I natt har vi ägnat oss åt att vända förvrängda stjärntrådar rätt.
Inatt har vi ägnat oss åt att vända felvrängda stjärnvindar rätt
Intrasslade härvor har kammats.
Att uttrycka sitt hjärtas upplevelse av instängdhet är alltid av godo, aldrig av ondo.
Det är aldrig ett väsen, endast ett väsen vilket har rätten att uttrycka sig. Då två väsen väljer svarar till att vandra tillsammans, vandra samman är det av största vikt att båda dessas röster talas lyssnas till. Det är sant att det manliga väsendet är arkitekten, är den vilken bygger väggarna; väggarna kan dock icke vara korthus.
Hur skall då kvinnans värme kunna skimra, hennes värme – kvinnovärme bränner då väggarna ty dessa är kort bilder av.
Tidigare begav sig männen ut på jakt detta för att föra födan till hemmet,
Kvinnan tillagade bytet sedan mannen tagit ut innandömet,
I många stammar tillrede mannen bytet.
Du fastnar i denna bild;
Kvinnan fyller huset innandömet med kvinnovärme, det hus de lever inom,
Nu ser du bytet,
Buffeln, hjorten, fisken, du ser kroppen, huden och du ser att mannen tar ut innandömet.
Bytet är också en kropp; ett hus, vad är det han gör,
Han tar ut innandömet innan de äter köttet,
Hudarna väggarna blir kläder tipis eller annat vilket skyddar dem.
Mannen tar ut innandömet för att icke skada det kvinnan lagt in med sin kvinnovärme innan de äter bytet.
I många stammar tillredde alltså mannen bytet,
Kvinnan dukade bordet med dukar
Med örter
Med färger
Skimmerljus.
Det är icke så att detta gör kvinnan underdånig,
Detta tillåter icke mannen att tillsäga henne tystnad,
Samt kräva förståelse för sina egna behov.
Kvinnan har valt denna make,
Kvinnan tager honom in i sig.
Ser du,
Skulle kvinnans väsen bortses ifrån då skulle det så kallade synliga vara det materiella, materialistiska steg.
Dessa hus är korthus
Det behövs icke större vindar för att blåsa dem samman.
Korthus
utplanad nyskurad mark låg i solen och väntade
han samlade kort
byggde sig ett
hus
fann sig väl en kvinna
bjöd henne
in
hon pyntade stugan
med kvinnovärme
huset brann
ned
det var ju endast
kort
bilder av.
de gamla gårdarna
Jag ser de gamla gårdarna, de är gamla icke gamla känner ord tala i varje steg.
böjer mig nära lägger handflator till
känner vibrationer hjärtslag
ser svärden
svärdens ornamentik
sigill
ser perfektionen i rörelsen
långsamt långsam fokuserad rörelse
armen armarna kroppen redskapet templet
svärdet är en del av
de är helhet
ser blixten vit vina perfektionen tystljuset
huvudet faller huvudtanken skelettanken hjärtat lever
dessa marker är fjärran är nära är ikring inom utom.
dessa marker är där du vill de kan kännas igen de kan kännas främmande
vad är viktigt.
det du känner igen det vilket är främmande.
vad är ny vandring gemensamvandring
det kända eller det okända
är det så att vi flyr in i det kända för att undslippa rädslan genom
att vi i det inre känner stegen
vet tyngden av dem
konsekvensen anar vi
ty vi mäter dessa steg i mänskliga begrepp
gör dem tunga. denna tyngd är av annat slag än just tunga.
vi väljer ofta det kända
det kan synas vara trygghet
är tryggheten det vi tror är trygghet eller är tryggheten av annat slag.
jag ser de gamla gårdarna, de är gamla icke gamla känner ord tala i varje steg.
vänder mig om
runt kring igenom med
ser spår
lägger kinden intill känner dofter av
spår är vackra att skåda
berättar liv väsensliv.
till från det vilket icke är från
till hör till
steg är vackra då de hör till
stiger ur kroppen dansar själsdans
tanken söker stoppa dansen
hjärtat själshjärtat ler
jag dansar stilla rörelse okända steg kända.
vinden för elden havet allt för
leder vidare
vidare
jag stiger ur själen sitter vid elden
anden berättar
skänker ljus
varmljus
jag känner anden omfamna handen
i solstigning
känner flödesljuset
lägger mig ned i markens händer
känner ser vägen
vet vägen
svartklädd far han genom luften,
detta svartklädd är silhuetten i solstignings varmljus,
svart förknippas så ofta med ondska med illavarsel
svart är möjligheter det vet färgmakaren
Markgrynings
ärade lovsångssteg
stammars ebenholts
solskimrande
darrluft
mellan
träds vithav
träbro väntar
av trämakaren snidad
hon niger djupt inför
tar av sig fotklädnader
stiger upp
stannar mitt i steg
bäckens ansikten porlar
hon vet vägen
ser sig icke om
vandrar
utan farväl
över
bron
med bron
möter
genom luften
ljudlöst
svärdet blixtrar
skär rent runt
framför henne
sträckes hand
varmögon omfamnar hennes frysande hjärta
Solvinda
solvinda
snurra med vind
löven röda
flammar eld
Solvinda
solvinda
snurra med vind
vita vingar flyger fria
strör mening i hår
Solvinda
solvinda
snurra med vind
trådar lindas
cirklar blir många
sjunger väv
Solvinda
solvinda
snurra med vind
släpp trådar fria
låt fågel föra dem vida in i ring
*
I natts båge
lyftes jag in i silverfamn
hon förtäljde mig om det vilket är sol
vi vandrade i hennes trädgårdar
hon visade mig stjärnors slutna knoppar
glömskebarn
stjärnvindar vilsna
ven i natts omlott
trasselnystan fann icke hem
intrasslade förvrängda kvidande hjärtan
inatts båge
vändas felvrängda stjärnvindar
intrasslade härvor
stjärnjungfrur kammade trådar
en efter en
till en
glänsande klara till strålande ljus
övergivna tårar virvlade i
dags båge
iskristaller lade vita händer över instängda tårar
*
Hon sitter vid stranden av månsilversjön
soleld brinner i
kärlek med varandra
trådar till flyter genom hennes fingrar
hon nynnar
Solvinda
solvinda
snurra med vind
fågel vit
bär trådar dit himlarnas väverskor sitta
vid ramen av ingenting
skytteln strömmar
väven ler
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar