vad är seger
överallt dessa strider...
kanske sprack den eget gjorda bilden av - den bild vi gjorde innan mötet
den bild vi älskade
så motsvarade inte bilden, bilden
bom krasch
ett vackert ord har planterats inom mig fragil - ser hjärtbladen, ser stängeln, ser hur den sakta rullar ut sig,
livets spiral, medsols eller motsols
ser bladen lindas runt stjälken,
ser knoppen, de vackra fingrarna runt, fingrar,
flikfingrar
foderblad, linjeblad
hylleblad, periantblad, flikblad, stödblad, förblad – se så vackra namn de bär
du upplevde foderblad vara sträva så du gav dig in i en svindlande vindeltrappa sökte flikfingrar spröda fann vackerordens girlanger, du fröjdar dig med dem ty de är alla visande.
Denna hand håller livets skönhet i ömhet, känner medvetet viljevandringen.
Dessa fingrar vill du gärna benämna spröda,
låt oss först se din upplevelse av foderbladen; de syns dig vara sträva, kärva en aning tillfyllest – i skrivandet fastnar du nu i ordet tillfyllest; gå vidare.
Dessa blad kan kännas, vid beröring kännas vara sträva, kärva. Ibland finns behov av sträv kärv mantel, det går inte att skutta runt i alla stunder, livet kan tyckas och är fullkomnat; tillfylles, skulle liven alltid leva i den upplevelsen skulle de somna – tung(tungt sovande)somna – vi tillfogar inte slag men för att uppleva nåden finns ibland behov av tyngden för att skapa grund, djuprötter. Livet torkar ut genom alltid varandes solsteg, skuggan behövs likaså tyngden, det sträva kärva är en speciell smak i munnen, det är inte att frångå den väckande upplevelsen, den söker sig, vidgar sig bakåt i strupen.
Sant är det att periantbladen kan synas vara spröda sirliga, de visar behovet av varsamhet, behovet av ömhet. Denna varsamhet samt ömhet är inte ; flyg fri i vindarnas dans,
Denna ömhet är både detta samt sträv; kärv.
Ömhet är inte att smeka medhårs, ibland finns behov av att rufsa om, lufta om, då kvävgreppet är för stort.
Fragil har planterats inom dig,
Ordets innebörd är ett sprött väsen, skirt glas, sköra trådar,
Livet är skört, alla väsen är sköra, tvagar du av alla lager för att se livet utan kropp, gestaltform då ser du det sköra. Ändå far människan fram med bulldozers. De mal sönder det vackra, planar ut för att öka hastigheten.
Det spröda är inte skört, det fragila är inte skört vid insikten av den ömma beröringen, den beröring vilken ligger utanför allt förstånd,
Denna beröring är dröm, sann dröm
Drömförverkligande liv
Det livet består av skugga av sol
Jämn andning i viljefamn
Medveten närvaro i allt
Det är då det vackra sker det du skriver genom poesi; se spindeltråden i höstens morgon
se spindelns väv, i den tidiga gryningen fylld med tindrande löftespärlor, rena klara
andas fri vind
mjuk smeker slöjan dig du lyfter vemodssjälen andas in skuggan ser skimmer
solskimmer strös in känner nåd
sprödklingande
se spindeltråden i höstens morgon se spindelns väv i den tidiga gryningen fylld med tindrande löftespärlor rena klara andas fri vind
se ansiktet i dess mitt träda fram spröda trådar starka i sin linda
se varsamhetens möte
fragil
öm
där öppnas tystkronan
se de vackra ansiktena
de är där
runt dem tindrar kronor av ljus
lyssna till
sångerna
Människan utropar seger trots att det aldrig kan bli seger.
Den så kallade segern är att förlora sig själv
Du kanske säger att det finns en seger; nämligen att segra över begären.
Nej, det är inte heller det en seger, då lyfter du din stämma och äger att det finns en kamp. Ja, det finns en kamp så länge du säger att det finns en kamp.
Då du istället följer med strömmen – forsströmmen – finner dess rörelse; rörelsemönster upphör den så kallade kampen.
Kampen uppstår av skräck, av fruktan, rädsla hör också dit;
Dessa är alla en sjukdom
En mörk sjukdom
En svart sjukdom
Se ljusets veke med brinnande låga, tag fingrarna runt, du snörper lågan/livet.
Se floden, havet, vattnet – du bygger fördämningar, dammar,
Vatten ruttnar då det får vara stillastående alltför länge, i mörker stiger icke vattnets kristaller fram, det blir en sörjig massa, en likmassa.
Alla, samtliga element kan stängas inne samt brukas de avstängs då icke från liv.
Att strida, föra en kamp mellan begär samt behov är icke av nödvändighet, dessa har behov av varandra. Startar du en strid eller en kamp stegras begäret, begäret förblindar då behovet Dessa båda har behov av varandra, det är inte meningsfullt att strida med det inre och det yttre; båda känner av liv,
Skugga och ljus strider inte med varandra de möts.
Vill du kalla detta för en seger må så vara, då har du skrivit om segern till positiv verkan
Då är segern icke ett nedläggande av byte det är ett uppstigande
Det är icke blodvite/blodutgjutelse
Det är blodgivare, katalys
Att se krigaren stå högst upp på klippan lyfta händerna in i solen lägga huvudet bakåt och låta hjärtat ropa seger är att se krigaren förenad inom sig själv
Överallt lever dessa förfelade bilder, felaktiga bilder av krigaren
Krigaren står där för att uppgå ingå i helheten.
Då själen öppnas upp v hjärthanden finns icke hinder finns icke begränsningar
Detta är att öppna dammluckorna
Bilden talar i sitt eget väsen har icke behov av förtydliganden.
Tre ord lever med dig: inläsan – utläsan – avläsan
Inläsa;
Läsa in – det kan uttydas till att studera då inlära, det är inte det du upplever ty du upplever det lyssnande läsandet, det är att bli vit, släppa alla egna värderingar samt se det själen lyfter fram; se ordens verkliga innebörd.
Utläsa regerar du på ty du känner detta med tolkning inom detta ord, se ordet ur ett annat perspektiv; se utläsa och känn andningen orden strömma ut, du läser in du andas ut i den sfären kan du avläsa – läsa av det vill säga känna den vita formen vilken ordet kunnat skapa genom ditt vita sinne
Du tillät den medlevande själen at skänka dig sitt språk vilket i denna andning blev det gemensamma språket.
Silverskedar
Hon
har vandrat länge nu
bär
fallna lövens skrud
lyfter
krona av
silverskedar stå i äng
vattna
barnens moderlösa munnar
hon
sänktes in i grotta
glömdes
urkällan
gav henne att dricka
rötter
stigna fram
gav henne föda
stjärnor
gav henne ljus
gav henne orkesvilja
urkällan
lyfte henne in i sols ring
hon stiger in i stjärnregn
tvagar jordhud ren
sluter mantel om glödande hjärta
hon nynnar stilla
barnen
in i
ro
Krigaren
Hans långa svarta hår
böljar
med vinden
hans ansikte är ett med klippan
ögonens
milda sammet
glimmar styrka
innerfrid
hans bara överkropp skimrar gyllenbrons
han bär ett höftkläde
vävt av hennes kärlek
han står stadigt vindarna är mantel runt
sakta
lyfter han armar
varsamt
ömt
han öppnar händer
ser henne flyga fri
mjukt svepande sjunger hon runt honom
en
sista gång
han lyfter tomhänder högre
lägger huvudet bakåt
hjärtat ropar
trenne fjädrar lindar in sig i hans hår
han lyfter tomhänder in i sol
hör hennes sång från molnblomma
känner hennes värme uppfylla
händers skålar
hans hjärta dricker
hopp
de är alltid tillsammans
själsregn
faller
i
mjuka sjok
runt
sjö
hon ser hennes livlösa kropp
lyfter den
in i
själshamn
( till Mavric)
mantel av ljus faller ned över mina axlar
mantels flikar
höljer mitt hjärta
kupas runt
skänker
värme
Fragil;
Detta ord är vackert, dess urkärna är spröd
Sprödklingande
*
se spindeltråden i höstens morgon
se spindelns väv
i den tidiga gryningen fylld med tindrande löftespärlor
rena klara
andas
fri
vind
mjuk smeker slöjan dig
du lyfter vemodssjälen
andas in skuggan
ser skimmer
solskimmer
strös in
känner
nåd
sprödklingande
se spindeltråden i höstens morgon
se spindelns väv
i den tidiga gryningen fylld med tindrande löftespärlor
rena klara
andas
fri
vind
se ansiktet i dess mitt träda fram
spröda trådar
starka i sin
linda
se varsamhetens
möte
fragil
öm
varsamhetens möte
fragilt
ömt
ömhet
där öppnas tystkronan
se de vackra ansiktena
de är där
runt dem tindrar kronor av ljus
lyssna till sångerna
mantel av ljus faller ned över mina axlar
mantels flikar
höljer mitt hjärta
kupas runt
skänker
värme
ur
svarta stenar
strömmar
det röda blodets vitguld
tempelblommas händer
tar emot
hjärtsol vaknar
hyllning
livets spiral
medsols eller motsols
ser blad lindas runt stjälk
ser knoppen, de vackra fingrarna runt
fingrar
vackerfingrar
flikfingrar
håller livets skönhet i ömhet
leende sol i livets spiral
i varlig höljehands
flikfingrar
linjeblad
hylleblad
periant blad
vilar pärla
stigen ur himlars hav
andas
giv mig mod att leva
leva till
svar
trätolund
sol glänta
i trätolund
bjuder
hon ställer sig
helt stilla
lyfter armar
lägger hand om hand
gräver in tår i markmull
känner
blad
slingra sig runt
runt
det gör ont
det slutna öppnas
blad efter blad
till
rullas ut
in
hon inser sin blomnings krona
står stilla
i vet
varför strida
ser kronbladen
ett efter ett vecklas upp
Kronan
är där
inte gäll inte hög
en vacker kvinna, Kvinna skrev en gång tystkrona
även det ett ord vilket lever inom mitt hjärta
Blomma Fragil Tystkrona
det är egentligen styrka
att se varandra i vitt ljus
rent
är att brista in i varandra
i vördnad
i ödmjukhet
i är
är det människan en gång skapades till
vårda vörda icke vara herreman
försvarare av blomman
de vilka länge levt i öknen
de törstande blommorna
dricker
begärligt
tror alla om gott
i minnet lever härjningar
inte för att slicka sår
för att det aldrig skall ske igen
ibland möter de ord
vilka är det de en gång levde i
för en stund genom dina ord de du nu sände
stod min jordiska pappa här med knytnäven under hakan
tårar rann i min själ
jag stirrade in i hans svarta ögon iskall
ville inte visa
han sa
tig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar