Du står helt stilla ser droppe
droppe hänger ytterst på gren
du ser ett grässtrå
fågel sitter på sirligt grässtrå
du ser en ekorre
ekorre flyger
du ser droppe fyllas av solstråle
du ser stjärnor i den
du ser pelare vattenfall rinner från himlen ljusburna pelare
du fylls av längtan
vandra
hem
du ser droppen falla ser förening
ett
du ser
fågel
grässtrå
ekorre
hopp
tyngd upphör
du står högst upp på klippan tar ett steg ut i luften
upptäcker att du är i luften
luft
du ser åter droppen
du är droppen hänger ytterst på grenen,
hänger är ett otäckt ord skräckmålat, fasansmålat;
då du hänger av dig kläder är det inte otäckt,
säg att droppen - du sitter ytterst på grenen
solstråle finner stjärna tänds
stjärnvetskap
du släpper
blir ett
det enda vilket kan hindra mig är mig själv
när du inser detta
öppnas bröstens (det vill säga bröstets) pansar
världen – alltet stiger ur dig
du är i ditt inre
i allt
detta är den så kallade hemligheten med ägandet
med evig
visst är det av godo att du inte hela tiden känner allt du bär med dig ändå känner många av er hela denna vidds tyngd.
Visst är då talet en gåva, genom talet urskiljer ni rösternas vilja, genom talet urskiljer ni det symfoniska instrumentets klanger, intet väsen stäms högre än det andra, allt stäms i balans till balans, icke för överröstande för lyssnande njutbarhet.
det enda vilket kan hindra mig från mitt själv är mig själv
endast mig själv kan hindra mig från mitt själv
att stiga in eller ut
endast jag känner vad det yttre av mig har behov av genom mitt själv
endast mitt själv har förmågan att öppna dörrar samt stänga dem
den rösten är alltets stämma
däri vandrar jag
Allting vill människan lägga utanför sig.
Nåja inte, vad är det hon säger; guld och gröna skogar, åtminstone inte guldet, det vill säga allt hon samlat inför ålderns höst, det vill hon gärna ha innanför muren.
Allting vill människan lägga utanför,
Alla ting vill hon gärna behålla, det vill säga så länge de gagnar hennes behov säger hon,
Vi säger begär.
Hon tar asken i sin hand
Tar fram en tändsticka, stryker den mot plånet, stickan tänds, ser människan trädet i stickan,
Inser hon vad denna låga är
Inser hon – känner hon vad denna värme är
Tänd – sticka
Stickan är given av trädet
Den har en knopp vilken tidigare bestod av svavel,
fosfor vit eller gul
låt oss stanna en stund vid dessa; båda brinner med en mycket stark klar låga; nästintill vit för en stund,
De lyser klart i mörkret.
Det finns även röd fosfor vilken icke är lika lättantändlig, den kom att användas i plånet.
Är inte detta vackert så säg; vit och gul talar till väckande av jaget i en tid då det atavistiska medvetandet var, så används röd fosfor i en tid då hjärtat har behov av röd värme.
Det erfordrades ett väsen till för att binda samman lågan, för att lågan skulle inneslutas i fröet; blyoxid blev det.
Bly är ett starkt skydd mot vad; mot strålning otillbörlig påverkan av ljuset.
Bly tillsammans med syra är blyoxid.
Alla dessa har en skadlig påverkan vid omedveten användan,
Alla kan förorsaka explosioner samt förgiftningar.
Ser du allt har ett behov av en handledare; en handfamn.
Nu skrider vi vidare fram.
Tänd sticka
Stickan är given av trädet, har en knopp, en svart punkt,
Den svarta punkten är en mötesplats,
Dels för stickan och gnistan/lågan
Dels för stickan och asken
Dels för stickan och ljuset eller elden.
Den mänskliga tanken är stickan
Den levande tanken är att leva med hela trädet, vi släpper det.
Stickan är tanken, yttertanken,
punkten är mötesplatsen,
gnistan/lågan är innertanken.
För att möten – levande möten skall ske finns behov av en punkt.
Se berget,
Berget är väl om något en fast punkt eller form.
Nåja, skulle du påtagligt känna dess verkliga liv så skulle du känna ”luft” – intet.
Nu är klippan där,
Dess utsida är där,
Stenar sten är fast materia, mineral, sakral,
Du har vistats i berget,
Du har mött kristallen
Mött stenen
Du vet redan från tidigare stenens egentliga väsen
Allt talar
Berättar
Hur kan det detta,
Det är mycket enkelt: det förmår tala ty du stiger in i klippan
Klippan stiger in i dig.
Det är inte lätt att födas, livets steg är inte lätta, det erfordras ansträngning; mödsteg för att vandra, skulle denna upplevelse icke finnas skulle den hårda kärnan aldrig klyvas, allt skulle vara enskilt.
Genom att den hårda kärnan klyves uppenbaras allt det vilket icke är hemligt, vilket har somnat in.
Varför har det somnat in; i en mänsklig tid glömdes stegen, den skira slöjan blev ett tungt draperi, tack och lov har detta draperi mer och mer börjat falla, skirtrådar framträder, blicken klarnar, tack vare att regnbågsseendet vandrar i er. Genom att slöjan blev detta draperi blev formerna ”hårda”. Formerna är inte hårda de bärs av formens andar,
intet vilket är av anden är tyngdmättat,
det mänskliga gör mättnad,
Däst mättnad.
Var och en vet att det i den dästa mättnaden inte går att vara vaken.
Du ser i skrivandet bilden av att hugga ved och det är en bra bild. Det erfordras en huggkubb samt en bra yxa – goda verktyg –
där eggen är skarp och motståndet möter,
det erfordras ett klart seende där ögat själen ser mönstren,
Det erfordras egentligen icke muskelstyrka, ändå är bilden att det erfordras styrka för att lyfta yxan, så faller den och veden klyves,
två delar av en,
Det finns ved vilken är rotknutar, där erfordras det verkligen avväganden för att klyva; det är nästintill omöjligt men det går och de rotknutar vilka icke skall klyvas förblir hela.
Dessa rotknutar brinner länge de skänker god värme, ser du in i elden ser du dem, de är där, eldens andar formens andar.
Eld är icke tungt tyngd. I värmen framträder formen.
Varför glömdes det; människan blev däst hon somnade
Allt ”bara” flöt på,
Hon var icke mottaglig för ljuset
För allt det du skrivit om.
Möda, mödokärlek väcker hennes sinne,
I denna möda lever moralen, estetiken,
Det sensibla sinnet bestående av dygd och plikt,
det plikt verkligen är:
Påminn (dig)
(om) livets
Inre
Kärlek
Till (dig)
Kärlek brukar ofta kallas eller benämnas för lycksalighetens rus,
Vad är den enkla bilden av ett rus
Svavel eller fosfor brinner slocknar
Den varaktiga elden behöver underhållas, flamman bär inte livet,
de kupade händerna,
Lyssnandet till flammans väg bär livet.
Med andra ord runt den fast punkten lever livet, eller i mötesplatsen, i cirkeln samlas livet,
Då en fast punkt finns vaknar skimmerljusen de strömmar så kallat in och ut,
ja, du ser rockan, örnen, kondoren, maneten framför dig och detta är himmelskjolens svepande böljande rörelse, gracilt, sirligt vänder den sig i ultrarapidiska piruetter av sig själv
därigenom andas det ytter och det inre och värms,
det kalla värms och formen framträder,
kyls formen avtar,
Värms formen framträder.
Den gjorda tanken är vare sig moral dygd eller verklighet till viss del kan den likt ruset, drogruset för en stund vara lycksalighet,
Fråga dig huruvida detta bär livet eller är en undanflykt en manöver för att få kvarstå i det dästa tillståndet.
Ser du flamman är en impuls vilken väcker tanken
tanken vilken hålls av anden eller jaget andejaget, sållar agnarna
nu sker planen, planritningen, icke ur gjord tanke, ur flamman vilken är allhjärtats röst,
Dessa impulser är idéer icke formade av enskild människa, då är de formaterade. Ja, det är ofta svårt för människan att höra att hon inte kommit på det själv, de sanna idéerna,
de bärande idéerna är ur en grund,
Ur oss inte dig – sig – mig.
När idétorka infinner sig har något kortslutits; det är så att säga fel,
Det är helt enkelt brist på närvaro och det vaknar aggressioner, stormar av både det ena och andra slaget; mest aversioner vilka leder till kärnexplosioner,
Du ser popkorn framför dig, hur de poppar och sväller över grytan - en mycket bra bild.
Vi vill inte alls minimera människans ilska och andra aversionsyttringar; men faktum är att då den egentliga iden icke finns med är de mest att likna vid popkorn; i mänskliga termer: luft. Tyvärr får de oerhörda negativa konsekvenser för oss.
När insikten av oss vaknar, då råder en samstämmighet; denna kan upplevas i total stillhet med ett närvarande sinne, varför upplevs den där,
hjärnbruset upphör och samtliga idéer strömmar in i nålsögat och vi sömmar skruden tillsammans. Däri inträder samma upplevelse inom vilken själen befinner sig i betraktandet instigandet i elden,
Sannhetens formspråk stiger ur.
I det tillståndet inträder inte en känslokyla, det inträder självbehärskning.
Själv be härskning
Dig, mig sig blir sin egen härskare i ringen av helhet
I allhjärtat vilket är självet
Be om vaket öga
Se idéströmmen, andens ljus flöda genom ögat se staven, nålen föras upp och ned
Se rosensömmen stiga fram
Vandra livets steg
I det vilket är icke i tyngden,
I detta tillstånd lever dygden
I detta tillstånd lever genialiteten
Båda dessa är i det vita ljusets krets
Det nakna barnet stiger fram tydligare
Tydligare
Vi sade att kärnan skulle klyvas,
två delar av en,
På marken kan du skönja skalbaggen, du ser den tunga kroppen, du blir den,
Solen värmer din kropp
Ängen
Livsängen doftar
Du öppnar yttre skal
Två
Du breder ut vingar
Det åskådande ögat ser
Regnbågsprismor dansa
Luften andas
Dova toner
Djupsurr
Aboriginer använder en vindsnurra för att samtal då de befinner sig långt bort; det ljudet är det.
Hjärtats sånger
Då du befinner dig långt bort fylls ditt hjärta av längtan
I kärlek ljuder dina sånger.
Två delar av en,
*
Skakade asken i hand virvlade runt till rytmen
strök stickan mot plånet
i lågan steg hela skogen in
i tacksamhet tände jag elden
grävde ned mina rötter
rörde mig i
trädljusens värme
*
Ros sänder amoriner
ögonnocturne slöts stilla av hand
mantel slöts tätt om
sorgesång klöv luften
ljöd genom bröstdalen
hennes slöjor
andas
dagg
Såg dagen tändas
Sånger böljade i dalen
hon lutade sig tryggt in i vindmantel
vindfingrar rörde vid själs silver hon slöt ögon kände liv
kvinnosånger flödar genom dalen
mansstämmor omfamnar
de omfamnar
varandra
varande
länge spann jag trådar
lyssnade till varje ord
länge vävde jag väven
allt enligt allhjärtas rytm
vandrade in i berget
bad stenfolken ödmjukt om silverne nål
neg djupt inför solen
lyfte nålen till
bad om öga
till tråd
inväntade silverljusets fyllda rundel
steg in i mitt hem
bad stjärnjungfrur om silverne tråd
satte mig så i kammaren
sömmade skruden
en afton i människotiden
syntes eld brinna
långt bortom
skog äng och hav
eld kändes ädel
hjärtat viskade skruda dig vacker
vandrade till källans språng
bad ödmjukt om svar
marken kupade handen källan strömmade i
de ljuvligaste ångor doftande örter bjöd mig att stiga i
rosende händer tvagade mig inför möte
klädnaden föll över i mjuka vackerveck
fingrar flätade håret med gyllene banden
nu syntes eld icke mer
sorgsen böjde jag blicken
kände så vind från alla de fyra nalkas nära
så var jag i vindens famn
vindmantel slöt om
jag lutade mig tryggt in i dess famn
vindfingrar rörde vid själen silver
vind band mig att vidga blicken
såg att jag var på klippans topp
vind visade väg över skog äng och hav
åter syntes där eld
jag neg djupt inför vind steg in i luftens famn
rök från eld fattade om min hand
vi färdades vida
genom skog i äng med hav
vid eld släppte röken min hand
vid eld satt han; du är väntad
hans ansikte trädde icke fram
han bjöd mig att sitta ned
våra ögon kupades runt varande i varandra
stjärna strålade klar
vi talade in i eld såg orden födas
vi bars av ljusets folk in i luftens riken
där svävade vi fri
till de höga skogarnas visa
vandrade vida omkring
planterade orden
så upphörde vindfingrar att vid själens silver röra
vid mantel slöts tätare om
vaggade mig in i vakenliv
såg dagen
tändas
*
träden glöder saffran
himlen starkt blå
tindrande silver
allt är
skönhet
sträcker handen in
känner
luft
luften synes
genom våra färger
verklighet
sträcker handen in
känner
luft
luften synes
genom våra färger
den dag människan inser
hjärtinser detta upplöses gränstanken
allt blir
luft
regnmantlar öppnas
träd lyfter blicken
glöder saffran
blå
siden frasar i vinden
lyfter
silverpärlor
i gryningen
fann jag bädden
bilder stiger
sjunker
är
inom
hörde regnmantlar dåna
såg silverslöjor
länge låg jag
mötte grå dag
nu uppstigen
andas vind
träd glöder saffran
blå siden frasar
vita drömmoln
seglar
i bakgrunden lyssnar jag till Jupiter songs
fascinerande
det öppna sinnelaget har jag alltid haft
har alltid sökt väva en brynja
en silverbrynja kanske
ändå är mina steg guld
solteckens dotter
silvertrådar invävda
underbar stilla musik är det...
vill
var inte ledsen lena
ser droppe
falla
kronbladen är klanger
givna av
allt
allt det vackra vilket genom denna musik
strömmar genom mig
seglar vida
Farväl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar