10 oktober 2009

Ser du bördiga marker
Ser du slätterna,
Gräs andas böljande, vindarna virvlar omfamnande runt, van Gogh målade rörelsen.
Han sades vara galen; minns du vad vi sade – inte alla mäktar att se rörelsen i allt, han gjorde det ty han mäktade. Han visade på i tystnad. Naturligtvis skar han av sig örat; varför ha organ då de icke lyssnar.
Ser du bördiga marker
Ser du slätterna,
Gräs andas böljande, vindarna virvlar omfamnande runt, allt levde i fred i frid, det du ser vara frid. Vi skulle kunna, du skulle kunna sjunga lovprisningar till alla dessa väsen vilka väver in i varandra.
De hörde icke, såg icke, med oädla trådar sydde de samman läpparna.
De trodde sig vara visa, visast, de visade vägen till sin egen undergång.
Icke det människan kallar undergång, markerna öppnades, nedför hennes ryggrad vandrade de djupt in.
Det sades att deras rike sjönk in i havets famn.
Deras rike är i hennes inre grotta, hon väntar på barnets ögon att dessa skall öppnas.
Sand virvlade in täckte det vilket var, öknar breddes ut, ökenmantlar.
Under sanden finns oaser, ibland steg de upp, bjöd med kupade händer att dricka skönhet.
De gamla folken vandrade alltid med ett rör ett gräsrör de vet var källorna är under sanden.
Människan stred strider, de tror att striden leder, de fäller bomber, förr stenar, eldkastare, sanden brinner.
Sanden brinner är glassplitter, strider sår splitter,
Glaset förtäljer huru genomskinliga deras lögner är, hur tunna deras väggar är.

Vandrare drog streck genom öknarna, deras kroppar föll de trodde sig kunna möta solens ögon, de föll deras ben vitnade gulnade.
Hyenor
Gamar renade dem från köttet,
Benen kalkade jorden
Regnen föll
Skall markerna blomstra
De gör det ty de tolv förs samman
De tolv prästinnorna
En av dem väntar på sin make
Han är vilse.

*
Du ropar till mig ur självömkans röst
du väljer tigandet
till den vilken tror sig kunna tillsäga dig de stunder du skall samtala
du väljer tigandet för att icke skada den vilken skadar dig
Res dig

det finns många hyenor överallt
tyvärr har de glömt hyenans sanna väsen
*
kunde jag

gjuta balsam över stormarnas vågor i edra hjärtan

vore jag i frid med mitt eget hjärta
*
lyft bladet från din mun besegla orden
*
Var morgon vaknar jag undrar vad har jag att giva in i världen
*
jag skriver till dig

från en plats
långt
mycket långt
bort
ifrån

platsen heter
trötthet

där har jag satt mig helt stilla
med vingarna tätt slutna runt mig mig

jag skriver till dig

från en plats
långt
mycket långt
bort ifrån

vandrade dit självmant

platsens namn är
botten av livet

tröttheten

är naken avklädd

känner intet

mörker omger mig

omkring mig ser jag

strömmar
obsidian
djupt gröna
djupt indigo

mina händer

pressas upp

ser flimrande låga i mina händer

vet

att jag inte får stanna
bli omfamnad

av
vila

stiger upp
*
jag låtsas att jag inte finns

finner frid

hör mitt hjärta tala

finns
*
Om

jag gråter tillräckligt länge

kanske det

till slut

blir en flod

floden för mig under jord

till

hav
*
Visan
Satte mig nära elden

lyfte händer in till
kände
ditt ansikte
stiga fram
i natten hördes en märklig visa
visan lockade mig ut
eldstrimma
lyste upp ovanför mörker
ängen bjöd mina fötter värme
sade
var stilla inför skogsrand

hand lades under haka
lyfte
varsamt ögon s tårdränke
visan
vävdes mellan träd
trådar färger klanger
Sefyr och Eurus lyfte filt runt mina axlar

skogen bjöd mig in
mjukmossa bjöd mina fötter värme
sade
slut dina ögon
silverne klockor fyllde själen
bad mig stiga in

i glänta brann eldens mildljus bjöd mig intill
värm dina händer
här hos
mig

då du sluter dina ögon
se ansiktet framför dig
nära
lyft dina händer
känn pannans skål
ögons vilja till ljus
känn höga kinders vågor
näsans rygg
hakans mjuka skål
våga
känn läppars ordvärme
ren andedräkt

följ halsen
känn nyckelns värme
våga
känna ansiktet framför dig
nära

är det en mask du känner är det liv

vad ser du
jag ser påslakanet
ser bomull växa, mjuka vita bollar
händer plockar varsamt
lägger i korg
ser tråden spinnas
väven vävas
sömmar sys
silverne nåls ögas trådvåg

ser dunbolstret fyllt med drömmar
ljusdrömmar
dun mjuka svävar samman
fågel flyg
fågel flyg
jag känner lätthet
kroppen sover i bädden

ser lakan
vändas
ut och in
träs på
pendeln vandrar tick tack
dörren svänger in och ut

ser bädden
ser lakanet tvättas i floden
vattnets dans
stenar händer
linor
streck

lakan hänger på tork
i vind fylls segel
ser att allt är i

ängen, skogen, haven, vindar, fåglar, moln
livets
rörelse

vet vad drömmar är

lägger hand mjukt mot mitt ansikte
känner det
vändas
in och ut
ut och in
vet att allt är i

vet utan att veta
allt väver in i
varande
värnande varandra

känner ditt ansikte le ljus

känner
dina ord befrukta jorden

giv mig mod att
nu se blir
nu se var
i är
är
sitter nära elden

lyfter händer

känner

ditt ansikte

stiga

fram
…
träd


är fria

dansar

skrider in i

ängens salar

möter vänaste vindars slöjor

svävar

fria

böljande sånger


mantlar

gnistrar stjärnors ljus