De ställde sig i ring
Händer utsträckta utåt
Fingrar snuddade vid varandra
De insåg att
Allt är inom dem
De upphörde med suckan över jorden
De nynnade sakta
Själsro
Stämma steg upp
De lyfte jorden
Jag har vandrat länge i öknar ur brännhet sand ur kylande nattvindars sand sanden har täppt till porer allt det vilket andas trängt in djupt lade mig stilla en sandstod utåt en stenstod jag blickade fjärran in i osynlig synlig punkt kobran ur all sands sand steg kobran dess blick var fästad fjärran nära
Mötte den strålande pärlan i hennes panna såg kobrans otämjda giftverkan lärdes att se den stang mig visade
En gång levde de tolvs stjärnkrets tolv gemåler maka make sammanvigda i solgården i måndalen de blickade framom in i skimrande hjärteld de blickade bakom i strömmande havs strömmar himlar skimrade röda blå de var skrudade i violljus de tvingades att vandra vida ut tolv raka linjer tolv gånger tolv de var aldrig skilda nu stiger deras rike upp ur taggtrådars stängsel ur skövlade steg de lämnade aldrig himlen skimrar guld i silver de återförenade ställde sig i ring i veklagan över det skedda över det vilket sker sida vid sida stod de i ring deras händer lyftas av allt av intet till varandra fingrar snuddar vid varandra ljusstrålar stiger ur väves samman ur fingrar pärlstjärnor blir de insåg att striderna icke var utom kände sitt inre insåg att allt är inom dem de upphörde med vesuckan över jorden de nynnade sakta själsro stämmor steg upp stämma steg upp de lyfte jorden
Den stora stjärnan strålar åter synlig
Det är en kärlek att tala om
Ur händerna stiger, slår ljusstrålar ut blir pärlor till givande.
Du stannar varje gång inför slår; var gång vi använder detta ord. Slå kan vara att slå illagörande; det är en mycket bra vägvisare till kraften av att slå ur, dessa ljusstrålar slår verkligen ut, de är icke veka, böjliga, icke zick zacks mönster de är raka vita ljusstrålar – de slår ut.
Blomknoppen slår ut
Det stängda slår ut
Det vilket slår ut är ett stöd är en slå, ser du det vi söker visa dig.
De slag du fått emottaga är icke av detta slag; de var slag.
Nu vet du varifrån dessa dina ord kom:
Gång på gång ser jag öknarna, ser de vidsträckta haven, ser inte ormen snoken ser alla ormars orm, en kobra
Ser det lyftade huvudet ser blicken fokuserad riktad rakt in framåt det människan kallar bortom öknen
Se kattdjuren; tigrar talar vi om det var en tiger du såg denna natt, du såg tigertassen, klorna, du såg klorna bli ljusstrålar, låt oss se.
Kattdjuren vandra i djungeln, gräset viker sig undan, gräshavet delar sig, klyves likt ett vattenhav. Denna bild finns mångfaldigad, vatten – hav delades klövs, här gräshav. Ser du då vatten.
Vad visar denna bild,
Kattdjuret, tigern har en randad päls låt oss säga vit och svart, tigrerad. Den blickar framom, i framom skall gräshavet, sanden, det ”fasta” delas. Det har du alltid vidtalat i dina bilder, gestalterna blickar in i det eteriska.
Kattdjuren vandrar i djungeln, gräset, undervegetationen delar sig, klyves.
Tigerdjurets mjuka steg avkänner, känner. Blicken är riktad, är fokuserad.
Tigern vilar stilla.
Tigern, kattdjuret blir oförhappandes störd.
De blir stela, varje millimeter i denna stora kropp är stel samtidigt vibrerande, det slår ut gnistor strålar ur ögonen, de varnar.
Morrar, ryter visar tänder.
Visar sina spetsiga via tänder - stjärnuddar, stavar.
De morrar ryter djupt inifrån.
De tillåter icke någon att anfalla taga deras revir; inreljus.
De vet att detta inreljus är deras revir
Är deras boplats.
Du har sett en bild av en kvinna en Kvinna, du ser hennes milda ansikte fyllt av kärlek, hon håller blommor, allt livs liv til sitt hjärta.
Bilden talar starkt till dig.
Tigern vandrar i gräset, gräset undervegetationen vikes undan, de inser det inre.
Alla bilder är
Inom; levande.
I den stund de i det yttre ej fängslas, har blivit fångade vid av benämningar; de äro då – så länge detta icke skett – icke vidbrända.
Minns att ”även” det vidbrända har ett innanmäte icke ett beläte.
Den förvirrade själen; eller det förvirrade väsendet är inte tigern. Denna själ är gräset inte havet det vill säga inte gräshavet, är de enskilda grässtråna.
Då dessa är strån är de icke hav med allt vad detta innebär.
När vinden andas är det icke för väsendet en böljande inandning, det är spetsar taggar
En bra bild är fjolårsgräsets stela rörelser;
Dessa är stela då du lämnar framom utanför, då du bortser från framom
Hur har detta uppkommit
Själen är ett inre rörelseorgan vilket längtar till rörelse
Inre samt yttre
Själen har behov av ett jagväsen
Varje grässtrå är en bild – informationsbilder.
Gräshavet är den samlade informationen. Minns att samtliga bilder finns inom.
Det sammansatta väsendet är ett jagväsen i det enskilda samt i det icke enskilda.
Bilden är kanske svår att förstå.
Ty du ser nu gräshavet vara helheten. Visst är det så, samtidigt är det en bild att använda till individen.
Det du skall se är att det inom varje grässtrå lever allt detta. Varje grässtrå är gräshavet; för att förbli jagväsen i jaget är det av vikt att urskilja
Det är tigerns bild.
Jaget urskiljer i andens ljus själsväsendets egenrörelse i helhetsrörelsen
Den mänskilga tanken blir en hjälpare icjke en knastertorr benämnare begreppsbenämnare
Tanken tar fjolårsgräset i handen, skakar frön in i vinden
Den vet nu meningen med allts liv
Tankesnurr
Tigern vandrar i gräset
gräset undervegetationen vikes undan
inser det inre
alla bilder är
inom; levande
avkänner, känner
blicken är riktad, är fokuserad
tigern vilar stilla
tigern, kattdjuret blir
oförhappandes
störd
blir stel
varje millimeter i denna stora kropp är stel
samtidigt vibrerande, det slår ut gnistor strålar ur ögonen
de varnar
morrar, ryter visar tänder
visar sina spetsiga via tänder
stjärnuddar, stavar
morrar ryter djupt inifrån.
tillåter icke någon att anfalla taga deras revir;
inreljus
vet att detta inreljus är
deras revir
Är
deras boplats
”även” det vidbrända har ett innanmäte icke ett beläte
förvirrade själ
förvirrat väsende
är inte gräset
inte gräshavet, är de enskilda grässtråna
vind andas
rörelsespetsar
rörelsetaggar
fjolårsgräsets stela rörelser
stelrörelser i förglömmandet av
förvirrad virvlar
bortser
från
framom
själen längtar till rörelse
inre
yttre
var är du mitt jag
jagväsen
varje grässtrå
en bild
informationsbilder
gräshavet är
den samlade informationen
samtliga bilder finns inom
det sammansatta väsendet är ett jagväsen i det enskilda
samt i det icke enskilda
gräshavet
helhet
inom varje grässtrå lever allt detta
varje grässtrå är gräshavet
förbli jagväsen i jaget
urskilja
tigern vandrar i gräset
gräset undervegetationen vikes undan
inser det inre
alla bilder är
Inom; levande.
jaget urskiljer i andens ljus
själsväsendets egenrörelse i helhetsrörelsen
den mänskliga tanken blir en hjälpare icke
en knastertorr
benämnare
begreppsbenämnare
tanken tar fjolårsgräset i handen
skakar frön in i vinden
den vet nu meningen med allts liv
sådd
hon står med livets alla blommor
tätt slutna till
sitt bröst
hon andas kärlek till
hon håller
buketten inför ögon
bugar
avskeds återseende
skakar sådd in i vind
andas stilla ut
i handljus
dina ord tar aldrig slut
se vinden
vinden andas ut
in
ut
se fågel i din hand den sitter stilla
öppna handen den flyger
se fjärilen dansa
se den sitta stilla dricka sols ljus
så flyger den dans
dina ord tar aldrig slut de är alltid hos dig
regnet dansar silverdroppar klanger stiger virvlar lyssna nu stillnar de sjunger glädjens innerliga tack till dig
tolv gånger tolv
de ställde sig i ring
händer utsträckta utåt
fingrar snuddade vid varandra
de insåg att
allt är inom dem
de upphörde med suckan över jorden
de nynnade sakta
själsro i andeljus
stämma steg upp
de lyfter jorden
jag har vandrat länge i öknar
ur brännhet sand
ur kylande nattvindars sand
sanden har täppt till porer
allt det vilket andas
trängt in djupt
lade mig stilla
en sandstod
utåt en stenstod
jag blickade fjärran in i osynlig
synlig punkt
kobran var hos mig
ur all sands sand steg kobran
dess blick var fästad fjärran nära
mötte den strålande
pärlan i hennes panna
såg kobrans otämjda giftverkan
lärdes att se
den stang mig
visade
en gång levde de tolvs stjärnkrets
tolv gemåler maka make
sammanvigda
i heliga förbund
rena
i solgården
i måndalen
de blickade
framom
in i skimrande hjärteld
de blickade
bakom
i strömmande livsvatten
himlar
skimrade röda blå
de var skrudade i violljus
de tvingades att vandra vida ut
tolv raka linjer
tolv gånger tolv
de var aldrig skilda
nu stiger deras rike upp ur
taggtrådars stängsel
ur skövlade steg
de lämnade aldrig
himlen skimrar guld i silver
de återförenade ställde sig i ring
i veklagan över
det skedda
över det vilket sker
sida vid sida stod de i ring
deras händer lyftas av
allt av
intet till
varandra
fingrar snuddar vid varandra
ljusstrålar slår ut stiger ur
väves samman
ur fingrar
pärlstjärnor blir
de insåg att striderna icke var utom
kände sitt inre
insåg att allt är inom dem
de upphörde med vesuckan över jorden
de nynnade sakta själsro
stämmor steg upp
stämma steg upp
de lyfte jorden
den stora stjärnan strålar åter synlig
Stegvind(till Calin)
ett fönster öppnades till väster
blicken mötte en snok
lång smidig
zickzackslinjer
dess blick
såg
fjärran
i
helt stilla talade vi med varandra
vinden omfamnade stegen
flög fria
såg rosor
växa i ökensanden
landade i månblommas
silversmycke
*
talan
Hon följer den långa linjens rörelser ser sanden säras
ser sandhavet andas
solens vita skiva faller faller
silverskiva följer hennes hjärta bär
bär genom
hon sitter vid stranden i ensamljuset
hör hjärtat saktas
sakta
avta
i vardera handen håller hon en sten
låter dem mjukt rulla
fram till fingrar
den ena är vit den andra är svart
hon slår dem mjukt
entonigt
samman
gång på gång
höres tonen
stiga ur
hon följer den långa linjens rörelser
rullas samman
ormen blickar in
vila stilla
ser vattenhavet andas
ur stenar slår gnistor antänder
eldens flammor
hon kastar salviakvistar in
bugar ödmjukt inför
läser
dansar liv
orden stiger
stiger
renade
röken skingras
månmoder lyfter silverskiva
hon bär silverne ljusskrud
stjärnor i håret
solskiva stiger ny upp inför henne
hon lyfter trumma
in i händer
ser sol
skimra
handen smeker mjukt sakta
sakta återvänder
hjärtats rytm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar