2 oktober 2009

Det är dumt att skriva stjärnord till de vilka ej förmår lyssna rätt, det är icke att ej förmå,
De vill icke,
Deras sinnen måste skolas till vakenhet.


Detta är en mycket vacker bild;
I solstigning,
Omfamnar anden handen,
jag stiger
in i.
Anden är alltid evig – föränderlig så har vi sagt, så är det.
Anden är i allt därigenom evig, föränderlig.
Detta föränderliga stiger aldrig ur sitt själv, stiger alltid in i.
Du vet att det finns väsen vilka tolkar dina ord, dessa ord: ”svartvingar, svartklädd, svart skugga, skugga”, de tolkar dessa ord till varandes ondskans krafter
Låt icke detta styra ditt skrivande.
Då ett väsen står framför solstigningen eller nedstigningen är det svart.

Gör detta väsendet till ondska, inte alls.
Vad är detta,
Du ser ett väsen,
Människa eller icke människa, med icke människa avser vi i detta: växt, mineral, djur eller annat liv.
Du ser ett väsen vandra i solskymning, i solstigning eller nedstigning.
Du ser detta väsen tydligt, alla dess färger, skepnad, gestalt.
Så badar himlen i eld.
Eldar brinner, kolet kvarstår.
Du ser inte längre väsendets färger, du ser en silhuett,
Svart är den.
Ett specifikt faktum har silhuetten,
Detta faktum är att konturerna framträder, syns tydligt.
Konturen synes då färgerna, gestalten, skepnaden är borta.
Nu är den aldrig borta,
I detta ögonblick framträder konturen,
Konturen är det inre livet.
Du är undrande nu;
Vad är kolet,
Du har ofta i kärlek skrivit om kolet.
Kolet är från trädets fröstadium till det mångtusenåriga trädet,
Yxan, fällningen, stockar till klyvande till torkning till eld till kol.
Kolet bär hela trädet samt allt liv inom sin silhuett av,
Vad yttermera är, är att kolet är diamanten,
I solljuset strålar diamantens färger i fasettslipning ännu klarare.

Det föränderliga är
djupinnerviljan av att
icke fasthålla,
Icke äga.
Det är solstigning.
Som skapande väsen måste viljan till föränderligt vara finnas oavlåtligen, detta utan att svika den egna vägen – icke evighetens väg, den egna vägen är en perspektivisk väg ut ur andens ljus,
Ljusminnesbilden,
Därav diamanten.

I silhuetten framträder den osminkade sanningen.

I

silhuetten

framstiger

den

osminkade

sanningen
*
med armar runt hjärta sitter hon
ögon är kärleksbrunnar
drick
drick älskade drick
hon vände sig aldrig om
varför skulle hon

hon suckade icke av bitterhet ty
hennes sinne var löst från bitterhet
älskade bittermandel
vackeröga tack att du skänker
smak till livs steg
hon visste jordens alla smaker
kände deras menings innebörd
de märkte aldrig att hennes hjärta brast kanske den viktigaste hjärtvingen
hon vandrade utan farväl
utan ånger
skuld eller
skam
för första gången

vägen visades
steg till steg
klippan stod i regnbågsmantlat ljus
vid klippans fötter var
ovalen
pupillen vidgades
hon anade svagt skimrande eld
purpurvindar höljde hennes steg
genom mörkerådror tunnlar gjorda av

kom till klippans hjärta
salen öppnades nu varmt röd
i mitten av salen såg hon en stenbädd
vita hudar var lagda över
hon lades där till drömsömn
fylldes med dånande strömmar
klippans väggar rann av

flammor stod runt henne gav henne värme
eldväsen bad henne stiga upp
hon vandrade i drömsömn
med händer fingrar rörde hon vid
synliggjorda tecken
hon lyftes in i
ljusglädje in i smärta
tårar av glädje av lidande rann genom henne

eld varför tas icke mitt hjärta emot varför ber de mig tiga
varför ser de ej

klippan svarade;
ser du min gestalt ser du mina inre strömmar
dessa strömmar vilka de kallar lavaströmmar
magma
de flyr dessa strömmar ser icke orsaken till
varför detta hjärta brister
ser icke livet vilket senare spirar ur
se tecknen en del inristade med smärta
andra i skönskrift
smärtan hörde ej hemma inom mina väggar

hon väcktes ur visste vad eld är
såg svart oval röd magma bli blå bli vit

fördes in under klippan
var i hjärtats spegel
var i vattenhjärtat
åter var hon i en sal skimrande
blå turkos vita ljuspelare
i salens mitt stod en stenbädd
vävd havsgräsmantel var lagd över
hon lades där till drömsömn
fylldes med dånande strömmar

klippans väggar rann av
hon såg valvbågar
hon såg vackerformationer
inom vilket vattnet
strömmade
hårt mjukt
mjukt hårt i varsamt möte
vita havsanemoner andades
hon mötte svarta pupiller
såg ovalers mening
havsfolken ledde henne
hon var hav strömmade
strömmade liv
hon kände vikten av att bli i är

hon såg magmaflöden i havsflöden såg dem bli i varandra

hon slungades upp genom havsmantel
fördes till jordhjärta
åter var hon i en sal
skimrande djupa jordfärger
violett vinröd
stenbädden var där icke
hon var i moderns händer
vila stilla var i din drömsömn
ditt hjärta helas nu

hon fylldes av moderns nynnande sånger
lärdes jordens steg

såg magmaflöden i havsflöden i jordflöden såg dem bli i varandra

lyftes av vind fördes till lufthjärta
lycklig var hon
fri andades hon
vinden gav henne vingar
de kände liven
smekte liven
följde markerna
svingade sig högt upp
allt mellan upp ned över under upplöstes

hon var i skimmerljuset
fri
lades i molnblomma

sov
sov i din drömsömn
hon kände
hjärtvärme

i sjön långt bortom nära såg de
i natts drömbåge en röd näckros segla i havets händer
till de gråtande strömmade hon värme
till de leende log hon med

i gryningen såg de en vit näckros bli
skira slöjor
vingar

vind bär henne in i älskad molnblomma
där sover hon evig drömsömn