6 september 2009

en hamn är så mycket
en kaj
en anhalt

denna hamn

då liven avkläder sig sin gestalt
stiger de in i en hamn

flyger andeljus
stentalan
i den hårdaste av lerjordar
har jag satts att leva
jag vattnar jorden med mina tårars kärleksljus
ber jorden
att giva mina rötter andningsfrid
av liv har jag tvingats att stiga in i
stenskepnads mossklädda mantelfamn
då människor icke ser
stiger jag upp lyfter mina armar in i gryningsljus
sträcker mina fingrar in i solskimmer
ljustrådar spinnas till jord till himmel till himmel till jord
jag dansar liv
liv inom skogens skyddande baldakin
grönkransade konungar med sina gemåler viskar de hemliga orden
de ord vilka icke är hemlighetens ord
de ord vilka bekräftar kärlekens vilja
min skepnad i dagens ansikte är en sten
icke till tungsinne
till djupt sinne given
jag vilar stilla
i förtröstan
i tillit
till viljans kraft
drömmer i det inre om violljusens slöjor
ser dem ödmjukt buga sitt liv inför vårgrynings stundan
känner fjäril beröra min slutna rygg
fjäril skriver mönster med lätta berörande linjer
i månsilverljus träder de fram
jag är en dotter till liv
den trötte vandraren kan vila sin trötta lekamen i min stenfamn
mitt hjärta skänker kärleks lindrande balsam
till dess hjärtgård når de icke fram
där leva de fagraste blommor doftande kärlekens löfte
örter till helande kraft
de lever i väntan till hjärtvingars jublande lovsång
de helar mitt hjärta de helar min själ
i hågkomsten av de helandes viljande vilja
de för stegen närmre till mitt hjärtas djupaste källa
jag ropar i dagen i nattens vindar jag älskar, älskar eder alla
låten mig lägga handen till edert bröst till att lindra eder smärta
i nattens stilla ensamhet skälver mitt inres längtan
kom till mig du min älskade vandrare
vem är du i deras viljeljus
de vilka föres till min vilofamn ser icke rötternas djup
väven under min skepnads gestalt
en flätad matta
en flätad korg
jag plockar ljusstjärnors stoff skänker er dem med värme
jag vilar stilla i tyngd
vilken icke är tungsinne vilken är djupt sinne
det sinnet är min vilas borg ett fäste
en fästning till viljande svar
jag lyfter mina armar mina händers eldskålar
ropar in i natts svarta mörker
upplys min famn till er viljande gärnings bud.

sakta


omfamnar skymningen klarstegen


nu


synas de i klarljus


i varje steg

flödar
källan


händer kupade


lyfter


källros

krona andas silverdaning

rödtass 2

rödtass

vandrar
vackersteg

bär

lång vid mantel

djupt röds

zinnobers

eldljus


håret
det röda

är hårt hopdraget med läderne band


hon bär en stjärnstav i handen

hon stöter den tre gånger i hårdmarken

nattskärra vidgar ögon
nattmantel
glider
undan

strupljud rullar över marken
vingar
ser nattljus skimra vitgula kjolar

vet

sannhetens möte

stjärngnistor vita stiger vind in i himmelsäng

handen

kupades sakta
runt

hjärtat

så vackert du dansar människokvinna sa

själskvinnan i leende ljus
styng
silvernålen

stang

finger

röd ros

flöt ut över vithav

förvånad

föll


sömmen genom hål
av liv
en stund

av liv

flödar genom pennan


ett vingslag

silvernål broderar korsstygn

i broderram

rödtass
vänliga iakttagande
varandet

rödskimrande tassar


väckte nattskärra

ur
falskdröm

nattljus skira gulslöjor

framlade

sannhets krona


rörelsen
är stillnad i hennes sol




Sinne sinneslära

Det finns många skolor runt detta, var och en av dem låser sinnena – oftast – vid en pol.
Det är svårt att tala om livets tingshas, skeenden utan att använda begrepp, synd är att dessa begrepp ofta skapar eller åstadkommer en begreppsförvirring, det kanske vore ett ypperligt sinne att studera: begreppsförvirringssinnet.
Det finns sinnen, en hel palett naturligtvis, vart och ett av dem ålägges gärna ett tung/tyngdnamn vi avser då tungsinne bland annat – låt oss kalla detta för ett själssinne.
Vi avser att tala om svårmodssinnet;
Den enklaste bilden är gungbrädan,
Dessa själssinnen har två poler, detta är viktigt att ha i åtanke, inte i hjärngrottan i hjärtljusets hjärtgård.
För att uppleva vad dessa själssinnen är, är det av godo att lägga båda polerna på var sida av gungbrädan eller i vardera handen, hjärtat står i mitten.
De två polerna är två barn, dessa två barn är enäggstvillingar, mycket tätt sammanslutna. De är icke sammanväxta, de håller av varandra känner varandra. Det kan de endast göra genom att de båda accepterar varandras existens. De är där och de ska vara där, var förenas de då: de sitter i hjärtgården under körsbärsträdet och samtalar
Den ena lyfter fram sötman bärets saft, den andra lyfter fram kärnan.
Kämpa icke å frenetiskt med att tvaga bort den ena polen, vilket namn skall vi ge dessa poler: varför inte: negativitetspolssinne samt posivitetspolssinne.
Det är ett underfundigt ord, polsinnen.
Se hennes runda form, en gång trodde människan att hon var platt, platt som en pannkaka. Det är väl en tämligen bra bild, det var inte en pannkaka de avsåg. Liknelsen upplevelsen var mera det bröd de bakade med säd samt vatten vilket gräddades över elden.
Säd samt vatten blandades utan jäsmedel.
Kvinna och man förenades den ena jäste ej över den andra, de jäste ej över kanten/livets värden. De levde i harmoni, samklingande.
Detta bröd, denna förening gräddades över elden för att bli ätlig i detta bröd lades ofta grönsaker, bär, frukt eller kött, allt det vilket fanns i deras närhet.
Brödet omfamnade allt det vilket fanns runt om.
Ja – människan åt av detta bröd, det vilket ätes smältes, de åt av detta bröd, kände brödet och blev ett med allt. De var alltså inte kannibaler.
Vad är elden, hon lever i jordens mitt; i kroppens mitt, hjärtgården är denna eld.
Människan åt sig däst, överkonsumerade, då kom hennes upplevelse av att jorden ärr rund, hon fick ont i magen, hon blev dästmätt.
Vi har inte kommit bort från tråden, vad finns vid två specifika punkter, en sydpol samt en nordpol,
De känner varandra, är där och de påverkar utan att söka ta över, de bugar för varandra.
Var finns det två poler; fötterna samt huvudet.
Vindar stormar livet är runt, hur känna av detta, genom gärningen; händernas skålar, de känner varandra genom mötet i hjärtgårdens hjärtljuseld.
Hur kan de känna varandra; det går stjärnstrålelinjer mellan dem, linjer förenar dem alla.
I hennes kropp i världsalltet i universum strömmar trådar av ljus av värme till kärlek
De strålar i kors
Är strålande kors
I mitten är jordsolens ljus
Vad är detta ljus
Ert hjärtljus
Allt livs hjärtljus
Detta ljus denna jordsol skulle icke existera utan henne.
Modern är omfamn.

det finns ett svårmodssinne vilket tynger ned
låser fast fötterna

in i den svarta gallans land

det är att avsäga sig liv
vandra bort från
innerliv
vända ansiktet bort från hjärtgården

det är att med kroppssinnet vandra bort från sitt liv

det finns ett svårmodssinne vilket är svårt mod
det är att med sitt sinne känna hela sitt
sitt hela väsens grund

Och säga
nej
Det är att med sitt själssinne stiga in i sitt liv





nattankar
tankar är i natten icke tankar ur hjärngrotta
de äro sprungna ur hjärtgård

mitt hjärta gråter ty det vet icke huru det skall mäkta

Moder Måne sluter sakta sina ögon
har andats in dröm
sköljer begär
ur behov

sannönskan strålar klar
läggs i stjärnjungfrus korg
hon vandrar till källan i gyllene skog

där bladen skimrar pärlors ljus

ensam sitter hon
en tår faller sakta
smeker kindens runda mjukhet

följer halsens tystade ord
finner väg

in i hjärtgård

Månmoder ler

var stilla se fingrars ljus

ur korg stiger sannönskan

nynnar spinn av ljus din dröm
sländan snurrar natt

tråden rinner klar

in i himmelsvävens fullbordan

Gode du finns alltid med mig

Sitter i nattens sjal djupt violett
in vandrar violer förtäljandes skogarnas höga doft
de stiga ur bugande ödmjuk gest
given av djup grund

nu stå de i ring
runt min frysande kropp
vandra dit ditt hjärta vill

jag förs in i skogars gyllene krets där väntar hon vid tjärnens kant
var välkommen dotter se din längtans röda ros
hon sveper handljus över skogstjärns stängda yta

nu upplysas den av hennes godhets vilja

älskade jag ser dig dansa med henne i din famn
jag förmår icke känna glädje
mitt hjärta gråter
du är däri
äter mitt
liv

förlåt mig jag förmår icke känna glädje

tår faller i tjärnens hand
faller vidare ned
in
i
ditt älskade hjärta
viskar där som förr i nu
jag älskar dig

dotter sörj icke den vind vilken drog förbi den vänder åter
hon smeker min kind åter varm
jag ser skogstjärns yta stängas

känner hennes eviga närhet

stegen lyfts av violhänders ljus
genom mossklädda mjuka fall mellan trädens trösterika mantlar
över blomstrande ängder där solögon ler där silverpärlor sjunger klarljus
stegen stannar invid grönklädd kulle
vila stilla

jag faller ned på knä lägger händer till mark var är du
jag lägger mig ned mitt liv till marken
jag är en slöja av liv nära hennes hjärta
här bliver jag stilla
mina händer
min kropp
väntar
väntar till att känna dina steg återvända från vilsedalens töcken
*
Jag lägger mina händer mot marken

Stigfinnare
handfinnare

breder ut dem


en vit duk

i väntan


bjudande gest


söker känna dina steg

Väntar

markkänning

av
dina steg