Hela den bild du skrev är
är;
Förtäljer ansiktet hans inre meningditt ansikte är ett vackeransikte får jag skriva så får jag –
hur ofta ställer vi oss den frågan får jag är det tillåtet enligt spelets alla regler
inträngda blir vi in i hörn där vi sitter med händer runt knäna vaggar oss själva så känns gardinens mjuka fläkt en hand en ljusgest sträckes fram
varsamt öppnas våra händers kramp handvinge lyfter vårt ansikte till ögon möts
orden uttalas icke de talas genom ögonljus; hjärtats röst, älskade varför stänger du dörrar
dörrar
vilka aldrig bar meningen till slutenhet
se fågels vingar de sviker aldrig vinden vinden sviker aldrig fågeln se havet möta stranden stranden möta havet
vad är ett möte
mötet synes i det yttre mötet vet att det är en cirkels rörelse vet att varje rörelse lever under spegelns yta i hennes inre
vet att orden är en omfamn skapande i skönhet
varför sväljer du hjärtans ord sväljer du dem i rädsla i den rädsla du lärdes att leva i av människor
sväljer du dem genom de bilder du gavs av vad det är att
vara man vad det är att
vara kvinna
sväljer du dem av den anledning att förbud lagts in i vad är tillåtet att säga vad är icke tillåtet
skulle fågeln vinden tveka skulle de störta upptäcka tyngden glömma nåden skulle havet tveka skulle stranden torka
bli
det uttorkade söndergråtna ögat
skulle du stanna i stegethur länge skulle du orka stådu skulle stelna eller falla
bli
din egen förtryckare
människan gör lagar lagar till förtryck
varför skall ord sväljas bilder sväljas vilka icke vill
såra vilka icke vill
skada
vackra ord skall talas
givas
giv dem ty du vet aldrig när du väljer att vandra in genom drömportenstegen leder alltid
vidare
det människan kallar död är
intet
stegen bär vidarevarje andetag
är
början tilli natts stillhetandas havenhaven ovan framför runt tusende stjärnögon ler ljusvandrare stigfinnare begav sig in i natten följde vägen
den ena bar kvinnoskrud den andre bar mansskrud
haven andas
den ena stannade vid nordstrandden andre stannade vid sydstrand
hav andades
i stränders famnar lade sig berättarstenar i ringgrenar steg in
stjärngnista
tände
eldar brann milda skimmerljus i natt
vandrare stigfinnare vände ansikten tilllyfte händer in i nattvind förde dem nära
de gav varandra berättarljus
så har det alltid varit
de möts
Dessa ord är sannhet, dessa ord är stjärnstrålarna du lyfter fram, stjärnvägarna de vilka sammanför, eldarna är hjärtan, alla hjärtan väcker icke bilder i varandra, stjärnvägarnas hjärtan väcker bilder i varandra.
Det är så att alla stjärnvägars bilder blir en gemensam bild, trådarna är olikfärgade hur skall mönstret annars framträda.
Sanna är dina ord, kvinnor skall icke utsäga vissa ord, män inte heller, de kan tolkas till inviter; det är tok
Tokkverulans.
*
mina ord är dina ordde talas genom mig jag är endast ett redskap till demlänge hade jag svårt att tro ännu undrar jag iblanddå känner jag det varma leendet runtde säger vad spelar det för roll vems orden är
Dotter vi är i alltdu är i alltalla levande väsen är i alltdå vi talar är orden om dig ditt livorden är i samma stund allts livdet är så med levande ord
de är till en de är till alla
de har icke behov av att förstås de talar vidareså gör källan alltidse nu jorden det människan kallar jordse henne stiga upphon är vacker i jordfärgsmantelhennes ögon är varma pepparkornsögon
hindens ögondessa ögon vilka människan tror är rädsloögondu vet hon vet atthon åskådarstiger fram lägger orden i handentill den vilken kan ge vidarese hennes nätta stegse nu jordens moder lösa fötterna ur jordenrötterna ringlar hon tillsäger dem stillhethon lyssnartillsäger dem i vilken riktning de skall vända blickenhennes hår är stundtals böljande lugnt stillastundtals stormande vindarhon ropar över stormande havhennes hår är grånande silverär kopparär alltid kärlekhennes hjärta är skimrande rödvärmevarför stannar vi vid hennes hårse människans hjärnalinda ut denna släpp tankar friade är då hårslingorvi har talat med dig om hjärnans vindlingardetta i samband med magenvi sade att det finns vilja vilken är fri samt vilja vilken är organiskt organbunden.Vi gav en enkel jämförelse vi sadese hjärnanse tarmarna se vindlingarnadu måste upphöra att slå dig självmin upplevelse är att den bundna människotanken släpper sina fångstarmardessa armar vilka så länge talat till dig viskat skuldmagen visar sig inåtvad är magensolen lever där solar plexusser du solenså lever vi med att de en gång vandrade tillsammans:
En gång vandrade de hand i hand
så sköna
så vackra
sannhets bländande skönhet
Han i guldmantel
Hon i silvermantel
himmelshovet var alltid runt dem
sfärernas slingor skapade evinnerliga tonarter i
perfekt gehör
orden talades icke de tonades
tystmöten i ögonljus var det
av
något
lades stålband runt
de skildes åt
illusionen blev jord och himmel åtskilda
synen förmörkades
i bergen hördes hammarslagen
eldar brann höga
järnet glödde steg in i himmelshaven
i höstens famn synes lanternor skimra
de vandra med lyktor i skog
lindar ljusslingor
mellan till allt
hennes hud skimrar innerljus
järnet faller in i jordens händer
stålbanden brista ett efter ett
åter nalkas de varandra i det vilket är ekliptisk dans
ögonvad skerser du triangelnsolenmånenjordenhelheten helasse så åter Moder Jord
hon är frihon har dragit ut smärtotaggarna en efter en för att alltet ej skall skulle förblödaalla levande väsen måste välja icke dömase så med framombarnet och möt bakombarnetdetta barn visar att hennes rötter var kronan
detta är väntkronan är hennes rötterhon strör vishetvisdom inse så Kvinnokvinnandenna kvinna är öppen hon har en grotta strax nedom hjärtat till blygdbenetser duhjärtat är taketvarur kommer barnetbarnet vandrar genom födslokanalen och "rinner" ut vid blygdbenetkällan sipprar upp ur ja, blygdbenetser du hennes kroppvi har organ Modern har organvarje organ är länder platsermed andra ord är alla delar beroende av samspelvarje organ har en funktionmannen dåhan är till viss del huden och skelettetdå kvinnan icke tillåter hans insteg i hennes liv fastnar mannen i det arkitektoniskt byggandegenom att kvinnan tillåter
Kvinnokvinnan tillåterförmår han se regnbågsljusetdärmed stiger de båda upp på regnbågsbronminns nu att regnbågen är en cirkelvar stiger de upp
de stiger in i planetsfären verkar genom andens ljusmannen säger sig vara vill vara man starkastkvinnan har icke behov av denna jämförelsety hon ser vad mannen är
detta gör att han
omedvetet
ser henne vara ett hot
han känner sina lemmar stelna utan kvinnans fägringvilken är den blomstrande jordendärmed alltetKvinnokvinnan kan icke dömahon vredgas så är detdet är så att hon vredgas samtidigt är hon rädd ty
hon vet vad denna styrka/kraft är om hon skulle släppa den fri, få klarar att möta den.
hur skall hon kunna döma hon är källandet vore att döma sitt inre
människorde vilka kallar sig för människorförorsakar mycken smärtagömmer sig bakom nuetnunude ser icke fröet de sådde de ser icke framombarnets kärlekhopplivde ser kärleksvart sjuka greppar omavundskriker deras lägre väsenzombies är de med gapande ögons hålornej inte någon äger digså är detdetta är det svåra för människor att insede vilka kallar sig för människorde vet inte hur vi kämpar med att "äga" oss självainser icke att vi inte innehar det behovetkänner vår kärlek vill krympa den in i egen hands fickade orkar icke se att våra hjärtan är röda havinser icke att detta aldrig innebär att vi sviker dem*ibland funderar jag över detta ord kvinnosjäl
vi är i en kropp
fysiskt
kropp
den är vårt tempel
vackerboning
inom den lever själen
längtar till evig skönhets rörelse
den strålar genom andens ljus
ser du henne Kvinnan vandra ljus med ljus i handskålar
hon överlämnar vishetsstegen till jagets kraft
jag talar icke om det lägre jaget det högre
hjärtjaget
det lägre jaget mig sig darrar vad är detta
nu sträcker hjärtjaget fram handen
vill du
vill du
vill jag
jag du du jag
mitt inre ljus ditt inre ljus är lika med allts ljus
ja jag vill
ljuslågan blir tingelings trollspö får dig att höra ljudet bilden jag ser
någon sig mig dig något blir ingen ingenting
är lika med allt
tusende stjärnor
tindrar ögon mötas
kroppen möter sin vilja
födsloviljans steg
mörkret lyfter
då du nu läst dessa ord skrivit dem inser du vad nattens ord är:
I soldränkta stränder badar gyllensteg i höstens tid
Vi behöver icke orda mycket runt detta, det lever i alla de skrifter du har givit vidare, det är höst i ditt närmaste allt. Låt dem icke skära dig i bitar, våga lev ditt – ditt liv, var din varma hänsyn dotter, men låt icke knivbladet skära dig för att ätas likt en paj. Se äpplet vila i din hand, minns ursymboliken, våga se allt det du giver vidare, se så äpplets kärnhus; stjärnan då känner du ditt ursprung. Vi tillsäger dig; lev vårt liv – ditt liv.
Sprödblomman
Hon var hans blomma
så skör
så spröd
hans enda önskan var att bära hennes steg
hon var hans silver
han var hennes guld
hon svek hans dröm
drömmen gick i
bitar
alltid
I soldränkta stränder badar gyllensteg i höstens tid
skalar
gyllenröda äpplen
lägges i ring
kanel doftar
bjudes med sötma
äppelträdet stod länge i trädgård blev mer och mer vindpinat
blev mer och mer vildvuxen
orkade till slut inte bry sig om sig själv
vildapel
vildapel
bär mig genom äppelgårdars händer
trädet gav frukt
äpplet var rosigt rödskimrande kärleksömt
jag lade mig i din hand
skalade skalade skalade
skalet ringlade spiraler
slinga av liv
röksignaler
slinga föll till marken
knivbladet
mellan tumme och pekfinger
skar mig i tunna skivor
hjärthalvor
äppelblomma ligger oanandes i skålfat
strömjöl strös över
äppelpajen doftar
du åt den leende
det du inte vet är att trädet alltid bär frukt
alltid
ordet
giv mig ett ord
viskar vinden
vilket;
är din önskan
lägg din hand till mitt hjärta lyssna in
det;
ordet vill jag inte säga
vinden ler mjuk värmefamn
kanske vill du ej vad säger dig ditt hjärta
lägg handen till mitt hjärta till ditt hjärta
vad säger dig din vilja
vi är en ström
tack att du ger
mig
ordet
orkanvinden
han hade alltid varit en orkanvind
så
sades det på vägarnas eftersläp
han lyssnade aldrig gick
sin egen väg
så
sade de kloka
det de inte visste
kände
var hans väg
främling var han bland människor
hade de sett in i hans ögon hade de
sett
djup värme
de
vågade aldrig möta blicken
ty de kände sig vara genomborrade
de
flydde sin väg
glömde honom aldrig ty hur märkligt det än var
kände de sig
alltid
älskade av hans ögon
i natten vandrade han in i skog
till gläntan
där väntade flocken
gav varandra kraft
han
hade alltid givit sitt hjärta
lagt helande ljus runt gråtande själars sår
den enda
egenönskan han hade var
till helhet
tilläts möte
såg ej hennes ljus
sökte omstörta
han ses nu vandra med svankad rygg
pälsen är grå tovad
utan lyster
hans tassar
söker
fäste
han söker osynliggöra spåren
vandrar i bäckens källfall
stenar vill icke ta emot
han halkar
faller gång på gång
i natten höres hans smärta hans blödande hjärtas sorgesång
han vet det han glömde
rekviem
ur klippans ögon rinner
röda tårar
blickar oseende
smärtfylld ut över skogen
månslöjor söker tröstande smeka
träd håller armar runt stammar
susar djup
klagan
stenar drar mossmantlar tätare
skogsblommor faller vissnade ned
han ligger livlöst på bår
fjärilar håller ljustråden
fågelvingar
strör stjärnors ljus
mening
båren
två långa stavar med flätade grenar
hans indigomantel faller stilla utefter sidorna
höljer kroppens linjer
stegen runt honom är hjärttrummas dova sorgdjup
sorgeföljet vandrar stigen
kiselstenar leder
fyra bröder bär
båren
sju vandrar vid
hon vandrar enslig ensamhet
tom
kvinnor vandrar omfamn
följe med svarta kläder sjunger rekviem över den döde
de vandrar uppför klippan
där faller hon
hon sitter med hjärtat i händer
hon
ser
kärleken rinna utefter sina vita armar
huvudet är bakåt ansiktet slutet
ögonen är brustna skålar
hon sjunger sitt hjärtas sorg
de står i ring runt klippans högsta höjd med eldar i händer
vakar i nätters dagar
dagars nätter
hon sitter vid båren
klippan håller henne samman
hon håller armar
runt knän
vaggar
känner
slöjans mjuka fläkt
en hand en ljusgest sträckes fram
varsamt öppnas händers kramp
handvinge lyfter
ansikte till
ögon
möts
ovan
orden uttalas icke de talas genom ögonljus;
hjärtats röst
öppna edra röster vilka aldrig bar meningen till slutenhet
de ser honom
lyfta
hon känner vingars omfamn
deras röster klingar
nattljus
åter är de tolv samlade
kvinnoljusen är runt dem
tedeum stiger ur
mollfamn
i natts stillhet
andas haven
haven ovan framför runt tusende stjärnögon ler ljus
vandrare stigfinnare begav sig in i natten följde vägen
den ena bar kvinnoskrud
den andre bar mansskrud
haven andas
den ena stannade vid nordstrand
den andre stannade vid sydstrand
hav andades
i stränders famnar lade sig berättarstenar i ring
grenar steg in stjärngnista tände
eldar brann milda skimmerljus i natt
vandrare stigfinnare vände ansikten till
lyfte händer in i natt
vind förde dem nära
de gav varandra berättarljus
så har det alltid varit
de möts
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar