Den sanna tanken är icke fläktande den är en riktad fokuserad punkt den är en kula, en pärla, en pil, en projektil från mellan till väsendet.
*
Jag har aldrig levt för att smutsa skönheten
jag vandrade vägen framåt
de tillsade mig att vända
jag vandrade vägen bakåt
stannade vid varje givet vägskäl
såg vägarna skälen
såg de tusende valens möjligheter
såg de tusende dörrarna öppnas
framför dem de tusende vägarna
insåg att alla vägarna är en
visste att jag aldrig ville födas
*
jag räds livet
var icke rädd
livet gör mig illa
se skövlargärningars tankeström
stanna i
se stenen med svärdet
lyft detta se ornamentiken blixtra
kroppen ropar fly
samtidigt är den förlamad
själen upplever rädslans förlamning
blir orolig
väcker tanken; den obalanserade tanken;
rädslotanken genom att ropa
vad sker
vad sker
varför kramar du mitt inre så hårt
vad sker
känner du då icke faran
rädslotanken blir ett
blädderblocks vingflykts fladder
i detta fall vingslag
slag av vingar
obalans
anden greppar in
stanna se det du möter
anden ställer sitt ljus
ljusskäppa
skäppan mitt emellan
trots att det icke är ett emellan
vad vill du
vad ser du
vill du släcka lågan
genom att icke kupa händerna runt
vara glaset
det vill säga; betrakta din egen rädsla
det är nu jagets båda poler träder in i varandra
vad ser du
jag ser honom dra svärdet ur stenen
så är det dotter du möter din rädsla
orsaken till i
isklart rent ljus
svärdet är rent
bär inskriptioner
ditt livs signum
ditt sigill
minns alltid detta
jag räds livet
var icke rädd
livet gör mig illa
se skövlargärningars tankeström
stanna i
se stenen med svärdet
lyft detta se ornamentiken blixtra
*
jag förliste
kastade mig
i forsarnas virvlande massor
slungades mot
block
vattenfolken bar mig
såg
vitblommande regnbågsprismor
strängar
strålar
är din tillit
en stam gav mig
hand
om
bar kropp in till strand
höll mig
kvar
stam reste sig
trädet böjde sig
över mig
vaggade mig till vaken
lade mig i trädets krona
sover
evig
stillhet
*
hon vandrade in i tystnaden
tills du vem är du
tills livsrösten lockar fram hennes vackra röst
de syntes alltid
vandra vid varandra
hans mjuka steg var alltid om henne
skimrande vitpälsar
människovindar
drev dem
isär
misär
i anden synes de alltid
vandra vid varandra
hon ropar in i stjärnhav
jag förgås varför
varför
för ni hårda händer till mitt vara
hårda händer
där kroppen talar
där lustans begär skriker
varför
varför
sker detta
sov dotter
sov
allt är väl
slut ögonen
hon sluter trött ögon
seglar
bort
somnar med dröm i famn
skimrande slöja
stiger in i himlar
deras mjuka steg är alltid om varandra
skimrande vitpälsar
de vandrar vid
hennes vackra röst talar
*
flätade
flätade
långa rep
blommor trädde in
doftande
satte mig
vindfång
kände min inrelängtan
svinga mig
gungade
gungade
allt högre
min molnblomma väntade
så har den alltid gjort
slöt mig i sin famn
hemma
såg kroppen falla leende ljus
brevutdrag till två vänner:
ta tid
hur kan de ta tid
tiden är ett mänskligt påfund
den kan icke tas
ty den är rörelse
egentligen
vackerrörelse
samtidigt känner jag smärta
vad samtidigt
ord kan läggas likt formler
genat har rörelsen fångats
hur kan människan fånga rörelse
färg
natt dag stund liv
fånga
fånga
fånga benämna
poesi är vackert
vackerbarnbarnet skuttar i soldansmed solstrålar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar