24 oktober

Ansats
Anslag
Impuls
Är den direkta impulsen inre klang.
den direkta impulsen kan liknas vid att ställa sig vid klippans kant, yttersta kant och
hoppa.
det är att ta sig uppför berget utan ett andetag
hoppa.
är detta dumdristighet eller tillit
allt detta är frågor.
vinden virvlar luften andas, inför varje rörelse andas vinden in, varje livsvåg har behov av andas in
still
efter still
hoppa.

Se så det tonande, den tonande impulsen.
vad ser du,
du ser en fågelvinge, du ser den i luften du vet att vingen har en kropp, kroppen är icke det betonande i detta.
vingen andas gör anslag ”mot” luften.
luft består av kristaller av vatten samt andra beståndsdelar
vingen vidrör luften
är det så att hjärtat är vingar
kan det vara så eller är den direktledande impulsen inredjup.
varför ser du endast en vinge, du vet att det finns en kropp, kroppen har behov av båda vingarna för att flyga.
så är det så kallat verkligt eller imaginärt
vingen tar in
seglar in
är inseglet
för till andens ljus

Hjärtvingen förmedlar ljuset till hjärtvinge nummer två.
dessa är själs samt andevinge – du ser fortfarande en vinge - vilka förmedlar ansatsen till armarna till händerna , den ena handen är ödeshand/drömhand den andra handen är förverkligande.
nu börjar du ana den andra vingen.
dröm säger vi.
drömmen är vision.
så du är en kropp, gärningen är i den ena handen
klangreceptionen är i den andra
den ena vingen är trumslagarens pinne/klubba är xylofonspelarens/klangspelarens klubba.
ser du den ena vingen är ledande från hjärtat den andra tar in till hjärtat, de möts de avstämmer. samtidigt flyger väsendet med två vingar genom samverkande impulser finner de balansen, från kupade händer i givande och tagande blir de böljande svävande vingar. rörelsen är upplöst.
Klang öppnar upp, stjärnor tusenfaldigas faller regnar, öknens sand vilar stilla, vind virvlar
stjärnor tusenfaldigas stiger regnar, dras samman blir kropp, ur kroppen stiger liv
livsklanger stjärnljus stjärnord.

Det finns lögn den är kulor ärtor de finner fäste,
Ärtväxter växer snabbt ger jorden kväve
För mycket kväve övergödslar jorden, rankorna blir icke bärande,
Lögnen är att stå med ärtor i fickan lyfta röret till mun sikta och skjuta
Varje levande väsen har en sanning, den gudomliga sanningen. Du föredrar att benämna människans sanning för sannhet, du vill befästa sanningen ordet sannhet är för dig ett kraftord, med all rätt har du funnit detta ord bära den totala innebörden, nämligen sedlighetens blomma, den blomman är föreningen av människans sanning samt gudomens sanning; sannhetens blomma.
Lögnen är ärtor vilka blir vattniga icke bärande.
Att vända sanningen ryggen är att svika sitt inre.
Lögnen är förstadiet till det svikna hjärtat.
Sedlighetens blomma den vita liljans kalk
vägen dit är kantad med spetsiga blad
omvägar
genvägar
skenvägar
följ stängeln den är stabil
den leder dig alltid
rätt

avsikt är du kommen
av sikt skall du vandra
avsikten leder
det var inte min mening
det var inte min avsikt
sägs det ofta,

avsikten är där
den är då liven hoppar utan andetag
den gör ont.
*
Så tystnar rosenorden
seglar in i knopp
åter till himmelsdröm
väntar
nya solens gryning
regnas in i himmelssjö
stråla i sols ansikte
uppfylles icke av människogärnings
öga inväntar andens glödeld
budet är evig sannhet
omvandling av lögners räckvidds svek

människan talar om förfall
om undergång
talar om sitt eget förfall
sönderfall
de vilka dömer
min kropp till undergång
är de vilka ger mig sår
de tala ur sömns töcken
ser icke livets födelse
ser icke ödeträdgårdens fruktträd
blomma
i öknen skall rosen blomma
ur sand skall stjärnors ord stiga
i tusende strålar av regn
regnbågsopalers riken

Smäda icke min kropp
genom att uttala din egen ömkans förfall
du människoman av jorden talar om
din moders svek
ur hennes liv steg du
hon bar dig in i livet
hon höll din hand
du diade hennes fingrar
tömde hennes hjärtas blod
du talar om druvans sötma
hennes stock möglar
bär mjöldagg
sanden brinner
är det glas du lyfter till dina läppar
det klyver din tunga
det krossas
dina läppar blöder
du dricker ditt eget blod
du talar om misströst
om skövlande av träd
inlindad i rök är du
rökridåer
du eldar bladen
de skrivna bladen
för dövande av dina egna begär
du talar om svek
om lönndom
lönnmord
hör du då icke cikadans sånger
ser du icke bladens skönhet
fylls du icke av skogarnas sånger
då du för pinnen till dina läppar
icke för att andas flöjtens toner vidare
för att suga i dig
min jord
min hud
du förgiftar din egen kropp
min kropp
känner du icke giftet sippra där under din läpp
in i min kropp
i årtusenden har jag sökt rena giftets strömmar
det sipprar lömskt
jag renar det
alltid då det finner mig
du skänker mig icke ett endaste av dina blad

jag talar icke om offer
jag talar om gåvoregn
du är ett bud om allt det du säger är jordens
min undergång
de vilka dömer mig
dömer sig själva

jag ropar in i natten i ditt mörker
vakna människoman
vilken skövlar kvinnans kropp
min kropp
du är ett djävulsyngel
gjord av det du målar de vaknande själarnas dröm i
så sjunk in i din grop där du var
alltid skall vara
till den dag du ser ditt själv
mitt hjärta
deras hjärta
icke din tankes förkrossande band

du får mitt inre att glödgas
resa sig över mina bredder
jag stiger fram i vit eld
buga dig inför min dotter
alla döttrars döttrar
moder kvinna dotter
allt det du icke ser
det du tror dig äga
köpa med din penningskramlas tomma beläte
du hånar min jungfrudans
se din lem sloka
drypa av mjöldryga i dina gifters förfall
vänd ditt ansikte bort från det du icke kan äga med dina lustars begär
hon är en av de utvalda

jag sluter vi sluter porten reglar den tolvfaldigt om
hennes utvalde bär nyckeln
vi sluter porten runt hennes själ
du nå henne icke
hon är icke din
han kommer i vrede från solens riken
fly hennes väg
vik undan

res dig genom det hon gav dig
se dina nya steg
icke vid hennes sida
hör upp med ditt ve över min kropp
kvinnans kropp
den du frustar inför i din lustas begärelse
hör upp med ditt ve över min kropp
vilken är hennes kropp

hör hans följe dundra dåna
ur trummans röst
hennes varg är det
böj så din blick
vårda det du fick att vårda
ditt liv

denna kvinna är icke din
hon söker aldrig strid
utmanar icke
strider icke
manar icke till strid


gör icke allt det du säger
du uttalar ord
tag dem åter
känn hur orden åter slår dig själv
du ömkansvärde
se hennes rustning
våra händers omljus
hon är en dotter av ljusets folk
berättarsjäl
eldsjäl
eldsjäl
rohe atashin vilken väcker stenar till liv
du gavs att möta henne
se hennes make nalkas
ur solhöljda rikens stränder stiger han upp
lyfter rosenbladen
tyder varsamt tecknen
i lovsång kupar han händer runt knopp
däri öppnas hon
i hans hjärta
ty deras hjärtan är ett
har alltid varit ett

intet människoöga
inte en människohand kan skilja det vilket är vår mening
minns dessa våra ord
det vilket är av mening kan icke skiljas åt
*

Klang öppnar upp

Stjärnor tusenfaldigas

faller
regnar

öknens sand


vilar stilla

vind virvlar

stjärnor tusenfaldigas

stiger
regnar

dras samman

blir kropp

ur kroppen stiger liv

livsklanger
stjärnljus

stjärnord


avsikt
är du kommen
av sikt skall du vandra
avsikten leder
det var inte min mening
det var inte min avsikt
sägs det ofta,

avsikten är där
den är då liven hoppar utan andetag
den gör ont.

Kvällsandning

Står under träden
med träd

i silvermantlad fägring

kronor
nakna
flätar vävar

i mellanrum
vilka icke är mellanrum
är gårdar ljusgårdar

gnisterljus
fingrars
omfamn

luften andas
vinden smeker
löven dansar guld

guld glöder
koppar skimrar

i löv höres lätta tassars sång

sånger lätta
skutt hopp dans lever

liv

virvlar
virvlar om

gyllenlöven lockas till dans

stannar

möter ögon
omfamnas av värme

tassars mjuka rörelse

vi följer stigen

under träden
med träd

luften andas
vinden öppnar
vi stiger in genom grind

där avkläder han sig

älskade minns du det andra landet

elden
floden
vårt hjärtas sång

Vila i tillitsskål

droppe faller i lövhand

tår

tas emot

vilar i tillitsskål

seglar in i gyllendalen


jag lämnar ägandets portal

stiger in i omljus


ser horisontens omcirkel upplysas

*

Hon stiger in i gryning

lyfter hjärtslöja

smeker frostnupna blad

se dem blomma

än en dag
än en natt

se blodet skölja över deras kinder

av kärleks hand

*

Hjärtstilla

stilla mitt hjärtas oro

se henne stiga upp ur källans djup

nymf med de gyllenen ögon

kupar hand bjuder dig helande nektar

stilla
stilla mitt hjärta

hör undrens sång
**
*
Hjärtstilla

stilla hjärtas oro

se henne stiga upp ur källans djup

nymf med de gyllenen ögon

kupar hand bjuder helande nektar

stilla
stilla hjärta

hör undrens sång
*

sant är det att det är kyliga tider
mörka

hårda i många avseenden

kanske är det så att solen den goda månen den vackra

vill säga

se helhetens skönhet

liv med edra kalla hjärtan sovande

liv med varma hjärtan vakna

hjärtblommor seglar

värmer

upplöser tiden
vi syns inte alltid

förs till de floder vi har behov av

*
i hela mitt liv har jag trängts in i hörn
i sömnen då jag var barn
i ungdomen
i vuxenlivet
trängts in i hörn

jag är innerligt trött på att trängas in i hörn

jagkänner mig fångad
är fångad
inträngd i ett hörn

jag vill inte vara i det hörnet
för första gången säger jag
liv