Vi sade att det aldrig är av godo med strid det vill säga att kamp aldrig leder till seger.
Det finns två poler vilka ofta strider md varandra, dessa är tanken samt drömmen.
I det gängse, det dagliga språket sägs det av förståeliga skäl att tanken vet.
Det känns säkrare så än att säga att drömmen vet.
Drömmen är bilden av flyktig förgängelse, sägs vara det undermedvetna vilket stiger upp till ytan. Visst är det, det undermedvetna, det är dock icke den avsikten vi ser det vara i. Detta undermedvetna är det icke väckta seendet, det är exakt detta faktum:
I det gängse, det dagliga språket sägs det av förståeliga skäl att tanken vet.
Det känns säkrare så än att säga att drömmen vet.
Dagsmedvetandet, det så kallade vakna tillståndet är en ”avslappnad” vandring, du behöver inte akta stegen på vägen, kanske om du är i skogen, nåväl detta är en symbolbild, vi vet att du måste akta stegen. Varför inte säga vakta stegen.
Det finns faror i det mesta, det går inte att fly dem men låt oss icke komma långt bort från det vi talade om, i dagsmedvetandet är du tämligen sovande, vi säger du – det är här ett allmänt begrepp. Du sover ty allt syns klart, ytorna, det du inte ser är huruvida golvet saknar underliggande stödjande balkar, eller om gruset har rasat under asfalten, du använder din vana till att vara bedömare, händer intet av överraskande art så går du säker, kan tillåta dig att sova. Mörkret faller, du ser inte vägen, nu är du tvingad att ta till andra medel, du är ett skärp sinnesorgan.
Du är vaken.
Det skolade medvetandet är inte sovande, då har det undermedvetna stigit fram och är nu ett övermedvetande.
Detta övermedvetande vet att drömmen inte alls är flyktig,
Den är sannhet.
Vi har givit er kroppar för att synliggöra er, för att känna livets puls, den så kallade mänskliga tillvaron, det mänskligt fysiska, nåväl det eteriska livets strömmar, alla kroppars liv, livstillvaron. Drömmen är ett bud, ett budskap, drömmen berättar i en evig andning samtliga riktningar. Naturligtvis är det svårt för tanken att hinna med dessa strömmar. Tanken är ett sorterande minnesorgan, det sorterar i vackra askar, lyfter på locket då du tillsäger den. Har du mist förmågan att styra tanken manuellt, strtar autopiloten, det är bara det att locken då öppnas utan styrande organ, därför är det viktigt med den vilande balansen.
Tanken är inte en negativ börda, den är en hjälpare, den vill dig väl, den har däremot behov av din hjälp, ett samspel behövs. Då detta samspel fungerar lyfter den alltid på rätt lock. Drömmen ger signaler, jaget tillsäger själen rör sig i andens ljus.
Vi har talat mycket om viljan den senaste tiden.
Viljan lär sig faktiskt att gå, då viljan har lärt sig att gå har den tagit stegen från vill till vilja, var bor viljan då; viljan bor i hjärtat.
Viljan är den vilken lägger tankens och drömmens händer om varandra, då detta sker lever tron, är icke pålaga, är innerljus vilja.
Denna tro strålar ut genom ögons brunnar.
Tron är föreningen, vigseln mellan tanke och dröm, vad är vackrare att se än de nyförmälda, där sann kärlek lever, där sannhet lever. Där inte orden jag älskar dig är en urvriden trasa.
Genom tron/tro oavlåtlig – oavbruten tro leder anden själen.
Vad gör anden;
Anden lägger själen och jagets hand i varandra, om varandra, dessa vigs samman.
Nu har vi alltså en tankedröm samt en drömtanke, vi har ett själsjag samt en jagsjäl.
Anden då ;
Anden vigs samman med viljan, vi har nu en andevilja samt en viljeande, anden vigs samman med viljan, genom dem verkar andesjälvet, viljan är given av den store Anden, därigenom lyser andens ljus.
Höstens stjärnhimlar är intet annat än helgade förbund,
Äktenskap
Äkta skapande
När en stjärna faller kan du önska dig vad du vill,
Förtig din önskan ty då du förtäljer din önskan utanför hjärtat gives dig intet svar
Vad säger detta;
När en stjärna faller lyses natts mörker upp, denna önskan är icke blindsteg
Denna önskan lyser upp det inre
Detta inre är ljusminnet
Ursprungsbönen
Samtalet.
Det så kallade förfödslosamtalet.
Var gång din önskan, livsväg ventileras vitt och brett blir det bilden av agnarna i vinden
Visst får du svar – det blir dock svårare att se.
Du ser detta, har alltid sett vad diskussioner gör.
Du väljer medvetet mer och mer tigandets konst.
i den tystaste
av tystnader
höres s
ilverne klanger
allt det
vilket icke höres
pärlor
lindas
runt hjärtgård
klanger sjunges i äng
möten sker
låt tanken lyssna till din dröm..
Hur veta vem ansiktet är
mer och mer ser jag ansikten falla
många lever i smärta
det gör ont att
födas
vad är smärta
så nära lyckans händer
kanske är att födas att
släppa ansiktet
masken
barn
små barn vet att
drömmen är sann
ansikten är ovidhäftande
ett frimärke
en yttre betingelse för att kunna säga jag och du
du och jag
ändå kan ansikten gömma så mycket, vara en stelnad mask.
Frimärket är ett ark, stelnat med ett vackert motiv, vill du att brevet skall komma fram måste du slicka på det samt vidhäfta det fästa det vid på kuvertet, glöm icke att ilägga det skrivna.
Frimärket är ett ark, visst är det vackert med stansningen runt om, små fingrar strålar
Arket luckras upp
Ansiktet ler i sol
Förutan tunga kan du icke smaka icke tala.
Saliven fuktar munnen, saliven är en del av dig, innehåller signifikanterna vilka är du, det går att avläsa dina gener med saliv, det går att avlåsa dina fysiska beståndsdelar, massan.
Ansiktet är där, du stirrade länge på den första meningen: ansiktet är ovidhäftande,
Se nu ordet uppdelat o vid häft ande, ansiktet är häftat vid anden då det strålar i ljus då utbrister lovsången ur hjärtat stiger in i himlars sång o, är en stigande lovsång,
Lovsången förenar himmel och jord, jord och himmel.
Däri består dina ord om ansiktet:
mer och mer ser jag ansikten falla
många lever i smärta
det gör ont att
födas
vad är smärta
så nära lyckans händer
kanske är att födas att
släppa ansiktet
masken
barn
små barn vet att
drömmen är sann
*
Klok
är den vilken iakttager
ser det vilket stiger fram ur dimman
ser dimmans sanna väsen
I tystnad
jag tar min röst i handen
sluter hand
varsamt om
rösten
sjunker in
finner hjärtat
finner fridsplats
i tystnad
dagkväll(vandringar många)
vandringar
många
idag mötte jag en orm; kom sätt dig här
gjorde så
ormen visade symmetriska mönster
idag mötte jag vitklöver
subtila fingrars grässtjärnblommor stellaria graminea
rölleka vit doftade i gräsvinds stilla andning
spindelnäts skirsilver nära marken
visste att vintern blir honungsgömma
såg solen sluta ögonen
vibrerande själ
steg in i skogens tystnad
en fågel med rött bröst kom till mig såg djupt in i mig
ett rönnbär föll i min hand det smakade sötma
såg männen löpa bort
då visste jag budet
i kvällen såg jag en trollslända
jag rullade ihop mig stilla kände kylan krypa in
y
omgiven av tunga lass
sega
sega
stillastående
omsteg
i ävlan om gryning
vänds jord
innerhjärta glöder
det finns
en väg till vandring
ur dess händer
gives staven
stjärnstaven
den lever i gestaltens mantelskrud
bär kroppens vandring
hör hjulen snurra i ditt inre
bäckar porlande
hör träden susa
lägg dig stilla
invid ditt träds rötter
känn smekningen mot din kind
vet
se stammen öppnas
omfamna din själ känn livet åter vända
landet är
en gång
många gånger i landet är
skapades
skapas
drömmens väv
skira vackertrådar
de sitter vid månstranden invid sjön
spelar ljusets strängar
tårdroppar
rinner sakta
glimmande turkosa
matt är ytan i mötet skimmerljus
skira trådar drömmens väv
i dagen lever skuggan
gode vad jag än befinner mig i är mitt hjärta hos dig
ansiktet faller av
hjärtat lever
Vit ros
eldsjäl vandrar fri i natten
stegen föres
vidare
ser
i den vita rosens land är allt
stilla
rörelse
i den vita rosens land höres
droppen falla
stiga
synes de tusende bladen
givas fria
flygande solpärlor omfamnar hjärtan
i den vita rosens land höres
bladen
falla
mjuka
in i hennes hand
tagas emot av värmens linda
i den vita rosens ickeland
står hon i hösten
frysande
stjälken äro bar
taggarna nödgas stinga
hon står med ansiktet i händerna
i natten ser hon spegelslöjan fläkta
två ansikten blir ett
taggarna blir fingrar mjuka
lätta vidrör de
är nattens mjuka regn över ditt ansikte
i gryningen synes hon stå stängd
med silverne pärlors
dröm
en vit ros står stilla i synliglandet
höljer djupinres källa
dess
doft
skänkes icke till alla
hon strömmar värme ut i livets krets
sluter händer runt bröstskåls djupkälla
så talar orden i värnad om
steg passerar förbi
förbi
då solen
omfamnar hennes vita kjolar
är de genomsiktliga skira kristallvingar
andas himmelsslöjor
hon står stilla väntar natts frid
dagen vandrar in i skymningsland
tusende diamanter strålar
hon lyfter ansikte ur händer
den vita rosen ler rodnande kjolar i landet är
hon öppnar händer
fria andas hennes steg
en vit ros
står stilla rörelse
i synliglandet
skänker hon doft till
sannhet
hon sörjer
icke
är
*
en mening
föll bort
utelämnades
den vilar stilla i himmelshand
intill
dess fullbordan
*
Igenkännandet
det sanna är endast sant då det finner gensvar i många själar
hos många själar i tystnad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar