Vila älskade syster
känn smaragdgräset smeka dina fötter
bära dina steg
vila
du vandrar i din vackerblå klädnad
spunnen av himlarnas händer
vävd av
deras kärleks ljus
mjuk svepande den är
slöjor lätta
följer
dina rörelsers skönhet
där du vandrar i din vackerblå drömklädnad
i ditt vackra gyllenhår
färgat av solens länder
skimrar röda band
din klädnad
dina steg smeker markerna där du vandrar
vila älskade syster
under trädens
grönska
se silverklockor i kronors händer
jag bad vinden föra dem dit
se solen vandra in i västerhavet
se havets soleldsfärg skänka dig värme
se henne stiga upp ur havet
Venus
Isis
Afrodite
Moder
Gudinna
hon vaggar dig
lyfter dina ögon
fyller dina ögon
till ljus
i den kärlek du är
*
Ett samtal kan aldrig föras med ett upprört sinne.
En vandring kan aldrig föras
företas i obalans.
Vandra hand i hand, hand om varandra är nästintill ogenomförbart –
åtminstone är det inte behagligt,
otakt är aldrig behagligt.
Låten stormen bedarra innan du kallar havets röst
Segla är icke av godo i ett upprört hav.
Skeppet för samtal med havet,
Är havet upprört med fyllda stormvågor förliser skeppet.
Havet måste stillas; stilla sig.
Det upprörda sinnet måste stillas; stilla sig.
Stegen måste stillas; stilla sig.
Stilla sig från marathons kapplöpning till promenad.
Musikstycket från fortissimo, forte till piano pianissimo,
så vandrade du ut och letade musikstycken fann ett fantastiskt ord; sforzando, sforzato, det ordet är starkt talande; smaka på detta väsande luftdrag;
det är det detta handlar om:
”mycket stark betoning av enskild ton eller enskilt ackord”
Bär två väsen viljan till gemensam vandring, här promenera tillsammans
eller snarare jämsides måste den upprörde stillas; stilla sig,
ser du:
den enskilde är förblindad och har endast intresse för sin enskilda åsikt;
inte mening utan åsikt.
Vad är en åsikt,
Är det åskådan - nej, det är det inte det är en å sikt.
Det individuella ser sin sikt och tillsäger dig att så är det säger se å är lika med då – på – så.
Jag ställer mig på dig
Jag söver dig.
Alltså; bär två väsen viljan till jämsides vandring måste den upprörde stillas; stilla sig.
Jämsides vandring har helt klart behov av jämvikt.
Jämvikten har behov av jämnmod – modet att släppa sin å sikt.
Stormen i vattenglaset måste lägga sig
innan glaset spricker.
Det du sade: att icke gå in i ordstriden eller handgemänget är av godo.
Genom att bege sig in i stormen tändas eldfacklor överallt, i allt.
Att välja tigandet i mötet med det upprörda sinnet är icke att undervärdera ett väsen, detta är snarare att respektera detta väsens vrede eller smärta.
Genom tigandet har du vandrat över den tröskeln vilken heter:
jag måste göra min röst hörd i alla lägen. Det vill säga jag måste framföra min åsikt i alla lägen.
Genom att enskilt möta väsendet kanske du når fram.
Genom att offentligt föra en dialog med ett vredes eller smärtfyllt sinne leder endast till förlisning.
Det är icke att förbise ett väsen genom att välja tystnad i detta möte,
Vreden, smärtan är en yttring av en själs färg.
Var och en vet vad som får elden att brinna starkare,
Den vilken vandrar i svart sjuka ser icke knappen
Denne är i vreden
I den förblindande vreden
Den vilken vandrar i vulkanen ser icke himlen
Denne är i smärtan.
Det är av godo att bli en pelare
En iskall marmorpelare
Marmor känner då sannvärmen återvänder
Den är icke avvisande kall
Pelaren är en ställföreträdande jagpelare (utan att ta över) vilken förhindrar att vredes eller smärtväsendet brister.
Att vända andra kinden till är icke att tillåta
Det är att avvakta den andres uppvaknande
Invänta den andres mottaglighet.
Vrede, ilska, svart sjuka alla dessa med flera är det droger, extasen var i de äldsta kulturerna
I det atavistiska medvetandets omedvetenhet.
Hör
tärnor sjunga
doften av salt av kust soldränkta klippor
oändlighet
kvinnan står vid stranden
hon håller hjärtat i händer
hon lyfter det in i solgård
tag mitt hjärtas sol till dig
i solgård
där under lunden möts de älskande
Solen
Månen
de ser in i vårgryningskällan
håller dotterns hjärta i händer
läser
lyssnar
ser
de vänder blad till blad skriver tecknen tydligare
lägger det åter i hennes bröst
kvinnan står vid stranden
hon ser ett skepp närma sig
hennes hjärta får vingar
flyger ur hennes bröst
svävar runt skeppet
andas närhet
hon blyges
flyger in i bröst
sluter vingar
tätt om
väntar
*
Sök icke striden med stormens hav dess vågor sveper höga
vågor är icke endast det du ser ovan ytan,
hårda spetsiga huggtänder
med fradgan rinnande
skummande
Havets vågor är cirklar, allt levande är cirklar
livets spiraler
de äro icke krångliga
de leder till en punkt
alltid till densamma
den punkten heter hjärtat
Havets vågor virvlar runt
de för upp till ytan
allt det vilket människan skall se
ser hon det icke ropar hon ur självömkans dal
hon ropar om illavarsel hon ropar ve
Havet vredgas över de vilka brukar det till att ge bilden av otämjda hav
Havet andas icke vrede
utan vind
utan eld
alla dessa är hennes skrud
Hon brukar dem icke utan mening
människohänder fångar en våg
säger den är min
en
våg andas
sin
egenvind
sin
egeneld
däri
ser icke hur vågen falnar
den falnar icke den stiger in i helhetens våg
ty vågen vet
vad
skapande krafter är
Sök icke strid med det upprörda havet
den enskildes hav
sök icke möta stormarnas hav den enskildes stormhav
sök icke smörja detta hav med balsamolja
oljan blir ett oljebälte av den enskildes svartsynthet vilket kväver dig
det blinda havet den blindes hav ser icke det ljus vilket gives
smörj din sargade själ
ditt hjärta
med den balsamolja från balsaminers lundar
vilken vi giver dig
sök icke strid med det otämjda havet
det är icke hav
se svartoljan breda ut sig
de vita vingarna skall resas
flyga fria
skriva tecknen i himlars sfärer
Vår sång
du står på stranden
är stranden
havet är lugnt
ni möter varandra
skeppet
seglar med havet
förs till dig
Havet stormar ty skeppet hör icke viljan
du gav skeppet oljan ut ur dina marker nu släpper skeppet ut svartolja
dina stränder dör tillsynes
vi är där renar strömmar
Dotter du ser icke bilden klar, havet skeppet stranden dig
Havet då det stormar är den enskildes hav i denna bild
det ser inte känner inte skeppets destination,
det inre söker det yttre
det yttre söker det inre
Stranden
Havet
är helheten
Moder Jord
Alltet
Stormen den enskildes hav är droppen i havet,
att urskilja sig bort från är droppen,
droppen vet det människan icke vet - vet att detta icke går,
ändå - den försöker den kämpar för sitt liv,
avskiljandet,
den kommer att se helheten andas ut
Huvudets maror är stormen
stranden är helheten
Moder
ömhet
Balansen jämvikten
Fundera inte så mycket över bilden
Låt den vila.
*
Ja – jag är bara lena
Men – då jag öppnar upp henne är jag marken vindarna haven elden
är ängen
är blommorna
är fjärilar
fåglar
allt det jag möter
ty jag älskar skapelsens skönhet
dess liv
det jag alltid sett
det jag alltid sett i är
det jag vet vandrar vidare
det jag vet var
den underskönaste
inte av vävar – den underskönaste väven
har aldrig önskat
vet inte längre vad leva är
jag drömmer om liv
det är icke mitt liv jag drömmer
det är varats liv
jag är bara
*
varför
svara till hårdorden
låt dem
möta sin skugga i natten
i det ljuset synes tunnelns slut
*
dagen andas ut
in
i kvällens famn
så vandrar de till aftons strand
där i väster synes elden brinna
vacker varm
kvällen håller dagen ömt i famn
aftonen lyssnar till sången
vaggsången kvällen nynnar
ser stjärnor strömma ur dagens ögon in i himlars strand
så andas kvällen ut
in
i aftons famn
natten lever i drömmens ljus
stjärnor stiger in
i silverne droppar
gräset gnistrar
så andas natten ut
in
i dagens famn
Hör
tärnor sjunga
doften av salt av kust soldränkta klippor
oändlighet
kvinnan står vid stranden
hon håller hjärtat i händer
hon lyfter det in i solgård
tag mitt hjärtas sol till dig
i solgård
där under lunden möts de älskande
Solen
Månen
de ser in i vårgryningskällan
håller dotterns hjärta i händer
läser
lyssnar
ser
de vänder blad till blad skriver tecknen tydligare
lägger det åter i hennes bröst
kvinnan står vid stranden
hon ser ett skepp närma sig
hennes hjärta får vingar
flyger ur hennes bröst
svävar runt skeppet
andas närhet
hon blyges
flyger in i bröst
sluter vingar
tätt om
väntar
Sol
Sol vandrar vida
kvedosånger ljuder
ur dimma stiger ljuset
solsjäl vandrar vida
hör markerna kvida
solvind böjer sitt hjärta nära
lyssnar
ur dimma stiger ljuset
Den vackraste
hon är den vackraste själsblomman i dalen
där hon vandrar
föds stjärnskalen
stiger in i himlars rymd
lyser upp
strör klanger in i höstligt hav
Minns du älskade syster
hur vi dansade i smaragdgräset
fjärilar runt oss
fåglars sånger
de vita maskrosbollarna
hur vi lekfullt blåste dem
flög lätta fria
minns du älskade syster
de rödskimrande bergens mjuka vågor
hur vi smekte dem
hur vi kupade händer runt regnfång
bjöd varandra otörst
vilade i grottans händer
lyssnade till källans porlsånger
minns du älskade syster
hur vinden bar oss
hur vi dansade i öknarnas mjuka sanddyner
räknade tusende stjärnblommors leenden
hur månmodern slöt oss smeksamt in i sina silverslöjor
hur oasen öppnades upp
minns du älskade syster
hur vi satt vid stranden
vid elden
havet sköljde vita pärlor upp
jag band dig ett armband runt din vackra handled
minns du älskade syster
solstigningens
solnedstigningens röda band
jag flätade dem in i ditt hår du var så vacker
där du är
så vacker här
i din vackerblå klädnad
minns du
*
Stilla
Stilla tiger vinden inför den vilken icke vill se dess sannhet
*
Dansa
dansa silverklocka
in i trädens kronor
lyft
fingrar sirliga
spröda
stjärnvind finner
silverklocka
silverklocka
*
klockan tickar tick tack
jämn rytm
jämn vikt
jämn mod
rytm vikt mod
jämn
är det
utraderat liv
nej det är att veta vad alla delar "gör"
vikt av rytm
rytm av vikt
mod att finna jämn vikt i rytm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar