger fram sin sak utan påverkan
Utan egna fraseringar
Med upplevande
Upplevandet måste vara ty annars är det icke sannhet,
Är upplevandet icke med då är det tankegöra.
Där är det;
För att var och en sant skall lägga fram sin sak finns det endast en väg:
Lyssnande utan åsiktsgörelse,
Lyssnande tom; du brukar säga detta genom ord: du delar upp ord/ordet i bokstäver;
Exempelvis bok – bön om kraft
Tanken, hinner där icke omstöpa upplevelsen till dåtida minnesupplevelse, allt blir i är.
För att göra detta får icke ett uns av önskan om illagörande finnas;
Ett rent sinne erfordras.
Det yttre strömmar in, du tar in det i din inre sfär, gör du icke detta blir det obekant ett främmande väsen, känn det vilket hämmar dig, det gör att du lider det skapar/gör din olycka ty detta främmande gör dig beroende, du lever i rädsla för det okända,
blir beroende av det vilket gör rädslan,
det främmande föremålet.
Något har stungit dig, en metallflisa, en kula, detta föremål har tagit sig in under huden, du ser inte ingångshålet eller anar det – däremot ser du inte föremålet. Rädslan växer, tanken målar upp scenarion, mardrömmar, maror. Du kommer till röntgenavdelningen, de finner ingångshålet sätter en liten blykula där och nu genomlyser de huden och finner föremålet.
Föremålet känns igen – identifieras och kan tas ut till beskådande.
Även den största olycka måste du släppa in ty denna måste tas upp i den sfären även om den smärtar dig, den kan inte vara oförlöst, gör du det inte förblir detta främmande olyckan, smärtan,
Den strömmar då utanför och blir din fängelsemur
Rädslan till liv
Mellan livet och dig.
Du skrev i din poetiska nattbild: hon levde skuttande fri – inrefri.
I det inre är det vindarnas grotta,
Var hörs deras ljud,
Var hörs detta biljud vi talade om starkast,
Vid – runt hjärtat.
Bålen är ju egentligen ett hålrum, en grotta fylld med livsviktiga organ,
Var annars skall den inre friheten ha sin borg.
Se nu sagorna om vindarna,
Vindar lever i grottan, vindarnas grotta,
Vad gör de,
Vind vaknar sträcker på sig lapar gryningssol tvagar ögon rena stiger ur grottan möter tar sats an sats vindar upptäcker känner liv livs väsen minns nu; allt är cirklar, vindar bär i sin famn in det yttre in i det inre lyft blicken till natthimlen ett nät en sil,
Sålla agnarna från vetet, vaska efter guld i silverljus.
Drömmen talar, de sitter vid elden i samtals samspråk, tar upp lyfter fram de upptäckta mötena hör de till hör de inte till
Vad blir en sten över ditt bröst, vad blir liv.
Inrefri, inrefrid,
Ense med sitt själv
Frihet är ibland den största olycka människan givits
dock endast då hon fastnar i det yttre
av andra väsens fångstarmar.
Frihet är den största olyckan är den största lyckan,
den ”bygger” på gemensam grund.
Ense med ditt själv,
en se innebär se ditt själv
se en
en är här
allt
se en i allt
allt i en
Det yttre strömmar in, du tar in det i din inre sfär, gör du icke detta blir det obekant ett främmande väsen, känn det vilket hämmar dig, det gör att du lider det skapar/gör din olycka ty detta främmande gör dig beroende, du lever i rädsla för det okända,
blir beroende av det vilket gör rädslan,
det främmande föremålet.
Något har stungit dig, en metallflisa, en kula, detta föremål har tagit sig in under huden, du ser inte ingångshålet eller anar det – däremot ser du inte föremålet. Rädslan växer, tanken målar upp scenarion, mardrömmar, maror. Du kommer till röntgenavdelningen, de finner ingångshålet sätter en liten blykula där och nu genomlyser de huden och finner föremålet.
Föremålet känns igen – identifieras och kan tas ut till beskådande.
Även den största olycka måste du släppa in ty denna måste tas upp i den sfären även om den smärtar dig, den kan inte vara oförlöst, gör du det inte förblir detta främmande olyckan, smärtan,
Den strömmar då utanför och blir din fängelsemur
Rädslan till liv
Mellan livet och dig.
Ense se en
hon levde skuttande fri
inrefri
i det inre är detta vindarnas grotta,
var hörs deras ljud,
var hörs detta biljud vi talade om starkast,
vid – runt hjärtat.
bålen är ju egentligen ett hålrum,
en grotta fylld med livsviktiga organ,
var annars skall den inre friheten ha sin borg.
se nu sagorna om vindarna,
vindar lever i grottan,
vindarnas grotta,
vad gör de,
vind vaknar sträcker på sig
lapar gryningssol
tvagar ögon rena
stiger ur grottan
möter
tar sats
an sats
vindar upptäcker känner liv
livs väsen
vindar bär i sin famn in
det yttre in i det inre
lyft blicken till natthimlen ett nät en sil
sålla agnarna från vetet,
vaska efter guld i silverljus
drömmen talar
de sitter vid elden i samtals samspråk
tar upp
lyfter fram de upptäckta mötena
hör de till hör de inte till
vad blir en sten över ditt bröst, vad blir liv.
inrefri
inrefrid
ense med sitt själv
frihet är ibland den största olycka människan givits
dock endast då hon fastnar i det yttre
av andra väsens fångstarmar
frihet är den största olyckan är den största lyckan
den ”bygger” på gemensam grund
ense med ditt själv
en se
se ditt själv
se en
en är
allt
se en i allt
allt i en
Där
där myrten blommar
skall regn
falla
ned över smaragdbladen
vita fält skall öppna
ögons innerljus
lyfta bladen från
vilsna munnars
djup
där
skall de vandra i gyllenlunden
i de höga trädens
visor
genom
sjöns djupa sång
du sade;lägg inte sten på börda
vet du då icke att en stor sten lagts över mig
jag söker lyfta den
den faller tungt ned över mig
*
vandrar över ljungens hedar
andas svek
ropar
in i intet
varför rullas stenar
över mig
jag söker lyfta dem
de blir fler
och
fler
tyngre
du har kraften
ljungen andas
befriade honungsdjup
klockor röda
framträder
vingars surr sjunger löfte om vår
*
Jag lyfter stenen
…
Hela era sår jag tror jag lagt mitt hjärta runt er
Er kärlek är den vilken människor aldrig kan förstå
bad stenen att lyssna
Jag mötte en sten bad stenen vördsamt att slå sig ned vid min eld, bad ödmjukt stenen att lyssna till min berättelse. Stenen slog sig ned vi mötte varandras blick i förtroende min vän börja din berättelse jag håller elden vid liv för dig.
Jag minns den där lilla flickan hon såg en underskön plats, platsen var jorden, hon bad sin älskade moder och fader om löfte till vandring, de log i kärlek gav henne vingar, flickan tog ett skutt rakt in i månsilverdalen, där andades träden höga visor sjön andades djup, markerna var fria, hon skuttade runt lycklig glad fri, inrefri, hennes svarta lockar skuttade glatt i vinden, hon bar en hjortskinnsklänning mjuk följsam med vackra pärlbroderier fransar skuttade så lustigt med i hennes dans målade stegens väg, hon trodde alla om gott så var det, jag minns hur hon växte upp hur hon andades liv bland träden de högas visor hos sjön den djupas visor.
Hon förde av vind högst upp till klippan det var om våren om hösten, vind visade henne dit till begynnelsestigen, hon fick finna stigen själv hon behövde aldrig söka, stigen öppnades för hennes steg av lyssnande vilja till sin älskade mor och far, högst upp på klippan fanns en platå med en ring av vita stjärnblommor, ringen öppnades för henne, de avklädde henne barndoms ungdomsåren iklädde henne vuxenåren, hon neg djupt inför stjärnornas krets gav lyssnande löfte till svar, vandrade med låga i händer ned för stigen, fördes in i grotta vid roten av klippan där fick hon lyssna till alltets sånger fördes in i världen, det märkliga var att hon nu kände sin ensamhet, hon kände sig ensam, slöt vingarna om sig själv för att inte frysa alltför hårt, glömde aldrig sitt löfte.
Vinden förde henne åter till de höga träden till sjöns djup där väntade han den vitskimrande, hon öppnade vingarna inför honom, de levde lyckliga i de höga skogarna strövade fria, fjärran från alla slag, bilden klövs mitt itu, det blev en spricka i det vilket är tid, en gång vart år kan du se dem i omfamn, jag har alltid väntat på ett tecken, tecknet uteblir, nu är jag gammal och trött.
Stenen harklade sin stämma sade; lyft din blick jag gjorde så, såg oss åter vandra i månsilverdalen, stenen smekte mina ögons ljus, elden slocknade, kände kroppen öppnas, såg en underskön plats, platsen var jorden, såg att allt var gott, somnade stilla in i min stjärnfamn spunnen av silverne ljus
även
min smärtas sånger
har behov av att sjungas
men
jag ber er
fastna icke i min smärtsång
smärtan är min
den vill tala
kanske
stiger en pärla fram
ur askan
så låt icke min smärta
färga ditt blod
låt pärlan stråla
för
dig
var gång
var gång jag sökte mig fram
barnet
stod han med knytnäven under hakan
med kalla förgörande eldögon
tig
var gång jag sökte svara barnet
slog hon mig med alla de slag
var gång det upprepas
jag möter
det
så möter jag
dem
brännmärkt blev jag
de ger mig ej fri
det sägs att smärtan går över
det gör den ej
den är där
men
jag blev är
jag slutade aldrig att älska
tröttvinden
andas
smek ande vagga
stjärna
föll in i mitt bröst
bad mig
andas
utan att höra
lyfter jag stråken
rör vid min själ
toner
möts i natten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar