Du skrev i din berättelse runt snöleoparden om den tunna luften.
Dessa berg är skuggan av de berg de en gång var.
Det fanns en tid bortanför utanför den mänskliga tiden, denna tid denna plats har aldrig upphört. Du ser denna plats alltid inom dig, dina ögon är uppfyllda av denna plats ljus.Dina ögon drack denna plats ljus, dricker alltid detta ljus till att givas. Du vet det ej, du behåller intet därav, det fylls i den stund det töms.
Du har börjat inse att detta ljus icke skall givas till de vilka icke sant törstar. Du känner vreden bak våra ord; de skrev vackert om berget: hon lade handen till berget
viskade smeksamt jag vet att du inte har en baksida, jag följer bara spåren till det vilket ser ut att vara bakom dig.
Det sanna mötet har aldrig en baksida.
Det sanna mötet har inte en baksida ty dessa sidor är en livets bok, har inte ett försättsblad och icke heller ett baksättsblad. Vad; utropar du: baksättsblad, skriv då bakslugsblad, nu då du skriver ser du bakugnsblad; det är en bra bild, en bakugn, det baksluga mötet, baksidemötet gräddar den tilltroende själens förtröstan, det tagaren inte kan eller förmår inse är att det inre icke gräddas. Den baksluge är ugnen, degen är den vilken tilltror de goda avsikterna hyser förtröstan till dennes välvilja. Den hungrande känner doften av välsmakande bröd, knådar degen låter den jäsa till exakt rätt höjd, så skjuter den in den i bakugnen.
Den vilken möter i förtröstan till har oftast ett vaket sinne en vaken själ, den baksluge hamnar ofta in i ugnen själv, tills dennes liv är väl rättgräddat. Kanske bilden känns otäck – låt så vara sagan om Hans och Greta samt andra bakugnssagor är otäcka; de är mycket visa; det skall uppenbaras.
Minns så att värmen befrämjar livet värmen samt ljuset, det går inte att äta andras hjärtan grädda dem omstöpa dem i sig själv. Detta är en helt annan bild än den vi långt tidigare gav av krigarens ätande av hjärtat.
Så låt oss återvända;
Det sanna mötet har inte en baksida ty dessa sidor är en livets bok, har inte ett försättsblad och icke heller ett baksättsblad. Vad; utropar du: baksättsblad, skriv då bakslugsblad, ett skrivet blad i bakslug tankeuppfyllnad.
Myntet har två sidor, ändå är det ett,
Sannhet har två sidor vilka är ett- erinra dig så gårdagens ord:
Osanning har inte endast en sida, den har en så kallad baksida,
se osanningen vara en bok,
den har ett försättsblad vilken skall locka läsaren,
så har boken en baksida,
där står oftast innehållet,
en så kallad komprimerad version.
Denna baksida är det osanningen gör:
Osanningen förorsakar den största skadan med/genom väckta fantombilder
Den omedvetna sanningen är långt farligare
Den är medveten osanning
Liksom de omedvetna kraven bygger murar till livets möten:
Lägg så till: dessa murar är bakugnens väggar.
*
Du ser bergen, dessa berg är blå, de är den färg du skrev om: djupt duvblå, andra kanske helt enkelt skulle skriva stålgrå, du gör det icke ty inom dig ser du duvan, ser den lyfta ser vita vingar med grönskans kvist i näbben.
Dessa berg är djupt duvblå, dimslöjor älskar dem, dimslöjor är ljusandar i gryningssolen gnistrar de, är gnistrande själar, gnistfolk tänder gnistan till lågan, inrelågan. Vad är gnistrande i solens famn – du skrev det i dagens famn:
solstavar stiger ur, vidrör silverpärlor kristaller lätt
klanger stiger cirklar
koppar skimrar
värme
cirklar
cirklar
solstrålars
stavar stiger ur, ur kronan stiger solstavar de finner silverne pärlor.
I höstens famn faller löven; det är endast skuggan vilken faller, träden bär alla skrudar – träden visar er alla sina skiften/skrudar.
Så faller bergets skugga, du ser silverstädernas välvda silverbågar, du hör:
hon njöt i fulla drag hörde tingshas sjunga, silverne klockor långa rag duns de nynnande sångerna överallt i allt genom allt hon bjöds att dricka ur mässande klangskålar vindsånger fyllde hennes andning.
Mantrasånger ljuder, dalen andas djupliv, du ser trumfolken vandra in, du hör själen du hör hjärtat allt i andens ljus slöjor sveper dimman förtätas du ser gestalter bli kroppar. Du ser silverstäderna kristallrikena du ser regnbågsdalen öppnas.
Snöleoparden visar dig stjärnregnen, stjärnfloderna, stjärnblommorna,
Minns du stjärnblommorna runt er bädd.
Andens ljus är icke enskild tanke
Andens ljus är evig gudomlig tanke
Då den porten öppnas
Är allting ljus
Alltid.
*
Den orala tystnaden kan jag stå ut med icke den verbala
*
Hon vandrar i regnbågsdalen
skrudad i aprikosrodnadens klädnad
i håret är inflätat
vita stjärnblomster
hon bär en mantel av himmelsblå siden
runt midjan murgrönans gröna blad
var hon går lyftas daggs droppar
vad än hennes händer rör vid
öppnas värmens ljus
då hon talar växer blomblad
ur hennes mun
faller till marken
kupas runt
skålar
doftande
skrudar marken
Om natten bjuder berget henne djupare in
hon förs av händer
in i opalriken
källan skimrar gyllene sannguld
opalknoppar andas
stilla
ro
hon niger djupt inför
möter opalers ögon
hennes framburna steg är hälsade;
lägg dig ned här i vår omfamn ber de
i tillit lägger hon sig
hör
spinnande sång
mjuk värme lindas runt
hennes ögon slutes
varsamt berörs hakan
hand lyfter blicken
åter ser hon droppe falla
soldroppe faller ultrarapidiskt
omfamnar sandkorn
hon ser droppen
sandkornet
växa
bli knopp
opalknopp
inför hennes ögon viker knoppen upp bladen
blad till blad
i mitten uppenbaras tusende solögon
åter slutes bladen
hon ser stenars ådror
gyllene strömmar
förenade är de med källan
mörkret faller ned över
hon känner lukt av svett
hårda steg
känner hackor
slå hårt hon kvider
ser stenjägare
bryta
loss;
varför bryter ni stenarnas ring
hon ser opaler uppfylla mörkret
stämma ljuder melodiskt
de bröt de givna löftena
En skugga faller lätt omfamnar de blå bergen
djupt duvblå duva lyfter
vingar vändas
är vita
duvan bär grönskans kvist i näbben
vind andas
mjuka slöjor sköljer in
känner kärlek strömma runt bergen
vet att dessa dimslöjor
älskar bergen
ljusandar i gryningssolen gnistrar
gnistrande själar
gnistfolk
tänder gnistan
till lågan inrelågan
så böljar skuggan i mjuka vågor nedför berget
åter möter hon silverstädernas välvda silverbågar
vind andas
tingshas sjunga, silverne klockor långa rag duns
de nynnande sångerna överallt
i allt genom allt
hon bjudes att dricka ur mässande klangskålar
vindsånger fyller hennes andning
mantrasånger ljuder
dalen andas
djupliv
trumfolken vandra in
de förenas de förenas
hon hör själen
hör hjärtat
känner allt i andens ljus
slöjor sveper
dimma förtätas
gestalter blir
kroppar
hon ser silverstäderna
kristallrikena
ser regnbågsdalen öppnas
vind andas
Snöleoparden visar dig stjärnregnen
stjärnfloderna
stjärnblommorna
minns du stjärnblommorna runt er bädd
minns du vandringarna
inreljusens talan
ser du jordarna vändas
ser du elden
den brinner i dig
elden är ditt hjärta
hon känner havet andas
ser kvinnokroppen flyta
ser de sörjande vid stranden lyftas
ser sitt själv le ljus
blomstergirlanger följer havet
stämma ljuder melodiskt
ser du stranden de sörjande är förgångenhet
de dansar tillsammans med dig
känner din visshet
din kärlek
de ser ditt hjärtas röst
ser du mötet
hand hälsar henne
de stiger in i regnbågsdalens månsilver
ser berget ser bergen
skimra av opalers inreljus
soldroppar faller
i deras hår
hon vandrade avsked
visste gången
hör
kvistar brista varning
ormbunkar släpper droppar
hon vittrar jägares närhet
bryr sig icke längre
träd sluter sina händer om
söker gömma
hon vet
älskad glänta med stenring hälsar henne
hon ber elden
sjunk in
sätter sig helt stilla
händer är läsande möte
hon viskar
så må det ske
ordjägaren siktar kulan genomborrar henne
hon sjunker in i jordtyngd
i söder höres hans sorgetjut
jägaren stelnar
för en stund andas elden jägaren ser hennes ansikte
så som han aldrig gjort
hör rösten;
vandra vidare
ser sunnanvinden bära henne hem
*
Hjärtbrunnen är öppen
knivar
skär
hon ser livsglöden
slockna
det gör inte ont
lugn visshet
förmår icke
andas
liv
in
*
ögonen lyser starkare
väntar
händerna är kupade
källvatten andas däri
väntan
kroppen blir sakta genomskinlig
vill mattas ut
hjärta rodnar
skruden andas
vilja
i kristallskålen seglar ett rosenblad
signerat
signelse
vänta
in
*
hon ler
stormen tycks ha bedarrat
inom rasar den vildare
hon visar inte sina tårar
hon springer inte längre
flyktåren är över
hon omfamnar sig
sitter i stormens öga
följer rörelsen
ser
flykten var aldrig
hon stod alltid
i är
den enda skillnaden är att hon låter rustningen
sakta
falla
vetskapen fyllde henne
sök aldrig i det yttre
det vilket är inre
allt är inre
möt
möt
allt
vit
*
den vilken vandrar ständigt i
jag vill
jag ska
den glömmer
oss
sover i gjorda bilder
världens
skall
anpassas efter
jag vill
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar