Norrsken sydsken…
Du skrev om din älskade ljuspelare,
Vattenfall från himlen
Vägar
Du ser dessa fotograferade så kallat under ytan,
De klyver synliga väggar
Alltid fylls du av hemlängtan; hela ditt väsen ropar; bär mig hem
Dotter du är alltid hemma
Inom dig ser du en stark ljuspelare,
En stam,
En stam där himlen är ”krona” jorden är ”rot”
Roten genom stammen är upphöjt till krona
Krona genom stammen är upphöjt till rot
I en tid långt vidare än den nuvarande mänskliga tiden var allt dessa ljuspelare;
Du ser mänskliga gestalter – väsen. Du ser dessa ljus ja, stiga ur deras fontaneller,
Vad är det du ser – hur skall vi beskriva detta.
Allt,
Alla
Var förenade genom ljus, värmen var ännu icke i den form vilken nu är,
Värmen levde i dessa pelares kroppars omloppsbana, syntes vara bäckar, strömmar, floder, ådror, de bar inom sina väsen alla färger.
Allt alla var förenade. Huvuden innehade icke den tankekraft människans nuvarande tanke innehar,
De bar var är alltanken
Urtanken
Universiell tanke
Vi sade att den ej innehade den nuvarande mänskliga tankens kraft,
Den kraft den innehade var världsvilja,
Skapelsevilja,
Huvudet var icke en sluten form, det var mer en skål, sant är det du ser:
En grals skål. En grals skål var varje denna ljuspelare. Varje ljusväsen bar inom sitt hjärta längtan till andeljusförening, därav strömmade dessa ljus ur dem.
För att förtydliga dessa bilder – levandegöra dem – låt oss säga;
Ljusflammor strålade , tänjdes mot himlen, ser du; låt oss säga detta så här: ljusflammors trådar steg uppåt, drog väsendet uppåt.
Livets skeden andades, jordtyngden infann sig, vad känner du; ser du nu dina ord:
Intet förutom mig kan hindra mig från att stiga in i mitt själv.
Det vilket skedde var att dessa ljuspelare sakta förglömde helhetens sambörd, samverkan.
Vi tvingades med sorg att skapa den nuvarande värmens liv,
Därigenom steg de medvetna vidare in i vår ljuskrets, de vilka valde avskiljande i egenmod omslöts av värme, varvid deras kroppar steg ur deras inre, det inre slöts inom kroppen.
Dessa bar en längtan om enskilt väsen om så kallad mänsklig tillvaro, längtan uppåt sögs in i deras hjärtan, det de gjorde och gör är att ställa foten – tyngden på sig själva och trampa ned. Det är en bra bild du ser; du ser någon röka, kasta cigaretten och stampa. Samtidigt ser du hela papperets väg, hela tobakens väg och så är det; genom valet av denna enskildhet så kallade mänskliga tillvaro stampar de på helhetens grund. Men, även om de gör så innebär icke detta att livet slocknar att helheten släck ut, vi sade att längtan sögs in, då vi förtäljde detta såg du hur vakuum uppstår, så är det, längtan är där i hjärtat och nästa bild du ser är norrskens sydskens dans, det är de verkande krafterna vilka söker väcka.
Det vilket skedde var att dessa ljuspelare sakta förglömde helhetens sambörd, samverkan.
Vi tvingades med sorg att skapa den nuvarande värmens liv,
Alltså: Dessa bar en längtan om enskilt väsen - därigenom steg de medvetna vidare in i vår ljuskrets, de vilka valde avskiljande i egenmod omslöts av värme, varvid deras kroppar steg ur deras inre, det inre slöts inom kroppen. Dessa bar en längtan om enskilt väsen om så kallad mänsklig tillvaro, längtan uppåt sögs in i deras hjärtan, det de gjorde och gör är att ställa foten – tyngden på sig själva och trampa ned. Tynga ned djupare in i materien, materian, det vilket benämns vara industrialismens tid, vi vill gärna säga: krigens, översvämningars och torkans tid.
Vår älskade jordkropp, jordens moder led fruktansvärt, åter tvingades vi ingripa.
De medvetna ljussjälarnas hjärtan led ed alla mödrars moder, Sophia, Isis vad än människan ger henne för namn för att se henne.
Ljuspelarnas hjärtan regnade kristalljus in i hennes famn,
Var droppe gavs till de själar vilka önskade, bar viljan till att vakna. Samtidigt steg ljuspelarna in i jordsfären för att tillsammans med de vakna viljesjälarna hela allmaktens vilja , detta för att helhet åter skall leva i cirkelns krets,
Det allseende ögat.
*
Enligt skolastiken måste själen skolas till uppstigning.
Vi säger att uppstigningen alltid sker, alltid har skett.
Uppstigningen sker då själen medvetet stiger in i kärlekens ljus, omfamnar sig med vårt inre ljus.
Vi steg aldrig ur, vi stiger aldrig ur, vi är en omfamn i är,
Sant är
i.
det har alltid erfordrats läromästare till levebröd
icke för levebröd
läromästare är edra hjärtan i vårt hjärtas sol
känn vinden
änglars fingrar vidröra alla edra ljussträngar
känn klangen värma ert inre till yttre sol
ni är allt det ni ser
det ni ser är ni.
*
Ser du då icke att orden stiger upp
virvlar
faller
väntar på stadfästande
de starka orden bygger städer
de svaga gjorda orden förs åter
stärks
stiger upp virvlar faller väntar på …
våra ord ligger stilla
vet
våra ord suddas icke ut
strykes icke bort
sjunker
stilla
in.
*
Hur skall ni kunna bygga i tystnad tillsammans
ur tystnaden stiger orden
till talan
detta är icke att tiga det är att tillåta orden omfamna gärningen
ha tillit till det människan kallar gudavärlden
den världen är inom
tänk inte ut
orden
tala dem i flödesljus
där icke vrede eller känslostormar är
där är flödesljuset
det stämda instrumentet
visst händer det att strängar brister av ålder
förarga eder icke däröver
se dem helas i världsgärning.
*
Då du sitter vid den döende
Se livet
Då du sitter vid dödsbädden
Se livsbädden
*
Ljus genomlyser moln
vattenfall
från himlen
vägar
klyver synliga väggar
hela mitt väsen ropar
bär mig
hem
*
Lutar mig tryggt bakåt
in i famn
tar stränginstrumentet
i famn
känner
träds viskningar
ser strängars månsilver
stämmer
varsamt
lyssnande
känner
in
vindfingrar rör vid själens silver
guldblad bäddar om
ur himlen fylles klang
*
jag har genom krigen lärt mig orden
träd faller till marken
reser sig upp igen
stövlar trampar
söndrar
ur såren växer blommor
liar slår gräset
gräset reser sig upp igen
människan skövlade jorden
jorden reser sig upp igen
meningen var liv är alltid liv
människor drog svärdet
sargade kroppar
såren helas
ur svärden stiger orden
hela dig själv
så susade vinden
stenar rives ur marker
lades
staplades
mot varandra
murar byggdes
jag rev dem
stenar kastades mot kroppar
föll om inres väsen
gav dem värn
berättade deras blod
stenars rötter
flätades runt hennes kropp
höll henne samman
bands
träddes in i
människans stelnade tanke
allt det hon hjärtminns
ur markers ögon
stiger tårar
vattnar marken med ödmjukhetens helande vatten
så talar stenen ur tankens fåror
jag gavs till att skänka
hennes värme
till att smida järnet
människan brukade mig
till att smäda värnadens hjärta
jag sänder järnet åter
in i himlarnas sfärer
i höstlig tid faller det in
i människans själ
jag gavs till berättarljusen
människan band min tunga
jag spottade orden åter
in i himlars sfär
var gång eld tändas ser hon mig
minns värmens sanna bud
så talar elden
vi gavs till människans händer
att brukas till liv
hon skändade hjärtglöden
vi steg ur
vandrade vida om
floden har vänt
åter stiger meningen fram
den vilken aldrig var borta
så talar allt det vilket är och alltid är
nu framom i är
nu bakom i är
nu är i är
vi är förenade
de skövlade våra gåvor
vi stiger upp och helar såren
de skövlade våra gåvor
våra gåvor stiger upp och helar såren
så lägg dina ögon i källans vatten och källan skall visa dig
Skogsbryne
hon står i skogsbryn
i kitteln faller regn
i slingor
hon rör med enestav
från läderknyte lyfter hon örter
tackar dem
i hjärtljus lägges de varligt i gryta
hon rör så stilla
lyfter blick in i stjärnors ban
väntar till silverljus sveper om
då niger hon djupt inför moder god
lyfter hjärtats vingar om kittels liv
hon vaggar drömmars liv
i gryning öppnar hon bröstet
tolv vita svanar flyger in i sol
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar